Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 

 



 
 

 


Örjan Martinsson

TOLFTE BOKEN

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36,
 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69

År 53 e. Kr.
(E. R. b. 806)

KAP. 58 Under Decimi Junii1 och Qvinti Haterii konsulat blef Nero vid sexton års ålder2 förmäld med Octavia, Claudii dotter. För att utmärka sig genom hedrande kunskaper och vinna beröm såsom talare, åtog han sig iliensernes sak, och sedan han med behag framstält romarne såsom härstammande från Troja, och Eneas såsom juliska ättens stamfader, med andra så godt som fabelaktiga fornsägner, genomdref han »att ilienserne befriades ifrån alla offentliga utskylder.» Genom hans förord blef också nybygget i Bononia3, som var förstördt af vådeld, understödt med en skänk af tio miljoner sestertier. Rhodierne återfingo sin frihet, som ofta blifvit dem fråntagen, ofta bekräftad, allt efter som de gjort sig förtjenta i utländska krig eller brottsliga genom inhemska uppror4. Invånarne i Apamea5, som lidit genom jordbäfning, erhöllo också på fem år eftergift af sina skatter.
  1. Junius Silanus var ättling till Augustus. Jfr XV, 35; XVI, 8 och 12.
  2. Sexton år blev han först i december. Octavia var något äldre än sin bror Britannicus, nu 11-12 år.
  3. Nu Bologna.
  4. Rhodos hade länge en privilegierad ställning, men Claudius hade nio år tidigare berövat ön dess frihet efter korsfästning av romerska medborgare. Vespasianus gjorde den till provins.
  5. Apama - i Frygien.
KAP. 59 Men genom samma Agrippinas ränker tvingades Claudius också att offentligen begå de största grymheter. Så störtade hon den för sin rikedom bekanta Statilius Taurus, af lystnad till hans trädgårdar, genom en anklagelse af Tarqvitius Priscus. Denne, som varit Tauri undergeneral, när han såsom prokonsul styrde Afrika, angaf honom efter bådas hemkomst för några brott af egennytta, men hufvudsakligen för magiska vidskepelser. Men Taurus kunde icke länge uthärda den falska åklagaren och sin oförtjenta vanära; han afhände sig sjelf lifvet, förrän senaten falt sin dom. Tarqvitius blef likväl utskjuten ur rådet; detta utverkade fäderne, af hat till angifvaren och oaktadt Agrippinas kabaler.

KAP. 60 Detta år hördes fursten ofta säga »att de domar som fäldes af hans prokuratorer1 skulle hafva lika kraft som hans egna,» och på det detta icke skulle anses för ett tillfälligt yttrande, blef det äfven fullständigare och vidsträcktare än förut faststäldt genom ett senatsbeslut. Ty Augustus hade förordnat »att de romerska riddare som förvaltade Egypten skulle hafva lagskipande makt, och deras utslag anses lika gällande som de romerska embetsmännens.» Sedermera öfverlemnades åt riddarna äfven i andra provinser och i Rom många saker som fordom afgjordes af pretorerne. Claudius uppdrog dem hela denna rättighet som så ofta varit orsak till upplopp och strider, när, genom den semproniska lagen2, riddarståndet sattes i besittning af domaremakten, eller när Servilii lag3 återgaf denna makt åt senaten, och när Marius och Sulla, isynnerhet af denna orsak, bekrigade hvarandra4. Men den tiden var det de särskilda stånden som täflade, och det som segrade föreskref allmänna lagar. Gajus Oppius och Cornelius Balbus5 voro de första (enskilda personer) som genom Cesars makt kunde afgöra vilkoren för fred och krig. Att efter dessa nämna Matier och Vedier6 och andra romerska riddare af öfverdrifven makt, skulle tjena till intet, då Claudius nu upphöjde frigjorda trälar, som vårdade hans enskilda egendom, till likhet med sig sjelf och med lagarna.
  1. Prokuratorer - det fanns tre slag, samtliga romerska riddare: de som förvaltade smärre provinser, de som i kejsarens egna provinser kontrollerade samtliga finanser (i övriga delar av riket vissa delar av ekonomin) samt de som förvaltade kejsarens privata förmögenhet. Kejsarens dekret gällde i huvudsak den tredje gruppen vars befogenheter varit begränsade. Jfr IV, 15.
  2. Gajus Gracchus lagstiftning åsyftas, 122 f.Kr. (retoriskt plural i originaltexten och Cavallins översättning.)
  3. Konsul Servilius Capios lag åsyftas, 106 f.Kr. (återigen retoriskt plural.)
  4. Överdrift att göra denna fråga till deras stora tvisteämne. År 81 f.Kr. utökade Sulla senatens antal, skapade nya kvestorer som gav tillträde till senaten, jfr XI, 22.
  5. Caesars nära vänner. Om den senare jfr XI, 24. De var Caesars finansministrar under dennes tid i Gallien och spelade en viktig roll i Caesars underhandlingar med Pompejus.
  6. Retoriskt plural. Gajus Matius och Vedius Pollio var Augustus gunstlingar. Matius var Caesars vän och nämns i Ciceros brev (ad Familiares 11, 28). Om Vedius Pollio jfr I, 10.
KAP. 61 Han föreslog sedan »att bevilja coërne1 skattfrihet» och utbredde sig mycket öfver deras forntid: huru argiverne eller Coëus, Latonas fader, varit öns första bebyggare: huru sedan genom Esculapii ankomst läkarekonsten blifvit införd och med största beröm idkad af hans efterkommande,» hvarjemte han anförde dessas namn och tiden då hvar och en hade lefvat. Han sade vidare »att Xenophon2, af hvilkens kunskap han sjelf begagnade sig, härstammade af samma slägt, och man borde göra det afseende på hans böner, att coërne, för framtiden fria från alla gärder, finge odla en helig och endast sin Gud tjenande ö.» Det är utom all fråga, att många förtjenster emot romerska folket och gemensamma segrar hade kunnat anföras till deras förmån3. Men Claudius, med sin vanliga fromhet, bemantlade icke med några främmande skäl en nåd den han åt en personligen beviljat.
  1. Kos - norr om Rhodos, jfr II, 75.
  2. Jfr kap. 67.
  3. Understöd åt Rom 190 f.Kr. Jfr också IV, 14.
KAP. 62 Byzantinerne deremot, som vid erhållet företräde anhöllo hos senaten »om lindring i sina dryga utskylder,» underläto icke att upprepa alla sina anspråk. De började med »det förbund som de hade ingått med oss, den tid då vi krigade mot den macedoniska konungen, hvilken, såsom vanbördig, fick namn af den falske Philippus.1» De talade sedan om »de trupper som de sändt emot Antiochus, Perses, Aristonicus; huru de understödt Antonius i kriget mot sjöröfvarne; den hjelp de lemnat Sulla och Lucullus och Pompejus;» slutligen »sina nya förtjenster «af Cesarerne, emedan de bebodde en ort, som för fältherrars och arméers öfverförande till lands eller sjös och för tillförsel af lifsmedel hade ett gynnande läge.»
  1. Filip besegrades år 148 f.Kr. av Q. Caecilius Metellus.
KAP. 63 Ty ytterst i Europa, der afståndet emellan denna verldsdel och Asien är smalast, har Byzantium blifvit anlagdt af greker, hvilka, rådfrågande den pythiske Apollo »hvar de skulle anlägga en stad,» fingo af oraklet till svar »att de skulle söka en plats gent emot de blindas land.» Genom denna gåta antyddes chalcedonierne, hvilka först kommit till detta ställe och sett belägenhetens förmåner, men likväl utvalt det sämre. Ty Byzantium har en bördig jord och ett vinstgifvande haf, emedan en oräknelig mängd af fisk, kommande från Svarta hafvet och skrämd af de under vattnet ifrån sidan framskjutande klipporna, lemnar den andra strandens bugter och föres till dessa hamnar. Derifrån härleder sig först byzantinernes vinst och rikedom; sedermera, tryckta af dryga pålagor, bådo de nu om deras upphäfvande eller minskning, och understöddes af fursten, som förestälde »att de nyligen varit betungade i det thraciska och det bosporanska kriget, och förtjente att hjelpas.» Så blefvo skatterna för fem år eftergifna.  

År 54 e.Kr.
(E. R. b. 807)

KAP. 64 Då Marcus Asinius och Manius Acilius voro konsuler, förkunnades genom många järtecken att en olycklig sakernas förändring förestod. Soldaternas fälttecken och tält förtärdes af eld från himmelen. En bisvärm satte sig på spetsen af capitolium. Barn sades ha kommit till verlden med dubbla kroppar, och en sugga framfödt ett foster med klor, såsom roffoglar (rovfåglar). Bland järtecken räknades ock alla de högre embetsmännens minskade antal, då en qvestor, en edil, en tribun, en pretor och en konsul inom få månader bortrycktes af döden1. Men större än någon annans var Agrippinas bäfvan, ty hon fruktade för en utlåtelse som Claudius under ruset låtit undfalla sig, »att det vore hans öde, att tåla sina hustrurs utsväfningar och sedan straffa dem.» Hon beslöt derför att handla, och det skyndsamt, sedan hon förut af qvinnoagg störtat Domitia Lepida. Ty Lepida, som var dotter af Antonia den yngre2, systerdotters dotter af Augustus, syssling till Agrippinas moder och syster till hennes man Cnejus Domitius, trodde sig i börd vara hennes like. Äfven i skönhet, i ålder, i rikedomar voro de föga skilda, och bägge liderliga, vanfrejdade, grymma, täflade de icke mindre i laster än i de förmåner som de erhållit af lyckan. Men den häftigaste striden gälde, om fastern3 eller modern skulle betyda mera hos Nero. Ty Lepida fängslade det unga sinnet genom smekningar och skänker, då Agrippina deremot visade sig sträng och hotande, såsom den der kunde gifva sin son herrskaremakten, men icke tåla honom såsom herrskande.
  1. Ingen av dem är känd. Konsuln bör ha varit consul suffectus.
    2.
  2. Antonia den äldre - handskrifterna har den yngre. Kanske har Tacitus själv misstagit sig. Antonia den äldre (gift med Lucius Domitius Ahenobarbus) var dotter till Octavia, Augustus syster, och Marcus Antonius.
  3. Domitia Lepida var Neros faster.
KAP. 65 De brott för hvilka Lepida anklagades voro: »att hon genom häxerier velat skada furstens gemål, och att hon störde Italiens lugn, genom underlåtenhet att styra de talrika slafvar som hon underhöll i Calabrien.» På dessa skäl dömdes hon till döden, oaktadt allt Narcissi motarbetande, hvilken, mer och mer misstroende Agrippina, sades hafva yttrat för sina vänner »att hans undergång vore säker, antingen Britannicus eller Nero komme till regeringen; men Claudius hade förtjent af honom att han uppoffrade sitt lif för hans fördel. Messalina och Silius hade (genom honom) blifvit sakfälda. Lika skäl till anklagelse vore åter för handen — — — —*) Genom styfmoderns försåt vore hela familjen i fara att störtas; att dölja detta skulle vara en större nedrighet, än om han förtegat den förra makans liderlighet; dock äfven nu felades icke liderlighet1: Pallas vore ju Agrippinas älskare, och hvilken kunde tvifla på att hon uppoffrade heder, blygsamhet, ja sin person och allt för begäret att herrska.» Under dessa och dylika ord omfamnade han Britannicus, önskade honom den tidigaste mognad i ålder, sträckte sina händer än emot himmelen än emot honom, och bad »att han måtte växa till, förjaga sin faders fiender, ja — äfven straffa sin moders mördare2.»
  • Några ord, som nu följa och i flera upplagor finnas klauderade, äro korrumperade.
  1. Upprepningen av ordet "liderlighet" ("otrohet" i Cavallins översättning) kommer från originaltexten.
  2. Dvs. också Narcissus själv.
KAP. 66 Midt under dessa tryckande bekymmer angripes Claudius*) af sjukdom och begifver sig till Sinuessa, för att genom en mildare luft och helsovatten återställa sina krafter. Det var då som Agrippina, hos hvilken brottet längesedan var beslutadt, bråd att begagna det erbjudna tillfället och icke saknande handtlangare, öfverlade om det gift som borde användas: »genom ett våldsamt och genast dödande kunde illgerningen förrådas; om ett långsamt och tärande valdes, var det att befara, att Claudius, på sitt yttersta och sedan han upptäckt försåtet, skulle återkomma till kärlek för sin son;» bäst ansågs något fint gift »som rubbade förståndet, utan att för mycket påskynda döden.» Man valde en qvinna, erfaren i sådant, vid namn Locusta, nyligen dömd för giftblandning och länge nyttjad ibland verktygen för tyranniet. Genom denna qvinnas skicklighet tillreddes giftet, hvilket serverades af snöpingen Halotus, som vanligen frambar och förut smakade på rätterna.
  • Så står det i nästan alla editioner. Många skäl, som här icke kunna anföras, göra det dock troligt, att ordet Claudius hör borttagas, och att här icke talas om honom, utan om Narcissus, hvilken, enligt en annan författares berättelse, af sådan orsak verkligen var aflägsnad, då mordet på Claudius verkstäldes. (Cavallin har skrivit "Narcissus".)
KAP. 67 Alla omständigheter blefvo sedermera så väl kända, att dessa tiders häfdatecknare1 hafva berättat att giftet varit blandadt i en läcker rätt af svampar, och att Claudius», antingen af dumhet eller af rus2, icke straxt, känt dess verkan; dessutom tycktes en uttömning hafva räddat honom. Agrippina betogs af förskräckelse, men då hon hade att frukta det yttersta, satte hon sig öfver den afsky som hennes gerning för närvarande borde väcka, och påkallade läkaren Xenophon, hvilken hon redan förut vunnit på sin sida. Det tros att han, under sken af att hjelpa den sjukes bemödanden att kräkas, förde en fjäder, bestruken med ett våldsamt gift, ned i hans svalg: väl vetande att de största brott begynnas med fara, fullbordas med belöning.
  1. T.ex. Plinius d.ä., Cluvius Rufus, Fabius Rusticus.
  2. Här används Rhenanus text: socordia Claudii an vinolentia. Giftet skulle ju fördunkla hans omdöme (kap. 66) och Claudius dumhet ska alltså ha dolt verkan. Handskrifterna har "socordiane an Claudii vinolentia" - på grund av vårdslöshet (från deras sida som tillrett giftet) eller Claudius druckenhet.
KAP. 68 Emellertid sammankallades senaten, och konsulerne och presterne gjorde löften för furstens helsa, under det han — redan död — betäcktes med kläder och omslag, tilldess allt var i ordning, för att åt Nero försäkra regeringen. Agrippina, liksom hon dignat under smärtan och allestädes sökt tröst, höll Britannicus i sina armar, kallade honom »sin faders sanna afbild» och hindrade honom med hvarjehanda konstgrepp att gå utur rummet. Hon qvarhöll äfven hans systrar Antonia och Octavia; hon hade med vakt tillstängt alla dörrar, och lät som oftast utsprida »att furstens tillstånd förbättrades», på det soldaten måtte vara vid godt hopp, tilldess det lyckliga ögonblicket efter astrologemes utsagor var för handen.1
  1. Jfr åtgärderna vid Augustus död, I, 5.

KAP. 69 Vid middagstiden den trettonde Oktober, öppnades ändtligen på en gång palatsets portar, och, åtföljd af Burrus, utträder Nero till den kohort som enligt bruket var på vakt. På tillsägelse af prefekten mottages han der med glädjerop och sättes uti en bärstol. Det säges att några tvekade och sågo sig ofta tillbaka och frågade »hvar Britannicus vore?» Men då ingen föreslog något annat, antogo de snart det som erbjöds. Nero fördes således till lägret, höll ett tal passande för tillfället, lofvade en föräring, lik med den som hans fader gifvit, och blef — enhälligt helsad för imperator. I soldaternas val instämde senatens beslut; äfven i provinserna yttrades ingen tvekan. »Gudomlig ära» beslöts åt Claudius1, och hans begrafning firades lika högtidligt som Augusti, ty Agrippina ville icke eftergifva sin faders farmor Livia i prakt. Testamentet blef likväl icke uppläst, af fruktan att styfsonens föredragande framför den egna kunde, genom dess orättvisa och förhatlighet, uppreta allmänheten.

Annales trettonde bok
Tillbaka till Annales förstasida.
  1. Claudius var 63 år och två månader och hade regerat 13 år, 8 månader, 20 dagar.