|
Medan utländska forskare tvistar om hur gammalt Beowulfkvädet är, har
svenska forskare varit mer intresserade av att diskutera vilket landskap som var
Beowulfs hemland. Hans folk kallas för "geatas" i Beowulfhandskriften
och när
denna handskrift publicerades 1815 av Thorkelin ansågs det som givet att
Beowulfs geater hörde hemma i Götaland. Men under de två sekler som har gått
sedan dess har jutar, daner, västgötar, östgötar, ölänningar och gutar
föreslagits vara identiska med Beowulfs folk. Det finns inte heller något
som tyder på att den här forskningsdebatten kommer att leda till ett
konsensus. Vi får helt enkelt acceptera att det råder stor osäkerhet om var
Beowulf kom ifrån. Någon sådan osäkerhet märks dock inte i de två
inledningar till Beowulf-översättningen som Rudolf Wickberg skrev 1889
respektive 1914. I den första inledningen konstaterade han bestämt att geaterna var identiska med jutarna. Men 1914 var han lika säker på att
geaterna var västgötar... Eftersom frågan är långt mer komplicerad än vad
Wickbergs texter ger sken av, och flera teorier har tillkommit sedan han
skrev dem, är en komplettering nödvändig när Wickbergs översättning
publiceras på Internet. Dessvärre har jag inte läst de olika teorierna
direkt från källan så beskrivningen av dem blir oundvikligen något ytlig.
Men även en ytlig genomgång av forskningsdebatten är bättre än ingen alls. Hela debatten startades 1884 när
Pontus Fahlbeck (1850-1923) argumenterade för att geaterna i själva
verket var jutar och inte alls från nuvarande Sverige. Hans uppfattning vann
stor spridning och stöddes av Sophus Bugge (1833-1907) men bestreds 1907 av Henrik Schück (1855-1947) som hävdade
att de var västgötar. Schücks uppfattning fick stöd av Birger Nerman
(1888-1971) som identifierade Beowulfs gravhög med Skalundahögen på
Kållandshalvön. Den alltför tidigt bortgångne Knut Stjerna (1874-1909)
trodde däremot att Beowulf var från Öland. Och den hyperkritiske Curt
Weibull (1886-1991) förklarade 1974 att namnet geater troligen var en missuppfattning och att
Beowulfs folk egentligen var daner. Den senast tillkomna teorin lanserades
1985 av Gad Rausing (1922-2000) och fick stöd av Bo Gräslund (född 1934). De hävdade att Beowulfs hemland var Gotland.
Tanken att Beowulf skulle ha varit östgöte är inte ny, men jag känner tyvärr inte
till namnet på någon forskare som aktivt har förespråkat den. Mats G.
Larsson (född 1946) har dock uttryckt viss svaghet för den.
Vad vet vi om geaterna?
|
En målning av J. R. Skelton från 1908 som föreställer
Beowulfs strid mot draken
|
När
Beowulfkvädet publicerades av Thorkelin 1815 ansågs det vara självklart att
geaterna var götar. I engelskan motsvarar kombinationen "ea" det
norröna "au" och i modern skandinaviska "ö". Jämför till exempel: dream =
dröm; ear = öra; hear = hör. Och eftersom man på 1800-talet fortfarande trodde
på att det i forntiden hade funnits ett enat Göta rike som omfattat hela
Götaland var frågan "västgötar eller östgötar?" inte viktig.
Men tanken att det funnits ett så stort Göta rike får väl nu betraktas som
övergiven. I själva verket vet vi att det fanns minst tre "gotiska" stammar
i Skandinavien på 500-talet. Enligt Jordanes verk Getica från ca 551
fanns det 28 stammar på den skandinaviska "ön" varav tre hette uagothi,
gautigothi och ostrogothi. Eftersom listan sannolikt inte är komplett och
ordet götar/gutar/goter tros ha den allmänna betydelsen "människor" kan det
ha funnits ännu fler stammar med det namnet. Fast när bara tre stammar är
kända har det legat nära till hands att identifiera dem med gutarna,
västgötarna och östgötarna. I vilket fall som helst borde det emellertid vara
tydligt att det inte går att slentrianmässigt utgå ifrån att geater är
västgötar. Vi måste titta närmare på vilka ledtrådar som handskriften ger
oss till geaternas identitet. Eftersom Beowulf är en dikt har Beowulfs
folks många olika benämningar. För det mesta kallas de dock bara för "Geatas".
Tillsammans med sammansatta ord där "geat" är en förled används detta namn
51 gånger. I andra sammansatta ord är "geat" en efterled. Två gånger kallas de
för Sæ-Geatas" (sjögötar
eller havsgötar) och en gång för "Guð-Geatas" (stridsgötar).
Fyra gånger kallas de för "Weder-Geatas" (vädergötar). Den sistnämnda
förleden används även 17 gånger som ett enda ord ("Wederas"). På rad 298 kallas dessutom Beowulfs hemland
för "Weder-mearc" (Vädermark). Uppenbarligen är ordet weder starkt
förknippat med dessa götar. Även danerna har flera namn i dikten (spjutdaner, ringdaner, västdaner, östdaner,
"lysande daner", syddaner, norddaner och halvdaner samt
två gånger för Ingviner), men inget av dem innehåller ordet weder.
Betydelsen av detta ord förklaras i en
anglosaxisk ordlista på följande sätt: "weather,
air; sky, firmament; breeze, storm, tempest". Det är alltså ett ord
som syftar på att Beowulfs hemland utmärkte sig genom att vara väldigt
vindpinat. Ett läge vid en blåsig havskust är därmed den sannolikaste
förklaringen till deras namn. Jämför med Hallands Väderö och ögruppen
Väderöarna som är belägna på behörigt avstånd från fastlandet. Det finns
några få geografiska ledtrådar till geaternas hemland. På rad
219 står det att Beowulfs resa från sitt hemland
till Danmark tog ett dygn (eller två dagar). I handskriften står det "oðþæt ymb an-tid oþres dogores" vilket
på modern engelska betyder ordagrant att resan varade: "until about the-right-time second day".
Texten tyder på att geaterna levde i danernas närområde och har använts som
ett argument mot en placering av hemlandet till Gotland eller Östergötland.
Fast med en lätt båt och god vind är en två-dagarsresa möjlig från
åtminstone Gotland. Sedan på rad 2474 sägs det att
"vida vatten" skiljer geaterna från svearna. Detta är något som starkt talar
för Gotland medan tolkningen att "vida vatten" skulle syfta på Vänern och
Mälaren är aningen krystad. Det som skiljer Västergötland från Svealand är ju
snarare vida skogar än vida vatten. När Beowulf befann sig i Danmark
berättade han om en kappsimning som slutade med att han drev bort till
finnarnas land (rad 581). Finnar kan här antingen
syfta på finnar i Finland eller på samer i Finnmarken i norra Norge. Hans
motståndare som vann tävlingen efter sju nätter landsteg vid strids-ræmernas
land (ræmerna har identifierats med Romerike nordöst om Oslo). Men förutom
imponerande simningsprestationer innehåller den här berättelsen även en kamp
mot sjömonster och kan därför avfärdas som rent påhitt. Värt att nämna i
sammanhanget är uppgifter av politisk natur som visar vilka relationer
geaterna hade med de nordeuropeiska folken. Rad 378
tyder på att Beowulfs folk betalade skatt till danakungen. Mot friser,
franker och hetwarer (hessare) ledde geaternas kung Hygelac ett berömt
vikingatåg som ägde rum någon gång under perioden 511-533. I den allra
äldsta källan omnämns dock Hygelac som danernas kung. Mera omfattande
strider hade geaterna med svearna mot vilka de utkämpade två krig. Svenska
upprorsmän gick i landsflykt till geaternas land och geatiska ädlingar
tjänade sveakungen som hirdmän. Vad gäller geografiska förhållanden i
själva "Vädermark" så berättar dikten på rad 1893
att Beowulf landsteg vid en klippudde (hliðes nosan) när han kom hem
efter sin resa till Danmark. Och dikten avslutas med att skildra Beowulfs
hjältedöd vid en ort som handskriften kallar för Earna-næs (Örnudden)
samt hur hans kropp brändes och höglades vid närbelägna Hrones-næsse (Valudden).
Namnet på den sistnämnda orten talar emot teorin att dessa händelser ägde
rum vid Vänern eftersom det aldrig har funnits valar där. Däremot har det i
äldre tid bedrivits en rätt omfattande jakt på delfiner vid södra Skåne,
Öland och Gotland. Sammantaget
avslöjar dessa ortnamn att geaternas vindpinade hemland hade en oregelbunden
kustlinje som åtminstone på ett ställe var täckt med klippor. "Blänkande havsklippor,
branta berg och breda uddar" (rad 222) fanns
det även på den del av Danmark där Beowulf landsteg när han skulle befria
danerna från Grendel. Eftersom den beskrivningen passar dåligt in på
Danmark har man vanligen tolkat det som att den anglosaxiske skalden
felaktigt trodde att Danmarks kust liknade "the white cliffs of Dover" vid
Engelska kanalen. Men det finns faktiskt ett avsnitt av Danmarks kust som
överensstämmer med denna skildring och det är Stevns Klint i sydöstra
Själland. Om Beowulf verkligen landsteg vid Stevns Klint tyder det på att
Beowulf kom från ett land som låg vid Östersjön.
Var de jutar?
|
Pontus Fahlbeck (1850-1923)
|
Den information om
Beowulfs geater som dikten ger oss pekar tydligt mot ett folk som levde vid
en kust, vilket inte passar in på götarna som uppfattas som ett utpräglat
inlandsfolk. Dessutom verkar det underligt att anglosaxarna skulle
intressera sig för ett främmande folk i södra Skandinavien som inte hade
spelat någon roll i deras egen historia. Några strider mellan svear och
götar har inte heller lämnat efter sig några spår i den norska dikten Ynglingatal som
behandlar samma tidsperiod. Där är det istället danerna som utgör svearnas
antagonister och på ett ställe kallas sveakungen Domalde för "jutarnas
ovän". 1884 hävdade därför Pontus Fahlbeck att geaterna i själva
verket var identiska med jutarna. De levde vid kusten, åtskiljt från svearna
av "vida vatten" och anglosaxarna hade en mycket god anledning
till att höra
berättelser om deras historia. För enligt 700-talshistorikern Beda var
jutarna tillsammans med angler och saxare ett av de tre folk som erövrade
och befolkade England under 400- och 500-talet. De nära kontakterna med danerna och Hygelacs vikingatåg mot Frisland tolkades som ett tecken på att geaterna hörde
hemma på Jylland. Strider mellan svear och jutar ansågs inte vara så
konstigt med tanke på att sjölederna krävde en mycket kortare restid än
landvägar. Dessutom kunde ju sådana strider bekräftas i Ynglingatal. I
slutet av Beowulfkvädet nämns geaternas farhågor om att frankerna skulle hämnas
Hygelacs vikingatåg, vilket enligt Fahlbeck var osannolikt om geaterna levde
så långt bort som i Götaland. Dessutom anfördes påstådda svårigheter för
götar att korsa Jyllands nordspets med sina skepp. Att jutarna kunde kallas
för geater fanns det också visst stöd för i källorna. I Alfred den stores
fornengelska översättning av Beda från slutet av 800-talet
kallas jutarna ibland för geater och i Ottars reseskildring från samma tid kallas norra Jylland för "Gotland",
vilket även Snorre Sturlasson gjorde i sin Edda. Den jutiska teorin
blev snabbt populär, men den har en uppenbar och helt förödande svaghet. Jutarna
förekommer i Beowulfkvädet med deras fornengelska namn "Eotenas" som
ett folk skiljt från geaterna. Ordet kan förvisso även betyda "jättar" och
på några ställen är det också den betydelsen som avses. Men i dikten
förekommer de framförallt som ett folk som var inblandat i strider mellan
daner och friser. Dessa jutar kan rimligen inte vara identiska med
Beowulfs geater och tolkningen att Eotenas i detta fall skulle vara
en kenning för "fiender" är inte alls övertygande. På hela taget framstår
det som obegripligt att Beowulfkvädets upphovsman skulle ha kunnat göra ett
så grovt misstag att kalla jutar för geater när han annars visar upp mycket
detaljerade kunskaper om Skandinaviens historia som har bekräftats av andra
källor. Att geater och Gotland förekommer i två fornengelska källor som
benämning på jutar och Jylland beror sannolikt på okunskap hos nedskrivarna.
Alfred den store kan ha förväxlat geatas med en västsaxisk dialektal
variant av ordet jutar (geotas). Ottars reseskildring är visserligen en ögonvittnesskildring av en norrman
som besökte Danmark. Men det var inte han som skrev ned den på pergament, utan
det gjordes av en anglosaxare (från Wessex) som vi vet hade problem med att förstå Ottars
norska dialekt. Jútland kan därför lätt ha missuppfattats som Gotland.
Eftersom Ottars reseskildring följdes av en annan reseskildring (av Wulfstan)
som beskriver Gotland som en ö mitt i Östersjön är det också troligt att
många anglosaxare som läste dessa texter måste ha blivit förvirrade när
samma namn förekom på två olika ställen. Även Snorre Storlasson kan på
mycket goda grunder sägas ha gjort sig skyldig till en missuppfattning när
han i Eddan hävdade att Gotland var ett äldre namn på Jylland. Påståendet
baseras nämligen på att han placerade sagolandet Reidgotaland i Jylland.
Islänningarna hade ingen aning om var det forntida riket Reidgotaland
egentligen låg och i sagorna avsåg det alltid ett vagt definierat land på
kontinenten. Det som fick Snorre att gissa på Jylland var förmodligen
ljudlikheten mellan Jútland och Gotland. Men i själva verket finns
det inget släktskap mellan orden jutar och goter så Gotland
kan knappast ha varit en äldre variant på Jylland/Jutland. Och med hjälp av
den information som finns i de äldre källorna är det för oss en enkel sak
att identifiera Reidgotaland med östgoternas hemland som vid olika
tidpunkter har legat i norra Polen, Ukraina och Italien. Den fornengelska
dikten Widsith som är från samma tid som Beowulf placerar till exempel Reidgotaland i
Polen (vid Visła-skogen). Vad gäller påståendena om risken för
frankisk hämnd, jutarnas grannskap till friser & daner samt götiska problem
med att runda Jyllands norra udde, så är de bara skenargument utan tyngd.
Till exempel levde även jutarna på säkert avstånd från frankerna under
500-talet och de farhågor som nämndes bör snarare tolkas som poetiska
överdrifter för att förstora Beowulfs insatser för sitt folk. Granskningen
av den jutiska teorins argument och svagheter gjorde att dess inledande
popularitet blåstes bort.
I Sverige sköts den i sank när Henrik Schück lade sig i
debatten 1907 och utanför Skandinavien verkar den inte ha haft något
nämnvärt stöd överhuvudtaget. I Danmark åtnjuter dock teorin än idag
betydande popularitet. Var de
västgötar?
|
Henrik Schück (1855-1947)
|
Henrik Schück försökte komma runt kritiken mot att
västgötarna var ett inlandsfolk och därför inte kunde vara identiska med
Beowulfs vädergötar. Han hävdade att Västergötland var mycket större i
forntiden än vad det är idag. Närmare bestämt skulle norra Halland och södra
Bohuslän ha varit delar av detta landskap. Schück baserade sitt påstående på
att dialekterna i dessa områden liknade västgötskan mer än dem som deras
sydligare respektive nordligare landskapsfränder talade. Dessutom kunde
administrativa indelningar från medeltiden bekräfta att dessa landskap
ursprungligen hade varit delade i mitten. Västergötland hade alltså
tidigare haft en väderbiten kust som Beowulf kunde ha seglat ifrån när han
reste till Danmark. Birger Nerman skänkte sedan teorin ytterligare
argument när han pekade ut Skalundahögen på Kållandshalvön som Beowulfs
gravhög. Enligt dikten skulle den vara synlig från havet, och om man med hav
menar Vänern, så uppfyller Skalundahögen det kriteriet. I sann
västgötaskola-stil har man också letat upp en närliggande ort med ett namn
som påminner om diktens Earna-næs (Årnäs) vilket dock som vanligt
inte kan underbyggas med hänvisning till några kända ljudlagar. Engelskt
Ea blir ju Ö på svenska. Och även om Skalundahögen är Västergötlands största gravhög så borde valar vara en
extremt ovanlig syn där, och enligt dikten låg ju gravhögen på en
plats som hette "valudden".
För att återgå till Schücks tes om ett forntida Stor-Västergötland så har
den trots likheterna mellan dialekterna i
Västergötland, norra Halland och södra Bohuslän ett allvarligt problem. Enligt Jordanes
fanns det nämligen 28 folkstammar på den skandinaviska halvön och anmärkningsvärt
många av dem tycks ha hört hemma på västkusten. Detta beror troligen på att
Jordanes viktigaste sagesman var kung Rodulf som hade regerat över
ranerna i norra Bohuslän innan han begav sig till Italien. Alla som har
tolkat Jordanes text är övertygade om att norra Halland beboddes av stammen
feruir (vilka har gett Fjäre härad dess namn). Vissa har rent av
velat placera ännu en stam i detta område (ahelmil) och i södra
Bohuslän har en del forskare placerat stammarna mixi och euagre.
Dessa stammar står i vägen för Schücks teori och även om han skulle ha rätt
och västgötarna verkligen kontrollerade en del av kusten så ändrar det inte
faktumet att västgötarnas kärnbygd låg i inlandet. Varför skulle en götisk
folkstam vars huvudsakliga bosättningsområden låg i inlandet utmärka sig som
vädergötar? Enligt Jordanes fanns det ju tre folkstammar som kallades för "gothi"
och både östgötar och gutar passar bättre in på beskrivningen vädergötar än
västgötarna. Vi får inte heller glömma att Beowulfkvädet antyder att
Beowulfs folk betalade skatt till danerna och då kan inte geaterna ha haft
ett alltför stort rike. Var de
ölänningar?
|
Knut Stjerna (1874-1909) |
Den minst kända teorin lanserades av Knut Stjerna
och publicerades postumt 1912. Det som talar för Öland är närheten till
Danmark och de många arkeologiska fynden som visar att Öland i likhet med
Gotland var ett viktigt handelscentrum i forntiden. En ölänning är dessutom
aldrig särskilt långt från kusten så förlederna väder- och sjö-
skulle ha varit väldigt passande för detta folk Och till skillnad från
västgötarna så har ölänningarna "vida vatten" mellan sig och svearna. Teorin har
kritiserats för att Öland inte har en oregelbunden
kustlinje som skulle ha kunnat gett upphov till namn som Örnudden, Valudden
och Klippudden. Fast en närmare granskning av Ölands kust visar att den
kritiken är felaktig, det finns många uddar bortsett från de uppenbara
Ölands norra och södra uddar. En viktigare kritik är att det saknas belägg för att ölänningarna skulle ha kallats för götar.
Visserligen har namnet
på den stam som Jordanes kallar för uagothi vanligen tolkats som
ey-gautar (ö-götar) och det skulle kunna syfta på ölänningarna, men
det är mer troligt att det är gutarna som gömmer sig bakom detta namn. I
den anglosaxiska dikten Widsith, som nämner många av de stammar som
förekommer i Beowulf, omnämns också en Oswine som styrde över
folket eowum. Sannolikt är det ölänningar som avses med detta
folknamn eftersom anglosaxarna kallade Öland för Eowland. Detta
gör det mindre troligt att Beowulfs skald skulle ha kallat dem för geater.
Fast det finns ytterligare ett argument för Ölandsteorin, om än av tveksamt
värde. Ett ord som återfinns i Beowulf-handskriften på rad 2334
är nämligen "ea-lond" som beskriver det geatiska land som härjades av
draken. Ordet betyder visserligen inte ö-land utan (rinnande) vatten-land
och har vanligen översatts till "kusten" eller något liknande, men Rudolf
Wickberg har översatt det till "ön". Om skalden verkligen avsåg "ön" eller
rent av menade "Öland" så är det ett starkt argument för den öländska
teorin.
Var de daner?
|
Curt Weibull (1886-1991) |
Den allra
märkligaste teorin lades fram 1974 av den legendariske källkritikern Curt
Weibull. Han gjorde sig känd för att ha ett totalt misstroende mot allt vad muntlig
tradition heter och ansåg att de isländska sagorna bara var påhittad
skönlitteratur. Samma skepsis riktade han mot Beowulfkvädet när han anmärkte
att dikten innehöll en uppgift om att geaternas kung Hygelac dödades av
hetwarerna (rad 2363). Hetwarerna var en frankisk
stam som levde vid Rhen och som en följd av ljudförändringar i det tyska
språket har de flera olika namn i källorna. Romarna kallade dem för
chatti och i frankiska källor benämndes de som Attoarii för att
senare under medeltiden bli kända som hessare. Curt Weibull ansåg att
omnämnandet av detta folk bevisade att Beowulf var baserat på den frankiska källan
Liber historiae Francorum från år 727 (som i sin tur är baserad på
Gregorius av Tours verk från 570-talet.) Weibull ansåg
i vanlig stil att det var helt uteslutet att en sådan uppgift skulle ha kunnat överleva i en
muntlig tradition under flera sekler. Denna tolkning får också stora
konsekvenser för dateringen av Beowulfkvädet eftersom en forskare vid namn Walter Goffart argumenterade
för att om detta verk hade varit en källa till
Beowulf så kan dikten inte ha författats tidigare än år 923. Men för
Weibull var det viktiga att bygga vidare på länken till Liber historiae Francorum och
han kom då fram till att Beowulf måste ha varit en dan. Gregorius av Tours hade nämligen skrivit att Hygelac var
danernas kung och detta står även i alla versioner utom en av Liber historiae
Francorum. Den avvikande handskriften påstår att vikingatåget
bestod av daner ledda av goternas kung Hygelac. Weibull drog då slutsatsen
att man redan på 700-talet hade börjat identifiera skandinaverna med antikens goter
och att denna handskrift var anledningen till att Beowulfs folk benämns som
geatas i
dikten när de i själva verket var daner. Det finns emellertid fler källor till Hygelacs vikingatåg. I
Liber monstrorum som troligen skrevs i England på 700-talet benämns Hygelac
som en getisk kung (getis) och inte som en dansk. I samma källa står det
dessutom att Hygelacs ben fortfarande fanns kvar på en ö i Rhen och visades upp för
besökare. Detta torpederar Weibulls tes om att minnet av hur Hygelac dödades
av Hetwarer inte skulle ha kunnat överleva så länge i en muntlig
tradition. Och precis som med den jutiska teorin är det helt obegripligt att
Beowulfs skald, som på så många punkter visar upp stora kunskaper om sitt
ämne, skulle ha gjort ett så fatalt misstag. Om Beowulf var en dan faller
hela handlingen i Beowulfkvädet ihop som ett korthus. Istället för Weibulls
förklaring om att "danernas kung" blev "geaternas kung" genom
göticistisk historieskrivning är den troligaste förklaringen helt enkelt att
de frankiska historikerna hade missuppfattat etniciteten. Med stor
sannolikhet var Gregorius av
Tours kunskaper om Skandinaviens folkslag mycket begränsad, han levde i
centrala Frankrike och hade vulgärlatin som modersmål. Det borde ha varit
lätt hänt för honom att tro att alla nordbor var daner. 800-talets frankiska
historieskrivare trodde till exempel att det bara fanns två sorters nordmän (daner och
svear). Gregorius misstag har sedan kopierats till alla "Liber historiae Francorum"-handskrifter
utom en. Upphovsmannen till den avvikande handskriften hade sannolikt
kommit i kontakt med mer trovärdig information och försökt korrigera
Gregorius av Tours uppgift.
Var de östgötar? Medan sökarljusen efter Beowulfs geater alltid
har varit på Västergötland har Östergötland ägnats ganska liten
uppmärksamhet. Detta trots att östgötarna befinner sig närmare en blåsig
havskust än västgötarna. Förmodligen beror detta på den berättelse som nämns
på raderna 459-462. Där står det att Beowulfs far hade mördat en man
som tillhörde den mäktiga Wylfinga-ätten och av rädsla för krig vågade inte
vädergötarna skydda honom utan han fick fly till danerna. Detta har tolkats
som att wylfingarna tillhörde en annan folkstam än vädergötarna. Wylfingarna är
sannolikt identiska med de ylvingar som i den isländska
sagotraditionen uppges ha varit en kungaätt i Östergötland. Därmed kunde
vädergötarna inte vara östgötar enligt Birger Nerman (själv östgöte). Men
tolkningen att wylfingarna tillhörde en annan stam än vädergötarna är inte
självklar. Det kan ha varit rädsla för inbördesstrider som oroade
vädergötarna. Dessutom gör vi ett misstag om vi tar för givet att
Östergötland utgjorde ett enat land på 500-talet. Arkeologiska belägg tyder
på att Östergötland var delat i två områden under forntiden. En östlig som
var influerad av Svealands kultur och en västlig kultur som liknade Västergötlands. Wylfingarna kan ha tillhört östgötarna i inlandet medan Beowulfs östgötar
kallades för vädergötar eftersom de levde vid kusten. Tolkningen att
geaterna betalade skatt till danerna kan tyckas tala emot en hemvist i det
avlägsna Östergötland. Men enligt en (visserligen opålitlig) isländsk
sagotradition lydde Östergötland under danerna på 700-talet medan
västgötarna underligt nog lydde under svearna. Mer besvärligt är uppgiften
att geaterna kunde resa till Danmark under ett dygn eller två dagar. En
östgötsk hemvist förutsätter att det är en överdrift. Vad gäller påståendet
att "vida vatten" skiljde östgötarna från svearna så är det inte helt
felaktigt om man tar hänsyn till att det var snabbare att färdas med skepp
än med hästar.
Fast även för Östergötland är "vida skogar" ändå en bättre beskrivning
än "vida vatten".
Rökstenen (foto av Bengt Olof Åradsson) |
Den
östgötska teorin stöds också av en annorlunda tolkning av den berömda Rökstenen från början av 800-talet som står i sydvästra Östergötland. Denna
runsten innehåller bland annat denna berättelse:
Det säger jag som det andra, vem som för nio släktled sedan
gick i land på strandbredden hos reidgoterna, och dog hos dem för sin skuld.
Då rådde Tjodrik den djärve,
sjökrigarnas hövding,
över Reidhavets strand.
Nu sitter han rustad
på sin gångare,
med skölden i rem,
den främste av män Tjodrik har vanligen tolkats som östgoternas
kung Theoderik den store som härskade över Italien 493-526. Gångaren syftar
på den ryttarstaty över honom som Karl den store flyttade till Aachen år
801. Den annorlunda tolkningen går ut på att Rökstenens ristare har
förväxlat Theoderik den store med den frankiske kungen Theuderic I
(511-533) och att det alltså är Hygelacs vikingatåg som åsyftas i den
inledande texten. Om ristaren kände till ryttarstatyn kan han mycket väl ha
känt till att Hygelacs ben visades upp på en ö i Rhen. Fast även om
tolkningen stämmer behöver det inte betyda att just Östergötland var
Hygelacs hemland.
Var de
gutar? Den senaste teorin formulerades 1985 av industrimannen
tillika arkeologen Gad Rausing. Han hade tagit sig en närmare titt på
ledtrådarna i Beowulfkvädet och dragit slutsatsen att det måste vara gutarna
som avses med skaldens "geatas". Gotlands läge mitt i Östersjön
uppfyller kriterierna för att förtjäna förleden väder- till sitt namn.
Vindförhållandena i södra Östersjön gör det fullt möjligt att resa från
Gotlands södra udde till Danmark på bara två dagar med dåtidens lätta skepp.
Det var också Rausing som hade identifierat Stevns Klint i sydöstra Själland
som den mest troliga platsen för Beowulfs landstigning. Den klippiga udde
som mötte Beowulf när han sedan återvände hem kan ha varit Hoburgens raukar.
Ortnamnet Hrones-næsse (Valudden) har Rausing kopplat ihop med Rone
socken i sydöstra Gotland. Som nämnts ovan har jakt på delfiner tidigare
förekommit utanför Gotland. Lite längre norrut finns det även en udde som
tidigare har hetat Arnkull (Örnkullen) och som Rausing föreslog som diktens Earna-næs (Örnudden).
Från gutasagan känner vi till att gutarna ska ha stridit länge mot svearna
innan de underkastade sig deras överhöghet någon gång i forntiden. Mellan
gutar och svear finns det dessutom "vida vatten". Gutarna har
identifierats med den stam som Jordanes kallar för "uagothi".
Eftersom latinet inte skiljer mellan bokstäverna v och u kan folknamnet
uppfattas som både ua-goter eller va-goter. Den förstnämnda tolkningen har
använts för att förklara namnet som ey- eller øy-goter (ö-goter). Väljer man
den andra varianten så har tolkningen wag-goter (våg-goter) anförts. De som
har tolkat namnet har i regel trott att det syftar på gutarna även om en
forskare har
föreslagit Öland. I anslutning till Gad Rausings teori om att Beowulfs folk
var gutar har både wedergeatas och vagothi föreslagits syfta
på vädur-gutar. Väduren som avbildas på Gotlands landskapvapen kan beläggas
som gotländsk symbol från 1200-talet och man menar här att den skulle kunna
vara mycket äldre än så. Sannolikt är dock väduren bara en variant på
gudslammet (agnes dei) som symboliserar kristen fromhet. Den stora
svagheten med den gotländska teorin är att folknamnet gutar inte
överensstämmer med fornengelskans geatas. Fornengelskt "ea" motsvarar
fornnordiskt "au" vilket i moderna skandinaviska språk har blivit "ö". Även
om båda orden anses betyda samma sak har våra äldsta källor aldrig blandat
ihop gautar med gutar. Frånvaron av diftong i ordet gutar
gör det mindre sannolikt att de motsvarar diktens geatas. Gad
Rausings lösning på detta problem var att hävda att det inte går att vara
säker på om Beowulfs skald verkligen uttalade geatas med diftong. I
Liber monstrorum som skrevs ned i England (på latin) omnämns också
Hygelac som kung över
"getis".
Slutsatser
Den danske strandvakten möter Beowulf
(vid Stevns Klint?) |
Ingen av de sex teorier som har avhandlats här saknar
stora svagheter. Men så mycket går det att säga att om man accepterar de ledtrådar
som finns i handskriftens text så är det troligast att geaterna hörde hemma
i Östersjöområdet. Västgötarna är ofrånkomligen i första hand ett
inlandsfolk som inte kan karakteriseras som "vädergötar" och som avskiljs
från svearna av skog och inte vatten. På västkusten är det dessutom tätt med
andra folkstammar som enligt Jordanes ska ha levt där vid samma tid som
Beowulfkvädet utspelas. Tanken att Beowulf skulle ha varit jute eller rent
av dansk måste diskvalificeras om man ska ge diktens upphovsman någon som
helst trovärdighet. De misstag som dessa teorier förutsätter att skalden har
gjort är
helt obegripliga i jämförelse med den omfattande kunskap han annars visar upp om
Skandinavien och som i flera avseenden kan bekräftas av andra källor.
Beskrivningen av Beowulfs landstigningsställe i Danmark som (om den är
riktig) bara kan vara sydöstra Själland, pekar tydligt ut Östersjöområdet där
det finns tre möjliga kandidater. Personligen rangordnar jag dem på så sätt
att gutarna är den troligaste hemvisten för Beowulf, tätt följt av
Östergötland och med Öland som en "dark horse". Läs även
om dateringen av Beowulf eller
Beowulfkvädets första kapitel.
Tillbaka Beowulfs förstasida |
