Han fick då ibland rustningar se jättars gamla
Segerrika svärd med säkra eggar,¹
En prydnad för kämpar: det var det yppersta vapen,
¹⁵⁶⁰ Ett godt och präktigt verk af giganterna; —
Blott att det var för stort för att någon annan man
Skulle kunna bära det till svärdsleken.
Vild af striden, förtviftande om sitt lif,
Fattade Scyldingarnes kämpe det länkprydda fästet,
¹⁵⁶⁵ Svängde ringsvärdet och slog till vildt,
Så att det tog hårdt i hennes hals,
Krossade kotorna; svärdet genomskar helt
Den dödskorade kroppen, och hon föll på golfvet.
Svärdet var blodigt; mannen gladdes åt sitt verk.
¹⁵⁷⁰ En glans lyste, ett ljus stod derinne,
Just som från himlen klart skiner
Solens ljus. Hygelacs kämpe
Blickade längs salen, vände sig till väggen,
Lyfte vid fästet det hårda vapnet,
¹⁵⁷⁵ Vred och beslutsam. Ej var denna svärdsegg
Gagnlös för kämpen, utan han ville nu snabbt
Vedergälla Grendel de många stridsstormar,
Som denne anställt mycket oftare
Än en enda gång mot vest-danerna,
¹⁵⁸⁰ Då han slog Hroðgars hirdmän
Ihjäl i sömnen, dödade femton
I sömn sänkta män af danafolket
Samt bar ut lika många andra
Lidande offer. Den vrede kämpen
¹⁵⁸⁵ Gaf honom lön derför, då han såg den strids trötte
Grendel ligga liflös på bädden,
Sådan som förut striden i Hjort
Tilltygat honom. Liket flög vida,
Då det efter döden måste lida
¹⁵⁹⁰ Ett hårdt svärdshugg, som afskar hufvudet. —
Snart sågo då de vise männen,
Som med Hroðgar blickade på hafvet,
Att vågsvallet blef helt upprördt,
Hafvet blodfärgadt. De gråhårige gubbarne
¹⁵⁹⁵ Talade med hvarandra om den gode,
Att de ej väntade ädlingen åter,
Ej att han segerstolt skulle komma och uppsöka
Den frejdade fursten; många anade,
Att hafsvarginnan hade dödat honom.
¹⁶⁰⁰ Så kom nionde timmen;² de raske Scyldingarne
Öfvergåfvo udden; männens guld vän³
Gaf sig hem derifrån. Hugsjuka suto
Främlingarne der och stirrade på halvet.
De önskade, men hoppades ej, att de skulle få se
¹⁶⁰⁵ Sin vän och furste. — Då började det i striden
Utgjutna blodet, som stelnat i tappar,
Upplösa slagsvärdet: det var ett under,
Att det helt och hållet smälte likt is,
Då frostens band och vågens bojor
¹⁶¹⁰ Lösas af fadern, som har makt öfver
Tider och tillfällen: han är sann skapare.
Ej tog i den bostaden vind-göternas furste
Flere skatter, fastän han såg der många,
Än Grendels hufvud och tillika fästet,
¹⁶¹⁵ Det guldskimrande: svärdet hade förut smält,
Den sirade klingan förbrunnit; så hett var det blodet,
Så giftig den främmande gasten, som dött derinne.
Snart kom simmande han som förut i striden
Upplefvat fiendernas fall, och dök upp genom vattnet.
¹⁶²⁰ Då hade vågsvallets vida sträckor
Fullkomligt renats, när den främmande gasten
Slöt sina lifsdagar och denna förgängliga tillvaro.
Sjömännens värn kom sedan i land,
Simmande med stadigt mod, gladde sig åt hafsbytet,
¹⁶²⁵ Den väldiga börda, som han hade med sig.
De gingo honom till mötes, tackade Gud,
Den ståtliga kämpaskaran gladde sig åt fursten,
Att den fick se honom åter oskadd.
Straxt löstes sedan hjelm och brynja
¹⁶³⁰ Af den raske kämpen. Hafsvattnet flöt
Tjockt under molnen, färgadt af lifsblod.
Glada i sinnet, gingo de derifrån
I sina fotspår,⁴ lade tillrygga
Den kända landsvägen. De ädelt djerfva männen*)
¹⁶³⁵ Buro från hafsklippan Grendels hufvud
Med stort besvär för hvar och en af dem:
Af de mycket modige kunde fyra
Med nöd forsla Grendels hufvud
På stridsspjutet till guldsalen; —
¹⁶⁴⁰ Tills plötsligen de fjorton raska
Och krigiska göterna kommo
Gående till salen; bland skaran trädde
Mannafursten modig in på mjödplatsen.
Då kom ingående kämparnes furste,
¹⁶⁴⁵ Den dåddjerfve mannen, höljd af ära,
Den tappre hjelten, att helsa Hroðgar.
Sedan bars Grendels fasansfulla hufvud
Vid håret in i salen, der männen drucko,
Inför jarlarne och för drottningen också.
¹⁶⁵⁰ Männen beskådade den sällsamma synen.