Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Hervars och Hedreks saga

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16

Angantyr och Lad

Konung Hedreks son Lad fostrades upp hos sin morfader, konung Humle. Han var en mycket skön och käck man. I den tiden var det ett gammalt talesätt, att man föddes med vapen och hästar. Ett sådant uttryck vart använt om de vapen, som smiddes samma stund, man kom till världen, så ock om de djur, hästar eller oxar, som då föddes. Detta allt tillägnade man furstliga män för att hedra dem, såsom det här förtäljes om Hedreks son Lad:

I Hunaland
Lad vart boren
med dart och svärd
och sid brynja,
med hjälm, av ringar
rikligt smyckad,
med vältämjd häst
i heliga nejden.1

Lad sporde sin faders död och därtill, att brodern Angantyr tagits till konung över det rike, deras fader ägt. Han vart med konung Humle ense om, att han skulle fara till sin broder Angantyr och av honom kräva ut arvet — dock först med vänliga ord. Det berättas här så:

Hedreks arving
red öster ifrån.
Han kom till den gård,
där goter bo,
han kom till Århem
sitt arv att kräva.
Här drack Angantyr
Hedreks gravöl.

Lad nådde Århem med en stor här. Det heter:

En man såg han stånda
vid salen höga
sent om kvällen
och sade då:
— Gå in, sven,
i salen höga,
bed Angantyr byta
med brodern ord!

Svennen gick in; han trädde fram till konungens bord, hälsade höviskt och sade:

Hit har kommit
Hedreks arving,
broder din,
den dådlystne.
Å hästens rygg
reslig i sadeln,
den mäktige fursten
vill med dig tala.

Då konungen hörde detta, kastade han kniven, steg upp från bordet och klädde sig i brynja. Han tog en vit sköld i ena handen och Tyrving i den den andra. Det vart ett väldigt larm i hallen. Det säges:

Den ädelborne
man bullrande följde,
envar ville lyssna
till Lads ord,
höra vad Angantyr
hade att mala.

Angantyr sade:
— Var välkommen! Följ med oss in till dryckeslaget! Mjöd skola vi dricka efter vår fader; först dricka vi för vår sämja, sedan för allas vår ära i all den glans, som står oss till buds.
— Hit hava vi kommit, genmälde Lad, i annan avsikt än att fylla vår buk. Och han kvad:

Jag vill hälften hava
av vad Hedrek ägde:
redskap och vapen
och rika skatter,
kor och kalvar
och kvarnar, som susa,
träl och trälinna
och trälborna barn,
den härliga skog,
som heter Mörkved,
den kostbara graven,
där kungar vila,
och hyllningsstenen,
som står vid Danpstad —
hälften av borgar,
dem Hedrek ägde,
av folk och land
och lysande ringar.

Angantyr kvad:

Brista skall, broder,
den blänkande skölden,
de kalla spjuten
klingande mötas
och mången sven
segna i gräset,
förrn hälften jag ger
åt Humles ättling,
eller Tyrving2 jag slår
i tvenne stycken!

Och han fortfor:


Dig fägna jag skall
med fagra ringar
och skatters mängd,
som mest dig täckas —
med tolvhundrade män,
tolvhundrade hästar,
tolvhundrade svenner,
som svänga sköldar.

Till skänks var man
jag mycket giver,
som aldrig tillförne,
han ägt så härligt.
Var man jag giver
en mö att famna,
på var mö jag spänner
ett smycke om hals.

Där till häst du sitter,
med sölv jag dig skyler;
när upprätt du går,
med guld jag dig täcker;
runtomkring dig
må ringar glimma;
jag dig en tredje-
del ger av Godtjod.

Som nämnts på föregående sida har de flesta utgivare valt en annan kapitelindelning än Bååth och jag därför valt att inte låta denna sida inledas med en numrerad kapitelrubrik.

R-handskriften som Lars Lönnroth har översatt har en utförligare inledning till skildringen av striderna mellan hunner och goter. Bland annat denna dikt som Lönnroth har kommenterat:

"Humle var fordom
hunnernas härskare,
Gissur götarnas,
Angantyr goternas,
Valdar danernas,
Kjar valernas,
Alrek den dristige
engelsmäns drott."

Mycket likartade rader återfinns i den fornengelska dikten Widsith, som anses gå tillbaka till 700-talet eller tidigare. Med denna strof - eller möjligen först den efterföljande -inleds dikten Hlödskvida, som anses höra till de allra äldsta dikterna i Eddastil och återgå på traditioner från folkvandringstiden. Dikten Widsith nämner för övrigt Hedrek, Sifka, Lad och Angantyr på rad 116:

 "[Jag besökte] Heathoric och Sifeca, Hlithe och Incentheow."

  1. Den föregående prosans »förklaring« av denna strof är förmodligen en rationalisering av ett gammalt mytiskt motiv: Hlod (= Lad) anses - liksom Pallas Athene - ha kommit till världen i full rustning.
  2. Det är i denna urgamla strof som det äldsta belägget för svärdet Tyrving finns. Om det nu är ett svärd. Moderna tolkare har nämligen föreslagit att Tyrving i själva verket kan ha varit ett landområde som goterna och hunnerna stred om. En intressant iakttagelse är också likheten med folknamnet Tervingi som var benämningen på västgoterna vid tiden för hunnernas invasion i slutet av 300-talet. Den isländska sagotraditionen har därför möjligen muterat västgoterna till ett svärd och gjort detta till det sammanbindande kittet mellan Hervararsagans olika episoder.
  • Hunar och Hunaland äro eg. namn på det hunniska folket och landet. I Eddan och de ohistoriska sagorna användas de emellertid med en mycket obestämd och växlande betydelse om främmande, i synnerhet sydliga folk och länder, även germanska, såsom då t.ex. Sigurd Fåvnesbane i Eddan kallas den "hunske konungen" och där talas om "hunska" kämpar, tärnor, hästar o.s.v. I själva verket är namnet i dessa fornskrifter ett fabelnamn, som med poetisk frihet förlägges till olika trakter, allteftersom hjältens bedrifter kräva. Det skiljes ofta från andra länder genom gränsskogen Myrkviðr ("den mörka skogen"), men förlägges än långt i söder, än högt i norden. I Hervararsagan anges det gränsa upptill Redgotaland, vilket eg. är namn på fastlandsgoternas land, men här användes om Jylland.
  • Godtjod = Redgotaland.

Kapitel 13

Kung Hedreks fosterfader Gissur Grytingalide stod där bredvid Angantyr. Han var nu mycket gammal. När han hörde, vad konungen bjöd sin broder, syntes det honom ett alltför gott anbud. Han sade:

Mot skall det tagas
av trälkvinnosonen,
frillobarnet
av kungabörd.
På högen som herde
horbarnet satt,
när ädle fursten
mot arvet tog.

Lad vart högeligen vred över, att han kallades trälkvinnoson och frillobarn, som han ock finge heta, ifall han mottoge broderns anbud. Strax vände han om med alla sina män. Han kom tillbaka till sin morfader kung Humle i Hunaland och förtalde honom, att brodern icke unnat honom hälften av arvet. Allt deras samtal sporde kung Humle, och han vart mycket harmsen över att hans dotters son skulle kallas en trälinnas. Han kvad:

I vinter vi sitta
i säll ro,
med gamman vi dricka
drycken den ädla,
hunner vi lära
hugga med svärd,
som dristigt de sedan,
till dåd bära.

Och åter kvad han:

Vi skola dig samla
stridsmän, Lad!
Väcka vi skola
väldig kamp
med tolvårssvenner
och tvåårsfålar.
Så skall hunnernas
här församlas.

Denna vinter sutto kung Humle och Lad i lugn hemma. Men när våren kom, drogo de samman en så stor här, att landet vart helt blottat på vapenfört manskap. Åstad drogo alla män, som voro över tolv år och kunde på ett härnadståg sköta hästar och vapen; och alla hästar togos med, tvååriga och äldre. Så manstark var deras här, att den måste täljas i tusental, och smärre skaror än på tusen man gavs det icke i fylkingarna1. En hövding vart satt över varje tusende, och ett baner var över varje fylking; i denna funnos fem tusenden, i varje tusende tretton hundraden och i varje hundrade fyra gånger fyrtio kämpar. Tillsammans voro fylkingarna tre och trettio.2

  1. En fylking är en stridsformation, ofta i trekant med spetsen mot fienden.
  2. Som framgår av dessa uppgifter räknade man tusental och hundratal efter något annorlunda principer än man numera gör. Längre fram i texten (dvs. R-handskriften, se kapitel 14 not 4) sägs för övrigt att fylkingarnas antal var sex, inte trettiotre, och den uppgiften tycks vara mer ursprunglig, eftersom den finns i versform och även förekommer i Saxos Gesta Danorum.

Kapitel 14

Då alla samlat sig, redo de igenom skogen Mörkved, som skiljer Hunaland från Redgotaland. Så snart de kommit ut ur skogen, sågo de framför sig jämna marker och stora bygder. Här ute på slätten stod en fager borg. Över den rådde Angantyrs och Lads syster Hervar tillsammans med sin fosterfader Ormar. De voro satta att värna landet emot hunnernas här, och de hade i borgen mycket folk. En morgon vid soluppgången stod Hervar i vakttornet ovan borgporten. Söder ut såg hon hän emot skogen stora dammskyar, drivna upp av hästtramp; då och då skylde de solen. Igenom töcknet såg hon det glimma från fagra, guldsmyckade sköldar, förgyllda hjälmar och vita brynjor — det var henne, som såge hon blott guld. Hon såg, att detta var hunnernas här, och att deras styrka var stor. Med hast gick hon ned, kallade till sig sin lursven och bjöd honom blåsa folket tillsammans. Sedan sade hon:

— Tagen edra vapen och gören eder redo till strid! Du, Ormar, rid emot hunnerna och bjud dem kamp utanför södra borgporten!

Ormar kvad:

Sköldutrustad,
rida jag skall
att strid få i gång
mot goters här.

Han red ut ur borgen emot hunnerna. Med hög röst ropade han till dem och bjöd dem närma sig.

— Utanför borgporten söder ut å slätten bjuder jag eder strid, sade han, den, som hinner först fram, bide den andre!

Ormar vände tillbaka till borgen. Med all sin här var Hervar nu stridsfärdig. Tillsammans med Ormar red hon i spetsen för den ut emot hunnerna; och den häftigaste kamp tog vid. Men enär hunnernas skaror tålde vida flera kämpar, vart det i Hervars här störst manspillan. Omsider föll hon själv, och folket stupade i mängd omkring henne. Då Ormar såg henne falla, tog han till flykt, och alla, som det kunde, följde honom. Han red dag och natt, så raskt han förmådde; han styrde sin färd till konung Angantyr i Århem. Hunnerna begynte nu att bränna och härja vida omkring i landet. Då Ormar kom inför Angantyr, kvad han:

Sunnan jag kommit
att säga detta:
all Mörkvedsheden
är härjad och svedd,
över Godtjod svämmar
svenners blod.

Och han fortfor:

Jag såg den höga
Hedreks dotter,
syster din,
segna till jord.
Hunnerna hava
henne fällt
och många andra
av edra kämpar.

Till stridens gamman
hon gladare gick
än till giljarn
att jaord skänka
eller till bänk
i brudegång.

När konung Angantyr hörde detta, skiftade hans anletsdrag uttryck. Han satt tyst. Omsider sade han:

— Obroderligt for man med dig, härliga syster!

Sedan betraktade han sin hird; han såg ikring sig allenast en ringa styrka. Han kvad:

Många vi voro,
när mjöd vi drucko;
nu färre vi äro,
när flera tarvas.
Ingen jag ser
här stå i följet,
som dristar mot hunnernas
härsmakt rida,
mot fiendeflock
föra sin sköld —
fast han min bön
får och mitt guld!

Gissur den gamle svarade:

Ej jag ett öre
av dig kräver,
ingen klart
klingande guldskärv —
rustad med sköld,
rider jag dock
hunners fylkingar
fejd att bjuda.

Konung Hedrek hade givit den lagen, att, komme en fiendehär i landet och landets konung bestämde en plats för kampen, skulle vikingarna icke härja, förrän man frestat en sådan.1 Gissur klädde sig i rustning och goda vapen. Han sprang upp på sin häst, som vore han ännu ung. Han sporde konungen:

Varthän skall jag stämma
hunner till fejd?

Konung Angantyr kvad:

Stäm dem till Dylgja
på Dunheden,
till foten av Jösur-
fjällen dem stäm,
där goter ofta
gladdes åt kamp
och frejdade fingo
fager seger!

Gissur red bort. Han höll ej inne sin häst, förrän han hunnit fram till hunnernas här. Dock red han dem blott så nära, att hans ord kunde höras av dem. Med hög stämma ropade han:

Förskräckt är er drott,
död honom bidar!
Vår fana är över er —
Oden er hatar!

Han tillade:

Vi stride vid Dylgja
på Dunheden,
vid foten av Jösur-
fjäll må vi mötas!
Bliven I dödens
i drabbning varje!
Oden, den höge,
jag har anropat:
han låte mitt spjut
nu susa över er!2

Då Lad hört Gissurs ord, sade han:

Gripen Gissur
Grytingalide,
Angantyrs man,
från Århem kommen!

Men kung Humle kvad:

Icke vi månde
mörda sändebud,
som ensamma äro
ute på färd!

Gissur ropade:

Hornbågar edra
icke mig fälla!3

Han gav sin häst sporrarna och red tillbaka till konung Angantyr. Han trädde inför honom och hälsade höviskt. Konungen sporde, om han funnit hunnerna. Han genmälde:

— Jag har talat med dem och stämt dem till strid på Dunheden och i Dylgjadalen.

Angantyr frågade, huru stor här hunnerna hade, och Gissur sade honom det.4 Sedan sände han ut män åt alla håll och stämde till sig alla, som ville giva hjälp och kunde föra vapen. Därefter drog han med sitt folk hän till Dunheden. Mycket stor var hären, han hade med sig. Snart kommo hunnerna honom till mötes. De voro vida manstarkare.

  1. I R-handskriften som Lönnroth har översatt står det att kamplatsen skulle vara omgärdad med hasselkvistar.
    Seden att utmärka en kampplats med hasselkvistar (hasla völl) omtalas i flera fornisländska källor. Förmodligen har det från början rört sig om tvekamp och inte som här om strid mellan regelrätta härar.
  2. Enligt gammal tro i sagorna var en krigartrupp dödsdömd om någon kastade ett spjut över den och vigde den till Oden. Uppenbarligen är det just detta Gissur gör i denna scen.
  3. Denna och den föregående strofen är i R-handskriften framställda som talrepliker.
    Den poetiska formuleringen av denna och föregående replik kan eventuellt tyda på att de härstammar från en förlorad strof av dikten.
  4. I den av Lönnroth översatta R-handskriften finns på detta ställe följande strof:

    "Sex fylkingar
    för de i fält,
    i varje fylking
    fem tusenden,
    i varje tusenden
    tretton hundraden,
    i varje hundrade
    fyrdubblade hunnar."

    Onekligen en något dunkel talangivelse. Jämför Kapitel 13 not 2, där angivelserna är något annorlunda men lika dunkla.

Kapitel 15

Nästa dag började kampen. Härarna slogos hela den dagen; om kvällen drogo de till sina läger. Så stredo de i åtta dagar, och ännu voro alla hövdingarna i livet. De dödas antal kände ingen. Från alla orter drev folk till Angantyr, och så kom det sig, att han till sist ej hade färre folk än i förstone. Nu vart striden ännu hetsigare. Hunnerna gingo allt eldigare fram, ty de sågo, att de endast kunde vinna livet, ifall de finge seger — vanskligt bleve det att få nåd av goter. Dessa värnade sin frihet och sin fosterjord, höllo därför säkert stånd och eggade upp varandra. Då det led emot aftonen, gjorde de ett så våldsamt anfall, att hunnernas fylkingar krökte sig för det. När Angantyr vart detta varse, trädde han ut ur sköldborgen och ställde sig främst i fylkingen. Han hade Tyrving i hand, och slog han till marken både hästar och män. Då revs hunnernas kungafylking upp, och de bägge bröderna Lad och Angantyr skiftade hugg med varandra. Lad och konung Humle föllo, och hunnerna gåvo sig på flykt. Men goterna höggo dem ned, och en sådan massa fällde de, att åarna stannade och flöto ur sina bäddar, och dalarna vordo fulla av folk och hästar. Angantyr gick sedan att syna de fallna. Han fann Lad, sin broder, och han kvad:

Jag bjöd dig, broder,
obrutna ringar,
skinande skatter,
dem själv du åtrått.
Nu har du till lön
för hårda kampen
varken land
eller lysande ringar!

Och åter kvad han:

Oss ödet förbannat:
din baneman är jag.
Det hålles i minne —
hård är nornors dom.

Länge var Angantyr konung i Redgotaland. Han var mäktig och frikostig och en väldig härman. Konungaätter stamma ifrån honom.

Hervararsagans svenska kungalängd (kapitel 16)
Tillbaka till Isländska sagors förstasida

Det sista stycket brukar placeras i det sista kapitlet som innehåller den svenska regentlängden. Så även i Lönnroths översättning. Bååth har emellertid valt att inte översätta denna.