|
0, 1, 2,
3, 4, 5,
6, 7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22,
23, 24, 25,
26, 27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43
Kapitel 34
Beowulf genomgår sina levnadsminnen.
|
I senare dagar tänkte han på lön
För furstefallet, blef en vän
Till den arme Eadgils, understödde med folk,
Med krigare och vapen Ohteres son
2395
Öfver det vida hafvet: han hämnades sedan
Med kalla sorgetåg, bragte konungen om lifvet.1
Så hade Ecgtheovs son öfverstått
Alla strider, farliga fältslag
Och hjeltedåd intill denna dag,
2400
Då han skulle kämpa med ormen.
Då gick sjelf tolfte göternas herre,
Svällande af harm, att skåda draken.
Han hade sport hvadan denna fejd och dödliga
fiendskap
Mot männen uppstått: i hans ego hade kommit
2405 Det härliga kärlet genom tjufvens hand.
Trettonde mannen i skaran var
Den som tillställt stridens
början.
Fängslad och sorgsen, skulle den arme föra dem
Derifrån till fältet.
Mot sin vilja gick han
2410 Till en viss jordsal, som han kände,
En håla under
marken nära vågsvallet,
Hafvets brus. Den var inuti full
Af smycken och spiralringar: den gamle,
fasansfulle
Väktaren förvarade, redo till strid,
2415 Sina guldsmycken under jorden. Ej
var det
lätt köp
För någon menniska att förvärfva dem.
Sedan satte sig på udden den stridshårde konungen,
Göternas guldvän, sade farväl
Åt sina hirdmän: hans
sinne var sorgset,
2420 Sväfvande mot döden, som var helt nära,
Och som snart
skulle hemsöka den gamle,
Söka själens skatt och skilja sönder
Lifvet från
kroppen: ej länge var hädanefter
Ädlingens lif omhöljdt af kött.
2425 Ecgtheovs
son Beovulf talade:
»Många stridsstormar har jag öfverstått
»I min ungdom:
jag minnes det allt.
»Jag var sju vintrar, då skatternas herre,
»Folkets
furste och vän upptog mig från min
fader.2
2430
»Konung Hreðel behöll mig sedan,
»Gaf mig skatter och gästabud, mindes
vår
slägtskap;
»Och jag var i lifvet en kämpe i borgen,
»Honom fullt ut lika kär som
någon af hans
söner,
»Herebeald och Hæðcyn eller min Hygelac.
2435 »Åt den äldste breddes dödsbädd
»Mot all rätt och sed genom broderns dåd,
»Då Hæðcyn med pilen från
hornbågen
»Träffade honom, sin herre och vän,
»Förfelade målet och ihjälsköt
sin frände,
2440 »En broder den andre med det blodiga vapnet.
»Det var urbota
dåd, och det syndiga brottet
»Tyngde på bröstet; det oaktadt skulle
»Ädlingen ohämnad mista lifvet.
»Så smärtsamt är det för den gamle mannen
2445 »Att uthärda, att hans unge son
»Skulle rida på galgen:3 då skulle han sjunga
»En sorgesång, när hans son hänger
»Korpen till fröjd, och den grånade
gubben
»Icke kan gifva honom någon hjelp.
2450 »Ständigt erinras han hvarje
morgon
»Om sitt barns bortgång; kan ej
»Att få någon annan arftagare
»Uti sin borg, då den ene har
»Genom dödens tvång fått bota för dåden.
2455
»Sorgsen ser han i sin sons boning
»Vinsalen öde, sofplatsen blåsig
»Och glädjeberöfvad: i grafven sofva
»De tappre ryttarne: ej finns der harpans klang,
»Gamman i gården, som der förut varit. |
I senare
dagar tänkte han på lön
För
furstefallet, blev en vän
Till den
arme Eadgils, understödde med folk,
Med
krigare och vapen Ohteres son
2395 Över det vida havet: han
hämnades sedan
Med kalla
sorgetåg, bragte konungen om livet.1
Så hade
Ecgtheows son överstått
Alla strider, farliga
fältslag
Och
hjältedåd intill denna dag,
2400 Då han skulle kämpa med ormen.
Då gick
själv tolvte götarnes herre,
Svällande
av harm, att skada draken.
Han hade
sport vadan denna fejd och dödliga fiendskap
Mot
kämparne uppstått: i hans ägo hade kommit
2405 Det härliga kärlet genom
tjuvens hand.
Trettonde
mannen i skaran var
Denne, som
vållat stridens början.
Fängslad
och sorgsen, skulle den arme föra dem
Därifrån
till fältet. Mot sin vilja gick han
2410 Till en viss jordsal, som han kände,
En håla
under marken nära vågsvallet,
Havets
brus. Den var inuti full
Av smycken
och spiralringar: den gamle, fasansfulle
Väktaren
förvarade, redo till strid,
2415 Sina guldsmycken under jorden.
Ej var det lätt köp
För någon
människa att förvärva dem.
Sedan
satte sig på udden den stridshårde konungen,
Götarnes guldvän, sade
farväl
Åt sina
hirdmän: hans sinne var sorgset,
2420 Och förutsåg döden, som var
helt nära,
Och som
snart skulle nalkas den gamle,
Söka
själens skatt och skilja isär
Livet från
kroppen: ej länge var hädanefter
Den ädles
själ omhöljd av kött.
2425 Ecgtheows son Beowulf
talade:
»Många
stridsstormar har jag överstått
»I min
ungdom: jag minnes det allt.
»Jag var
sju vintrar, då skatternas herre,
»Männens
furste och vän tog mig till sig från min fader.2
2430 »Konung Hreðel behöll mig sedan,
»Gav mig
guld och gästabud, mindes vår släktskap;
»Och jag
var i livet en kämpe i borgen,
»Honom
fullt ut lika kär som någon av hans söner,
»Herebeald
och Hæðcyn eller min Hygelac.
2435 »Åt den äldste breddes dödsbädd
»Mot all
rätt och sed genom broderns dåd,
»Då Hæðcyn
med pilen från hornbågen
»Träffade
honom, sin herre och vän,
»Förfelade
målet och ihjälsköt sin frände,
2440 »En broder den andre med det
blodiga vapnet.
»Det var
urbota dåd, och det syndiga brottet
»Tyngde på
bröstet; det oaktat skulle
»Ädlingen ohämnad mista
livet.
»Så
smärtsamt är det för den gamle mannen
2445 »Att uthärda, att hans unge son
»Skulle
rida på galgen:3 då skulle han sjunga
»En
sorgesång, när hans son hänger
»Korpen
till fröjd, och den grånade gubben
»Icke kan
giva honom någon hjälp.
2450 »Ständigt erinras han varje
morgon
»Om sitt
barns bortgång; tänker ej på
»Att vänta
någon annan arvtagare
»Uti sin
borg, då den ene har
»Genom
dödens tvång fått bota för dåden.
2455 Sorgsen ser han i sin sons
boning
»Vinsalen öde och
glädjeberövad,
»Ett
tillhåll för vindar. I graven sova
»De tappra
ryttarne; ej finns där harpans klang,
»Gamman i
gården, som där förut varit. |
Kapitel 35 - Han vill ensam upptaga striden med draken.
Beowulf kämpar med draken.
Tillbaka till Beowulfs förstasida. |
