Örjan Martinsson

Översatt till svenska av Rudolf Wickberg.

Kartan visar de folkslag som nämns i i Beowulf. Flera placeringar är osäkra. Olika forskare har velat lokalisera geaterna till Västergötland, Östergötland, Gotland, Öland och Danmark.

En av de mest omdiskuterade källorna till Sveriges historia är den anglosaxisk dikt om troll- och drakdödaren Grendel som omfattar 3182 versrader. Trots att den skrevs ned i England (troligen i början av 700-talet) så utspelas handlingen uteslutande i södra Skandinavien. Hjälten är den unge geatiske ädlingen Beowulf som omkring år 500 ska ha begivit sig till Danmark för att hjälpa kungen att döda det farliga odjuret Grendel (och därefter dess moder). Efter detta hoppar dikten till en åldrad Beowulf som hade blivit geaternas kung och som tvingas skydda sitt folk från en eldsprutande drake. Han lyckas döda draken men det sker till priset av sitt eget liv. Vid sidan av dessa övernaturliga inslag innehåller dikten många korta episoder som skildrar skandinavisk historia. Det är dessa som har sysselsatt många historiker sedan dikten blev allmänt känd 1815. Flera av dem kan bekräftas från andra källor såsom den geatiske kung  Hygelacs vikingatåg mot Frisland ca 520. Ur ett svenskt perspektiv är striderna mellan geaterna och svearnas kungar särskilt intressanta. Allra störst intresse har dock ägnats åt identifieringen av det geatiska folket. Var de västgötar, östgötar. gutar, ölänningar, jutar eller daner?

Kartan visar 700-talets anglosaxiska kungariken. Beowulfkvädet skrevs ursprungligen ned på en dialekt som talades i Mercia och East Anglia. Under förutsättning att språket inte var ålderdomligt redan när Beowulf skrevs ned kan dikten dateras till perioden 685-725.

Den första svenska översättningen av Beowulf gjordes av Rudolf Wickberg 1889. Den kom ut i en ny reviderad utgåva 1914. De ändringar som gjordes då var mycket mer omfattande än bara en språklig modernisering. Man skulle kunna kalla dem för två olika översättningar och därför har jag valt att publicera båda på Internet, sida vid sida så att läsaren kan jämföra de skilda tolkningar av texten som Wickberg har gjort. Den senare varianten är vanligtvis bättre. Förutom Wickbergs två versioner finns det bara en till svensk översättning av Beowulf. Det är Björn Collinders som utkom för första gången 1955. Collinders översättning följer originalet mycket bättre och han har avhållit sig från att kasta om versraderna, men hans språk kan kritiseras för att vara överdrivet arkaiskt (geatas har till exempel översatts med gautar istället för götar). Wickberg å andra sidan hade ansträngt sig för att ge sin översättning en modern språkdräkt med motiveringen att den ursprungligen var skriven på ett språk som då var modernt. Därför har hans version från 1914 faktiskt en mindre ålderdomlig svenska än Collinders från 1955.

Vid Internet-publiceringen har jag tagit med inledningarna från båda utgåvorna av Wickbergs översättning. Slutsatserna i dessa inledningar skiljer sig en hel del eftersom forskningen inte låg still mellan 1889 och 1914. Än mer forskning har bedrivits under det sekel som har gått sedan dess och en komplettering av inledningarna är därför nödvändig. Det är framförallt två aspekter som har varit och är väldigt omdebatterat bland forskarna. Det är Beowulfkvädets ålder (allt ifrån 500-talets mitt till början av 1000-talet har föreslagits) samt det ovannämnda problemet med identifieringen av Beowulfs folk. Jag har därför skrivit två fördjupningsartiklar om dessa frågor. Som en bonus har jag även bifogat ett utdrag ur Rolf Krakes saga som skildrar islänningarnas version av Beowulf (Bodvar Bjarke).

Dateringen av Beowulf, Vilka var Beowulfs geater? samt Sagan om Bodvar Bjarke.

Den första sidan av Beowulfkvädet såsom den ser ut i den enda bevarade handskriften (från ca 1010)

Om översättaren Rudolf Wickberg vet jag inte mycket mer än vad som som står i Nordisk familjeboks artikel från 1921:

Wickberg, Rudolf Maurits, pedagog, filolog, f. 4 febr. 1851 i Kungsbacka, filos. doktor (ultimus) i Lund 1877, docent i jämförande germansk språkforskning där s. å., var lektor i franska och engelska vid Västerviks högre allm. läroverk 1883 -1916. W. har förtjänsten att genom sin öfv. (1889) af den fornengelska dikten "Beowulf" ha införlifvat detta enastående diktverk med svenska litteraturen. Af hans öfriga arbeten må nämnas "Om kelterna" (i "Ur vår tids forskning", 1883).

Ytterligare arbeten som han har skrivit är: Ueber den Ursprung der schwachen Präterialbildung in den germanischen Sprachen (1877), Om genetivsuffixet -sja i de germanska språken (1878-1879) och Notes on the origin of the early West-Saxon vowelsystem (1881-1882).

Angående notapparaten till Internet-publiceringen av Wickbergs översättning så har jag försökt skilja mellan de noter som fanns med i den första utgåvan från 1889 och de som tillkom när översättningen reviderades 1914. Detta har skett med siffernoter respektive punktnoter. Dessutom har jag själv bidragit med en hel del kommentarer som återges i grön färg. Vid skrivandet av dessa kommentarer har jag haft god hjälp av Björn Collinders översättning från 1955 (som är den enda svenska vid sidan av Wickbergs) samt Michael Alexanders textkritiska utgåva av Beowulf (Penguin Classics, 2005). Hela arrangemanget ser ut på följande sätt.

1. Rudolf Wickbergs kommentarer som fanns med redan 1889.

2. Mina egna kommentarer i blå färg.

• Rudolfs Wickbergs kommentarer som tillkom 1914.

Vad gäller kapitelindelningen så har jag följt den första utgåvan från 1889. Den följer i sin tur handskriftens indelning i 43 numrerade "fitts". I den reviderade utgåvan ersatte Wickberg dessa med förklarande rubriker som var fler till antalet än "fittsen". Jag har valt att sammanföra dem med de ursprungliga numrerade kapitelrubrikerna. Men detta har medfört att textrubrikerna oftast inte finns på det ställe som Wickberg hade tänkt sig 1914.

Beowulf - En fornengelsk hjältedikt