Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24,
25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46

Per Perssons översättning

Kapitel 9

Av gudarna dyrka de förnämligast Mercurius,1 åt vilken de anse tillbörligt att på vissa dagar offra även människooffer.2 Hercules och Mars blidka de med tillåtna djur.3 En del av sveberna offrar även åt Isis.4 Orsaken och ursprunget till den främmande kulten har jag ej fullt utrönt (känner jag ej med säkerhet), blott att själva kultbilden, som är gestaltad som ett liburnerfartyg, visar, att religionsbruket kommit utifrån.5 För övrigt anse de det ej överensstämma med himmelska väsens storhet vare sig att innestänga gudarna inom väggar eller att avbilda dem med något slags mänskliga anletsdrag: lundar och skogsmarker viga de till heligt bruk, och med gudanamn uppkalla de det där hemlighetsfulla, som de se blott i andaktsfull stämning.6

Germania - kapitel 10
Tillbaka till förstasidan

N. E. Hammarstedts översättning

9. Religion

Bland gudarna dyrka de mest Merkurius1, åt vilken de anse som sin skyldighet att på vissa dagar bringa till och med människooffer. Mars sona de med offer av de djur, som därtill äro tillåtna, och likaså Herkules. En del av sveberna offra även åt Isis2. Beträffande anledningen och ursprunget till denna främmande gudsdyrkan är jag icke på det klara mer än så till vida, att själva sinnebilden, vilken är danad i form av en liburnisk farkost, tydligen anger, att det är en från främmande land inkommen religionsföreteelse.

För övrigt anse de det icke överensstämma med himmelska väsens storhet att inspärra gudar inom väggar eller att avbilda dem i någon gestalt med mänskliga drag. Lunder och hult helga de3, och med gudars namn åkalla de det förborgade, som allenast deras gudsfruktan uppenbarar för dem.

Detta kapitel handlar om germanernas gudsdyrkan, som förf. redan i föregående kapitel berört på tal om de sierskor, som germanerna skola ha ägnat gudomlig dyrkan. Tacitus' meddelanden om den germanska religionen avvika betydligt från Caesars De bell. gall. VI, 21. Enligt Caesar dyrkade germanerna solen, elden och månen; om andra gudar ha de icke ens hört talas, säger han. Tacitus identifierar genom en s. k. interpretatio romana (jfr k. 43, r. 15, s. nedan s. 248) germanska gudar med romerska, t. ex. Oden, Wodan med Mercurius, Tiu, Ziu med Mars o. s. v. Olikheten i förevarande avseende mellan Tacitus och Caesar torde vara att förklara dels av den utveckling, som ägt rum under de 150 är, som skilde de båda sagesmännen, dels därav att Caesar var mindre noggrant underrättad om germanska förhållanden, spec. de religiösa.

  1. r. 1. deorum maxime Mercurium colunt. Som redan antytts, är det här fråga om en identifikation av Wodan, Oden med Mercurius. Identifikationen förklaras av de beröringspunkter mellan de båda gudarna, som funnos såväl i fråga om verkningskrets som attribut. Till Mercurius' funktioner hörde bland annat ledsagandet av de avlidnas själar till underjorden; samma funktion framträder hos Oden som anförare för den s. k. vilda jakten. Ett av Mercurius' mest karakteristiska attribut var hans häroldsstav, den s. k. kaducén, som också användes som trollstav och har sin motsvarighet i Odens »Wünschelrute». På sina färder bar Mercurius en stor bredskyggig hatt; en sådan hörde också till Odens dräkt. Ett bevis för identifikationen av Wodan, Oden och Mercurius är namnet på den fjärde veckodagen hos romare och germaner. På latin hette denna Mercurii dies, varav franska mercredi. Då i slutet av 3:e årh. den romerska sjudagarsveckan upptogs hos germanerna, och i sammanhang därmed de latinska namnen utbyttes mot germanska, översattes Mercurii dies med Wodans, Odens dag, varav fsv. onsdagh, opinsdagher, ags. wódnesdaeg — eng. wednesday.
  2. r. 1 f. cui certis diebus humanis quoque hostiis litare fas habent. Förf. meddelar här, att germanerna ansågo det religiöst tillbörligt att på vissa bestämda dagar åt Wodan-Mercurius (säkerligen i egenskap av krigsgud och övergud) bringa även människooffer. certis diebus = statis diebus. humanis hostiis abl. instrumenti, vanlig konstruktion vid uttryck för »offra». litare betyder i regeln »offra under gynnsamma förebud, offra lyckligt, en gud till behag».
  3. I r. 2 f. differera handskriftsklasserna: Y- och Z-klassens handskrifter ha: Herculern et (eller ac) Martern concessis animalibus placant, X-klassens däremot: Martern concessis animalibus placant et Herculem. På grund av differensen i handskrifterna ha åtskilliga utgivare, på senare tiden bl. a. Gudeman, stämplat Herculem et som ett glossem och uteslutit dessa ord ur texten, vilket dock synes betänkligt. Av de tre germanska huvudgudarna är i det föregående Wodan identifierad med Mercurius och i det följande Tiu med Mars. Strykes Herculem, skulle representant för den tredje huvudguden (Donar) saknas. Det ligger då nära till hands att identifiera Herculem med Donar, och någonting, som omöjliggör denna identifikation, finner jag ej anfört, ehuru visserligen goda skäl även finnas för identifikationen av Donar med Jupiter.
  4. r. 3 f. Pars Sueborum et Isidi sacrificat. Namnet sveber förekommer hos Tacitus i flere olika betydelser (jfr k. 2, a. 12, se ovan s. 196). Här torde de vid Donau boende s. k. Donausveberna vara åsyftade.
    Isis är den bekanta egyptiska gudinnan, vars kult redan under den republikanska tiden fick insteg och snart vann stark utbredning i det romerska riket. I Donauländerna dyrkades Isis flerstädes. Hon är här ej att identifiera med någon germansk gudinna, utan meningen är väl, att den verkliga Isiskulten upptogs av germanerna.
  5. I r.4 ff. fortsätter den latinska texten sålunda: unde causa et origo peregrino sacro, parum comperi, nisi quod signum ipsum in modum liburnae figuratum docet advectam religionem.
    I den med unde inledda indirekta frågesatsen är sit att tänka under som kopula; av det sammansatta uttrycket causa et origo sit beror dativen peregrino sacro, i stället för vilken man kunde väntat genitiv (peregrini sacri) i beroende av substantiven. Om växlingen av genitiv och dativ i dylika fall jfr förf. Krit.-exeg. Bemerkungen zu den kleineu Schriften des Tacitus 44 f.
    signum »gudasymbolen, kultbilden» (jfr k. 7, a. 4, se ovan s. 200 f.). in modum liburnae figuratum. liburna eller liburnica (den senare formen användes av Tacitus överallt eljest och har av Gudeman införts även här) kallades ett litet, snabbseglande fartyg, sådant som var i bruk hos liburnerna, ett illyriskt sjörövarfolk på dalmatiska kusten (jfr Tac. Agr. k. 28, 5, se ovan s. 147).
    advectam »kommit utifrån (sjöledes)», jfr k. 2, 3 advehebantur.
  6. I slutet av kapitlet r. 6—10 ges en förklaring av vissa för den germanska kulten karakteristiska drag: ceterum nec cohibere parietibus deos neque in ullam humani oris speciem assimulare ex magnitudine caelestium arbitrantur: lucos ac nemora consecrant deorumque nominibus appellant secretum illud, quod sola reverentia vident.
    cohibere parietibus deos
    »innestänga gudarna inom väggar», d. v. s. dyrka dem i slutna byggnader (tempel). I motsats däremot ställes dyrkan i lundar och skogar (d. v. s. i den fria naturen), se nedan r. 8 och jfr även Dial. de orat. k. 9 (slutet). Egentliga tempelbyggnader torde ej ha förekommit hos germanerna på Tacitus' tid. Av r. 7 f. neque in ullam humani oris speciem assimulare etc. framgår, att den germanska kulten också ursprungligen var bildlös, nämligen om man med bilder förstår sådana med mänskliga anletsdrag. Även denna uppgift torde vara tillförlitlig. I varje fall saknas säkra bevis för att egentliga gudabilder förekommit hos germanerna redan på Tacitus' tid, jfr t. ex. Schwyzer s. 26. De nu framhållna dragen i den germanska kulten, vilka även förekomma hos andra primitiva folk, förklarar Tacitus r. 8 ur germanernas uppfattning, att en kult i tempelbyggnader och av gudabilder med mänskliga anletsdrag ej vore förenlig med gudarnas storhet. Men det är ej antagligt, att germanerna vid denna tid filosoferat häröver: säkerligen har Tacitus här, som stundom även annars, underlagt dem sin egen uppfattning. r. 9 f. deorumque nominibus appellant secretum illud, quod sola reverentia vident. Vad Tacitus här till sist säger om germanernas religiösa uppfattning synes innebära, att ehuru germanerna visserligen hade flera gudar med olika namn, de dock i grunden fattade gudomen opersonligt, såsom ett hemlighetsfullt något, som ej kan iakttagas med lekamliga ögon utan blott genom andakten, d. v. s. blott av en andaktsfull, tillbedjande själ. Man jämföre härmed vad Tacitus Hist. 5, 5,18 f. säger om judarnas religiösa uppfattning: ludaei mente sola unumque numen intellegunt »judarna fatta gudomen rent andligt och såsom en».

Germania - kapitel 10
Tillbaka till förstasidan

  1. Författaren tillåter sig här samma slags ”romerska omskrivning” av de inhemska gudanamnen som i kap. 43 angående Alcis och i kap. 40 beträffande Nerthus, dock här tyvärr, likasom redan förut i kap. 3, utan att angiva dessa namn. Emellertid kan man dels på grund av uppgifter såväl i T—s egna historiska arbeten som hos andra forntida författare, dels, och framför allt, på grund av den omskrivning de romerska namnen på veckodagarna redan mycket tidigt erhöllo hos germanerna, med rätt stor visshet sluta till dessa av T. icke angivna, germanska gudanamn. Sålunda motsvarar vår Tisdag, Ty’s dag, det romerska dies Martis, ’Mars’ dag, likasom Onsdag, Odens dag, motsvarar dies Mercurii, Merkurius’ dag. Den romerska torsdagens, dies Jovis, gud Jupiter sakna vi däremot här men möta i stället Hercules, vilken vi redan (kap. 8 n. l) samställt med Tor. Enligt T—s Historia (4.64) satte tenktererna (se kap. 32) ”Mars” högst bland sina gudar; enligt Annalerna (13.57) offrade germanerna sina fiender åt såväl ”Mars” som ”Merkurius”. På 700-talet betygar den langobardiske historikern Paulus Diaconus: ”Wodan är densamme, som hos romarne kallas Merkurius”. Om germanernas religion se ock J. Caesars mycket avvikande framställning (Gall. kriget 6.21.)
  2. Författaren fortsätter här samma namnomskrivning som i det föregående. Vid de ceremonier, som voro förbundna med den inemot ett århundrade f. Kr. från Egypten till Rom införda Isiskulten, förekom ock vid den vårhögtid, som firades den 5 mars, ett skepp. Detta, och troligen även andra skäl, har föranlett T. att samställa den germanska gudinnan med Isis. Vem denna germanska gudinna varit är outrett, Då de förut nämnda gudomligheterna så väl motsvara dem, som hos germanerna givit veckodagarna sina namn, hade man nästan väntat att i den därefter omtalade gudinnan finna en motsvarighet till den, efter vilken den romerska fredagen, dies Veneris, Venus’ dag, bär sitt namn. Jämföres vanaparet Frö—Fröja med Isis, saknas ock onekligen icke vissa likheter. För såväl Frö och Fröja (jfr Eddan: Solsången 77) som Isis är skeppet ett attribut, och likasom svinet i Norden ägnades Frö och Fröja, ägnades det i Egypten åt Osiris och Isis. För såväl Isis som Fröja äro vidare deras tårar av en egen­artad märklighet; båda irra vida omkring för att söka sin förlorade älskling: den ena Osiris, den andra Od, bägge otvivelaktigt växtlighetsgudar. För den gudinna T. avser föreligger således möjligen en Fröja nära stående gudomlighet. Tacitus förlägger ock denna ”Isiskult” till norrut boende germaner: ”sveber”. I Tisteds amt i Danmark har gjorts ett fynd av omkring ett hundra små båtavbildniugar av guld, efter vad det anses, från slutet av bronsåldern, otvivelaktigt tillverkade i rituellt syfte. Under medeltiden var skeppet den heliga Gertruds attribut.
  3. Den vida kring jorden utbredda, uråldriga träd- och lundkulten var starkt förhärskande hos alla de germanska folken (jfr kap. 10, 39, 40, 43, samt kap. 10 n. l). Folkområdet (civitas) synes i regel hava ägt en helig lund, där religionsutövningen förestods av samhällets präst (sacerdos civitatis) (jfr kap. 7 n. 3). Stundom bildade dock flera folk en sammanslutning om en gemensam kultplats, fornnordiska vi, (jfr kap. 39 och 40 samt kap. 2 n. 5). I vårt land bildade Svealandskapen en dylik amfiktyoni om den heliga lunden vid Uppsala. Ännu på 12- och 1300-talet måste våra landskapslagar (Upplands-, Gotlands-, Helsingelagen) förbjuda tro på och åkallan av lunder.