|
Sammanfattning av Romarrikets historia åren
38-47 e.Kr.
(från Bertil Cavallins översättning av Annalerna)
När Cornelius Tacitus avslutat den sjätte boken av Annalerna hade han
fullbordat en tredjedel av sin skildring av det romerska kejsardömet
från Tiberius till och med Nero. Det han skrev om Caligula har gått
förlorat. Vad Claudius beträffar möter vi honom först efter sex års
regering. En kort sammanfattning av händelserna mellan åren 37 och 47 är
på sin plats.
När Tiberius dog, sjuttiosjuårig, år 37 e.Kr. blev Gajus, mera känd
under sitt smeknamn Caligula, kejsare. Efter att ha begivit sig till
Pandateria och Pontia för att hämta sin mors och äldste brors kvarlevor
återvände kejsaren till Rom: gravsättningen skedde i Augustus mausoleum.
Tillsammans med sin farbror Claudius, som aldrig förut beklätt något
högre ämbete, var Caligula konsul två månader. Genom frikostiga gåvor åt
olika håll gjorde han snabbt av med det som den sparsamme Tiberius
samlat i statens kassor. Åtal för majestätsbrott skulle ej förekomma;
det var vanligt att man inledde sin regering med en förklaring att man
icke ämnade fortsätta sådant som väckt speciell motvilja under en
föregående regim. En rad landsflyktiga återkallades från exilen, vänner
till kejsaren upphöjdes. Herodes Agrippa blev konung över stora delar av
Palestina; Rhoemetalces i Thrakien, Cotys i Mindre Armenien, Sohaemus i
Ituraea, Antiochus i Commagene. Efter en sjukdom tycks de första tecknen
på kejsarens vansinne ha visat sig; några framstående personer fick
order att dö.
38 e. Kr. (Marcus Aquilius
Julianus och Publius Nonius Asprenas konsulat). Vi hör fortfarande talas
om populära åtgärder, bland annat utökades riddarståndet med medlemmar
från provinserna. Gardesbefälhavaren Macro, som Caligula hade så mycket
att tacka för, dödades. Skattkammaren var tom och konfiskation
tillgreps: samröre med Sejanus synes ha varit svepskälet i många fall -
alltså just sådana anklagelser som Caligula förklarat icke skulle
förekomma längre. Kejsaren sökte gudomlighet för egen del. Oroligheter
förekom i Alexandria mellan greker och judar.
39 e. Kr. (Gajus Caesars och
Lucius Apronius Caesianus konsulat). Caligula lade ned sitt konsulat
efter en månad. Bland årets senare konsuler (consules suffecti) fanns
två bemärkta män: Domitius Corbulo, den store fältherren, samt talaren
Domitius Afer. Herodes Antipas fick gå i landsflykt. Mithridates, som
Tiberius gjort till kung i Armenien, kallades till Rom och sattes under
bevakning. Kejsarens förryckthet visade sig i byggandet av en bro av
fartyg mellan Puteoli och Baiae. Till mera praktiska åtgärder hörde
projektering av en kanal genom Korintiska näset. En rad bemärkta
personer dödades. Seneca var i fara men undkom. Kejsaren begav sig till
Gallien, men några krigiska bedrifter utförde han inte. En
sammansvärjning hade bildats av Lentulus Gaetulicus, legat i övre
Germanien. Den slogs ned; offren synes ha varit ganska många.
40 e. Kr. (Gajus Caesar ensam
konsul). Efter några veckor nedlade kejsaren konsulatet. En här fördes
till kusten av Engelska kanalen för att invadera Britannien; efter några
onyttiga strandpromenader fick den order om återtåg. Sin födelsedag (den
31 augusti) firade Caligula med att uppträda hotfullt mot senaten och
framstående män; några dödades. Kejsaren visade sig nu öppet i flera
gudars (och gudinnors) gestalt och pockade på mångfaldig gudomlig
dyrkan. En judisk deputation hade anlänt till Rom; deltagarna i
beskickningen ansåg sig lyckliga att ha undkommit med livet i behåll.
Petronius, legat i Syrien, fick order att i Jerusalems tempel ställa upp
kejsarens staty; företaget avvärjdes genom mordet på kejsaren. Smicker
och krypande fjäsk räddade många i Rom.
41 e. Kr. (Gajus Caesar och
Gnajus Sentius Saturninus konsulat). Den 24 januari mördades Caligula;
en sammansvärjning hade bildats av Cassius Chaerea och Cornelius Sabinus.
Efter diverse diskussioner, under vilka bland annat återinrättandet av
republiken dryftades, utropades Claudius till kejsare sedan han lovat
gardets soldater en rundlig penningsumma. Det nya principatet lovade
återgång till de riktlinjer som Augustus dragit upp. Ledarna för
sammansvärjningen mot Caligula straffades. Segrar vanns över maurerna
och maurusierna i Libyen och chatterna i Germanien. Messalina, Claudius
dåvarande maka, visade snart sitt onda inflytande: Seneca och Julia,
Germanicus dotter, fick gå i landsflykt. Julia dödades snart.
42 e. Kr. (Claudius Caesars och
Gajus Caecina Largus konsulat). Maurerna tillfogades nytt nederlag.
Appius Junius Silanus (konsul år 28) dödades på Messalinas och den
frigivne Narcissus anstiftan. Kanske var detta orsaken till att en
sammansvärjning bildades med många bemärkta deltagare under ledning av
Annius Vinicianus och Furius Camillus Scribonianus. Efter fem dagar var
faran över; död och självmord blev ledarnas lott och även på andra blev
hämnden blodig - till offren hörde Caecina Paetus och hans hustru Arria
(det var hon som stötte ett svärd i sin egen kropp, drog ut det och
räckte det till maken: "Det gör inte ont, Paetus!").
43 e. Kr.
(Claudius Caesars och Lucius Vitellius konsulat). Invasion företogs i
Britannien under Plautius Silvanus. Claudius var också med på fälttåget
under en kortare tid. Mithridates återtog Armenien sedan Gotarzes och
Vardanes blivit oeniga. Messalina visade fortsatt ondska.
44 e. Kr. (Gajus Passienus
Crispus och Titus Statilius Taurus konsulat). Claudius återvände till
Rom i stor triumf. Hans son fick tillnamnet Britannicus. En del reformer
företogs: Makedonien och Achaja blev senatoriska provinser; kvestorer i
stället för pretorer sattes i ledningen för statskassan. Konung Herodes
Agrippa avled, hans rike delades, en prokurator tillsattes över Judéen.
45 e. Kr. (Marcus Vinicius och
Titus Statilius Taurus Corvinus konsulat). Galba blev prokonsul över
Afrika. Mithridates av Bosporus gjorde revolt men besegrades av Didius
Gallus, legat i Moesien.
46 e. Kr. (Publius Valerius
Asiaticus och Marcus Silanus konsulat). Messalina förgiftade Vinicius,
förra årets konsul, då hon fruktade hans hämnd: Messalina hade dödat
hans hustru Julia. en ny sammansvärjning bildades av Asinius Gallus. Den
ansågs ofarlig och Gallus fick blott gå i landsflykt.
47 e. Kr. (Claudius Caesars och
Lucius Vitellius konsulat). De båda konsulerna lade snart ned sitt
ämbete och blev censorer. Plautius Silvanus återvände från Britannien
och fick förmånen av den mindre triumfen. Hans efterträdare blev
Ostorius Scapula. Galba återvände från Afrika. En ny sammansvärjning
bildades; vi känner namnet bara på en inblandad, Valerius Asiaticus.
Annales elfte bok
Tillbaka till Annales förstasida.
|
