Sedan samlades om morgonen, såsom jag sport,
Mången kämpe kring tronsalen.
Höfdingarne kommo från fjerran och nära
⁸⁴⁰ Vida vägar att skåda undret,
Den ledes spår. Hans lefnads slut
Tycktes ej smärtsamt för någon man
Bland dem som skådade den ärelöses steg,
Huru, trött i sinnet, öfvervunnen i striden,
⁸⁴⁵ Flyende och lifdömd, han burit dödsspår
Bort derifrån till hafstrollens¹ hem.
Der var vattenytan svallande af blod,
En hemsk hvirfvel, helt upprörd,
Af heta blodvågor. Af svärdsblod sjöd
⁸⁵⁰ Det dödliga djupet, sedan den glädjelöse
Nedlagt sitt lif, sin hedniska själ
I träskets fristad, der helvetet mottog honom.
Derifrån foro sedan de gamle hirdmännen
Och mången ung en glädjerik färd;
⁸⁵⁵ Från hafvet redo männen modige
På sina skymlar. Der blef taladt
Om Beovulfs ära: ofta sade mången,
Att i norr och söder vid de tvänne hafven,
På den vida jorden ingen annan
⁸⁶⁰ Sköldbärare under solens ban
Vore bättre och mera värd att herska.
Dock nedsatte de ingalunda sin vän och herre,
Den glade Hroðgar, utan det var en god konung.
Stundom läto de stridsberömde
⁸⁶⁵ Sina ljusa hästar löpa i kapp,
Der landsvägarna tycktes dem fagra
Och välkända; stundom var det
En konungens man, höljd utåt lof,
Som mindes sånger och en hel mängd
⁸⁷⁰ Af gamla sagor — det ena ordet knöts
Rätt till det andra —. Sedan började en man
I vers skildra Beovulfs företag
Och konstnärligt föra berättelsen framåt
Med vexlande ord. Han kvad också
⁸⁷⁵ Rätt mycket okändt, som han hört. sägas
Om Sigemund och hans bragder,
Välsingens² kamp, hans vida färder,
Hans fejd och brott, som menniskors barn
Ej noga kände, utom Fitela**) med honom,
⁸⁸⁰ Då morbrodern ville omtala något dylikt
För sin systerson, såsom de alltid voro
Oskiljaktiga fränder i hvarje strid.
Med svärd hade de fällt en hel mängd
Af jätteslägtet. Ej liten ära
⁸⁸⁵ Upprann för Sigemund efter hans dödsdag,
Sedan den stridshårde dödat ormen,
Skattens vårdare; ensam vågade
Ädlingens son det djerfva dådet
Under den grå klippan: ej var Fitela med honom.
⁸⁹⁰ Dock lyckades det honom med svärdet genomborra
Den underbara ormen, så att det dråpliga svärdet
Stod fast i väggen: draken fick banesår.
Olycksbringaren³ hade genom mandom vunnit,
Att han fick nyttja efter eget behag
⁸⁹⁵ Ormens ringskatt: sonen till Väls
Lastade en farkost, bar i skeppets sköte
De glänsande smyckena; ormen smälte i hettan.
Bland vandrande hjeltar var denne, kämparnes värn,
Mest frejdad vida bland menniskoslägtet
⁹⁰⁰ För sina bragder: derför växte hans ära. —
Sedan Heremods⁴ kraft och mandom
I striden sjunkit, vardt han inom kort
Svekfullt utlemnad till fienderna,
I deras våld.⁵ Honom hade sorgens svall
⁹⁰⁵ Alltför länge förlamat. Han blef för sina män,
För alla ädlingar en källa till lifssorg,
Och ofta beklagades i forna tider
Den tappres färd af mången vis man,
Som af honom hoppats lindring i olyckorna,
⁹¹⁰ Om blott detta furstebarn finge växa och öfvertaga
Sin faders värdighet, vård om folket,
Skatt och skyddsborg, hjeltarnes rike,
Scyldingarnes odal. Hygelacs slägting⁶
Var då kärare för alla vänner,
⁹¹⁵ För menniskoslägtet: öfver den förre kom brottet.***) —
Stundom tillryggalade de i kapp på sina hästar
De ljusa vägarna. Då hade morgonljuset
Hastigt skjutit fram. Mången tapper
Tjenare gick till den höga salen
⁹²⁰ Att se stridsundret; äfven konungen sjelf,
Ringskatternas vårdare, trädde, ärorik
Och högt frejdad, med stort följe
Ur frustugan, och med honom gick
Hans gemål mjödstigen, ledsagad af tärnor.