Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson


Beovulf

En fornengelsk hjältedikt

Översatt af Rudolf Wickberg

C. O. Ekblad & Comp. Westervik 1889


Inledning

Härmed framlägges ett försök att i fullständigt skick på svenska återgifva den fornengelska Beovulfdikten. Med fullt fog räknas denna dikt bland den forngermanske andens mest storslagna och helgjutna skapelser. Också ha våra stamfränder, danskar, tyskar och engelsmän för länge sedan genom öfversättningar införlifvat densamma med sina literaturer och egnat sina lärda mödor åt tolkningen och den kritiska behandlingen af dess text samt åt undersökningar af dess historiska eller mytologiska underlag. Hos oss har den väl knappt varit känd utom fackmännens krets; i historiska arbeten har den mera i förbigående berörts, och först helt nyligen har den blifvit föremål för en uttömmande historisk monografi: »Beovulfsqvädet såsom källa för Nordisk fornhistoria», af Pontus Fahlbeck, Antiqvarisk Tidskrift, del. 8, äfven i särtryck. Och dock har för oss svenskar denna dikt, oafsedt dess värde såsom sådan, en stor betydelse såsom källa för vår äldsta på skrifna urkunder stödda historia. Som bekant har denna af ålder inledts med en framställning af Ynglingaättens öden efter Snorre Sturlassons Ynglingasaga, som i sin ordning väsentligen stöder sig på Tjodulfs från Hvin Ynglingatal. Denna grund har emellertid förefallit nyare forskare skäligen svag att bygga på, och då dertill kommer en del orimliga eller osannolika detaljer i sagan, har en eller annan velat rent af utmönstra Ynglingaätteus konungalängd ur våra häfder. Men häremot inlägger Beovulfdikten en bestämd gensaga: till sitt ursprung fullständigt oberoende af Ynglingasaga, bekräftar och belyser den i vigtiga delar åtskilliga af den senares uppgifter. De tre slägtled af sveakonungar, som omtalas i 'Beovulf', bära namn, som äro lätt igenkänliga i den isländska sagan. Om också ordningen dem emellan ej stämmer fullt öfverens i båda källorna, så utgör dock i båda förhållandet till Danmark (Jutland) det bestämmande draget i deras politik. Detta förhållande är vanligen fiendtligt, men anmärkningsvärdt är att i båda berättelserna sveakonungen Adils blir understödd med manskap af en dansk konung. Dertill kommer att de episoder i 'Beovulf', som innehålla svensk historia, äro tämligen utförliga, fria från sagolika tillsatser och öfverhufvud bära en afgjordt historisk prägel. Detta betydande historiska intresse må då förklara diktens återgifvande på svenska och tillika tjena som en ursäkt för att dess poetiska gestalt blifvit väsentligt undanskymd i öfversättningen.

Innehåll

Diktens hufvudinnehåll utgöres af hjeltens, Beovulfs, strider först med ett sjötroll, omedelbart derefter med dettas moder samt slutligen efter en längre tids förlopp med en eldsprutande drake, som visserligen liksom de föregående besegras och dödas, men först efter att ha gifvit Beovulf banesår.

Inledningen skildrar i korthet den danska fursteätten Scyldingarnes stamfader och dennes närmaste efterkommande. En af dessa, Hroðgar, bygger en stor mjödsal, Hjort, så kallad derför att dess gaflar voro prydda med hjorthorn. Denna sal hemsökes nattetid af ett sjötroll, Grendel, som mördar och uppslukar alla som våga hvila i densamma. I tolf års tid varar denna olycka. Den spörjes af den jutske1 kämpen Beovulf, som beslutar upptaga striden med vidundret, seglar till danariket och vänligt mottages af undersåtar och konung. Han slår sig ned i Hjort; Grendel kommer som vanligt om natten, men öfvermannas af Beovulf. Stor glädje råder bland danerna följande dag och rika skänker föräras åt segraren. Men glädjen bytes snart i sorg, ty redan nästa natt kommer Grendels moder att hämnas sin sons död och mördar Hroðgars förtrogne rådgifvare. Då beslutar Beovulf att uppsöka detta nya odjur i dess tillhåll, en af fasor omgifven och uppfyld sjö, dyker till bottnen och öfverväldigar äfven modern efter en förtviflad strid. Ny glädje och nya skänker. Efter väl förrättadt värf återvänder hjelten till sin konung Hygelac.

Efter ett långt afbrott finna vi Beovulf sittande på jutarnes tron. Då han nått ålderdomen, händer att en tjenare, som flytt för sin herres vrede, rinner en drakes håla och deri förvarade skatt. Af denna tager han ett dyrbart kärl för att derrned försona sin herre. Men draken märker snart sin förlust och, upptänd af vild vrede, gifver han sig ut om nätterna att utspy eld öfver landet. Gårdar, äfven Beovulfs, förbrinna. Då vill denne ännu en gång pröfva sin stridskraft, beger sig med ett följe till drakens håla, men utmanar ensam denne till strid. I denna sviker honom hans goda svärd och han ansattes hårdt af draken. Endast en af hans följeslagare, Viglaf, vågar komma honom till hjelp. Striden fortsattes, Beovulf såras af drakens bett, men dödar dock denne med sin dolk. Drakens bett gifver döden; före denna får dock Beovulf skåda de härliga skatter han vunnit. De sörjande kämparne resa en väldig hög till hans åminnelse.

Dessutom innehåller dikten flere, delvis utförliga, digressioner.

Handskrift och text

Beovulfsången är bevarad blott i en enda handskrift, som finnes i den Cottonska boksamlingen i British Museum, signerad Vitellius A XV. Denna innehåller diverse saker och i en redogörelse för dess innehåll i Wanleys Catalogus (1705) anföres början af vår sång. Den dyrbara urkunden skadades vid en eldsvåda i biblioteket 1731, dock, så vidt jag sjelf kunnat märka, ej så svårt som vanligen uppgifves; men tidens tand och oskicklig inbindning (bladens kanter hafva öfverklistrats med groft papper) ha samverkat att utplåna eller göra oläsligt åtskilligt, som ännu i slutet af förra århundradet kunde läsas. Då tog nämligen den lärde dansk-isländaren Grim Thorkelsson, vanligen kallad Thorkelin, två afskrifter af handskriften, hvilka ännu finnas i behåll och på grund af nyssnämnda omständighet äro af stor betydelse för textkritiken. På grundvalen af dessa afskrifter utgaf Thorkelin, sedan frukten af hans mödor en gång blifvit förstörd genom bombarderingen af Köpenhamn 1807, ändtligen år 1815 den första upplagan af 'Beovulf' under titeln: 'De Danorum rebus gestis secul. III et IV poema Danicum dialecto Anglosaxonica'.

Då det torde anses onödigt att låta en öfversättuing åtföljas af en fullständig literaturförteckning, helst då Beovulf-literaturen är mycket rik och snabbt tillväxer, så meddelas här blott hvad jag håller för vigtigast. Dit höra de kritiska upplagorna af engelsmännen Kemble och Thorpe (båda med öfversättning); af Grein såväl särskildt som i den monumentala samlingen: 'Bibliothek der angelsächsischen Poesie' (ny upplaga utgifven af Wülcker); af M. Heyne (mycket begagnad handupplaga); af Grundtvig (betydelsefull äfven genom det i hans egendomliga själfulla stil affattade företalet om diktens mytiska och historiska underlag). På senare tiden ha utgifvits tvänne välkomna noggranna aftryck af handskriften: af Holder, med bifogad reviderad text (i 'Germanischer Bücherschatz') samt af Zupitza.

I särskilda uppsatser ha emendationer föreslagits af bl. a. Bugge (merendels skarpsinniga och slående; finnas i 'Tidskrift for Philologi og Pädagogik', VIII samt 'Zeitschrift für deutsche Philologie', IV), Sievers (i allmänhet goda), Kluge (likaledes), Cosijn (få, men goda; de tre sistnämnda i Paul und Braune's 'Beiträge', VIII, IX).

Ålder

Handskriften till Beovulfdikten antages på goda grunder vara nedskrifven i 10:de århundradet. Sjelfva dikten är betydligt äldre och hänföres vanligen till 8:de århundradet. Det historiska innehållet i densamma gifver oss tvänne kronologiska hållpunkter. 1) I vv, 2913 ff. samt på några andra ställen skildras Hygelacs död i en strid mot franker och friser. Denna omtalas äfven af Gregorius af Tours och i Gesta Regum Francorum samt skall ha egt rum i början af 6:te årh. (512)2. Är det så, måste naturligtvis dikten vara författad efter denna tid. 2) Å andra sidan omnämnas Merovingerna såsom fruktansvärda fiender (v, 2921), och sannolikt torde då vara, att skalden lefvat antingen före eller ej långt etter denna herskareätts utslocknande 1. rättare detronisering år 752.

Diktens författare är en okänd kristen skald (enligt andra flere, dels hedniska, dels kristna, se nedan), som naturligtvis begagnat från hednatiden nedärfda sagor och myter och gifvit dessa en lätt kristlig omklädnad, särskildt genom att leda hedniska jätteväsens börd tillbaka till den af Guds dom brännmärkte Kain.

Diktens hemort är sannolikt norra (eller mellersta) delen af det egentliga England, men den föreligger oss omklädd i sydengelsk språkdrägt.

Komposition

Som bekant torde vara, har man, särskildt i Tyskland, med en viss förkärlek sökt göra gällande den s. k. 'Liedertheorien' för äldre, mera omfattande episka dikter såsom Iliaden, Odysseen, Nibelungenlied, Kudrun; med andra ord, man har sökt uppvisa att hvar och en af dessa dikter i sin nuvarande form härstammar från flere olika författare. Äfven på Beovulfdikten har man velat tillämpa denna teori; i synnerhet har den berömde tyske språk- och fornforskaren Müllenhoff genom en detaljerad granskning sökt uppvisa, att dikten förskrifver sig från sex olika personer. Denna åsigt har, sannolikt på grund af Müllenhoffs stora auktoritet i andra forntidsfrågor, vunnit rätt stor tillslutning inom Tyskland. Den stöder sig på en del oegentligheter i öfvergångarna, på förekomsten af upprepningar (som dock äro så vanliga i episka dikter) på olika partiers större eller mindre förträfflighet. Mig har denna kritik alltid förefallit i hög grad subjektiv och småaktig. Liksom om ej brister kunde finnas äfven hos en forntida skald! Och liksom om dennes skaldeflygt nödvändigt skulle vara lika hög i diktens olika delar! Med samma skäl skulle man väl kunna 'bevisa', att t. ex. Fritiofs Saga bör tillskrifvas olika skalder. — I strid mot Müllenhofts åsigt ha också uppträdt flere Beovulfkännare, bl. a. Bugge, samt senast och på ett synnerligen förtjenstfullt sätt dansken Kenning i ett lätt tillgängligt arbete: 'Beovulfskvadet', hvari han på ett öfvertygande sätt häfdar diktens enhet i det stora hela och medgifver endast möjligheten af smärre senare inflickningar.

Det är helt naturligt, att ett så urgammalt kväde som Beovulfdikten gjorts till föremål för mytologiska utläggningar. Så har man i hjeltens strid mot vattentroll sett en sinnebild af välgörande gudars eller menniskors sträfvanden att genom dammar o. d. afvärja hafvets öfversvämningar. Den eldsprutande draken åter skulle vara den förbrännande sommarhettan, hvars mördande verksamhet tillintetgöres genom bevattningskanaler. Detta passar nog in på Ditmarsken, dit våra stamfränder tyskarne gerna vilja förlägga vår dikts ursprungliga hem. Men vi veta väl, att dylika äfventyr, strider med hafstroll och drakar äro en omtyckt folkdiktning och folkläsning i skilda länder och från skilda tider, och det mytologiska underlaget för dessa äfventyr har, om det någonsin funnits, i hög grad urblekts och ersatts af en sagohistorisk uppfattning. Detta om hufvudhandlingen. Hvad episoderna angår, har V. Rydberg i sitt epokgörande arbete »Undersökningar i Germanisk Mythologi» velat i åtskilliga sådana finna länkar i ett storartadt forngermanskt guda- och hjelteepos (se särskildt sid. 618, 622).

Andra episoder eller digressioner äro åter rent historiska. På dessa har jag så mycket mindre skäl att här inlåta mig som utbytet af denna dikt för nordens fornhistoria blifvit på ett förträffligt och uttömmande sätt framlagdt i Fahlbecks ofvannämnda monografi. Jag vill blott här nämna, att ehuru jag fullständigt öfvertygats af Fahlbecks bevisföring, att skalden med 'geatas' menat jutarne, så har jag likväl ansett mig böra återgifva det fornengelska ordet med det språkligt motsvarande 'göter'.3

Urskriftens meter torde ej behöfva någon beskrifning, då den i det stora hela öfverensstämmer med det fornnordiska Fornyrðalag, hvaraf Tegnér gifvit en modern bild i Rings Drapa. Dock äro de fornengelska verserna ofta ej obetydligt längre. Utom alliteration 1. bokstafsrim förekomma i Beovulfdikten täta, men ej regelbundna fall af slutrim och assonans.

Öfversättningar

Om det lifliga intresse, hvarmed Beovulfdikten omfattas i utlandet, vittnar det rätt betydande antalet af öfversättningar. Af sådana har man 2 danska: af Grundtvig och Schaldemose; minst 5 fullständiga tyska af Ettmüller, Grein, Simrock, Heyne och v. Wolzogen; minst 5 engelska: af Kemble, Thorpe, Arnold (hos dessa tre i förening med urtexten), Wackerbarth och Garnett (amerik.), en italiensk af Grion och en fransk prosa-öfversättning af Botkine. De mest lästa torde vara Grundtvigs, Greins, Heynes och Garnetts (den sista äfven värdefull för en nästan fullständig literaturförteckning). Grein och den honom troget följande Garnett öfversätta nästan slafviskt ordagrant, halfvers efter halfvers, och söka tillika efterbilda metern; Grein iakttager äfven bokstafsrim. Men också torde man då och då behöfva jemföra med urtexten för att utfinna meningen. Heynes öfversättning på jambiskt versmått är ledig och lättläst, men motsvarar ej alltid urtexten.

I och för den följande svenska öfversättningen har jag icke följt någon viss textupplaga, utan utgått från handskriftens läsning med iakttagande af de ändringar, som ansetts nödvändiga eller mycket sannolika. På det att emellertid ej läsaren måtte få en skef föreställning om hvad urskriften verkligen innehåller, ha vigtigare ställen, hvilkas läsart eller tolkning ej kan anses säker, utmärkts med kursivt tryck. Språket i öfversättningen har jag sökt göra lättläst och modernt. En öfversättning af en forntida skrift bör icke sträfva efter ålderdomlighet i fråga om ord och uttryck: då skalden diktat på sin tids språk, bör också öfversättaren använda sin samtids uttryckssätt. Arkaismer, inströdda i ett modernt språk, gifva blott en vrångbild af forna tiders språkform.

Troget, men icke slafviskt har jag sökt följa urskriften. För tydlighetens skull hafva halfverser ofta blifvit omkastade, men nästan hvarje fullt afslutad mening och äfven öfversättningen i sin helhet innehåller precist samma antal verser som urskriften. Rytmen är ännu mera oregelbunden än den fornengelska. Bokstafsrim saknas i allmänhet.

Då några af de i texten förekommande personnamnen svårligen låta omsätta sig i svensk språkform, har jag för följdriktighetens skull låtit dem samtliga i öfversättningen behålla sin fornengelska form. Till ledning för uttalet af dem märkes, att ea, eo uttalas antingen som de skrifvas eller (efter senare uttal) som ja, jo; c och g (åtminstone ursprungligen) hårdt äfven framför mjuka vokaler; cg = gg; h efter vokal , r och l = tyskt ch; th = engelskt th i 'think'; ð = eng. th i 'that'.

Följande historiskt vigtiga namn heta i fornnordisk språkform:

Eadgils = Aðils;
Eanmund = Eymundr;
Eormenric = Jörmunrekr;
Froda = Fróði;
Halga = Helgi;
Hæðcyn = Hákon;
Healfdene = Hálfdan;
Hroðgar = Hróarr;
Hroðulf = Hrólfr;
Hygelac = Hugleikr;
Ingeld = Ingjaldr
Ohtere = Óttar;
Onela = Áli;
Ongentheov = Angantýr;
Scyld = Skjöldr
 
  1. Rudolf Wickberg ansåg 1889 att Beowulfs stam var identiska med jutarna. Detta är dock en uppfattning som få delar idag. Redan 1914, när Wickbergs översättning kom ut i en reviderad utgåva, var teorins inledande popularitet i stort sett borta utanför Danmark. Även Wickberg hade då ändrat uppfattning, vilket framgår av nedanstående not från nyutgåvans inledning:
    Namnet 'götar' motsvarar ljudenligt och säkerligen även faktiskt diktens 'geatas'. Visserligen sökte för några årtionden sedan P. Fahlbeck och S. Bugge att med skenbart tungt vägande skäl visa, att med 'geatas' menas 'jutar'. Men dessa skäl hava sedermera på ett övertygande sätt vederlagts av H. Schück i 'Folknamnet geatas i den fornengelska dikten Beowulf 1907'. — Det vore också egendomligt, om den engelske skalden, som eljest återgiver de nordiska folknamnen i korrekt fornengelsk språkform, skulle ha misstagit sig just i fråga om den stam, som hans hjälte tillhör.
  2. Den andra utgåvans inledning daterar händelsen till omkring 515 och har nedanstående not:
    Då vi för denna tilldragelse ha det första säkra, om ej årtal, dock årtionde i Sveriges historia, meddelar jag i översättning Gregorius' av Tours berättelse därom i Frankernas historia: »Danerna segla med sin konung, som hette Chochilaichus, och en flotta till Gallien. Sedan de landstigit, plundra de ett härad i Theodoriks rike och taga fångar. När de lastat fartygen såväl med fångar som med annat byte, vilja de återvända till fäderneslandet. Men deras konung slog sig ned på stranden, tills fartygen skulle nå det djupa havet, för att sedan själv följa. Men då det berättats för Theodorik, att hans område blivit härjat av främlingar, sände han sin son Theudebert till dessa trakter med en stark och välrustad här. Sedan konungen blivit dödad, besegrar och nedgör han fienderna i en sjöstrid och återför hela bytet i land.» — Daner är ofta ett allmänt namn på nordgermaner. Chochilaicus är ljudenligt = Huglek.
    Theodorik var kung 511-533 och dessa årtal sätter gränserna för dateringen av Hygelacs vikingatåg. Utöver Wickbergs årtal 512 och 515 har jag även stött på dateringarna 516, 520 och 521.
  3. Detta bruk af 'geatas' kan möjligen förklaras genom okunnighet eller missförstånd hos skalden, liksom vi svenskar förut kallat 'goterna' för 'göter'. Eller också har man velat undvika förvexling med det snarlikt ljudande 'eotenas' = jättar' 1. 'fiender' och derför i stället valt det närmast till hands liggande 'geatas' (en annan tolkning gör gällande att det faktiskt är eotenas som syftar på jutarna och att geatas är identiska med götarna, eller kanske gutarna). Ordet 'eotenas' borde kanske ha följdriktigt återgifvits på alla ställen med 'jättar'; tills vidare torde det dock i de historierade episoderna bäst återgifvas med 'fiender'.

 

 

Beovulf - En fornengelsk hjeltedikt
Tillbaka till Beowulfs förstasida.

Läs även Wickbergs omarbetade inledning från 1914 eller mina egna fördjupningsartiklar: Dateringen av Beowulf och Vilka var Beowulfs geater?