Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Dateringen av Beowulfkvädet

Beowulfkvädet känner vi bara till från en enda handskrift som har daterats till perioden 975-1025. Eftersom dikten till stor del utspelas i Danmark och hyllar danerna anses det som osannolikt att handskriften skrevs ned i början av denna period. För under den tiden var England hårt ansatt av danska vikingar. Det rent skandinaviska inslaget har därför talat för att handskriften skrevs någon gång efter 1016 då England regerades av dansken Knut den store. Han kan tänkas ha varit mer intresserad av Beowulfs äventyr än anglosaxiska kungar. En sådan tolkning får emellertid mothugg från forskare som har analyserat de två avskrivarnas handstilar. Den ene har en relativt modern handstil medan den andre har en konservativ stil. En sådan blandning av stilar pekar i riktning mot perioden 1000-1010. Som en slags kompromiss mellan dessa två åskådningar brukar handskriftens ålder vanligen dateras till omkring 1010. Men även om den enda bevarade handskriften är från 1000-talet så bör själva dikten vara äldre. Det finns dock en teori som hävdar att dikt och handskrift är samtida.

Eftersom Beowulfkvädet  inte omnämns i någon annan källa är det svårt att bedöma hur populär dikten var. Om den nu någonsin var populär. Den normandiska erövringen av England 1066 bör iallafall ha varit det som definitivt satte slutpunkten för diktens popularitet. De nya härskarna hade sina rötter i Frankrike och var helt ointresserade av forntida äventyr i Skandinavien. Vad som hände med handskriften fram till 1500-talet då den kom i en privatpersons ägo är okänt. Troligen förvarades den i ett kloster innan reformationen satte den i rörelse. Den förste private ägaren var Laurence Nowell och därför kallas den ibland för Nowell-handskriften. Senare kom den i Robert Cottons ägo och även hans namn har använts som benämning på handskriften. Fram till 1700-talet bör handskriften ha varit intakt, men 1729 flyttades den till en byggnad med det olycksbådande namnet Ashburnham House. Två år senare brann huset mycket riktigt ned till aska. Handskriften räddades, men blev brandskadad och under de följande decennierna smulades sidornas kanter långsamt sönder tills den kom i professionella händer 1845. Lyckligtvis hade islänningen Thorkelin gjort två kopior av den 1786. Han hade blivit intresserad av den när han hade läst en artikel som felaktigt påstod att dikten handlade om en dansk hjälte vid namn Beowulf. Thorkelin var nämligen dansk riksantikvarie och samlade in just sådan information.

När Thorkelin äntligen publicerade Beowulf för första gången 1815 skrev han i rubriken att dikten handlade om händelser som hade utspelats i Danmark på 200- och 300-talet e.Kr. Thorkelin trodde dessutom att Beowulfkvädet hade skrivits ner inte långt efter denna tid. Fast en så tidig datering stötte omedelbart på motstånd från forskarsamfundet. De ansåg att ett så fulländat mästerverk inte kan ha författats så tidigt. Dessutom talade det uppenbara kristna inflytandet starkt emot tesen att Beowulf skulle ha skrivits ned i hednisk tid. Bara två år senare upptäckte dansken N. F. S. Grundtvig att det gick att datera Hygelacs vikingatåg, som omnämns i dikten, till frankerkungen Theuderic I:s regeringstid 511-533 eftersom även Gregorius av Torus hade skildrat denna händelse. Detta innebar att varje datering av dikten till tiden före mitten av 500-talet var helt utesluten. Eftersom den kristna missionen i England inleddes först år 597 och fullbordades i slutet av 600-talet kunde man också snäva in den troliga bakre tidsgränsen ännu mer. En ny upptäckt gjordes 1849 när ordet "merewioingas" på rad 2921 i handskriften omtolkades. Det hade tidigare tolkats som "sjö-vikingar" men syftade snarare på den frankiska kungaätten merovingarna. Den siste merovingern på Frankerrikets kungatron avsattes 752 och flera forskare ansåg då att det var osannolikt att dessa skulle ha omnämnts ifall dikten skrivits ner efter detta år. Med detta hade man kommit fram till en datering av Beowulf som länge skulle gälla som den hävdvunna. Nämligen första halvan av 700-talet.

Men en så svagt underbyggd datering var dömd att ifrågasättas av senare forskare (som lade fram egna svagt underbyggda teorier). Under de sekler som Beowulfkvädet har utsatts för forskarnas lupp har det kommit fram en stor mängd teorier där även de mest extrema och osannolika teorierna har lagts fram. Spännvidden sträcker sig från 500-talet till Knut den stores tid på 1000-talet. Här är inte rätt plats att gå igenom hela forskningshistorien (som är omfattande) och jag är väl egentligen inte rätt person att bedöma argumentens styrka. Men en kort överblick är nödvändig eftersom det går inte att låtsas som om ingenting har hänt under det sekel som har gått sedan Rudolf Wickbergs utgåvor av Beowulf-översättningen.

Den tidigaste dateringen av dikten bygger på en historia att Beowulfs folk erövrades av svearna i mitten av 500-talet och att de som inte accepterade nyordningen flydde till Danmark. Där skrev de "förlorarens historia" och såg framförallt till att lyfta fram hur deras hjältekung Beowulf tidigare hade hjälpt deras danska värdar. Tillsammans med den sista germanska invandringsvågen till England i mitten eller slutet av 500-talet kom historien om Beowulf till anglosaxarna som skrev om den på deras eget språk. Senare omkläddes den i kristen skrud. Att Beowulf-dikten ursprungligen skrevs på ett skandinaviskt språk anses dock vara mycket osannolikt. Fast teorin skulle kunna beskriva hur den muntliga traditionen kom till England.

Den mest extrema dateringen på den andra änden utgår ifrån att handskriften är samtida med handskriften och att den förmodligen skrevs åt dansken Knut den store som blev kung av England 1016. Varför skulle man annars skriva en hjältedikt som bara utspelas i Skandinavien, och som inte ens nämner England, om inte mottagaren själv var skandinav? Svårigheten med en sådan extrem tolkning är att dikten i så fall skrevs åt en utlänning på en väldigt ålderdomlig engelska. Misstag vid avskrivningen tyder på att texten var delvis obegriplig även för engelsmän på 1000-talet. De sena dateringarna (slutet av 800-talet och framåt) utgår dock från att det skandinaviska innehållet i dikten måste ha inneburit att den var avsedd för danskars öron. Detta trots att bland annat bristen på skandinaviska låneord i Beowulfkvädet pekar starkt mot tiden före bildandet av Danelagen på 870-talet.
 


 



Den första sidan av Beowulfkvädet såsom den ser ut i handskriften. Även om Beowulf utgjorde huvudinnehållet i handskriften fanns det flera andra berättelser i den också. Den inleddes med en helgonlegend om Sankt Christopher, en text som kallas "Marvels of the East" (en skildring av allt fantastiskt som fanns i österlandet) samt en översättning av ett brev från Alexander den store till Aristoteles. Därefter kommer Beowulfkvädet. Handskriften avslutas med en dikt som återberättar innehållet i Judits bok från gamla testamentet.

En analys av Beowulf-handskriftens språk visar att den har skrivits på Wessex-dialekt, vilket var det helt dominerande litterära språket i England under sen vikingatid. Rester av angliska dialektformer avslöjar dock att Beowulfkvädet ursprungligen författades i den norra halvan av England. Äldre forskare ville gärna påstå att Beowulf skrevs ned i Northumberland eftersom detta rike var ett kulturellt centrum i England under första halvan av 700-talet. Beda, den engelska historieskrivningens fader, var till exempel verksam där. Men de angliska resterna i Beowulf-handskriften överensstämmer bättre med den dialekt som talades längre söderut i Mercia och East Anglia. Språket i Beowulf-handskriften ger dock inte bara geografiska ledtrådar till var skalden var verksam. Enligt de lagar för språkutveckling som gäller för fornengelskan bör dikten ha författas någon gång under perioden 685-825. Om dialekten verkligen är från Mercia eller East Anglia så har Beowulf troligen skrivits ner före år 725. Alla dateringar av Beowulf till tiden efter år 825 förutsätter att skalden av någon anledning valde att skriva ner dikten på ett ålderdomligt språk (och dessutom behärskade ett sådant språk).

Men om det nu inte var en dikt som var avsedd att sjungas vid en dansk vikingakungs hov eller en inlånad dikt från 500-talets Danmark, i vilket syfte skrevs den då? Det enkla svaret är att det är en fascinerande äventyrshistoria som inte behöver en särskild anledning att skrivas ned. En kanske mer trolig förklaring är emellertid att anglosaxarna fortfarande mindes sitt ursprung på andra sidan Nordsjön och var intresserad av vad som hade hänt där. Dessutom ansåg de anglosaxiska kungarna att de härstammade från personer som omnämns i Beowulfkvädet. En till synes omotiverad sidoberättelse på rad 1932ff om en anglisk kung på Jylland som hette Offa och som hade en hustru som hette Thryð har pekat ut Mercia under andra halvan av 700-talet som trolig plats och tid för Beowulfkvädets uppkomst. Då var nämligen Offas ättling med samma namn kung av Mercia och Englands mäktigaste person. Han hade dessutom en hustru med ett snarlikt namn. Andra forskare har stannat i samma rike men flyttat till första halvan av 800-talet. Då regerades Mercia av en kung som hette Wiglaf (827-840) och som var en namne till en viktig bifigur i Beowulfkvädet.

En teori som har lagts fram på senare tid är att Beowulfkvädet författades i East Anglia. Att detta rike hade förbindelser med Skandinavien är känt sedan länge. Båtgravfältet i Sutton Hoo är nämligen identiskt med dem i uppländska Vendel och Valsgärde. Med hjälp av isländska sagor och den anglosaxiska dikten Widsith har det gjorts ett försök att identifiera East Anglias kungaätt Wuffingarna med de skandinaviska Wulfingarna som nämns i Beowulf. Den danske kung Hroðars drottning Wealhtheow som förekommer i Beowulf har dessutom föreslagits vara en medlem i denna ätt (läs mer i not 3 i kapitel 9).

Anglosaxarnas intresse för sina skandinaviska förfäder är alltså det som talar för de tidiga dateringar (från slutet av 600-talet till mitten av 800-talet), vilket också stöds av språkliga bevis. En stor brytpunkt infaller sedan år 835 då vikingarnas attacker inleddes på allvar. Efter detta år anses det som osannolikt att en dikt som framställer danerna i ett positivt ljus skulle ha kunnat författats för en anglosaxisk publik. Den tilltänkta publiken från slutet av 800-talet till omkring 1010 måste då ha varit danska erövrare (som var intresserad av ålderdomlig engelska). Även om dateringen av Beowulf har blivit mycket omstridd och betydligt mer osäker idag än den var när Wickbergs översättningar trycktes, så håller hans datering. Den traditionella dateringen av Beowulf-kvädet till 700-talet första hälft är fortfarande den mest troligaste. Men det är ofrånkomligt att vi måste ha en stor felmarginal och det sista ordet är knappast sagt i den här forskningsdebatten.

Läs även artikeln Vilka var Beowulfs geater? eller Rudolf Wickbergs översättning av Beowulf.
Tillbaka Beowulfs förstasida


Kartan visar 700-talets anglosaxiska kungariken. Av de tre anglosaxiska stammarna befolkade anglerna Northumberland, Mercia och East Anglia. Saxarnas riken var Wessex, Sussex och Essex. Jutarna hade grundat Kent samt ett kortlivat rike på Isle of Wight (ön i södra England).