Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 32
En man plundrar en drakskatt. Draken hämnas med att härja bygden.

Ej af egen drift och frivilligt söktes
Den stora drakskatten*) af den som illa skadade sig,
Utan af nödtvång flydde någon
2225 Hjeltesons hirdman för hätska slag,
Och, saknande hem, dolde sig derinne
Den förföljde mannen. Snart kom den tid,
Då främlingen greps af skräck och fasa.
Dock såg den olycklige, ............................
2230 ............................1 då fasan grep honom,
Ett dyrbart kärl.**) Der fanns en mängd sådana
Gamla skatter i denna jordhåla,
Ett ofantligt arf från en ädel slägt
Af dyrbara smycken, som i forna dagar
2235 En man, jag vet ej hvem, hade gömt derinne
Med omtänksamhet. Alla hade döden bortryckt
I flydda tider, och den ende kvarblifne
Af hjelteskaran, han som lefde längst,
Sörjde sina vänner, hoppades ännu
2240 En liten tid längre få njuta
Af de gamla skatterna. Der stod alldeles redo
En grafhög på fältet nära vågorna,
Nyligen uppförd med konst vid en udde.
Dit in bar då ringarnas herde
2245 Den tunga bördan af jarlaskatter
Af drifvet guld, kvad de få orden:
»Behåll du nu, jord, då hjeltarne ej få det,
»Jarlarnes egodelar! De gode ha ju förut
»Funnit dem i dig. En våldsam död
2250 »I striden har bortryckt hvarje man
»Utaf de mina, som lemnat detta lif;
»De hade sett salsglädje. Jag har ingen som kan svänga
»Svärdet eller vårda den drifna kannan,
»Det dyrbara dryckeskärlet: hjeltarne ha gått bort.
2255 »Nu skall den hårda, guldsmyckade hjelmen
»Mista sina beslag: vårdarne sofva,
»De som skulle feja stridsmasken,
»Och likaså skall härklädnaden, som i striden fick pröfva
»Svärdens bett öfver sköldarnes brak,
2260 »Falla sönder efter hjelten: ej kan brynjans ring
»Efter härförarens död fara vida
»Vid hjeltarnes sida. Ej finns harpans tjusning,
»Glädjeträdets gamman, ej svingar sig den gode
»Höken genom salen, ej stampar den snabbe
2265 »Springaren på borggården. En våldsam död
»Har bortsändt många lefvande slägter.»
Så klagade han sin sorg, dyster i hågen,
Ensam efter alla, jämrade sig oblid
Dag och natt, tills dödens svallvåg
2270 Stötte honom i hjertat. Den härliga skatten
Fanns stående öppen af ett gammalt skadedjur,
En naken stridsdrake, som brinnande
Hemsöker bergen och, omhvärfd af eld,
Flyger om natten. Honom frukta högligen
2275 Jordens invånare. Han skall söka
Skatten i jorden,
der han, tyngd af vintrar,
Vaktar hedniskt guld: ej får han det bättre för det.
Så bevakade folkfienden i jorden
I tre hundra vintrar den ofantligt stora
2280 Skattkammaren, tills en man förtörnade
Honom i hans sinne. Han bar till sin herre
En sirad dryckeskanna och bad honom
Om frid och skydd. Så fanns skatten
Och bortfördes ett smycke; bönen villfors
2285 Den arme mannen: hans herre skådade
För första gången mäns forna verk.
Då ormen vaknade, förnyades fiendskapen.
Den modige vädrade längs stenen och fann
Fiendens fotspår. Denne hade gått för långt
2290 Med förborgad kraft nära drakens hufvud.
Så kan lätt den man, som eger
Herrens huldhet, med lifvet bestå
Olycka och förföljelse. Skattevårdaren sökte
Lystet längs marken, ville finna den man,
2295 Som hade skadat honom under sömnen.
Het och vildsint, omkretsade han ofta
Hela högen utantill: ej fanns der någon man
I denna öken. Dock gladde han sig åt striden,
Åt kamparbetet; stundom återvände han till berget
2300 Och sökte det dyrbara kärlet. Snart fann han dock,
Att någon menniska hade uppletat guldet,
De härliga skatterna. Skattevårdaren
Bidade med nöd, tills aftonen kom.
Förbittrad var då bergets herde;
2305 Den lede ville med låga vedergälla
Det dyrbara dryckeskärlet. Så förgicks dagen
Ormen till fröjd, ej ville han bida
Längre vid muren, utan for med eld,
Omhvärfd af lågor. Denna början var hemsk
2310 För männen i landet, liksom det snart
Blef ett olyckligt slut för deras skatt-utdelare.

Ej av egen drift och frivilligt plundrade
Denne man drakskatten till sin*) stora skada,
Utan av nödtvång flydde någon
2225 Hjältesons tjänare för hätska slag,
Och, saknande hem, dolde sig därinne
Den skuldbelastade mannen. Snart skådade han in,
Och främlingen greps av skräck och fasa.
Dock såg den olycklige, ............................
2230 ............................1 då skräcken föll över honom,
Ett dyrbart kärl.**) Där fanns en mängd sådana
Gamla skatter i denna jordhåla,
Ett ofantligt arv från en ädel släkt
Av dyrbara klenoder, som i forna dagar
2235 En okänd man hade gömt därinne
Med omtänksamhet. Alla hade döden bortryckt
I flydda tider, och den ende kvarblivne
Av hjälteskaran, han som levde längst,
Sörjde sina vänner, väntade detsamma:
2240 Att blott en liten tid längre få njuta
Av de samlade skatterna. Där stod alldeles redo
En gravhög på fältet nära vågorna,
Nyuppförd vid näset, sinnrikt skyddad.
Dit in bar då ringarnas herde
2245 De många härliga jarlaskatterna
Av drivet guld, kvad de få orden:
»Behåll du nu, jord, då hjältarne ej få det,
»Jarlarnes ägodelar! Dugande män ha förut
»Vunnit dem av dig. En våldsam död
2250 »I striden har bortryckt varenda man
»Utav de mina, som lämnade detta liv;
»De hade sett salsglädje. Jag har ingen, som kan bära
»Svärdet eller feja den guldbeslagna skålen,
»Det dyrbara dryckeskärlet: hjältarne ha gått bort.
2255 »Nu skall den hårda, guldsmyckade hjälmen
»Mista sina beslag, vårdarne sova,
»De som skulle feja stridsmasken,
»Och likaså skall härklädnaden, som i striden fick pröva
»Svärdens bett över sköldarnes brak,
2260 »Falla sönder efter hjälten: ej kan ringbrynjan
»Efter härförarens död fara vida
»Vid hjältarnes sida. Ej finns harpans tjusning,
»Glädjeträdets gamman, ej svingar sig den gode
»Falken genom salen, ej stampar den snabbe
2265 »Springaren på borggården. En våldsam död
»Har bortsänt många levande släkter.»
Så klagade han sin sorg, dyster i hågen,
Ensam efter alla, jämrade sig oblid
Dag och natt, tills dödens svallvåg
2270 Slog honom i hjärtat. Den härliga skatten
Fanns stående öppen av ett gammalt skadedjur,
En naken stridsdrake, som brinnande
Hemsöker högarna och, omvärvd av eld,
Flyger om natten. Honom frukta högligen
2275 Jordens invånare. Han brukar söka
Skatten i jorden,
där han, tyngd av vintrar,
Vaktar hedniskt guld: ej får han det bättre för det.
Så bevakade folkfienden i jorden
I tre hundra vintrar den ofantligt stora
2280 Skattkammaren, tills en man förtörnade
Honom i hans sinne. Han bar till sin herre
En guldbeslagen bägare samt bad honom
Om frid och skydd. Så fanns skatten,
Och minskades dyrbarheterna. Bönen villfors
2285 Den arme mannen; hans herre skådade
För första gången mäns forna verk.
Då draken vaknade, började striden.
Den modige vädrade längs högen och fann
Fiendens fotspår. Denne hade gått för långt
2290 Med hemlig konst nära drakens huvud.
Så lätt kan den man, som äger
Herrens huldhet, med livet bestå
Lidande och landsflykt. — Skattevårdaren sökte
Ivrigt längs marken, ville finna den man,
2295 Som hade vållat honom skada under sömnen.
Het och vildsint, omkretsade han ofta
Hela högen utantill: ej fanns där någon man
På den öde platsen. Dock gladde han sig åt striden,
Åt kamparbetet. Stundom återvände han till högen
2300 Och sökte det dyrbara kärlet. Snart fann han dock,
Att någon människa hade uppletat guldet,
De härliga skatterna. Skattevårdaren
Bidade med nöd, tills aftonen kom.
Förbittrad var då högens herde;
2305 Den lede ville med låga vedergälla
Det dyrbara dryckeskärlet. Så slutade dagen
Draken till fröjd, ej ville han bida
Längre vid muren, utan for med eld,
Omvärvd av lågor. Denna början var hemsk
2310 För männen i landet, liksom det snart
Blev ett olyckligt slut för deras skatt-utdelare.

Kapitel 33 - Beowulf beslutar kämpa mot draken.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  • Eller möjligen: till hans (furstens) stora skada.
  • Sammanhanget i det följande är: En hjälte, som överlevat de sina, instänger sig i en till gravplats redd grotta med sina skatter. Efter hans död finnas dessa av en eldsprutande drake, som sedan ruvar över dem. Emellertid lyckas en tjänare, som råkat i onåd hos sin herre, att ur skatten stjäla ett kostbart kärl. Då draken upptäcker detta, förhärjar han bygden.
  1. Av 2 halvverser finnas blott fragment.