Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

Medan utländska forskare tvistar om hur gammalt Beowulfkvädet är, har svenska forskare varit mer intresserade av att diskutera vilket landskap som var Beowulfs hemland. Hans folk kallas för "geatas" i Beowulfhandskriften och när denna handskrift publicerades 1815 av Thorkelin ansågs det som givet att Beowulfs geater hörde hemma i Götaland. Men under de två sekler som har gått sedan dess har jutar, daner, västgötar, östgötar, ölänningar och gutar föreslagits vara identiska med Beowulfs folk. Det finns inte heller något som tyder på att den här forskningsdebatten kommer att leda till ett konsensus. Vi får helt enkelt acceptera att det råder stor osäkerhet om var Beowulf kom ifrån. Någon sådan osäkerhet märks dock inte i de två inledningar till Beowulf-översättningen som Rudolf Wickberg skrev 1889 respektive 1914. I den första inledningen konstaterade han bestämt att geaterna var identiska med jutarna. Men 1914 var han lika säker på att geaterna var västgötar...

Eftersom frågan är långt mer komplicerad än vad Wickbergs texter ger sken av, och flera teorier har tillkommit sedan han skrev dem, är en komplettering nödvändig när Wickbergs översättning publiceras på Internet. Dessvärre har jag inte läst de olika teorierna direkt från källan så beskrivningen av dem blir oundvikligen något ytlig. Men även en ytlig genomgång av forskningsdebatten är bättre än ingen alls.

Hela debatten startades 1884 när Pontus Fahlbeck (1850-1923) argumenterade för att geaterna i själva verket var jutar och inte alls från nuvarande Sverige. Hans uppfattning vann stor spridning och stöddes av Sophus Bugge (1833-1907) men bestreds 1907 av Henrik Schück (1855-1947) som hävdade att de var västgötar. Schücks uppfattning fick stöd av Birger Nerman (1888-1971) som identifierade Beowulfs gravhög med Skalundahögen på Kållandshalvön. Den alltför tidigt bortgångne Knut Stjerna (1874-1909) trodde däremot att Beowulf var från Öland. Och den hyperkritiske Curt Weibull (1886-1991) förklarade 1974 att namnet geater troligen var en missuppfattning och att Beowulfs folk egentligen var daner. Den senast tillkomna teorin lanserades 1985 av Gad Rausing (1922-2000) och fick stöd av Bo Gräslund (född 1934). De hävdade att Beowulfs hemland var Gotland. Tanken att Beowulf skulle ha varit östgöte är inte ny, men jag känner tyvärr inte till namnet på någon forskare som aktivt har förespråkat den. Mats G. Larsson (född 1946) har dock uttryckt viss svaghet för den.

Vad vet vi om geaterna?


En målning av J. R. Skelton från 1908 som föreställer Beowulfs strid mot draken

När Beowulfkvädet publicerades av Thorkelin 1815 ansågs det vara självklart att geaterna var götar. I engelskan motsvarar kombinationen "ea" det norröna "au" och i modern skandinaviska "ö". Jämför till exempel: dream = dröm; ear = öra; hear = hör. Och eftersom man på 1800-talet fortfarande trodde på att det i forntiden hade funnits ett enat Göta rike som omfattat hela Götaland var frågan "västgötar eller östgötar?" inte viktig. Men tanken att det funnits ett så stort Göta rike får väl nu betraktas som övergiven. I själva verket vet vi att det fanns minst tre "gotiska" stammar i Skandinavien på 500-talet. Enligt Jordanes verk Getica från ca 551 fanns det 28 stammar på den skandinaviska "ön" varav tre hette uagothi, gautigothi och ostrogothi. Eftersom listan sannolikt inte är komplett och ordet götar/gutar/goter tros ha den allmänna betydelsen "människor" kan det ha funnits ännu fler stammar med det namnet. Fast när bara tre stammar är kända har det legat nära till hands att identifiera dem med gutarna, västgötarna och östgötarna. I vilket fall som helst borde det emellertid vara tydligt att det inte går att slentrianmässigt utgå ifrån att geater är västgötar. Vi måste titta närmare på vilka ledtrådar som handskriften ger oss till geaternas identitet.

Eftersom Beowulf är en dikt har Beowulfs folks många olika benämningar. För det mesta kallas de dock bara för "Geatas". Tillsammans med sammansatta ord där "geat" är en förled används detta namn 51 gånger. I andra sammansatta ord är "geat" en efterled. Två gånger kallas de för Sæ-Geatas" (sjögötar eller havsgötar) och en gång för "Guð-Geatas" (stridsgötar). Fyra gånger kallas de för "Weder-Geatas" (vädergötar). Den sistnämnda förleden används även 17 gånger som ett enda ord ("Wederas"). På rad 298 kallas dessutom Beowulfs hemland för "Weder-mearc" (Vädermark). Uppenbarligen är ordet weder starkt förknippat med dessa götar. Även danerna har flera namn i dikten (spjutdaner, ringdaner, västdaner, östdaner, "lysande daner", syddaner, norddaner och halvdaner samt två gånger för Ingviner), men inget av dem innehåller ordet weder. Betydelsen av detta ord förklaras i en anglosaxisk ordlista på följande sätt: "weather, air; sky, firmament; breeze, storm, tempest". Det är alltså ett ord som syftar på att Beowulfs hemland utmärkte sig genom att vara väldigt vindpinat. Ett läge vid en blåsig havskust är därmed den sannolikaste förklaringen till deras namn. Jämför med Hallands Väderö och ögruppen Väderöarna som är belägna på behörigt avstånd från fastlandet.

Det finns några få geografiska ledtrådar till geaternas hemland. På rad 219 står det att Beowulfs resa från sitt hemland till Danmark tog ett dygn (eller två dagar). I handskriften står det "oðþæt ymb an-tid oþres dogores" vilket på modern engelska betyder ordagrant att resan varade: "until about the-right-time second day". Texten tyder på att geaterna levde i danernas närområde och har använts som ett argument mot en placering av hemlandet till Gotland eller Östergötland. Fast med en lätt båt och god vind är en två-dagarsresa möjlig från åtminstone Gotland. Sedan på rad 2474 sägs det att "vida vatten" skiljer geaterna från svearna. Detta är något som starkt talar för Gotland medan tolkningen att "vida vatten" skulle syfta på Vänern och Mälaren är aningen krystad. Det som skiljer Västergötland från Svealand är ju snarare vida skogar än vida vatten. När Beowulf befann sig i Danmark berättade han om en kappsimning som slutade med att han drev bort till finnarnas land (rad 581). Finnar kan här antingen syfta på finnar i Finland eller på samer i Finnmarken i norra Norge. Hans motståndare som vann tävlingen efter sju nätter landsteg vid strids-ræmernas land (ræmerna har identifierats med Romerike nordöst om Oslo). Men förutom imponerande simningsprestationer innehåller den här berättelsen även en kamp mot sjömonster och kan därför avfärdas som rent påhitt.

Värt att nämna i sammanhanget är uppgifter av politisk natur som visar vilka relationer geaterna hade med de nordeuropeiska folken. Rad 378 tyder på att Beowulfs folk betalade skatt till danakungen. Mot friser, franker och hetwarer (hessare) ledde geaternas kung Hygelac ett berömt vikingatåg som ägde rum någon gång under perioden 511-533. I den allra äldsta källan omnämns dock Hygelac som danernas kung. Mera omfattande strider hade geaterna med svearna mot vilka de utkämpade två krig. Svenska upprorsmän gick i landsflykt till geaternas land och geatiska ädlingar tjänade sveakungen som hirdmän.

Vad gäller geografiska förhållanden i själva "Vädermark" så berättar dikten på rad 1893 att Beowulf landsteg vid en klippudde (hliðes nosan) när han kom hem efter sin resa till Danmark. Och dikten avslutas med att skildra Beowulfs hjältedöd vid en ort som handskriften kallar för Earna-næs (Örnudden) samt hur hans kropp brändes och höglades vid närbelägna Hrones-næsse (Valudden). Namnet på den sistnämnda orten talar emot teorin att dessa händelser ägde rum vid Vänern eftersom det aldrig har funnits valar där. Däremot har det i äldre tid bedrivits en rätt omfattande jakt på delfiner vid södra Skåne, Öland och Gotland. Sammantaget avslöjar dessa ortnamn att geaternas vindpinade hemland hade en oregelbunden kustlinje som åtminstone på ett ställe var täckt med klippor.

"Blänkande havsklippor, branta berg och breda uddar" (rad 222) fanns det även på den del av Danmark där Beowulf landsteg när han skulle befria danerna från Grendel. Eftersom den beskrivningen passar dåligt in på Danmark har man vanligen tolkat det som att den anglosaxiske skalden felaktigt trodde att Danmarks kust liknade "the white cliffs of Dover" vid Engelska kanalen. Men det finns faktiskt ett avsnitt av Danmarks kust som överensstämmer med denna skildring och det är Stevns Klint i sydöstra Själland. Om Beowulf verkligen landsteg vid Stevns Klint tyder det på att Beowulf kom från ett land som låg vid Östersjön.

Var de jutar?


Pontus Fahlbeck (1850-1923)

Den information om Beowulfs geater som dikten ger oss pekar tydligt mot ett folk som levde vid en kust, vilket inte passar in på götarna som uppfattas som ett utpräglat inlandsfolk. Dessutom verkar det underligt att anglosaxarna skulle intressera sig för ett främmande folk i södra Skandinavien som inte hade spelat någon roll i deras egen historia. Några strider mellan svear och götar har inte heller lämnat efter sig några spår i den norska dikten Ynglingatal som behandlar samma tidsperiod. Där är det istället danerna som utgör svearnas antagonister och på ett ställe kallas sveakungen Domalde för "jutarnas ovän".

1884 hävdade därför Pontus Fahlbeck att geaterna i själva verket var identiska med jutarna. De levde vid kusten, åtskiljt från svearna av "vida vatten" och anglosaxarna hade en mycket god anledning till att höra berättelser om deras historia. För enligt 700-talshistorikern Beda var jutarna tillsammans med angler och saxare ett av de tre folk som erövrade och befolkade England under 400- och 500-talet. De nära kontakterna med danerna och Hygelacs vikingatåg mot Frisland tolkades som ett tecken på att geaterna hörde hemma på Jylland. Strider mellan svear och jutar ansågs inte vara så konstigt med tanke på att sjölederna krävde en mycket kortare restid än landvägar. Dessutom kunde ju sådana strider bekräftas i Ynglingatal. I slutet av Beowulfkvädet nämns geaternas farhågor om att frankerna skulle hämnas Hygelacs vikingatåg, vilket enligt Fahlbeck var osannolikt om geaterna levde så långt bort som i Götaland. Dessutom anfördes påstådda svårigheter för götar att korsa Jyllands nordspets med sina skepp. Att jutarna kunde kallas för geater fanns det också visst stöd för i källorna. I Alfred den stores fornengelska översättning av Beda från slutet av 800-talet kallas jutarna ibland för geater och i Ottars reseskildring från samma tid kallas norra Jylland för "Gotland", vilket även Snorre Sturlasson gjorde i sin Edda.

Den jutiska teorin blev snabbt populär, men den har en uppenbar och helt förödande svaghet. Jutarna förekommer i Beowulfkvädet med deras fornengelska namn "Eotenas" som ett folk skiljt från geaterna. Ordet kan förvisso även betyda "jättar" och på några ställen är det också den betydelsen som avses. Men i dikten förekommer de framförallt som ett folk som var inblandat i strider mellan daner och friser. Dessa jutar kan rimligen inte vara identiska med Beowulfs geater och tolkningen att Eotenas i detta fall skulle vara en kenning för "fiender" är inte alls övertygande. På hela taget framstår det som obegripligt att Beowulfkvädets upphovsman skulle ha kunnat göra ett så grovt misstag att kalla jutar för geater när han annars visar upp mycket detaljerade kunskaper om Skandinaviens historia som har bekräftats av andra källor. Att geater och Gotland förekommer i två fornengelska källor som benämning på jutar och Jylland beror sannolikt på okunskap hos nedskrivarna. Alfred den store kan ha förväxlat geatas med en västsaxisk dialektal variant av ordet jutar (geotas). Ottars reseskildring är visserligen en ögonvittnesskildring av en norrman som besökte Danmark. Men det var inte han som skrev ned den på pergament, utan det gjordes av en anglosaxare (från Wessex) som vi vet hade problem med att förstå Ottars norska dialekt. Jútland kan därför lätt ha missuppfattats som Gotland. Eftersom Ottars reseskildring följdes av en annan reseskildring (av Wulfstan) som beskriver Gotland som en ö mitt i Östersjön är det också troligt att många anglosaxare som läste dessa texter måste ha blivit förvirrade när samma namn förekom på två olika ställen.

Även Snorre Storlasson kan på mycket goda grunder sägas ha gjort sig skyldig till en missuppfattning när han i Eddan hävdade att Gotland var ett äldre namn på Jylland. Påståendet baseras nämligen på att han placerade sagolandet Reidgotaland i Jylland. Islänningarna hade ingen aning om var det forntida riket Reidgotaland egentligen låg och i sagorna avsåg det alltid ett vagt definierat land på kontinenten. Det som fick Snorre att gissa på Jylland var förmodligen ljudlikheten mellan Jútland och Gotland. Men i själva verket finns det inget släktskap mellan orden jutar och goter så Gotland kan knappast ha varit en äldre variant på Jylland/Jutland. Och med hjälp av den information som finns i de äldre källorna är det för oss en enkel sak att identifiera Reidgotaland med östgoternas hemland som vid olika tidpunkter har legat i norra Polen, Ukraina och Italien. Den fornengelska dikten Widsith som är från samma tid som Beowulf placerar till exempel Reidgotaland i Polen (vid Visła-skogen).

Vad gäller påståendena om risken för frankisk hämnd, jutarnas grannskap till friser & daner samt götiska problem med att runda Jyllands norra udde, så är de bara skenargument utan tyngd. Till exempel levde även jutarna på säkert avstånd från frankerna under 500-talet och de farhågor som nämndes bör snarare tolkas som poetiska överdrifter för att förstora Beowulfs insatser för sitt folk. Granskningen av den jutiska teorins argument och svagheter gjorde att dess inledande popularitet blåstes bort. I Sverige sköts den i sank när Henrik Schück lade sig i debatten 1907 och utanför Skandinavien verkar den inte ha haft något nämnvärt stöd överhuvudtaget. I Danmark åtnjuter dock teorin än idag betydande popularitet.

Var de västgötar?


Henrik Schück (1855-1947)

Henrik Schück försökte komma runt kritiken mot att västgötarna var ett inlandsfolk och därför inte kunde vara identiska med Beowulfs vädergötar. Han hävdade att Västergötland var mycket större i forntiden än vad det är idag. Närmare bestämt skulle norra Halland och södra Bohuslän ha varit delar av detta landskap. Schück baserade sitt påstående på att dialekterna i dessa områden liknade västgötskan mer än dem som deras sydligare respektive nordligare landskapsfränder talade. Dessutom kunde administrativa indelningar från medeltiden bekräfta att dessa landskap ursprungligen hade varit delade i mitten. Västergötland hade alltså tidigare haft en väderbiten kust som Beowulf kunde ha seglat ifrån när han reste till Danmark.

Birger Nerman skänkte sedan teorin ytterligare argument när han pekade ut Skalundahögen på Kållandshalvön som Beowulfs gravhög. Enligt dikten skulle den vara synlig från havet, och om man med hav menar Vänern, så uppfyller Skalundahögen det kriteriet. I sann västgötaskola-stil har man också letat upp en närliggande ort med ett namn som påminner om diktens Earna-næs (Årnäs) vilket dock som vanligt inte kan underbyggas med hänvisning till några kända ljudlagar. Engelskt Ea blir ju Ö på svenska. Och även om Skalundahögen är Västergötlands största gravhög så borde valar vara en extremt ovanlig syn där, och enligt dikten låg ju gravhögen på en plats som hette "valudden".

För att återgå till Schücks tes om ett forntida Stor-Västergötland så har den trots likheterna mellan dialekterna i Västergötland, norra Halland och södra Bohuslän ett allvarligt problem. Enligt Jordanes fanns det nämligen 28 folkstammar på den skandinaviska halvön och anmärkningsvärt många av dem tycks ha hört hemma på västkusten. Detta beror troligen på att Jordanes viktigaste sagesman var kung Rodulf som hade regerat över ranerna i norra Bohuslän innan han begav sig till Italien. Alla som har tolkat Jordanes text är övertygade om att norra Halland beboddes av stammen feruir (vilka har gett Fjäre härad dess namn). Vissa har rent av velat placera ännu en stam i detta område (ahelmil) och i södra Bohuslän har en del forskare placerat stammarna mixi och euagre. Dessa stammar står i vägen för Schücks teori och även om han skulle ha rätt och västgötarna verkligen kontrollerade en del av kusten så ändrar det inte faktumet att västgötarnas kärnbygd låg i inlandet. Varför skulle en götisk folkstam vars huvudsakliga bosättningsområden låg i inlandet utmärka sig som vädergötar? Enligt Jordanes fanns det ju tre folkstammar som kallades för "gothi" och både östgötar och gutar passar bättre in på beskrivningen vädergötar än västgötarna. Vi får inte heller glömma att Beowulfkvädet antyder att Beowulfs folk betalade skatt till danerna och då kan inte geaterna ha haft ett alltför stort rike.

Var de ölänningar?


Knut Stjerna (1874-1909)

Den minst kända teorin lanserades av Knut Stjerna och publicerades postumt 1912. Det som talar för Öland är närheten till Danmark och de många arkeologiska fynden som visar att Öland i likhet med Gotland var ett viktigt handelscentrum i forntiden. En ölänning är dessutom aldrig särskilt långt från kusten så förlederna väder- och sjö- skulle ha varit väldigt passande för detta folk Och till skillnad från västgötarna så har ölänningarna "vida vatten" mellan sig och svearna. Teorin har kritiserats för att Öland inte har en oregelbunden kustlinje som skulle ha kunnat gett upphov till namn som Örnudden, Valudden och Klippudden. Fast en närmare granskning av Ölands kust visar att den kritiken är felaktig, det finns många uddar bortsett från de uppenbara Ölands norra och södra uddar. En viktigare kritik är att det saknas belägg för att ölänningarna skulle ha kallats för götar. Visserligen har namnet på den stam som Jordanes kallar för uagothi vanligen tolkats som ey-gautar (ö-götar) och det skulle kunna syfta på ölänningarna, men det är mer troligt att det är gutarna som gömmer sig bakom detta namn. I den anglosaxiska dikten Widsith, som nämner många av de stammar som förekommer i Beowulf, omnämns också en Oswine som styrde över folket eowum. Sannolikt är det ölänningar som avses med detta folknamn eftersom anglosaxarna kallade Öland för Eowland. Detta gör det mindre troligt att Beowulfs skald skulle ha kallat dem för geater.

Fast det finns ytterligare ett argument för Ölandsteorin, om än av tveksamt värde. Ett ord som återfinns i Beowulf-handskriften på rad 2334 är nämligen "ea-lond" som beskriver det geatiska land som härjades av draken. Ordet betyder visserligen inte ö-land utan (rinnande) vatten-land och har vanligen översatts till "kusten" eller något liknande, men Rudolf Wickberg har översatt det till "ön". Om skalden verkligen avsåg "ön" eller rent av menade "Öland" så är det ett starkt argument för den öländska teorin.

Var de daner?


Curt Weibull (1886-1991)

Den allra märkligaste teorin lades fram 1974 av den legendariske källkritikern Curt Weibull. Han gjorde sig känd för att ha ett totalt misstroende mot allt vad muntlig tradition heter och ansåg att de isländska sagorna bara var påhittad skönlitteratur. Samma skepsis riktade han mot Beowulfkvädet när han anmärkte att dikten innehöll en uppgift om att geaternas kung Hygelac dödades av hetwarerna (rad 2363). Hetwarerna var en frankisk stam som levde vid Rhen och som en följd av ljudförändringar i det tyska språket har de flera olika namn i källorna. Romarna kallade dem för chatti och i frankiska källor benämndes de som Attoarii för att senare under medeltiden bli kända som hessare. Curt Weibull ansåg att omnämnandet av detta folk bevisade att Beowulf var baserat på den frankiska källan Liber historiae Francorum från år 727 (som i sin tur är baserad på Gregorius av Tours verk från 570-talet.) Weibull ansåg i vanlig stil att det var helt uteslutet att en sådan uppgift skulle ha kunnat överleva i en muntlig tradition under flera sekler. Denna tolkning får också stora konsekvenser för dateringen av Beowulfkvädet eftersom en forskare vid namn Walter Goffart argumenterade för att om detta verk hade varit en källa till Beowulf så kan dikten inte ha författats tidigare än år 923.

Men för Weibull var det viktiga att bygga vidare på länken till Liber historiae Francorum och han kom då fram till att Beowulf måste ha varit en dan. Gregorius av Tours hade nämligen skrivit att Hygelac var danernas kung och detta står även i alla versioner utom en av Liber historiae Francorum. Den avvikande handskriften påstår att vikingatåget bestod av daner ledda av goternas kung Hygelac. Weibull drog då slutsatsen att man redan på 700-talet hade börjat identifiera skandinaverna med antikens goter och att denna handskrift var anledningen till att Beowulfs folk benämns som geatas i dikten när de i själva verket var daner.

Det finns emellertid fler källor till Hygelacs vikingatåg. I Liber monstrorum som troligen skrevs i England på 700-talet benämns Hygelac som en getisk kung (getis) och inte som en dansk. I samma källa står det dessutom att Hygelacs ben fortfarande fanns kvar på en ö i Rhen och visades upp för besökare. Detta torpederar Weibulls tes om att minnet av hur Hygelac dödades av Hetwarer inte skulle ha kunnat överleva så länge i en muntlig tradition. Och precis som med den jutiska teorin är det helt obegripligt att Beowulfs skald, som på så många punkter visar upp stora kunskaper om sitt ämne, skulle ha gjort ett så fatalt misstag. Om Beowulf var en dan faller hela handlingen i Beowulfkvädet ihop som ett korthus. Istället för Weibulls förklaring om att  "danernas kung" blev "geaternas kung" genom göticistisk historieskrivning är den troligaste förklaringen helt enkelt att de frankiska historikerna hade missuppfattat etniciteten. Med stor sannolikhet var Gregorius av Tours kunskaper om Skandinaviens folkslag mycket begränsad, han levde i centrala Frankrike och hade vulgärlatin som modersmål. Det borde ha varit lätt hänt för honom att tro att alla nordbor var daner. 800-talets frankiska historieskrivare trodde till exempel att det bara fanns två sorters nordmän (daner och svear). Gregorius misstag har sedan kopierats till alla "Liber historiae Francorum"-handskrifter utom en. Upphovsmannen till den avvikande handskriften hade sannolikt kommit i kontakt med mer trovärdig information och försökt korrigera Gregorius av Tours uppgift.

Var de östgötar?

Medan sökarljusen efter Beowulfs geater alltid har varit på Västergötland har Östergötland ägnats ganska liten uppmärksamhet. Detta trots att östgötarna befinner sig närmare en blåsig havskust än västgötarna. Förmodligen beror detta på den berättelse som nämns på raderna 459-462. Där står det att Beowulfs far hade mördat en man som tillhörde den mäktiga Wylfinga-ätten och av rädsla för krig vågade inte vädergötarna skydda honom utan han fick fly till danerna. Detta har tolkats som att wylfingarna tillhörde en annan folkstam än vädergötarna. Wylfingarna är sannolikt identiska med de ylvingar som i den isländska sagotraditionen uppges ha varit en kungaätt i Östergötland. Därmed kunde vädergötarna inte vara östgötar enligt Birger Nerman (själv östgöte). Men tolkningen att wylfingarna tillhörde en annan stam än vädergötarna är inte självklar. Det kan ha varit rädsla för inbördesstrider som oroade vädergötarna. Dessutom gör vi ett misstag om vi tar för givet att Östergötland utgjorde ett enat land på 500-talet. Arkeologiska belägg tyder på att Östergötland var delat i två områden under forntiden. En östlig som var influerad av Svealands kultur och en västlig kultur som liknade Västergötlands. Wylfingarna kan ha tillhört östgötarna i inlandet medan Beowulfs östgötar kallades för vädergötar eftersom de levde vid kusten.

Tolkningen att geaterna betalade skatt till danerna kan tyckas tala emot en hemvist i det avlägsna Östergötland. Men enligt en (visserligen opålitlig) isländsk sagotradition lydde Östergötland under danerna på 700-talet medan västgötarna underligt nog lydde under svearna. Mer besvärligt är uppgiften att geaterna kunde resa till Danmark under ett dygn eller två dagar. En östgötsk hemvist förutsätter att det är en överdrift. Vad gäller påståendet att "vida vatten" skiljde östgötarna från svearna så är det inte helt felaktigt om man tar hänsyn till att det var snabbare att färdas med skepp än med hästar. Fast även för Östergötland är "vida skogar" ändå en bättre beskrivning än "vida vatten".

Rökstenen (foto av Bengt Olof Åradsson)

Den östgötska teorin stöds också av en annorlunda tolkning av den berömda Rökstenen från början av 800-talet som står i sydvästra Östergötland. Denna runsten innehåller bland annat denna berättelse:

Det säger jag som det andra, vem som för nio släktled sedan gick i land på strandbredden hos reidgoterna, och dog hos dem för sin skuld.

Då rådde Tjodrik den djärve,
sjökrigarnas hövding,
över Reidhavets strand.
Nu sitter han rustad
på sin gångare,
med skölden i rem,
den främste av män

Tjodrik har vanligen tolkats som östgoternas kung Theoderik den store som härskade över Italien 493-526. Gångaren syftar på den ryttarstaty över honom som Karl den store flyttade till Aachen år 801. Den annorlunda tolkningen går ut på att Rökstenens ristare har förväxlat Theoderik den store med den frankiske kungen Theuderic I  (511-533) och att det alltså är Hygelacs vikingatåg som åsyftas i den inledande texten. Om ristaren kände till ryttarstatyn kan han mycket väl ha känt till att Hygelacs ben visades upp på en ö i Rhen. Fast även om tolkningen stämmer behöver det inte betyda att just Östergötland var Hygelacs hemland.
 

Var de gutar?

Den senaste teorin formulerades 1985 av industrimannen tillika arkeologen Gad Rausing. Han hade tagit sig en närmare titt på ledtrådarna i Beowulfkvädet och dragit slutsatsen att det måste vara gutarna som avses med skaldens "geatas". Gotlands läge mitt i Östersjön uppfyller kriterierna för att förtjäna förleden väder- till sitt namn. Vindförhållandena i södra Östersjön gör det fullt möjligt att resa från Gotlands södra udde till Danmark på bara två dagar med dåtidens lätta skepp. Det var också Rausing som hade identifierat Stevns Klint i sydöstra Själland som den mest troliga platsen för Beowulfs landstigning. Den klippiga udde som mötte Beowulf när han sedan återvände hem kan ha varit Hoburgens raukar. Ortnamnet Hrones-næsse (Valudden) har Rausing kopplat ihop med Rone socken i sydöstra Gotland. Som nämnts ovan har jakt på delfiner tidigare förekommit utanför Gotland. Lite längre norrut finns det även en udde som tidigare har hetat Arnkull (Örnkullen) och som Rausing föreslog som diktens Earna-næs (Örnudden). Från gutasagan känner vi till att gutarna ska ha stridit länge mot svearna innan de underkastade sig deras överhöghet någon gång i forntiden. Mellan gutar och svear finns det dessutom "vida vatten".

Gutarna har identifierats med den stam som Jordanes kallar för "uagothi". Eftersom latinet inte skiljer mellan bokstäverna v och u kan folknamnet uppfattas som både ua-goter eller va-goter. Den förstnämnda tolkningen har använts för att förklara namnet som ey- eller øy-goter (ö-goter). Väljer man den andra varianten så har tolkningen wag-goter (våg-goter) anförts. De som har tolkat namnet har i regel trott att det syftar på gutarna även om en forskare har föreslagit Öland. I anslutning till Gad Rausings teori om att Beowulfs folk var gutar har både wedergeatas och vagothi föreslagits syfta på vädur-gutar. Väduren som avbildas på Gotlands landskapvapen kan beläggas som gotländsk symbol från 1200-talet och man menar här att den skulle kunna vara mycket äldre än så. Sannolikt är dock väduren bara en variant på gudslammet (agnes dei) som symboliserar kristen fromhet.

Den stora svagheten med den gotländska teorin är att folknamnet gutar inte överensstämmer med fornengelskans geatas. Fornengelskt "ea" motsvarar fornnordiskt "au" vilket i moderna skandinaviska språk har blivit "ö". Även om båda orden anses betyda samma sak har våra äldsta källor aldrig blandat ihop gautar med gutar. Frånvaron av diftong i ordet gutar gör det mindre sannolikt att de motsvarar diktens geatas. Gad Rausings lösning på detta problem var att hävda att det inte går att vara säker på om Beowulfs skald verkligen uttalade geatas med diftong. I Liber monstrorum som skrevs ned i England (på latin) omnämns också Hygelac som kung över "getis".

Slutsatser

Den danske strandvakten möter Beowulf (vid Stevns Klint?)

Ingen av de sex teorier som har avhandlats här saknar stora svagheter. Men så mycket går det att säga att om man accepterar de ledtrådar som finns i handskriftens text så är det troligast att geaterna hörde hemma i Östersjöområdet. Västgötarna är ofrånkomligen i första hand ett inlandsfolk som inte kan karakteriseras som "vädergötar" och som avskiljs från svearna av skog och inte vatten. På västkusten är det dessutom tätt med andra folkstammar som enligt Jordanes ska ha levt där vid samma tid som Beowulfkvädet utspelas. Tanken att Beowulf skulle ha varit jute eller rent av dansk måste diskvalificeras om man ska ge diktens upphovsman någon som helst trovärdighet. De misstag som dessa teorier förutsätter att skalden har gjort är helt obegripliga i jämförelse med den omfattande kunskap han annars visar upp om Skandinavien och som i flera avseenden kan bekräftas av andra källor. Beskrivningen av Beowulfs landstigningsställe i Danmark som (om den är riktig) bara kan vara sydöstra Själland, pekar tydligt ut Östersjöområdet där det finns tre möjliga kandidater. Personligen rangordnar jag dem på så sätt att gutarna är den troligaste hemvisten för Beowulf, tätt följt av Östergötland och med Öland som en "dark horse".

Läs även om dateringen av Beowulf eller Beowulfkvädets första kapitel.
Tillbaka Beowulfs förstasida