|
0, 1, 2,
3, 4, 5,
6, 7, 8,
9, 10, 11,
12, 13, 14,
15, 16, 17,
18, 19, 20,
21, 22,
23, 24, 25,
26, 27, 28,
29, 30, 31,
32, 33, 34,
35, 36, 37,
38, 39, 40,
41, 42, 43
Kapitel 12
Grendel flyr, stympad och döende.
|
På intet vilkor ville jarlarnes värn
Lemna lefvande den mordiske gästen.
Han ansåg icke hans lefnadsdagar
Nyttiga för någon. Der svängde mången
795 Beovulfs jarl sitt gamla svärd,
Ville värna den frejdade furstens,
Höfdingens lif, om så de kunde.
De visste det ej, de tappre krigarne,
Då de kämpade denna strid
800 Och ville hugga den oförsonlige fienden
I tvänne stycken, söka hans själ,
Att intet det bästa stål på jorden,
Ingen klinga ville bita på honom;
Ty han hade genom trolldom gjort sig hård emot alla
805 Segervapens eggar. Ömkligt skulle
Hans lefnads slut blifva den dagen
Af detta lifvet och den främmande gasten
Fara fjerran i fiendernas våld.
Då kunde märka han som förut
810 Med fröjd i hågen öfvat många illdåd
Mot menniskoslägtet — han var fiende till Gud —,
Att hans kropp icke ville följa honom,
Utan Hygelacs modige frände
Höll honom med sin hand: den enes lif
815 Var den andre okärt. Kroppssmärta led
Den hemske olycksbringaren: på hans axel skönjdes
Ett oläkligt sår; senorna sprungo,
Benhöljena knakade. Stridsära vardt
Gifven Beovulf; dödssjuk måste
820 Grendel fly derifrån till träskets stränder,
Söka sitt glädjelösa hem. Han visste fullväl,
Att hans lefnads slut nu hade kommit,
Hans dagars tal. Alla daners önskan
Blef nu uppfylld genom denna stridsstorm.
825 Den vise och tappre, som kommit från fjerran,
Hade då rensat Hroðgars sal,
Frälst den från fiendtligheter. Göternas höfding
Gladde sig åt nattarbetet och sin hjelteära.
Han hade hållit sitt ord till öst-danerna
830 Och äfven afhjelpt allt det lidande,
Den stora sorg, som de förut lidit
Och i sin nöd hade måst tåla,
En stor nesa. Som uppenbart tecken
Framlade kämpen Grendels arm,
835 Hand och axel — allt hvad som hörde
Till Grendels grepp — under det vida taket. |
På intet
villkor ville jarlarnes värn
Låta den
mordiske gästen få gå med livet
Och ansåg icke hans levnadsdagar
Nyttiga
för någon. Där svängde mången
795 Av Beowulfs män sitt gamla
svärd,
Ville
värna den frejdade furstens,
Hövdingens
liv, om så de kunde.
De visste
det ej, de tappre krigarne,
Då de
kämpade denna strid
800 Och ville hugga den
skuldbelastade fienden
På alla
håll och nå hans själ,
Att intet
det bästa stål på jorden,
Ingen
klinga ville bita på honom;
Ty han
hade genom trolldom gjort sig hård emot alla
805 Segervapens eggar. Ömkligt
skulle
Hans
levnads slut bliva den dagen
Av detta
livet och den främmande gasten
Fara
fjärran i fiendernas våld.
Då kunde
märka han som förut
810 Med fröjd i hågen övat många
illdåd
Mot
människosläktet — han var fiende till Gud —,
Att hans
kropp icke ville följa honom,
Utan Hygelacs modige
frände
Höll honom
med sin hand: den enes liv
815 Var den andre okärt. Kroppssmärta led
Den hemske
skräckbringaren: på hans axel skönjdes
Ett
oläkligt sår; senorna sprungo,
Benhöljena knakade.
Stridsära vart
Given Beowulf; dödssjuk
måste
820 Grendel fly därifrån till
träskets stränder,
Söka sitt
glädjelösa hem. Han visste fullväl,
Att hans
levnads slut nu hade kommit,
Hans
dagars tal. Alla daners önskan
Blev nu
uppfylld genom denna stridsstorm.
825 Den vise och tappre, som kommit
från fjärran
Hade då
rensat Hroðgars sal,
Frälst den
från fiendskap. Han gladde sig åt nattarbetet
Och sin
hjälteära. Götarnes hövding
Hade
hållit sitt ord till öst-danerna
830 Och även avhjälpt allt det
lidande,
Den
smygande sorg, som de förut lidit
Och i sin
stora nöd hade måst tåla,
En stor
nesa. Som uppenbart tecken
Framlade kämpen Grendels arm,
835 Hand och axel — allt vad som hörde
Till
Grendels grepp —under det vida taket. |
Kapitel 13 - Segern firas med saga och sång.
Tillbaka till Beowulfs förstasida. |
