1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 3

Man förtäljer,¹ att även Hercules² varit hos dem (vistats bland germanerna), och honom besjunga de, då de ämna gå till strids, som den främste av alla hjältar.³ Hos dem förekomma också dessa sånger, genom vilkas avsjungande, kallat barditus,⁴ de uppelda modet, på samma gång som de efter själva klangen i sången förutspå den kommande stridens utgång. De väcka nämligen eller känna skräck, allteftersom sången ljuder från slaglinjen, och samklangen synes icke så mycket vara en samklang i ljud som i hjältemod.⁵ Man eftersträvar i synnerhet en hård klang och ett brutet sorl, i det att man sätter sköldarna framför munnen, för att rösten genom att den kastas tillbaka må svälla ut till större fulltonighet och djup.

Men även Ulixes skall enligt somligas förmodan på sin bekanta långa och sagolika irrfärd ha blivit driven till Oceanen härborta⁶ och kommit till Germaniens länder, och det på Rhenstranden belägna Asciburgium,⁷ som ännu i dag är bebott, skall hava grundats och fått sitt namn av honom;⁸ ja även ett altare, helgat av Ulixes med tillägg av hans fader Laertes' namn, skall fordom ha påträffats på samma ställe, och gravminnesmärken med inskrifter i grekiskt alfabet skola ännu finnas kvar på gränsen mellan Germanien och Raetien.⁹ Dessa uppgifter tänker jag icke med bevis vare sig styrka eller vederlägga; må envar efter sin läggning frånkänna eller tillerkänna dem trovärdighet.

Germania - kapitel 4
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

3. Fornsägner

Det uppgives, att också Herkules¹ vistats hos dem, och när de rycka fram till strid, besjunga de honom såsom den främste bland hjältar. Även hava de sådana sånger, genom vilkas kvädande, kallat barditus,² de elda sitt mod. Härvid förutsäga de av själva ljuden den stundande stridens utgång. Ty de ingiva eller gripas själva av oro alltefter som tonerna stigit mer eller mindre mäktigt från hären, och tyckes härvidlag kravet på samstämmighet mindre gälla sångförmågan än stridslusten. I synnerhet eftersträva de att åstadkomma vilda tonfall och ett dovt gny, i det de lyfta sköldarna mot munnen, för att genom ljudets återskall detta må växa i styrka och djup.

Men även Odyssevs³ har enligt någras mening på sin bekanta långa och sagoberömda irrfärd drivits till denna ocean och nått Germaniens länder samt där grundlagt och namngivit det Asciburgium⁴, som, beläget vid Rhenstranden, än i dag bebos. Ja, ett åt Odyssevs helgat altare, med hans fader Laertes’ namn bifogat, säges till och med förr hava anträffats på detta ställe, likasom åtskilliga minnesvårdar och grifter med inskrifter med grekiska bokstäver ännu skola vara till finnandes på det germanisk-rätiska gränsområdet.⁵

Detta allt är dock uppgifter, som jag icke är sinnad att med bevis vare sig bekräfta eller vederlägga. En var må efter eget omdöme från- eller tillerkänna dem tillförlitlighet.

1. »Man förtäljer» = memorant. Som subjekt torde man ha att från föregående k., r. 14 underförstå quidam, varmed Tacitus betecknar romerska och grekiska författare, som han använt som källor (jfr k. 2, a. 9). Efter dessa källor meddelar han i k. 3 legender om Herkules' och Ulixes' besök i Germanien. Man kan förmoda, att dessa legender av Tacitus' sagesmän anförts som bevis för att invandring till Germanien söderifrån verkligen förekommit i urtiden. Detta har Tacitus bestritt i k. 2, och han uttalar sig också i k. 3 skeptiskt om nämnda legenders trovärdighet.
2. »även Herkules», et Herculem, d. v. s. utom andra heroer, såsom Ulixes (jfr k. 3, 9 et Ulixen).
3. Norden har i sin German. Urgeschichte 172 ff. gjort sannolikt, att de sånger, som omtalas i senare satsledet, icke gällde den grekisk-romerske Herkules, utan en germansk hjältetyp.
4. Barditus är väl till sin kärna ett germanskt ord men med latiniserad ändelse. Härledningen och den egentliga betydelsen äro emellertid dunkla.
5. Meningen synes vara, att det vid barditus icke kom så mycket an på god musikalisk samklang som därpå att sången vittnade om, att alla voro besjälade av samma hjältemod.
6. Oceanus septentrionalis.
7. Asciburgium motsvaras av nuv. Asberg, äldre Ascburg, beläget något väster om Rhen mittemot Ruhrs inflöde. Namnet är otvivelaktigt germanskt: förra ledet hör tillsammans med trädnamnet sv. ask, ty. Esche, senare ledet med sv. borg, ty. Burg. I vilken av sina olika betydelser ask ingår i sammansättningen, är emellertid ej klart.
8. Efter nominatumque r. 12 följer i handskrifterna ασχιπυργιον. Då detta tillägg förekommer i alla tre handskriftsklasserna, torde det få anses återgå på codex Hersfeldensis. Men att det skulle härröra frän Tacitus själv, är ej antagligt, då infogandet av ett grekiskt namn i grekisk skrift skulle strida mot hans stilprinciper. Även rytmiska och språkliga skäl tala för att meningen avslutats med nominatumque (jfr Norden Germ. Urgesch. 194, 4 f.). Emellertid torde förknippandet av Asciburgium med Ulixes förutsätta association av namnet med ασχός »säck» och πύργος. Man hade väl då i tankarna den roll, som vindguden Aiolos' säck, vari vindarna voro inneslutna, spelade vid Ulixes' (Odysseus') irrfärd.
9. De här omtalade inskrifternas ursprung är obekant. Man kan ej gärna med Mommsen hänföra dem till inskrifterna i s. k. nordetruskiskt alfabet, då dessa äro funna i Sydschweiz, Sydtyrolen och Norditalien, ej på gränsen mellan Germanien och Rätien, d. v. s. i Nordschweiz (jfr Norden Germ. Urgesch. 203 ff.).

Germania - kapitel 4
Tillbaka till förstasidan

1. Med Hercules torde T. här likasom i kap. 9 avse Tor, tyska Donar. I Annalerna (2, 12) omnämner han ”en åt Herkules helgad skog”. Likasom Tor bekämpade de illasinnade makterna med sin hammare, besegrade Herkules vidundren med sin klubba. Åskguden skulle alltså hava åkallats av germanerna även såsom krigsgud, ett antagande som icke saknar stöd från andra urkunder. Att T. icke samställer den germanska åskguden med romarnes högste gud, Jupiter, beror påtagligen såväl på religiositet som på romersk självkänsla och kanske även andra skäl.
2. Ordet härledes vanligen från bardi, sköld, och torde alltså betyda sköldrop, sköldsång. Det låter tänka sig, att också detta sköldrop med sitt ”dova gny” anknutits till åskgudens kult (jfr föreg. två noter): däri förnams gudens egen stämma.
3. I originalet Ulixes, latinsk form för Odyssevs. — Märk Odyssén sång 11: om färden till kimmeriernas land.
4. D. ä. Askiburg, Askiborg. Dess läge är okänt.
5. Sannolikt avses här etruskiska inskrifter (jfr k. 1 n. 3). Dylika finnas ännu på detta håll.