Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Germania

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 37

Samma hörn av Germanien1 bebo närmast Oceanen cimbrerna, nu utgörande ett litet samhälle, men ärorikt.2 Och av deras gamla berömmelse finnas vidsträckta spår kvar, rymliga läger3 på båda stränderna,4 efter vilkas omkrets5 man ännu i dag6 kan rnäta7 folkets mängd och arbetskrafter8 och trovärdigheten av en så stor utvandring.9 Vår stad var på sitt 640:e år, då man för första gången fick höra talas om10 cimbrernas vapen under Caecilius Metellus' och Papirius Carbos konsulat.11 Räknar man härifrån till kejsar Trajanus' andra konsulat,12 så får man en summa av ungefär 210 år:13 så länge ha vi hållit på med att besegra Germanien.14 Under den långa mellantiden15 ha förlusterna på ömse håll varit många.16 Varken samniter eller punier,17 varken Spanien eller Gallien,18 icke ens partherna19 hava oftare gjort sig påminta:20 ty dådkraftigare än Arsaces' konungadöme21 är germanernas frihet.22 Vad annat skulle nämligen Östern kunna förekasta oss (finna nedsättande för oss) än Crassus' fall, 23 Östern, som lades under Ventidius' fot, varvid den också själv förlorade Pacorus.24 Men25 germanerna slogo eller tillfångatogo Carbo och Cassius26 och Aurelius Scaurus och Servilius Caepio och Gnaeus Mallius27 och frånrövade romerska folket28 i ett slag (i rask följd)29 fem konsulariska härar30 och fråntogo till och med Caesar Varus och med honom tre legioner.31 Och det var icke utan förluster32 som C. Marius slog dem i Italien,33 den förgudade Julius i Gallien,34 Drusus och Nero och Germanicus35 i deras eget hemland; sedan vändes C. Caesars36 omåttliga hot till åtlöje.37 Därefter följde lugn, till dess att de, efter att vid det lämpliga tillfälle, som var tvedräkt och det inbördes kriget38 erbjödo, hava erövrat legionernas vinterläger,39 började eftertrakta även Gallien,40 och sedan de åter blivit fördrivna härifrån, ha vi under den närmaste tiden mera firat triumfer över dem än besegrat dem.

Germania - kapitel 38
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

37. Cimbrerna. Romarnas kamp mot germanerna

Nyssnämnda utskjutande del av Germanien bebo invid oceanen cimbrerna, numera ett litet folkområde, men stort genom sin ryktbarhet. Vida omkring vittna spåren av deras forna bedrifter om dem. På bägge flodstränderna1 finner man nämligen deras gamla läger och rastplatser, av vilkas omfång man än i dag kan sluta till massan och mängden av denna folkstam och till trovärdigheten av denna väldiga utvandring.

Man räknade det sexhundrafyrtionde året efter Roms grundläggning2, när, under Cæcilius Mettellus’ och Papirius Carbo’s konsulat, klangen av cimbriska vapen först nådde våra öron. Räknar man därifrån till kejsar Trajanus’ andra konsulat3, erhåller man en tidrymd av ungefär tvåhundratio år. Så länge hava vi alltså arbetat på att få bukt med Germanien. Många hava under denna så långa tid förlusterna varit å ömse håll. Icke samniterna4, icke punierna5, icke Spanien och Gallien6, ja ej ens parterna7 hava så ofta påmint oss om sin tillvaro. Okuvligare än något Arsace’s envälde8 är nämligen germanernas frihet. Ty vad har väl Österlandet, som till och med en Ventidius9 förmått lägga för sina fötter, att sätta upp mot oss annat än Crassus’10 fall, vilket för övrigt motväges av dess förlust av Pacorus11. Germanerna däremot hava slagit eller tillfångatagit Carbo och Cassius och Scaurus Aurelius och Servilius Cepio och Marcus Manlius12, och därtill hava de icke blott berövat romerska folket fem konsularhärar utan även fråntagit kejsaren13 både Varus14 och jämte honom de tre legioner han förde. Och ingalunda utan kännbara förluster hava Cajus Marius15 i Italien, den till gudarna gångne Julius16 i Gallien, Drusus17 och Nero18 samt Germanicus19 överfallit dem i deras egna boningsorter. Förgätas må icke heller Cajus Caesars20 storståtliga krigsrustningar och dessas löjeväckande utgång. Därefter rådde vapenvila någon tid, tills de, begagnande sig av vår inre tvedräkt och medborgaroroligheterna, erövrade våra legioners vinterläger och till och med sträckte sina planer till de galliska landsdelarna Och om de visserligen åter igen drevos därifrån, har man dock under senaste tiden mera anordnat segerhögtidligheter än hemburit segrar över dem21.

I kap. 36 har förf. mera i förbigående omnämnt ett par germanska folk, som på hans tid redan förlorat sin betydelse: cheruscer och foser. I kap. 37 återknytes framställningens tråd: förf. fortsätter närmast i riktning mot norr redogörelsen för de germanska stammarna. Han talar först om cimbrerna. Om de på hans tid kvarlevande resterna av dessa (som bekant hade största delen av folket omkring 100 år f. Kr. utvandrat frän sitt hemland och gått till spillo under vandringsåren) har han ej mycket att förmäla, men han begagnar tillfället att erinra om folkets ärorika forntid och kastar en återblick på cimbrernas och över huvud germanernas strider med romarna.

  1.  »samma hörn» eller »utbuktande del av Germanien» = eundem Germaniae sinum. Orden visa tillbaka på ingenti flexu 35, 2. I båda fallen är fråga om Chersonesus cimbrica, den jutländska halvön. Här låg cimbrernas stamland. Deras namn synes också fortleva i det danska namnet Himmerland, äldre Himbersyssel, ett distrikt i norra Jutland med Aalborg som huvudstad. Visserligen är motsvarigheten mellan c i Cimbri och h i Himbersyssel oregelmässig: h i sistnämnda form visar enligt vanliga germanska ljudskridningslagar på ch, förgerm. k. Härmed stämmer ej c i Cimbri. Dock är denna oregelmässighet ej alldeles utan exempel. Två folk, som bruka nämnas tillsammans med de vandrande cimbrerna såsom deras följeslagare och förbundna och som sannolikt voro av germanskt ursprung, har Tacitus förbigått, väl därför att han ansåg dem allt för obetydliga i jämförelse med cimbrerna: nämligen teutonerna (Teutoni, Teutones) och ambronerna (Ambrones).
  2. Den latinska texten lyder: parva nunc civitas, sed gloria ingens. gloria ej nominativ, utan ablativus respiciendi. För denna tolkning tala bland annat rytmiska skäl, jfr Norden Germ. Urgesch. 220, a. 2.
  3. »rymliga läger» återger den latinska textens Castro, ac spatia eg. «läger och rum», alltså hendiadyoin.
  4. »på båda stränderna» = utraque ripa. ripa utan tillägg av ett flodnamn i genitiv brukar Tacitus ofta om Rhenstranden; så betyder också här utraque ripa sannolikt »på båda stränderna av Rhen».
  5. »efter vilkas omkrets» = quorum ambitu. Måttstocken, efter vilken något mätes (bedömes), sättes i ablativ, t. ex. magnos homines virtute metimur, non fortuna Cornelius Nepos Eumenes I.
  6. »ännu i dag» heter på latin nunc quoque eller hodie quoque eller blott hodie; hos efterklassiska förf. även hodieque med fördunkling av den kopulativa betydelsen hos que.
  7. »man kan mäta» återger metiaris, 2 pers. konj., motsvarande ett uttryck med »man» i svenskan.
  8. Den latinska texten lyder här molem manusque gentis. moles »massa», särskilt tung sådan, även »massa, mängd av människor, i synnerhet då den rör sig tungt». Så här. manus »händer», här betraktade som arbetsverktyg. Meningen är: av lägerplatsernas vida omfång kan man se, att folket utgjort en stor massa och att många händer arbetat på lägren.
  9. Det fanns olika uppgifter om antalet av de cimbrer, som utvandrade. Somliga uppgåvo 300,000 vapenföra, andra bortåt 500,000. Förf. framhåller, att de efterlämnade lägerplatsernas vidd tydde på tillförlitligheten av de höga uppgifterna.
  10. r. 6 f. cum primum Cimbrorum audita sunt arma översättes av Ammon: »als man zum erstenmal den Klang der cimbrischen Waffen vernahm», vilket ej synes mig alldeles riktigt. audita sunt är förmodligen = fando audita sunt. Meningen är »då man första gången fick höra talas om» etc.
  11. Det är, då Caecilius Metellus och Papirius Carbo voro konsuler, d. v. s. år 113 f. Kr.
  12. Trajanus var andra gången konsul 98 e. Kr. Den tidpunkt, till vilken förf. här räknar, Trajanus' andra konsulat, är givetvis den, då han utgav Germania.
  13. Den motsvarande latinska texten lyder här: ducenti ferme et decem anni colliguntur. colligi står här i samma betydelse som i Dialogus k. 17, r. 16 f. centum et viginti anni ab interitu Ciceronis in hunc diem colliguntur (jfr min översättning av Dialogus s. 35).
  14. Den latinska textens uttryck är: tam diu Germania vincilur. Presens vincitur betecknar en handling, som en längre tid pågått, men ännu ej är avslutad. Meningen är: så länge ha vi hållit på med att besegra Germanien, men ännu är det obesegrat.
  15. »mellantiden» medium spatium är tiden mellan romarnas första sammandrabbning med cimbrerna (113 f. Kr.) och Trajanus' andra konsulat (98 e. Kr.).
  16. I anslutning till det förut sagda framhålles nu, att romarna icke haft några svårare fiender än germanerna. Varken samniter eller punier eller några andra folk kunna enl. förf. i detta avseende jämföras med germanerna. Den latinska texten lyder: non Samnis, non Poeni, non Hispaniae Galliaeve, ne Parthi quidem saepius admonuere. I st. f. nec-nec-nec här satts non-non-non. Det kopulativa element, som ingår i nec, är utelämnat. Här föreligger alltså asyndeton med anaphora. På detta satt använder Tacitus flerstädes i st. f. nec-nec(-nec) det mera patetiska non-non(-non). Jfr t. ex. Germ. 19, 7 f. non forma, non aetate, non opibus.
  17. Samnis — Samnites, sing, för plur., såsom ofta i folknamn. I det följande inträder åter pluralis: Poeni, Parthi. Tacitus, som älskar att variera konstruktioner, har här också en annan växling: han förbinder med folknamnen: Poeni, Parthi, landsnamnen: Hispaniae Galliaeve. Landsnamn inträda ju ofta i st. f. folknamn och tvärtom. Genom växlingen har Tacitus här velat avbryta enformigheten i den långa uppräkningen. Om Tacitus' allmänna förkärlek för variation och inkoncinnitet jfr förf. Krit.-exeg. Bern, zu den kleinen Schriften des Tacitus 33, se även registret. Samniterna i mellersta Italien voro romarnas farligaste fiender vid erövringen av Italien. Poeni »punierna» = carthagerna. Poeni beror på gr. Φοίνιχες, Ursprungligen uttalat Phoinikes (φ = p + h). I latinet betecknades de grekiska aspiratorna äldst med motsvarande tenues, alltså φ ( = p + h) med p. Poeni betyder alltså egentligen fenicierna, och Carthago var ju en koloni från det feniciska Tyrus.
  18. Erövringen av Spanien och Gallien kostade romarna hårda strider. Spanien och Gallien betecknas här som ofta med pluralis, därför att de sönderföllo i flere (delar) provinser.
  19. »icke ens partherna», ne Parthi quidem. Partherna såsom romarnas farligaste fiende näst germanerna införas med ne-quidem.
  20. »hava oftare gjort sig påminta» motsvaras i den latinska texten av saepius admonuere. Härtill är att underförstå sui, »hava oftare påmint om sig», »hava oftare gjort sig påminta». admonere står här absolut såsom Annales XV, 45, 17 ac si sitis admoneret.
  21. Omkring mitten av 3:e årh. f. Kr. lössleto sig partherna under Arsaces från Seleucidernas rike. Det nygrundade riket uppväxte snart till en stormakt, efter Carthagos fall jämte Rom den enda stormakten i forntiden.
  22. Den latinska texten lyder: quippe regno Arsacis acrior est Germanorum libertas. acer »skarp» här = »energisk, dådkraftig». libertas »frihet» här i politisk mening i motsats mot det föregående regnum »oinskränkt konungadöme, despoti». Förf. vill säga: de i politiskt avseende fria germanerna äro mera dådkraftiga än de despotiskt styrda partherna.
  23. Partherna tillfogade 53 f. Kr. romarna under Crassus ett svårt nederlag vid Carrhae i Mesopotamien, där Crassus själv stupade.
  24. Den latinska texten lyder i r. 14 f. amisso et ipse Pacoro infra Ventidium deiectus Oriens obiecerit. Här syftas på en strid mellan romare och parther, som stod 38 f. Kr. Parthernas befälhavare i denna strid var Pacorus (vokalernas kvantitet i namnet framgår av en vers hos Horatius Od. III, 6, 9 iam bis Monaeses et Pacori manus \ non auspicatos contudit impetus. et Paco(ri) bildar i den alkaiska versen en daktyl). Pacorus förlorade livet i nämnda strid, liksom Crassus gjort vid Carrhae. Romarnas befälhavare i striden var Ventidius. Denne Ventidius hade haft en skiftande bana. Han kom under bundsförvantkriget som krigsfånge till Rom, där han en tid måste förtjäna sitt bröd som mulåsnedrivare. Sedan blev han i Gallien bekant med Caesar och gjorde genom dennes gunst karriär på ämbetsmannabanan. Han övergick sedan till Antonius, och det var som dennes legat han besegrade Pacorus. Som f. d. mulåsnedrivare var han emellertid föga ansedd, och Gellius meddelar i sina Noctes atticae XV, 4, 3 skämtverser, som skola ha sjungits om honom på Roms gator: nam mulos qui fricabat consul factus est. Det uttryck, som här användes om parthernas nederlag mot honom (infra Ventidium deiectus »nedstörtad, nedsänkt under Ventidius, lagd under Ventidius' fot») innebär också något föraktligt. — quid aliud nobis Oriens obiecerit? »vad annat skulle Östern (d. v. s. partherna) kunna förekasta, förebrå, anföra som nedsättande för oss»?
    Med avsikt synes förf. här ha ställt emot varandra två olika sammansättningar med iacere »kasta»: deicere »nedkasta» och obicere »förekasta». I Tacitus' förnäma stil äro ordlekar ej vanliga, men här här han tillåtit sig en sådan.
    Den nyss behandlade satsen: quid enim aliud nobis quam caedern Crassi, amisso et ipse Pacoro, infra Ventidium deiectus Oriens obiecerit, innehåller några grammatiska svårigheter, som jag till sist skall beröra. För det första fordrar den i den absoluta ablativen amisso Pacoro till synes som subjekt fungerande nominativen ipse en förklaring. Grammatiskt regelrätt borde det ha hetat amisso et ab ipso Pacoro »varvid också Pacorus förlorades av den själv (Östern)» Dylik inskjutning av ipse, quisque o. s. v. förekommer även annars icke sällan, jfr Kühner-Stegmann Satzlehre I, 784, a. I. Konstruktionen i fråga förklaras lätt genom inverkan av konstruktionen i den konjunktionella bisats, som ersatts av abl. abs.: amisso et ipse Pacoro har inträtt i st. f. cum amitteret et ipse Pacorum. Nominativen ipse, som var berättigad i den konjunktionella bisatsen, har bibehållits i konstruktionen abl. abs.; i grekiskan skulle i ett sådant fall som detta ha använts ett aktivt aoristparticip: χαί αύτδς Ηαχορον απολεσας.
    I latinet saknas oristparticip och även aktiva perfektparticip. Därför tillgripas där konstruktioner som den här stående. Vidare kan man här fråga: vart hänför sig den absoluta ablativen? Den kan ej höra tillsammans med caedem Crassi, då det icke var i striden mot Crassus, utan i den mot Ventidius som Pacorus gick förlorad. amisso et ipse Pacoro är alltså att föra ihop med det följande infra Ventidium deiectus »Östern, som lades under Ventidius' fot, varvid den också själv förlorade Pacorus». Att märka är, att den absoluta ablativen, ehuru bildad med part. perf., har icke betecknar något föregående i förhållande till huvudhandlingen, utan något samtidigt, en åtföljande omständighet. Detta bruk av part. perf. är ej sällsynt, särskilt hos Livius och Tacitus, jfr t. ex. Tac. Ann. I, 77 theatri licentia — — — gravius turn erupit, occisis — — — militibus — — vulnerato tribuno.
  25. »Men» = at. Genom den starkaste av de adversativa konjunktionerna ställas nu germanernas segrar över romarna mot parthernas. Den med at inledda satsen är fördelad på två asyndetiskt till varandra sig slutande led. I det första ledet uppräknas cimbrernas segrar över romarna från den vid Noreia (113 f. Kr.) över konsuln Carbo till dubbelsegern vid Arausio (Orange) 105 f. Kr. över Servilius Caepio och Gnaeus Mallius.
  26. Närmast efter segern över Carbo nämnes det nederlag som år 107 f. Kr. tillfogades konsuln L. Cassius i Aquitanien (uppräkningen är ej fullständig; så är segern över M. lunius Silanus år 109 ej omnämnd.).
  27. År 105 f. Kr. stod, för att hindra cimbrernas framträngande, en romersk arme under konsuln Cn. Mallius öster om Rhône och en annan under prokonsuln Q. Servilius Caepio rnitt emot, väster om floden, dessutom en framskjuten kår under Mallius' legat M. Aurelius Scaurus i allobrogernas land. (Scaurus Aurelius i den latinska texten står för Aurelius Scaurus med vanlig omflyttning av släktnamn och tillnamn.) Den sistnämnde blev först tillintetgjord och därpå vid Arausio (Orange) båda de konsulariska härarna.
  28. Med populus romanus betecknas här som även annars det republikanska Rom. Cimbrernas segrar vunnos ju under den republikanska tiden.
  29. Den latinska texten har simul »på en gång», som är hyperboliskt. Det kan lämpligen översättas »i ett slag» eller »i rask följd».
  30. Uppgiften, att fem konsulariska härar i ett slag blivit fråntagna romarna, är ej fullt korrekt, då legaten Aurelius Scaurus ej förde någon egen här.
  31. Andra ledet av den med at inledda satsen börjar r. 18: Varum trisque cum eo legiones etiam Caesari abstulerunt. I jämbredd med cimbrernas segrar över romarna ställes här germanernas stora seger över dem i Teutoburgerskogen 9 e. Kr., där de fråntogo Caesar (d. v. s. Augustus) Varus jämte de 3 legioner han hade med sig. Med Caesar betecknas här kejsartiden; den republikanska tiden har förut betecknats med populus romanus. — Till sist vill jag i korthet beröra en textkritisk fråga i den ovan genomgångna meningen, vilken i den latinska texten fullständigt lyder: quinque simul consularis exercitus populi romani, Varum trisque cum eo legiones etiam Caesari abstulerunt. I r. 18 ha de flesta handskrifterna populi romani, men utgivarna insätta allmänt, i st. f. gen., dat. populo romano, naturligtvis därför att auferre aliquid alicui är den vanliga konstruktionen och därför att denna konstruktion föreligger i nästa satsled: Varum Caesari abstulerunt. Det synes mig dock möjligt att fasthålla handskrifternas läsart. I och för sig är konstruktionen auferre aliqnid alicuius »borttaga något, som tillhör någon» begriplig, och den har en analogi i den grekiska konstruktionen αφαιρείσςαίτίτινος. Vad vidare beträffar växlingen populi romani och Caesari, så är ju bekant och ofta framhållet, att Tacitus älskar konstruktionsväxling (jfr ovan s. 232 f.). Att emendera bort hos honom förekommande konstruktionsväxling är därför betänkligt. Här må erinras om, att Thörnell i sina Studia Tertullianea I, 9 ff., 31 ff. och Löfstedt Arnobiana 99 ff, Zur Sprache Tertullians 7 ff. påvisat, att i senlatinet genitivus ej sällan inträder i st. f. dativus, och att genitivus och dativus växla. Men denna företeelse är ej egendomlig för senlatinet, den förekommer redan i klassisk tid. Jfr t. ex. Cic. De or. II, 85, 347 decreta virtutis praemia i st. f. virtuti, III, 27, 104 ad fidem orationis (i st. f. orationi) faciendam; se nu vidare Löfstedt Syntactica I, 168 ff.
    Med den taciteiska konstruktionen auferre aliqnid alicuius kunna jämföras konstruktioner som Cic. ad Qu. fr. II, 3, i C. Cato legem promulgavit de imperio Lentuli abrogando, Livius XXII, 25,10 se laturum fuisse de abrogando Q. Fabi imperio, XXVII, 20, 11 iam de imperio abrogando eius agebat o. s. v. För övrigt är företeelsen rätt vanlig också i andra språk, särskilt de ariska (jfr Brugmann Grundr. der vergl. Grammatik II, 2, 580), där genitiven delvis helt och hållet undanträngt dativen.
  32. Förf. framhäller nu, att, även då germanerna ledo nederlag i kampen mot romarna, de dock tillfogade dessa stora förluster. nec impune »och icke ostraffat» = och icke utan förluster.
  33. Här åsyftas slaget vid Vercellae, nu Vercelli i norra Italien ej långt från Sesias inflöde i Po, där Marius 101 f. Kr. tillintetgjorde cimbrerna.
  34. »Den förgudade Julius», divus lulius, jfr k. 28, a. 1. Julius Caesar kämpade med germanerna i Gallien, bland annat med svebernas konung Ariovistus, som han, ehuru ej utan svårighet, lyckades driva tillbaka över Rhen.
  35. Drusus, Nero och Germanicus förde i början av kejsartiden efter varandra överbefälet i kriget mot germanerna och slogo dem åtskilliga gånger i deras eget land. Drusus är Augustus' yngre styvson (jfr k. 34, a. 7). Nero är hans äldre broder Tiberius Claudius Nero. Denne blev Augustus' efterträdare på kejsartronen och kallas som kejsare vanligen Tiberius. Germanicus var son till Drusus.
  36. C. Caesar = Gaius Caesar, ofta benämnd med det honom av soldaterna givna smeknamnet Caligula (jfr min översättning av Tacitus' mindre skrifter, s. 137, Agricola, k. 4, a. 4).
  37. C. Caesar gjorde stora anstalter för ett fälttåg mot Germanien, vilket dock rann ut i sanden.
  38. Syftar på tronstridigheterna efter Neros död och det bataviska upproret.
  39. »legionernas vinterläger» i Vetera (castra) på högra Rhenstranden nära Xanten, romarnas huvudvapenplats i nedre Germanien.
  40. »började eftertrakta» = affectavere. Om Gudemans översättning av affectavere »zogen in Mitleidenschaft», som upptagits av Schwyzer men säkerligen är oriktig, jfr förf. Krit.-exeg. Bemerkungen zu den kleinen Schriften des Tacitus 110 f. Germanernas eftertraktande av Gallien syftar på att under det bataviska upproret en del galliska stammar förmåddes att göra gemensam sak med bataverna. Man tänkte lösslita hela Gallien frän Rom och upprätta ett självständigt Imperium Galliarum. Försöket misslyckades emellertid.

Germania - kapitel 38
Tillbaka till förstasidan

  1. Här avses väl endast Rhen, ehuru även Donau kan åsyftas. Om cimbrerna se ock Caesar, Galliska kriget 1.33, 2.4 och 2.29.
  2. År 113 f. Kr.
  3. År 98 e. Kr., då Tacitus författar denna sin bok om germanerna.
  4. Ett italiskt folk, som kuvades av romarne år 290 f. Kr.
  5. Dessas huvudstad Kartago erövrades av romarne år 146 f. Kr.
  6. Dessa två landområden lades av kejsar Augustus helt under det romerska väldet.
  7. Se kap. 18 n. 2.
  8. Partien regerades av konungar av Arsacidernas dynasti.
  9. Romersk fältherre, som år 39 f. Kr. besegrade parterna, varvid dessas anförare Pacorus stupade.
  10. Romersk fältherre, som stupade i krig mot parterna år 53 f. Kr.
  11. Se not 9.
  12. Romerska härförare, vilka under kriget mot cimbrerna och med dem förenade folk av dessa besegrades. Marcus Manlius måste här vara ett misstag av T. eller hans avskrivare. Den åsyftade konsuln hette Cnæus Manlius.
  13. Kejsar Augustus, f. 63 f. Kr., d. 14 e. Kr.
  14. Denne tillfogades av den germanska härföraren Arminius ett förkrossande nederlag i Teutoburgerskogen år 9 e. Kr.
  15. Denne besegrade i grund teutonerna och cimbrerna år 102 och 101 f. Kr.
  16. Julius Cæsar, ryktbar romersk fältherre, statsman och historisk författare, f. 99, d. 44 f. Kr. Jfr kap. 8 n. 2.
  17. Se kap. 34 n. 5.
  18. Kejsar Tiberius (Tiberius Claudius Nero) f. 42 f. Kr., d. 37 e. Kr.
  19. Germanicus Caesar, romersk fältherre, Tiberius brorson och kejsar Caligulas fader, f. 14 f. Kr., d. 19 e. Kr.
  20. Kejsar Caligula (Cajus Cæsar Caligula), f. 12 e. Kr., d. 41 e. Kr. Se följande not.
  21. Här avses väl närmast kejsar Domitianus, vilken efter ett av honom år 84 utfört, fullkomligt misslyckat krigståg mot germanerna arrangerade en triumf, vari inköpta slavar föreställde krigsfångar. Före honom hade kejsar Caligula utfört samma ömkliga komedi.