Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 37
Wiglaf hämtar skatterna ur högen.

Jag har sport att då vid folkkonungens nöd
2695 Jarlen oafbrutet visade mandom,
Kraft och djerfhet, som voro honom medfödda.
Ej frågade han efter sig sjelf*), utan den modige mannens
Hand brann upp, då han hjelpte sin frände.
Den rustade mannen slog den fiendtlige gästen
2700 Ned ett litet stycke**), så att det konstrika
Svärdet inträngde: då började
Elden lägga sig. Än en gång blef då konungen
Mäktig sig sjelf, svängde sin skarpa,
Bitande stridsdolk, som han bar på brynjan,
2705 Och vind-göternas värn skar ormen midt itu.
De fällde fienden — deras kraft utdreflifvet—,
Och dä hade båda de befryndade ädlingarne
Dödat honom: sådan bör en man
Vara i nöden. Detta var för konungen
2710 Hans sista seger genom egna bragder
Och verk i verlden. Då började det sår,
Som jorddraken förut hade gifvit honom,
Bränna och svälla. Snart märkte han,
Att dödsbringande etter sjöd
2715 Inne i hans bröst. Då gick ädlingen,
Den vist tänkande, och satte sig ned
På en plats vid muren, såg på jättarnes verk:
Huru stenbågarne, stödda på pelare,
Uppburo den eviga jordsalen innantill.
2720 Med vatten ur sin hand vederkvickte då
Den utmärkte mannen den svärdsblodige
Frejdade konungen, sin stridsmätte
Vän och herre, samt uppspände hans hjelm.
Beovulf talade och sade om sitt
2725 Dödliga sår — han visste väl,
Att han genomlefvat alla sina dagar,
Sin jordiska glädje: hans dagars tal
Hade fullständigt utlupit, och döden var helt nära —:
»Nu skulle jag vilja gifva min son
2730 »Mina stridsdrägter, om mig förunnats
»Efter min död någon arfvinge,
»Aflad af mig. Jag har styrt detta folk
»I femtio vintrar. Ej har funnits någon
»Sådan konung öfver kringboende folk,
2735 »Som med stridsvänner***) vågat angripa mig
»Och sprida fasa. På min gård har jag bidat
»Mitt öde här i tiden, har väl skött mitt,
»Ej sökt fiendskap, ej svurit orättfärdigt
»En mängd eder. Sjuk af dödssår,
2740 »Kan jag ha glädje af allt detta;
»Ty menniskornas konung kan ej tillvita mig
»Mord på fränder, nu då mitt lif
»Lemnar min kropp. Gå du genast,
»Käre Viglaf, och skåda skatten
2745 »Under den grå stenen, nu då ormen ligger
»Och sofver sårad, beröfvad sina skatter.
»Skynda dig nu, att jag ännu må fä
»Fullständigt beskåda guldrikedomen,
»De glänsande smyckena, att jag så mycket lugnare,
2750 »Sedan jag vunnit skatten, må lemna
»Mitt lif och mitt folk, som jag länge rådt öfver.»

Jag har sport, att då vid folkkonungens nöd
2695 Jarlen högrest visade mandom,
Kraft och djärvhet, som voro honom medfödda.
Ej frågade han efter sitt liv*), utan den modige mannens
Hand brann upp, då han hjälpte sin frände,
Och den rustade mannen slog den fientlige främlingen
2700 Litet längre ned**), så att det glänsande
Guldbelagda svärdet inträngde; då började
Elden lägga sig. Än en gång blev då konungen
Mäktig sig själv, drog sin skarpa,
Bitande stridsdolk, som han bar på brynjan,
2705 Och väder-götarnes värn skar draken mitt itu.
De fällde fienden — deras kraft utdrev livet —,
Och då hade de båda befryndade ädlingarne
Dödat honom: sådan bör en hjälte
Vara i nöden. Detta var för konungen
2710 Hans sista seger genom egna bragder
Och verk i världen. Då började det sår,
Som jorddraken förut hade givit honom,
Bränna och svälla. Snart märkte han,
Att dödsbringande etter sjöd
2715 Inne i hans bröst. Då gick ädlingen,
Den vist tänkande, och satte sig ned
På en plats vid muren, såg på jättarnes verk:
Huru stenbågarne, stödda på pelare,
Uppburo den eviga jordsalen innantill,
2720 Med vatten ur sin hand vederkvickte då
Den utmärkte mannen den svärdsblodige
Frejdade konungen, sin stridsmätte
Vän och herre, samt uppspände hans hjälm.
Beowulf talade och sade i trots av
2725 Sitt dödliga sår — han visste väl,
Att han genomlevat alla sina dagar,
Sin jordiska glädje: hans dagars tal
Hade fullständigt utlupit, och döden var helt nära —:
»Nu skulle jag vilja giva min son
2730 »Mina stridsdräkter, om mig förunnats
»Efter min död någon arvinge,
»Avlad av mig. Jag har styrt detta folk
»I femtio vintrar. Ej har funnits någon
»Sådan folkkonung bland de kringboende,
2735 »Att han med stridsvänner***) vågat angripa mig
»Och hota med strid. På min gård har jag bidat
»Mitt öde här i tiden, har väl skött mitt,
»Ej sökt lömska strider, ej svurit orättfärdigt
»En mängd eder. Sjuk av dödssår,
2740 »Kan jag ha glädje av allt detta;
»Ty människornas konung kan ej tillvita mig
»Mord på fränder, nu då mitt liv
»Lämnar min kropp. Gå du nu genast,
»Käre Wiglaf, och skåda skatten
2745 »Under den grå klippan, nu då draken ligger
»Och slumrar sårad, berövad sina skatter.
»Skynda dig nu, att jag ännu må få
»Noga beskåda den gamla guldrikedomen,
»De glänsande smyckena, att jag så mycket lugnare,
2750 »Sedan jag vunnit skatten, må lämna
»Mitt liv och mitt folk, som jag länge rått över.»

Kapitel 38 - Beowulf skådar skatterna och dör.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  • Eller: drakens huvud.
  • Där draken ej var så väl skyddad.
  • = svärd.