Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 0
Scylds likfärd

Ja, vi ha sport spjut-danernas
Folkkonungars ära i flydda dagar,
Huru de ädle öfvade mandom.
Ofta ryckte Scyld, Scefs son,*) mjödbänkarna
5 Från fiendeskaror, från många stammar.
Skräck spred jarlen1, sedan först han blifvit
Funnen hjelplös; tröst fick han derför,
Växte under molnen, vann allt större ära,
Till dess att alla kringboende
10 Öfver hvalarnas väg2 måste lyda honom,
Gälda gärder: det var en god konung!
Åt honom sedan föddes en son,
Ung i gården, hvilken Gud sände
Folket till tröst; han såg den stora nöd,
15 Som de herrelöse länge lidit.
Honom gaf derför lifvets herre,
Härlighetens konung, verldsära.
Konung Scylds son Beovulf3 blef frejdad
I Scede-landen**) — hans rykte for vida —.
20 Så skall den unge öfva frikostighet
Med rika gåfvor åt sin faders vänner,
Att på ålderdomen honom sedan omgifva
Villiga följeslagare och folket står bi,
Då striden kommer: i lofvärda dåd
25 Skall mannen gå framåt bland alla stammar!
Sedan gick Scyld, den mångkringdrifne,
I dödsstunden i herrens vård.
Hans kära följeslagare buro honom då
Till hafvets svall, som han sjelf bedt,
30 Medan Scyldingarnes vän, den dyre landsfursten,
Länge egde bud och välde.
Der stod i hamnen med ringad stäf4
Den ädles isblanka skepp och längtade ut.
De lade sedan på skeppets barm
35 Den dyre kungen, ringarnas utdelare,
Den frejdade vid masten. Der var en massa smycken,
Klenoder bragta från fjerran vägar.
Ej har jag hört, att man präktigare utrustat
En köl med stridsvapen och med härkläder,
40 Med svärd och brynjor; på hans barm låg
En mängd smycken, som skulle med honom
Fara fjerran i hafvets våld.
Ej torftigare utstyrde de honom med gåfvor,
Med stora skatter, än de hade gjort,
45 Hvilka i början, då han ännu var barn,
Sändt honom åstad ensam öfver vågorna.
Vidare satte de ett gyllene fälttecken
Högt öfver hans hufvud, läto vågorna bära honom,
Öfvergåfvo honom åt hafvet. Deras håg var dyster,
50 Sorgset sinnet. Ej kunna män,
Hjeltar under himlen, boende i salar,
Säga för sannt hvem som fick denna last.

Ja, vi ha sport spjut-danernas
Folkkonungars bragder i flydda dagar,
Huru de ädle övade mandom.
Ofta ryckte Scefingen Scyld*) mjödbänkarna
5 Från fiendeskaror, från många stammar,
Skräckslog jarlar1. Efter att först ha blivit
Funnen hjälplös, fick han tröst därför,
Växte under molnen, vann allt större ära,
Till dess att alla kringboende
10 Över valarnas väg2 måste lyda honom,
Gälda gärder: det var en god konung!
Åt honom föddes sedan en son,
Ung i gården, vilken Gud sände
Folket till tröst; han såg den stora nöd,
15 Som de herrelöse länge lidit.
Honom gav därför livets herre,
Härlighetens konung, världsära.
Konung Scylds son Beowulf3 blev frejdad,
Hans rykte for vida i Scedelanden**).
20 Så skall den unge öva frikostighet
Med rika gåvor åt sin faders vänner,
Att på ålderdomen honom sedan omgiva
Villiga följeslagare, och folket följer,
Då striden kommer: i lovvärda dåd
25 Skall mannen gå fram bland alla stammar!
Sedan gick Scyld efter många strider.
I dödsstunden i herrens vård.
Hans kära följeslagare — den dyre landsfursten
Hade länge ägt dem — buro honom då
30 Till havets svall, som han själv bett,
Medan Scyldingarnas vän ännu kunde tala
Där stod i hamnen med ringad stäv4
Den ädles isblanka skepp och längtade ut.
De lade sedan på skeppets barm
35 Den dyre kungen, ringarnas utdelare,
Den fräjdade vid masten. Där var en massa smycken,
Klenoder bragta från fjärran vägar.
Ej jag har hört, att man präktigare utrustat
En köl med stridsvapen och med härkläder,
40 Men svärd och brynjor; på hans barm låg
En mängd smycken, som skulle med honom
Fara fjärran i havets våld.
Ej utstyrde de honom med ringare gåvor
Eller mindre folkskatter, än de hade gjort,
45 Som i livets vår, då han ännu var barn,
Sänt honom åstad ensam över vågorna.
Vidare satte de ett gyllene fälttecken
Högt över hans huvud, läto vågorna bära honom,
Övergåvo honom åt havet. Deras håg var dyster,
50 Sorgset sinnet. Ej kunna män,
Hjältar under himlen, boende i salar,
Säga för sant vem som fick denna last.

Nästa kapitel - Hroðgar låter bygga salen Hjort.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  • Enligt sagan blev Scef (= kärve) eller hans son Scyld utsatt i havet, fastbunden på en kärve, och sedan vinddriven till Danmark, där han upptogs och sedermera blev landets furste. Scyld eller Skjöld som han kallas för i Skandinavien blev stamfar för den danska kungaätt som är uppkallad efter honom, Skjöldingarna (här kallade Scyldingarna)
  • Scede-landen = Sca(n)dinavia; här särskilt om danernas rike. Jämför Scedenig på rad 1686.
  1. Handskriftens eorl har utgivarna vanligen ändrat till eorlas (vilket Wickberg har gjort i utgåvan från 1914). Ordet jarl betyder här krigare och avser  inte en härskartitel. Ordet har också tolkats som heruler (eruli), vilka var en känd germansk folkstam. Enligt Jordanes blev de fördrivna från sina boplatser av danerna. Notera för övrigt att Wickbergs två översättningsvarianter av denna rad har helt olika innebörder.
  2. Valarnas väg är en kenning för havet.
  3. Denne Beowulf var Hroðgars farfar och inte identisk med diktens huvudperson. Han är förmodligen identisk med den Beo(w) som förekommer i västsaxiska genealogier.
  4. Raderna 32-52 skildrar Scylds spektakulära begravning. Hans lik lades tillsammans med många skatter på ett skepp som drevs ut i havet och sedan antändes med en brinnande pil. Begravningen är uppenbart hednisk, detta trots hänvisningen till Gud i rad 13.