Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 13
Segern firas med saga och sång.

Sedan samlades om morgonen, såsom jag sport,
Mången kämpe kring tronsalen.
Höfdingarne kommo från fjerran och nära
840 Vida vägar att skåda undret,
Den ledes spår. Hans lefnads slut
Tycktes ej smärtsamt för någon man
Bland dem som skådade den ärelöses steg,
Huru, trött i sinnet, öfvervunnen i striden,
845 Flyende och lifdömd, han burit dödsspår
Bort derifrån till hafstrollens1 hem.
Der var vattenytan svallande af blod,
En hemsk hvirfvel, helt upprörd,
Af heta blodvågor. Af svärdsblod sjöd
850 Det dödliga djupet, sedan den glädjelöse
Nedlagt sitt lif, sin hedniska själ
I träskets fristad, der helvetet mottog honom.
Derifrån foro sedan de gamle hirdmännen
Och mången ung en glädjerik färd;
855 Från hafvet redo männen modige
På sina skymlar. Der blef taladt
Om Beovulfs ära: ofta sade mången,
Att i norr och söder vid de tvänne hafven,
På den vida jorden ingen annan
860 Sköldbärare under solens ban
Vore bättre och mera värd att herska.
Dock nedsatte de ingalunda sin vän och herre,
Den glade Hroðgar, utan det var en god konung.
Stundom läto de stridsberömde
865 Sina ljusa hästar löpa i kapp,
Der landsvägarna tycktes dem fagra
Och välkända; stundom var det
En konungens man, höljd utåt lof,
Som mindes sånger och en hel mängd
870 Af gamla sagor — det ena ordet knöts
Rätt till det andra
—. Sedan började en man
I vers skildra Beovulfs företag
Och konstnärligt föra berättelsen framåt
Med vexlande ord. Han kvad också
875 Rätt mycket okändt, som han hört. sägas
Om Sigemund och hans bragder,
Välsingens2 kamp, hans vida färder,
Hans fejd och brott, som menniskors barn
Ej noga kände, utom Fitela**) med honom,
880 Då morbrodern ville omtala något dylikt
För sin systerson, såsom de alltid voro
Oskiljaktiga fränder i hvarje strid.
Med svärd hade de fällt en hel mängd
Af jätteslägtet. Ej liten ära
885 Upprann för Sigemund efter hans dödsdag,
Sedan den stridshårde dödat ormen,
Skattens vårdare; ensam vågade
Ädlingens son det djerfva dådet
Under den grå klippan: ej var Fitela med honom.
890 Dock lyckades det honom med svärdet genomborra
Den underbara ormen, så att det dråpliga svärdet
Stod fast i väggen: draken fick banesår.
Olycksbringaren3 hade genom mandom vunnit,
Att han fick nyttja efter eget behag
895 Ormens ringskatt: sonen till Väls
Lastade en farkost, bar i skeppets sköte
De glänsande smyckena; ormen smälte i hettan.
Bland vandrande hjeltar var denne, kämparnes värn,
Mest frejdad vida bland menniskoslägtet
900 För sina bragder: derför växte hans ära. —
Sedan Heremods4 kraft och mandom
I striden sjunkit, vardt han inom kort
Svekfullt utlemnad till fienderna,
I deras våld.5 Honom hade sorgens svall
905 Alltför länge förlamat. Han blef för sina män,
För alla ädlingar en källa till lifssorg,
Och ofta beklagades i forna tider
Den tappres färd af mången vis man,
Som af honom hoppats lindring i olyckorna,
910 Om blott detta furstebarn finge växa och öfvertaga
Sin faders värdighet, vård om folket,
Skatt och skyddsborg, hjeltarnes rike,
Scyldingarnes odal. Hygelacs slägting6
Var då kärare för alla vänner,
915 För menniskoslägtet: öfver den förre kom brottet.***) —
Stundom tillryggalade de i kapp på sina hästar
De ljusa vägarna. Då hade morgonljuset
Hastigt skjutit fram. Mången tapper
Tjenare gick till den höga salen
920 Att se stridsundret; äfven konungen sjelf,
Ringskatternas vårdare, trädde, ärorik
Och högt frejdad, med stort följe
Ur frustugan, och med honom gick
Hans gemål mjödstigen, ledsagad af tärnor.

Sedan samlades om morgonen, såsom jag sport
Mången kämpe kring tronsalen.
Hövdingarne kommo från fjärran och nära
840 Vida vägar att skåda undret,
Den ledes spår. Hans levnads slut
Tycktes ej smärtsamt för någon man
Bland dem som skådade den ärelöses steg,
Huru, trött i sinnet, övervunnen i striden,
845 Flyende och livdömd, han burit dödsspår
Bort därifrån till sjötrollens1 hem.
Där var vattenytan svallande av blod,
En hemsk virvel, helt upprörd,
Sjöd av svärdsblod, av heta blodvågor;
850 Den dödsvigde dök ned och lade glädjelös
Ned sitt liv, sin hedniska själ
I träskets fristad, där helvetet mottog honom.
Därifrån återvände de gamle hirdmännen
Och mången ung efter glädjerik färd.
855 Från sjön redo de modige männen
På ljusa hästar. Där blev talat
Om Beowulfs ära: ofta sade mången,
Att i norr och söder vid de tvenne haven,
På den vida jorden ingen annan
860 Sköldbärare under himlens vidd
Vore bättre och mera värd att härska.
Dock nedsatte de ingalunda sin vän och herre,
Den blide Hroðgar, utan det var en god konung.
Stundom läto de stridsberömde
865 Sina ljusa hästar löpa i kapp,
Där landsvägarna tycktes dem fagra
Och välkända; stundom var det
En konungens man, höljd utåt lov,
Som mindes sånger och en hel mängd
870 Av gamla sagor och nu fann nya
Och sanna ord. Han började nämligen
Vist ordna*) Beowulfs företag
Och skickligt tälja konstrikt tal
Med växlande ord. Han kvad också
875 Rätt mycket okänt, som han hört sägas
Om Sigemund och hans bragder,
Välsingens2 kamp, hans vida färder,
Hans fejd och brott, som människors barn
Ej noga kände, utom Fitela**) jämte honom,
880 Då morbrodern ville omtala något dylikt
För sin systerson, såsom de alltid voro
Fasta vapenbröder i varje strid.
Men svärd hade de fällt en hel mängd
Av jättesläktet. Ej liten ära
885 Upprann för Sigemund efter hans dödsdag,
Sedan den stridshårde dödat ormen,
Skattens vårdare: ensam vågade
Ädlingens son det djärva dådet
Under den grå klippan: ej var Fitela med honom.
890 Dock lyckades det honom med svärdet genomborra
Den underbara ormen, så att det dråpliga stålet
Stod fast i väggen: draken fick banesår.
Skräckbringaren3 hade genom mandom vunnit,
Att han fick nyttja efter eget behag
895 Ormens ringskatt: sonen till Väls
Lastade en farkost, bar i skeppets sköte
De glänsande smyckena; ormen smälte i hettan.
Bland vandrande hjältar var denne, kämparnes värn,
Mest frejdad vida bland människosläktet
900 För sina bragder: därför växte hans rykte. —
Sedan Heremods4 kraft och mandom
I striden sjunkit, vart han inom kort
Svekfullt utlämnad till jutarne,
I fiendernas våld.5 Honom hade sorgens svall
905 Alltför länge förlamat. Han blev för sina män,
För alla ädlingar en källa till livssorg,
Och ofta beklagades i forna tider
Den tappres färd av mången vis man,
Som av honom hoppats hjälp i olyckorna,
910 Och att detta furstebarn skulle få växa och övertaga
Sin faders värdighet, vård om folket,
Skatt och skyddsborg, hjältarnes rike,
Scyldingarnes arvland. Hygelacs släkting6
Var då kärare för alla vänner,
915 För människosläktet: över den förre kom sveket.***) —
Stundom tillryggalade de i kapp på sina hästar
De ljusa vägarna. Då hade morgonljuset
Hastigt skjutit fram. Mången tapper
Tjänare gick till den höga salen
920 Att se stridsundret; även Konungen själv,
Ringskatternas vårdare, trädde, ärorik
Och högt frejdad, med stort följe
Ur frustugan, och med honom gick
Hans gemål mjödstigen, ledsagad av tärnor.

Kapitel 14 - Hroðgar tackar Beowulf för bragden.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  • D. v. s. I vers skildra.
  • Sinfjötle i den nordiska sagan (Völsungasagan). I denna är det, som bekant, Sigmunds son Sigurd (Fafnesbane) som dödar ormen.
  • Såsom motsats till Beowulf framställes Heremod, en dansk konung, som, i början lovande och framstående, sedermera blev övermodig och tyrannisk samt av sitt folk förråddes eller måste fly till landets fiender.
  1. I den reviderade utgåvan från 1914 har Wickberg ändrat "havstroll" till "sjötroll". Detta trots att han i rad 422 har behållit den ursprungliga översättningen "havstroll" av handskriftens "nicor". Björn Collinder är här konsekvent när han har översätt ordet till "näckfolk". Michael Alexander har däremot i likhet med Wickberg gått från "sea-monster" på rad 422 till "water-monster" på rad 846 trots att det är samma ord som översätts.
  2. Välsing = Väls son = Sigemund. Se rad 895.
  3. Sigemund.
  4. Denne danske kung kallas för Hermóðr i norröna källor och skildras även på raderna 1709b-1722. Jämför också punkt-noten ovan.
  5. Den reviderade upplagen har här skrivit "I fiendernas våld" istället för 1889:s "I deras våld" samt bytt ut "fienderna" i raden ovan med "jutarna". Björn Collinders översättning, som verkar överensstämma mycket bättre med handskriften, har följande tolkning av raderna 901-904a.
          "Alltsedan Heremods    hug hade försvunnit
          hans styrka och hjältemod:    bland jutarna vart han
          förrådd och föll    i fienders våld
          och vart driven ur landet."
    Collinder har i not angett att det alternativt ska vara jättar istället för jutar.
  6. Beowulf.