Ej af egen drift och frivilligt söktes
Den stora drakskatten*) af den som illa skadade sig,
Utan af nödtvång flydde någon
²²²⁵ Hjeltesons hirdman för hätska slag,
Och, saknande hem, dolde sig derinne
Den förföljde mannen. Snart kom den tid,
Då främlingen greps af skräck och fasa.
Dock såg den olycklige, ............................
²²³⁰ ............................¹ då fasan grep honom,
Ett dyrbart kärl.**) Der fanns en mängd sådana
Gamla skatter i denna jordhåla,
Ett ofantligt arf från en ädel slägt
Af dyrbara smycken, som i forna dagar
²²³⁵ En man, jag vet ej hvem, hade gömt derinne
Med omtänksamhet. Alla hade döden bortryckt
I flydda tider, och den ende kvarblifne
Af hjelteskaran, han som lefde längst,
Sörjde sina vänner, hoppades ännu
²²⁴⁰ En liten tid längre få njuta
Af de gamla skatterna. Der stod alldeles redo
En grafhög på fältet nära vågorna,
Nyligen uppförd med konst vid en udde.
Dit in bar då ringarnas herde
²²⁴⁵ Den tunga bördan af jarlaskatter
Af drifvet guld, kvad de få orden:
»Behåll du nu, jord, då hjeltarne ej få det,
»Jarlarnes egodelar! De gode ha ju förut
»Funnit dem i dig. En våldsam död
²²⁵⁰ »I striden har bortryckt hvarje man
»Utaf de mina, som lemnat detta lif;
»De hade sett salsglädje. Jag har ingen som kan svänga
»Svärdet eller vårda den drifna kannan,
»Det dyrbara dryckeskärlet: hjeltarne ha gått bort.
²²⁵⁵ »Nu skall den hårda, guldsmyckade hjelmen
»Mista sina beslag: vårdarne sofva,
»De som skulle feja stridsmasken,
»Och likaså skall härklädnaden, som i striden fick pröfva
»Svärdens bett öfver sköldarnes brak,
²²⁶⁰ »Falla sönder efter hjelten: ej kan brynjans ring
»Efter härförarens död fara vida
»Vid hjeltarnes sida. Ej finns harpans tjusning,
»Glädjeträdets gamman, ej svingar sig den gode
»Höken genom salen, ej stampar den snabbe
²²⁶⁵ »Springaren på borggården. En våldsam död
»Har bortsändt många lefvande slägter.»
Så klagade han sin sorg, dyster i hågen,
Ensam efter alla, jämrade sig oblid
Dag och natt, tills dödens svallvåg
²²⁷⁰ Stötte honom i hjertat. Den härliga skatten
Fanns stående öppen af ett gammalt skadedjur,
En naken stridsdrake, som brinnande
Hemsöker bergen och, omhvärfd af eld,
Flyger om natten. Honom frukta högligen
²²⁷⁵ Jordens invånare. Han skall söka
Skatten i jorden, der han, tyngd af vintrar,
Vaktar hedniskt guld: ej får han det bättre för det.
Så bevakade folkfienden i jorden
I tre hundra vintrar den ofantligt stora
²²⁸⁰ Skattkammaren, tills en man förtörnade
Honom i hans sinne. Han bar till sin herre
En sirad dryckeskanna och bad honom
Om frid och skydd. Så fanns skatten
Och bortfördes ett smycke; bönen villfors
²²⁸⁵ Den arme mannen: hans herre skådade
För första gången mäns forna verk.
Då ormen vaknade, förnyades fiendskapen.
Den modige vädrade längs stenen och fann
Fiendens fotspår. Denne hade gått för långt
²²⁹⁰ Med förborgad kraft nära drakens hufvud.
Så kan lätt den man, som eger
Herrens huldhet, med lifvet bestå
Olycka och förföljelse. Skattevårdaren sökte
Lystet längs marken, ville finna den man,
²²⁹⁵ Som hade skadat honom under sömnen.
Het och vildsint, omkretsade han ofta
Hela högen utantill: ej fanns der någon man
I denna öken. Dock gladde han sig åt striden,
Åt kamparbetet; stundom återvände han till berget
²³⁰⁰ Och sökte det dyrbara kärlet. Snart fann han dock,
Att någon menniska hade uppletat guldet,
De härliga skatterna. Skattevårdaren
Bidade med nöd, tills aftonen kom.
Förbittrad var då bergets herde;
²³⁰⁵ Den lede ville med låga vedergälla
Det dyrbara dryckeskärlet. Så förgicks dagen
Ormen till fröjd, ej ville han bida
Längre vid muren, utan for med eld,
Omhvärfd af lågor. Denna början var hemsk
²³¹⁰ För männen i landet, liksom det snart
Blef ett olyckligt slut för deras skatt-utdelare.