»Så lefde denne folkkonung efter gammal sed;
²¹⁴⁵ »Och ej gick jag miste om lönen
»För min styrka, utan Healfdenes son
»Gaf mig skatter efter eget val.
»Dessa vill jag i kärlek öfverlemna åt dig,
»O hjeltekonung; ännu hör all
²¹⁵⁰ »Min kärlek till dig: jag har få
»Blodsfränder utom dig Hygelac.»
Sedan lät han bära in fälttecknet med vildsvinshufvud,
Hjelmen hög i striden, den grå brynjan,
Det dråpliga slagsvärdet och talade högtidligt:
²¹⁵⁵ »Mig gaf Healfdene denna krigsklädnad;
»Den vise fursten bad mig med månget ord,
»Att jag skulle för dig upprepa dess ursprung.
»Han sade att Heorogar, Scyldingarnes furste,
»Haft densamma en lång tid.
²¹⁶⁰ »Dock ville han ej gifva bröstklädnaden
ȁt sin egen son, den raske Heoroveard,
»Fastän han var honom huld. Bruka allt väl!»
Jag har hört att i spåren på dessa smycken följde
Fyra hästar, appelkastade,
²¹⁶⁵ Fullkomligt lika: han förärade honom
Dessa hästar och skatter. Så skall en frände göra
Och ej utlägga listigt nät för en annan,
Ej bereda med hemliga konster
Vapenbroderns död. Mot den stridshårde
²¹⁷⁰ Hygelac var hans frände mycket huld
Och hvardera betänkt på den andres glädje.
Jag har hört att han gaf Hygd halsringen,
Det underbara smycket, som han fått af Vealhtheov,
Furstedottern, jemte trenne smärta,
²¹⁷⁵ Sadelbjerta hästar: sedan var hennes
Bröst smyckadt efter ringens mottagande,
Så utmärkte sig Ecgtheovs son,
Den stridsberömde mannen, genom goda gerningar,
Lefde i ära och slog ej vid gästabudet
²¹⁸⁰ Sina hirdkamrater: hans sinne var ej vildt,
Utan den stridsdjerfve bevarade med den största kraft
Bland menniskors slägte den mäktiga gåfva,
Som Gud honom gifvit. Föraktad var han länge,
Så att göternas barn ej räknade honom för god,
²¹⁸⁵ Och krigsskarornas furste ej ville
Anse honom mycket värd på mjödbänken.¹
Man trodde fast, att han var en trög
Och håglös ädling; men ändring kom
Af all nesa för den ärorike mannen. —
²¹⁹⁰ Sedan lät jarlarnes värn, den tappre konungen
Hemta in Hreðels efterlämnade,
Guldbeslagna svärd: ej fanns då bland göterna
En bättre skatt i fråga om svärd.
Detta lade han i Beovulfs sköte
²¹⁹⁵ Och gaf honom sedan sju tusen,²
Hus och furstestol. Genom börd hade de
Båda tillika bland folket land,
Gods och odalrätt, det vida riket,
Den ene^3*) dock mer, han som var den bättre.
²²⁰⁰ Sedan hände detta i följande dagar
De vilda kämparne, när Hygelac stupat,
Och slagsvärden blifvit hans son
Heardreds hane under sköldens prydnad,
Då strids-scilfingarne, de hårda kämparne,
²²⁰⁵ Bland det segerrika folket uppsökte
Och i striden fällde Hererics frände⁴.
Sedan öfvergick det vida riket
I Beovulfs hand; han styrde det väl
I femtio vintrar — gammal var då konungen,
²²¹⁰ Odalherren — till dess en drake
Började råda om mörka nätter.
På den grå heden bevakade han en skatt
I en stupande klippa: vid dess fot gick en stig,
Ej känd af menniskor. Dit in gick en gång
²²¹⁵ En man, jag vet ej hvem, grep med ifver
I den hedniska skatten. ............................
................................................................<sup>5

2216</sup> ur hednaskatten    en herrlig bägare
ädelstenssmyckad —    han [ångrade sig] sedan
att så slemt han svek    den sovande draken
efter tjuvars sed;    det var känt och sport
²²²⁰ av vigmännens gårdsfolk,    att vred han var.
Det gjordes ej uppsåtligt    intrång på ormskatten,