Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 34
Beowulf genomgår sina levnadsminnen.

I senare dagar tänkte han på lön
För furstefallet, blef en vän
Till den arme Eadgils, understödde med folk,
Med krigare och vapen Ohteres son
2395 Öfver det vida hafvet: han hämnades sedan
Med kalla sorgetåg, bragte konungen om lifvet.1
Så hade Ecgtheovs son öfverstått
Alla strider, farliga fältslag
Och hjeltedåd intill denna dag,
2400 Då han skulle kämpa med ormen.
Då gick sjelf tolfte göternas herre,
Svällande af harm, att skåda draken.
Han hade sport hvadan denna fejd och dödliga fiendskap
Mot männen uppstått: i hans ego hade kommit
2405 Det härliga kärlet genom tjufvens hand.
Trettonde mannen i skaran var
Den som tillställt stridens början.
Fängslad och sorgsen, skulle den arme föra dem
Derifrån till fältet. Mot sin vilja gick han
2410 Till en viss jordsal, som han kände,
En håla under marken nära vågsvallet,
Hafvets brus. Den var inuti full
Af smycken och spiralringar: den gamle, fasansfulle
Väktaren förvarade, redo till strid,
2415 Sina guldsmycken under jorden. Ej var det lätt köp
För någon menniska att förvärfva dem.
Sedan satte sig på udden den stridshårde konungen,
Göternas guldvän, sade farväl
Åt sina hirdmän: hans sinne var sorgset,
2420 Sväfvande mot döden, som var helt nära,
Och som snart skulle hemsöka den gamle,
Söka själens skatt och skilja sönder
Lifvet från kroppen: ej länge var hädanefter
Ädlingens lif omhöljdt af kött.
2425 Ecgtheovs son Beovulf talade:
»Många stridsstormar har jag öfverstått
»I min ungdom: jag minnes det allt.
»Jag var sju vintrar, då skatternas herre,
»Folkets furste och vän upptog mig från min fader.2
2430 »Konung Hreðel behöll mig sedan,
»Gaf mig skatter och gästabud, mindes vår slägtskap;
»Och jag var i lifvet en kämpe i borgen,
»Honom fullt ut lika kär som någon af hans söner,
»Herebeald och Hæðcyn eller min Hygelac.
2435 »Åt den äldste breddes dödsbädd
»Mot all rätt och sed genom broderns dåd,
»Då Hæðcyn med pilen från hornbågen
»Träffade honom, sin herre och vän,
»Förfelade målet och ihjälsköt sin frände,
2440 »En broder den andre med det blodiga vapnet.
»Det var urbota dåd, och det syndiga brottet
»Tyngde på bröstet; det oaktadt skulle
»Ädlingen ohämnad mista lifvet.
»Så smärtsamt är det för den gamle mannen
2445 »Att uthärda, att hans unge son
»Skulle rida på galgen:3 då skulle han sjunga
»En sorgesång, när hans son hänger
»Korpen till fröjd, och den grånade gubben
»Icke kan gifva honom någon hjelp.
2450 »Ständigt erinras han hvarje morgon
»Om sitt barns bortgång; kan ej
»Att få någon annan arftagare
»Uti sin borg, då den ene har
»Genom dödens tvång fått bota för dåden.
2455 »Sorgsen ser han i sin sons boning
»Vinsalen öde, sofplatsen blåsig
»Och glädjeberöfvad: i grafven sofva
»De tappre ryttarne: ej finns der harpans klang,
»Gamman i gården, som der förut varit.

I senare dagar tänkte han på lön
För furstefallet, blev en vän
Till den arme Eadgils, understödde med folk,
Med krigare och vapen Ohteres son
2395 Över det vida havet: han hämnades sedan
Med kalla sorgetåg, bragte konungen om livet.1
Så hade Ecgtheows son överstått
Alla strider, farliga fältslag
Och hjältedåd intill denna dag,
2400 Då han skulle kämpa med ormen.
Då gick själv tolvte götarnes herre,
Svällande av harm, att skada draken.
Han hade sport vadan denna fejd och dödliga fiendskap
Mot kämparne uppstått: i hans ägo hade kommit
2405 Det härliga kärlet genom tjuvens hand.
Trettonde mannen i skaran var
Denne, som vållat stridens början.
Fängslad och sorgsen, skulle den arme föra dem
Därifrån till fältet. Mot sin vilja gick han
2410 Till en viss jordsal, som han kände,
En håla under marken nära vågsvallet,
Havets brus. Den var inuti full
Av smycken och spiralringar: den gamle, fasansfulle
Väktaren förvarade, redo till strid,
2415 Sina guldsmycken under jorden. Ej var det lätt köp
För någon människa att förvärva dem.
Sedan satte sig på udden den stridshårde konungen,
Götarnes guldvän, sade farväl
Åt sina hirdmän: hans sinne var sorgset,
2420 Och förutsåg döden, som var helt nära,
Och som snart skulle nalkas den gamle,
Söka själens skatt och skilja isär
Livet från kroppen: ej länge var hädanefter
Den ädles själ omhöljd av kött.
2425 Ecgtheows son Beowulf talade:
»Många stridsstormar har jag överstått
»I min ungdom: jag minnes det allt.
»Jag var sju vintrar, då skatternas herre,
»Männens furste och vän tog mig till sig från min fader.2
2430 »Konung Hreðel behöll mig sedan,
»Gav mig guld och gästabud, mindes vår släktskap;
»Och jag var i livet en kämpe i borgen,
»Honom fullt ut lika kär som någon av hans söner,
»Herebeald och Hæðcyn eller min Hygelac.
2435 »Åt den äldste breddes dödsbädd
»Mot all rätt och sed genom broderns dåd,
»Då Hæðcyn med pilen från hornbågen
»Träffade honom, sin herre och vän,
»Förfelade målet och ihjälsköt sin frände,
2440 »En broder den andre med det blodiga vapnet.
»Det var urbota dåd, och det syndiga brottet
»Tyngde på bröstet; det oaktat skulle
»Ädlingen ohämnad mista livet.
»Så smärtsamt är det för den gamle mannen
2445 »Att uthärda, att hans unge son
»Skulle rida på galgen:3 då skulle han sjunga
»En sorgesång, när hans son hänger
»Korpen till fröjd, och den grånade gubben
»Icke kan giva honom någon hjälp.
2450 »Ständigt erinras han varje morgon
»Om sitt barns bortgång; tänker ej på
»Att vänta någon annan arvtagare
»Uti sin borg, då den ene har
»Genom dödens tvång fått bota för dåden.
2455 Sorgsen ser han i sin sons boning
»Vinsalen öde och glädjeberövad,
»Ett tillhåll för vindar. I graven sova
»De tappra ryttarne; ej finns där harpans klang,
»Gamman i gården, som där förut varit.

Kapitel 35 - Han vill ensam upptaga striden med draken. Beowulf kämpar med draken.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  1. D. ä. dödade Onela under ett vinterfälttåg? (frågetecknet saknas i den reviderade utgåvan)
  2. Det var en sedvänja bland forntidens stormannafamiljer att låta sina barn fostras av andra. Beowulf upptogs från sin far Ecgtheow för att fostras hos kung Hreðel som var Beowulfs morfar. Mellan fosterfar och fosterson skapades vanligen starka lojalitetsband.
  3. Hreðels upplevde en dubbel olycka. Inte nog med att han hade förlorat en son. Han kunde inte heller hämnas dennes död eftersom dråparen var hans andre son. I det forntida samhället var det en plikt att hämnas dråpet på en frände (detta oavsett omständigheterna kring dödsfallet). Att inte kunna utkräva blodshämnd var en stor förödmjukelse för ätten. Dikten liknar sonens öde med att han hade blivit hängd för ett brott, i sådana fall kunde man inte heller utkräva blodshämnd.