|
0, 1, 2,
3, 4, 5,
6, 7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22,
23, 24, 25,
26, 27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43
Kapitel 37
Wiglaf hämtar skatterna ur högen.
|
Jag har sport att då vid folkkonungens nöd
2695 Jarlen oafbrutet visade
mandom,
Kraft och djerfhet, som voro honom medfödda.
Ej frågade han efter
sig sjelf*), utan den modige
mannens
Hand brann upp, då han hjelpte sin frände.
Den rustade mannen slog den fiendtlige gästen
2700 Ned ett litet stycke**), så att det konstrika
Svärdet
inträngde: då började
Elden lägga sig. Än en gång blef då konungen
Mäktig
sig sjelf, svängde sin skarpa,
Bitande stridsdolk, som han bar på brynjan,
2705 Och vind-göternas värn skar ormen midt itu.
De fällde fienden — deras kraft utdreflifvet—,
Och dä hade båda de befryndade ädlingarne
Dödat honom: sådan
bör en man
Vara i nöden. Detta var för konungen
2710 Hans sista seger genom egna
bragder
Och verk i verlden. Då började det sår,
Som jorddraken förut hade gifvit honom,
Bränna och svälla. Snart märkte han,
Att dödsbringande etter
sjöd
2715 Inne i hans bröst. Då gick ädlingen,
Den vist tänkande, och satte sig
ned
På en plats vid muren, såg på jättarnes verk:
Huru stenbågarne, stödda
på pelare,
Uppburo den eviga jordsalen innantill.
2720 Med vatten ur sin hand
vederkvickte då
Den utmärkte mannen den svärdsblodige
Frejdade konungen, sin
stridsmätte
Vän och herre, samt uppspände hans hjelm.
Beovulf talade och
sade om sitt
2725
Dödliga sår — han visste väl,
Att han genomlefvat alla sina dagar,
Sin jordiska glädje: hans dagars tal
Hade fullständigt utlupit, och döden var helt
nära —:
»Nu skulle jag vilja gifva min son
2730 »Mina stridsdrägter, om mig förunnats
»Efter min död någon arfvinge,
»Aflad af mig. Jag har styrt detta folk
»I
femtio vintrar. Ej har funnits någon
»Sådan konung öfver kringboende folk,
2735 »Som med stridsvänner***) vågat angripa mig
»Och sprida fasa. På min gård har
jag bidat
»Mitt öde här i tiden, har väl skött mitt,
»Ej sökt fiendskap, ej
svurit orättfärdigt
»En mängd eder. Sjuk af dödssår,
2740 »Kan jag ha glädje af
allt detta;
»Ty menniskornas konung kan ej tillvita mig
»Mord på fränder, nu
då mitt lif
»Lemnar min kropp. Gå du genast,
»Käre Viglaf, och skåda skatten
2745 »Under den grå stenen, nu då ormen ligger
»Och sofver sårad, beröfvad sina
skatter.
»Skynda dig nu, att jag ännu må fä
»Fullständigt beskåda
guldrikedomen,
»De glänsande smyckena, att jag så mycket
lugnare,
2750
»Sedan jag vunnit skatten, må lemna
»Mitt lif och mitt folk, som jag
länge rådt
öfver.» |
Jag har sport, att då vid folkkonungens nöd
2695 Jarlen högrest visade mandom,
Kraft och
djärvhet, som voro honom medfödda.
Ej frågade
han efter sitt liv*), utan den modige mannens
Hand brann
upp, då han hjälpte sin frände,
Och den
rustade mannen slog den fientlige främlingen
2700 Litet längre ned**), så att det glänsande
Guldbelagda svärdet inträngde; då började
Elden
lägga sig. Än en gång blev då konungen
Mäktig sig
själv, drog sin skarpa,
Bitande
stridsdolk, som han bar på brynjan,
2705 Och väder-götarnes värn skar draken mitt itu.
De fällde
fienden — deras kraft utdrev livet —,
Och då
hade de båda befryndade ädlingarne
Dödat
honom: sådan bör en hjälte
Vara i
nöden. Detta var för konungen
2710 Hans sista seger genom egna
bragder
Och verk i
världen. Då började det sår,
Som
jorddraken förut hade givit honom,
Bränna och
svälla. Snart märkte han,
Att dödsbringande etter
sjöd
2715 Inne i hans bröst. Då gick
ädlingen,
Den vist
tänkande, och satte sig ned
På en
plats vid muren, såg på jättarnes verk:
Huru
stenbågarne, stödda på pelare,
Uppburo
den eviga jordsalen innantill,
2720 Med vatten ur sin hand
vederkvickte då
Den
utmärkte mannen den svärdsblodige
Frejdade konungen, sin
stridsmätte
Vän och
herre, samt uppspände hans hjälm.
Beowulf
talade och sade i trots av
2725 Sitt dödliga sår — han visste
väl,
Att han
genomlevat alla sina dagar,
Sin
jordiska glädje: hans dagars tal
Hade
fullständigt utlupit, och döden var helt nära —:
»Nu skulle
jag vilja giva min son
2730 »Mina stridsdräkter, om mig
förunnats
»Efter min
död någon arvinge,
»Avlad av
mig. Jag har styrt detta folk
»I femtio
vintrar. Ej har funnits någon
»Sådan
folkkonung bland de kringboende,
2735 »Att han med stridsvänner***) vågat angripa mig
»Och hota
med strid. På min gård har jag bidat
»Mitt öde
här i tiden, har väl skött mitt,
»Ej sökt
lömska strider, ej svurit orättfärdigt
»En mängd
eder. Sjuk av dödssår,
2740 »Kan jag ha glädje av allt
detta;
»Ty
människornas konung kan ej tillvita mig
»Mord på
fränder, nu då mitt liv
»Lämnar
min kropp. Gå du nu genast,
»Käre
Wiglaf, och skåda skatten
2745 »Under den grå klippan, nu då
draken ligger
»Och
slumrar sårad, berövad sina skatter.
»Skynda
dig nu, att jag ännu må få
»Noga
beskåda den gamla guldrikedomen,
»De
glänsande smyckena, att jag så mycket lugnare,
2750 »Sedan jag vunnit skatten, må
lämna
»Mitt liv
och mitt folk, som jag länge rått över.» |
Kapitel 38 - Beowulf skådar skatterna och dör.
Tillbaka till Beowulfs förstasida. |
