Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Beowulf

0, 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22,
23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

Kapitel 23
Sjötrollet dräpes. Beowulf simmar upp.

Han fick då ibland rustningar se jättars gamla
Segerrika svärd med säkra eggar,1
En prydnad för kämpar: det var det yppersta vapen,
1560 Ett godt och präktigt verk af giganterna; —
Blott att det var för stort för att någon annan man
Skulle kunna bära det till svärdsleken.
Vild af striden, förtviftande om sitt lif,
Fattade Scyldingarnes kämpe det länkprydda fästet,
1565 Svängde ringsvärdet och slog till vildt,
Så att det tog hårdt i hennes hals,
Krossade kotorna; svärdet genomskar helt
Den dödskorade kroppen, och hon föll på golfvet.
Svärdet var blodigt; mannen gladdes åt sitt verk.
1570 En glans lyste, ett ljus stod derinne,
Just som från himlen klart skiner
Solens ljus. Hygelacs kämpe
Blickade längs salen, vände sig till väggen,
Lyfte vid fästet det hårda vapnet,
1575 Vred och beslutsam. Ej var denna svärdsegg
Gagnlös för kämpen, utan han ville nu snabbt
Vedergälla Grendel de många stridsstormar,
Som denne anställt mycket oftare
Än en enda gång mot vest-danerna,
1580 Då han slog Hroðgars hirdmän
Ihjäl i sömnen, dödade femton
I sömn sänkta män af danafolket
Samt bar ut lika många andra
Lidande offer. Den vrede kämpen
1585 Gaf honom lön derför, då han såg den strids trötte
Grendel ligga liflös på bädden,
Sådan som förut striden i Hjort
Tilltygat honom. Liket flög vida,
Då det efter döden måste lida
1590 Ett hårdt svärdshugg, som afskar hufvudet. —
Snart sågo då de vise männen,
Som med Hroðgar blickade på hafvet,
Att vågsvallet blef helt upprördt,
Hafvet blodfärgadt. De gråhårige gubbarne
1595 Talade med hvarandra om den gode,
Att de ej väntade ädlingen åter,
Ej att han segerstolt skulle komma och uppsöka
Den frejdade fursten; många anade,
Att hafsvarginnan hade dödat honom.
1600 Så kom nionde timmen;2 de raske Scyldingarne
Öfvergåfvo udden; männens guld vän3
Gaf sig hem derifrån. Hugsjuka suto
Främlingarne der och stirrade på halvet.
De önskade, men hoppades ej, att de skulle få se
1605 Sin vän och furste. — Då började det i striden
Utgjutna blodet, som stelnat i tappar,
Upplösa slagsvärdet: det var ett under,
Att det helt och hållet smälte likt is,
Då frostens band och vågens bojor
1610 Lösas af fadern, som har makt öfver
Tider och tillfällen: han är sann skapare.
Ej tog i den bostaden vind-göternas furste
Flere skatter, fastän han såg der många,
Än Grendels hufvud och tillika fästet,
1615 Det guldskimrande: svärdet hade förut smält,
Den sirade klingan förbrunnit; så hett var det blodet,
Så giftig den främmande gasten, som dött derinne.
Snart kom simmande han som förut i striden
Upplefvat fiendernas fall, och dök upp genom vattnet.
1620 Då hade vågsvallets vida sträckor
Fullkomligt renats, när den främmande gasten
Slöt sina lifsdagar och denna förgängliga tillvaro.
Sjömännens värn kom sedan i land,
Simmande med stadigt mod, gladde sig åt hafsbytet,
1625 Den väldiga börda, som han hade med sig.
De gingo honom till mötes, tackade Gud,
Den ståtliga kämpaskaran gladde sig åt fursten,
Att den fick se honom åter oskadd.
Straxt löstes sedan hjelm och brynja
1630 Af den raske kämpen. Hafsvattnet flöt
Tjockt under molnen, färgadt af lifsblod.
Glada i sinnet, gingo de derifrån
I sina fotspår,4 lade tillrygga
Den kända landsvägen. De ädelt djerfva männen*)
1635 Buro från hafsklippan Grendels hufvud
Med stort besvär för hvar och en af dem:
Af de mycket modige kunde fyra
Med nöd forsla Grendels hufvud
På stridsspjutet till guldsalen; —
1640 Tills plötsligen de fjorton raska
Och krigiska göterna kommo
Gående till salen; bland skaran trädde
Mannafursten modig in på mjödplatsen.
Då kom ingående kämparnes furste,
1645 Den dåddjerfve mannen, höljd af ära,
Den tappre hjelten, att helsa Hroðgar.
Sedan bars Grendels fasansfulla hufvud
Vid håret in i salen, der männen drucko,
Inför jarlarne och för drottningen också.
1650 Männen beskådade den sällsamma synen.

Han fick då bland rustningar se jättars gamla
Segerrika svärd med vassa eggar,1
En prydnad för kämpar: det var det yppersta vapen,
1560 Ett gott och präktigt verk av giganterna; —
Blott att det var för stort för att någon annan man
Skulle kunna bära det till stridsleken.
Vild av striden, förtvivlande om sitt liv,
Fattade Scyldingarnes kämpe det länkprydda fästet,
1565 Svängde ringsvärdet och slog till vilt,
Så att det tog hårt i hennes hals,
Krossade kotorna; svärdet genomskar helt
Den dödskorade kroppen, och hon föll på golvet.
Svärdet var blodigt: mannen gladdes åt sitt verk.
1570 En glans lyste, ett ljus stod därinne,
Just som från himlen klart skiner
Fästets ljus. Hygelacs kämpe
Blickade längs salen, vände sig till väggen,
Lyfte vid fästet det hårda vapnet,
1575 Vred och beslutsam. Ej var denna svärdsegg
Gagnlös för kämpen, utan han ville nu snabbt
Vedergälla Grendel de många stridsstormar,
Som denne anställt mycket oftare
Än en enda gång mot väst-danerna,
1580 Då han slog Hroðgars hirdmän
Ihjäl i sömnen, uppåt femton
I sömn sänkta män av danafolket
Samt bar ut lika många andra
Lidande offer. Den vrede kämpen
1585 Gav honom lön därför, då han såg den stridströtte
Grendel ligga livlös på bädden,
Sådan som förut striden i Hjort
Tilltygat honom. Liket flög vida,
Då det efter döden måste lida
1590 Ett hårt svärdshugg, när han avskar huvudet. —
Snart sågo då de vise männen,
Som med Hroðgar blickade på sjön,
Att vågsvallet blev helt upprört,
Bränningen blodfärgad. De gråhåriga gubbarne
1595 Talade med varandra om den käcke,
Att de ej väntade ädlingen åter,
Ej att han segerstolt skulle komma och uppsöka
Den frejdade fursten; många anade,
Att havsvarginnan hade dödat honom.
1600 Så kom nionde timmen;2 de käcka Scyldingarne
Övergåvo udden; männens guldvän3
Gav sig hem därifrån. Hugsjuka sutto
Främlingarne där och stirrade på vattnet.
De önskade, men hoppades ej, att de skulle få se
1605 Sin vän och furste. — Då började det i striden
Utgjutna blodet, som stelnat i tappar,
Upplösa slagsvärdet: det var ett under,
Att det helt och hållet smälte likt is,
Då frostens band och vågens bojor
1610 Lösas av fadern, som har makt över
Tider och tillfällen: han är sann Gud.
Ej tog i den bostaden väder-götarnes furste
Flere skatter, fastän han såg där många,
Än Grendels huvud och tillika fästet,
1615 Det guldskimrande: svärdet hade förut smält,
Den sirade klingan förbrunnit; så hett var blodet,
Så giftig den främmande gasten, som dött därinne.
Snart kom simmande han som förut i striden
Upplevat fiendernas fall, och dök upp genom vattnet.
1620 Då hade vågsvallet, den vida boplatsen
Fullkomligt renats, när den främmande gasten
Slöt sina livsdagar och denna förgängliga tillvaro.
Sjömännens värn kom sedan i land,
Simmande med stadigt mod, gladde sig åt sjöbytet,
1625 Den väldiga börda, som han hade med sig.
Då gick honom till mötes den präktiga kämpaskaran,
Tackade Gud och gladde sig åt fursten,
Att de fått se honom åter oskadd.
Strax löstes sedan hjälm och brynja
1630 Av den raske kämpen. Sjöns vatten flöt
Trögt under molnen, färgat av livsblod.
Glada i sinnet, gingo de därifrån
I sina fotspår,4 lade tillrygga
Den kända landsvägen. De ädelt djärva männen*)
1635 Buro från strandklippan Grendels huvud
Med stort besvär för var och en
Av de mycket modige. Fyra kunde
Men nöd forsla fiendens huvud
På stridsspjutet till guldsalen; —
1640 Tills plötsligen de fjorton käcka
Och krigiska götarne kommo gående
Fram till salen; bland skaran trädde
Mannafursten modig in på mjödplatsen.
Så kom ingående hirdmännens hövding,
1645 Den dåddjärve mannen, höljd av ära,
Den tappre hjälten, att hälsa Hroðgar.
Sedan bars Grendels fasansfulla huvud
Vid håret in i salen, där männen drucko,
Inför jarlarne och för drottningen också.
1650 Männen beskådade den sällsamma synen.

Kapitel 24 - Beowulf omtalar sin seger för Hroðgar. Hroðgar tackar Beowulf.
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

  1. Hålan var fylld med vapen.
  2. Kl. 3 e. m.
  3. Hroðgar.
  4. Samma väg tillbaka.
  • Eller; de sin konung hulde.