|
0, 1, 2,
3, 4, 5,
6, 7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22,
23, 24, 25,
26, 27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43
Kapitel 19
Grendels död hämnas.
|
De sjönko så i sömn. En fick bittert bota
För sin aftonro, som rätt ofta händt dem,
Då Grendel rådde öfver guldsalen,
Öfvade orätt, tills slutet kom,
1255 Döden efter synderna. Det vardt skönjbart,
Vida kändt bland män, att då ännu lefde
En hämnare af den lede en lång tid
Efter olycksstriden. Grendels moder,
Olycksbringerskan tänkte på sin sorg,
1260 Hon som bebodde vattnets fasa,
Kalla strömmar, sedan Cain blifvit
Svärdsbane åt sin ende broder,
Son af samme fader; dödskorad gick han sedan
Med mordets märke att fly menniskors glädje,
1265 Bodde i öknen. Från honom stamma många
Olycksdigra gastar; en af dem var Grendel.
Hemfallen åt svärdet och hatad, fann denne
I Hjort en vakande man bida på, strid,
Der olycksbringaren angrep honom.
1270 Han mindes emellertid sin kroppsstyrka,
Den mäktiga gåfva, som Gud honom gifvit,
Och af den allrådande hoppades han hjelp,
Tröst och stöd: derför öfvervann han fienden,
Fällde helvetesgasten; sedan gick han eländig,
1275 Glädjeberöfvad, menniskoslägtets fiende,
Att se sin dödsort. — Men glupsk och bister,
Ville hans moder då ännu vandra
En sorgfull stråt, hämnas sonens död.
Hon kom då till Hjort, der ring-danerna
1280 Sofvo längs salen. Då blef der snart
En återgång för jarlarne, när Grendels moder
Smugit sig dit in. Denna fasa var
Jemnt så mycket mindre som kvinnors kraft
Mot väpnade män i stridens fasa,
1285 Då det sirade svärdet, smidt af hammaren,
Färgadt af blod, med dugtiga eggar
Skär vildsvinet öfver fiendens hjelm.
Då drogs i salen ofvan sätena
Hård svärdsegg; mången sid sköld lyftes,
1290 Fäst vid armen. På hjelm ej tänkte
Eller vid brynja den som denna fasa drabbade.
Hon hade brådtom, ville berga lifvet
Ut derifrån, då hon blifvit upptäckt.
Snabbt hade hon fått ett fast tag
1295 I en af ädlingarna, då hon gick till träsket.
Denne var för Hroðgar den käraste hjelte,
Såsom följesman, vid de tvänne hafven,
En mäktig sköldkämpe, som hon dödade på bädden,
En ärorik kämpe. Ej var Beovulf der,
1300 Utan annat herberge hade förut anvisats
Den frejdade göten, efter skatt-utdelningen.
Larm vardt i Hjort. Hon tog den blodiga,
Välkända handen. Sorgen hade blifvit
Förnyad i gården: ej var det ett godt utbyte
1305 Att å tvänne händer nödgas betala
Med vänners lif. Den vise konungen,
Den grå kämpen var sorgsen till mods,
När han fick veta, att hans käraste
Hofman var död, skild ifrån lifvet.
1310 Skyndsamt blef Beovulf, den segersälle mannen
Hemtad till rummet. Vid dagens gryning
Gick jarlen sjelf med sina följeslagare,
Den ädle kämpen dit der den vise bidade
Om den allsvåldige skulle någonsin vilja
1315 Efter lidandet bringa åväga en omkastning.
Då gick längs golfvet den utmärkte krigaren
Med sitt följe — salstimret dånade —
För att med ord helsa konungen,
Ingvinernas1 furste, sporde om ej natten
1320 Varit honom lugn, såsom han önskat. |
De lade sig till vila. En fick bittert böta
För sin aftonro, som rätt ofta hänt dem,
Sedan Grendel rådde över guldsalen,
Övade orätt, tills slutet kom,
1255 Döden efter synderna. Det vart skönjbart,
Vida känt bland män, att då ännu levde
En hämnare av den lede en lång tid
Efter stridssorgen. Grendels moder,
Skräckbringerskan tänkte på sin olycka,
1260 Hon som bebodde vattnets fasa,
Kalla strömmar, sedan Kain blivit
Svärdsbane åt sin ende broder,
Son av samme fader; dödskorad gick han sedan
Med mordets märke att fly människors glädje,
1265 Bodde i öknen. Från honom stamma många
Olycksfödda gastar; en av dem var Grendel.
Hemfallen åt svärdet och hatad, fann denne
I Hjort en vakande man bida på strid.
Där angrep skräckbringaren honom;
1270 Han mindes emellertid sin kroppsstyrka,
Den mäktiga gåva, som Gud honom givit,
Och av den allrådande hoppades han nåd,
Tröst och stöd: därför övervann han fienden,
Fällde helvetesgasten; sedan gick den eländige,
1275 Glädjeberövad, människosläktets fiende,
Att se sin dödsort. — Men glupsk och dyster,
Ville hans moder då ännu vandra
En sorgfull stråt, hämnas sonens död.
Hon kom så till Hjort, där ring-danerna
1280 Sovo längs salen. Då blev där snart
En återgång för jarlarne, när Grendels moder
Smugit sig dit in. Denna fasa var
Jämnt så mycket mindre som kvinnors kraft
Mot väpnade män i stridens fasa,
1285 Då det sirade svärdet, smitt av hammaren,
Färgat av blod, med duktiga eggar
Klyver vildsvinet över fiendens hjälm.
Då drogs i salen ovan sätena
Hård svärdsegg; mången sid sköld lyftes,
1290 Fäst i handen. På hjälm ej tänkte
Eller sid brynja den som denna fasa drabbade.
Hon hade bråttom, ville bärga livet
Ut därifrån, då hon blivit upptäckt.
Snabbt hade hon fått ett fast tag
1295 I en av ädlingarna, när hon gick till träsket.
Denne var för Hroðgar den käraste hjälte,
Såsom följesman, vid de tvänne haven,
En mäktig sköldkämpe, som hon dödade på bädden,
En ärorik kämpe. ej var Beowulf där,
1300 Utan annat härbärge hade förut anvisats
Den frejdade göten efter skatt-utdelningen.
Larm vart i Hjort. Hon tog den blodiga,
Välkända handen. Sorgen hade blivit
Förnyad i gården: ej var det ett gott utbyte
1305 Att å tvänne händer nödgas betala
Med vänners liv. Den vise konungen,
Den grå kämpen var sorgsen till mods,
När han fick veta, att hans käraste
Rådgivare var död, skild ifrån livet.
1310 Skyndsamt blev Beowulf, den segersälle mannen,
Hämtad till rummet. Vid dagens gryning
Gick denne jarl själv, den högättade kämpen,
Men sina följeslagare dit där den vise väntade
Om den allsvåldige skulle någonsin vilja
1315 Efter lidandet åvägabringa en omkastning.
Då gick längs golvet den utmärkte krigaren
Med sitt trogna följe — salstimret dånade —
För att med ord hälsa konungen,
Ingvinernas1 furste, sporde om väl natten
1320 Varit honom lugn, som han innerligt önskat. |
Kapitel 20 - Beowulf går att kämpa mot sjötrollen.
Tillbaka till Beowulfs förstasida. |
