Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Hervars och Hedreks saga

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16

Kapitel 3
Angantyr och Hjalmar den hugstore.

En julafton gjorde Angantyr på Bolm ett löfte vid bragebägaren, såsom plägseden bjöd; han lovade, att han skulle äga Ingeborg, dottern av konung Yngve i Uppsala, den vänaste och visaste bland alla dansktalande mor, eller ock skulle han finna sin bane och aldrig hava en annan husfru. Intet är förtalt om andra löften den kvällen.

Sådan var svärdet Tyrvings natur, att varje gång det drogs ur sin slida, lyste det som en solstråle, om än mörkret fallit på, och alltid skulle det åter stickas in, bestänkt av varmt människoblod. Den levde icke till morgondagen, som fått blöda för det. Tyrving är mycket omtalat i alla fornsagor.1

Nästa sommar drogo Angantyr och hans bröder till Uppsala i Sveas rike. De trädde in i konungens hall, och Angantyr sade honom det heliga löfte, han gjort, och tillade, att han ville hava hans dotter. Alla, som voro där inne, lyssnade till hans ord. Han bad konungen säga, vad utgång deras ärende skulle få. I samma stund steg Hjalmar den hugstore fram över bordet. Han talade till konungen:

— Minnens, herre, huru stor ära jag ät eder vunnit, alltsedan jag hit kom till ert rike, och i mången livsfara haver jag varit för eder skull. För all min tjänst beder jag, att l måtten med mig förmäla eder dotter. Dessutom synes jag mera värd att få en bön hörsammad än dessa bärsärkar, som vålla envar ont.

Konungen satt i tankar. Svåra vanskligt tycktes det honom att finna det svar, som förde med sig minst ofärd. Omsider genmälde han:

— Min vilja är, att Ingeborg själv korar sig den till man, hon själv vill hava.
Hon sade:
— Önsken I att gifta bort mig, så vill jag allenast hava den man, om vilken jag redan vet allsköns gott, men icke en sådan, som jag blott känner av rykten, de där alla äro onda.
— Ej vill jag, utbrast Angantyr, munhuggas med dig, ty jag ser, att du älskar Hjalmar; men du, Hjalmar, möt mig i holmgång2 söder ut på Samsö3, och vare du varje mans niding, om du icke är där att träffa vid midsommartid i år!

Hjalmar svarade, att han icke skulle uppskjuta striden. Arngrimssönerna foro hem till sin fader och förtalde honom det, som timat. Han sade sig ej förrän nu hava varit bekymrad för dem.

— Ty ingenstädes, tillade han, vet jag Hjalmars like finnas i mandom och käckhet, och han har i sitt följe den kämpe, som står honom närmast i styrka och mod.

Därmed lyktade de sitt samtal. Bröderna stannade hemma vintern över, men om våren rustade de sig till bortfärd. De drogo först till jarlen Bjartmar, som härskade över Aldejoborg. Hos honom togo de sig ett gästabud. Om kvällen äskade Angantyr, att jarlen skulle gifta sin dotter Tova med honom; och detta gick liksom allt annat enligt brödernas vilja. Bröllopet hölls. Sedan gjorde de sig redo till avfärd.
Natten innan de drogo åstad, hade Angantyr en dröm. Han förtalde jarl Bjartmar den.

— Jag tyckte mig, sade han, vara med mina bröder på Samsö. Där funno vi många fåglar, och vi dräpte alla, som vi sågo. Sedan syntes det mig, som om vi kommo på en annan väg åter till ön. Då flögo två örnar emot oss. Jag gick mot den ene, och vi hade en hård fejd tillsammans. Omsider satte vi oss ned alldeles utmattade. Men den andre örnen var i strid med mina elva bröder och övervann dem alla.

Jarlen menade, att den drömmen ej tarvade tydning.

— Mäktiga mäns fall vart dig där visat, sade han, och tror jag, att detta rör er bröder nära.
De svarade, att slikt ej ängslade dem.
— Alla komma, när döden kallar, sade jarlen, och deras samtal slöts.

  1. Detta stycke är i R-handskriften placerat omedelbart efter texten om hur svärdet smiddes.
  2. Holmgång: en legendarisk tvekamp som utkämpas på en holme för att ingen av de stridande skall kunna fly.
  3. Samsö är en välkänd ö norr om Stora Bält, alldeles för stor för att duga till holmgång. En variant av berättelsen om striden på Samsö finns i Orvar Odds saga. I denna drabbar fosterbröderna och bärsärkarna samman på Samsö av en ren tillfällighet. Samma verser förekommer i båda sagorna.
  • Holmgång var en tvekamp under strängt lagbundna former, genom vilken även rättsliga tvister kunde avgöras. Såsom namnet antyder, försiggick ett dylikt envige ursprungligen på små holmar såsom de lämpligaste platserna för sådana strider. Där tillgång på dylika holmar saknades, omgav man stridsplatsen med ett stängsel; stridsplatsen behöll även i denna form sitt gamla namn. Vid holmgång skulle de kämpande bruka endast svärd av en viss längd och växla hugg i en viss ordning, varjämte de hade lov att begagna tre sköldar vardera; dessa sköldar höllos icke av kämparna själva utan av deras sköldsvenner. Då holmgången nyttjades såsom rättsmedel, skulle före stridens början holmgångslagen framsägas av den utmanande. Den utmanade hade rätt att giva första hugget och att sätta en annan man i sitt ställe. Den som först blev sårad, kunde friköpa sig från vidare kamp genom erläggande av en summa, "holmlösen", som vanligen utgjorde tre mark silver (ca 650 gram).
  • Aldejoborg, staden Ladoga söder om sjön med samma namn i det gamla Gårdarike (Ryssland).

Kapitel 4

När bröderna kommit hem, gjorde de sig redo till holmgången. Deras fader ledsagade dem till skeppet. Han gav Angantyr svärdet Tyrving.

— Jag menar, sade han, att I nu tarven goda vapen, ty I skolen kämpa med de käckaste hjältar.

Han bad dem väl fara. Sedan skildes de. Då bröderna nått fram till Samsö, sågo de tvenne skepp ligga i den hamn, som heter Munarvåg. Bägge skeppen kallades Ask, och på varje funnos hundra man, de raskaste kämpar. Bröderna slöto sig strax till, att dessa skepp ägdes av Hjalmar och Udd den vittbereste, som även bar namnet Pil-Udd1. De drogo sina svärd och beto i sköldränderna: bärsärksgången kom över dem. De gingo sex tillsammans ut på varje skepp. Där voro så tappra män ombord, att alla grepo de sina vapen, och ingen enda lämnade sin plats eller lät ett rädslans ord höras. Bärsärkarna trängde sig fram längs det ena skeppsbordet och tillbaka längs det andra samt dräpte därvid varenda man. Sedan drogo de vrålande upp i land.

— Nu går vår fader Angrim i barndom, yttrade Hjorvard, ty han sade oss, att Hjalmar och Udd voro de hurtigaste kämpar, men icke såg jag någon där på skeppen te sig särskilt tapper.
— Låtom oss ej, genmälde Angantyr, ömka oss över, att vi där ej träffat på våra jämlikar. Hända kan, att Hjalmar och Udd ännu icke äro döda.

Hjalmar och Udd hade gått upp på ön för att efterse, om bärsärkarna anlänt. När de på återvägen till sina skepp kommit ut ur en skog, sågo de bärsärkarna stiga ned ifrån dem med blodiga vapen och svärden dragna. Bärsärksgången hade gått över; de vordo då, liksom efter en sjukdom, kraftlösare än eljest. Därom kvad Udd sedan:

Mig fruktan en gång
överföll;
det var, när de skriande
skredo från skeppen,
med tjut de upp
på ön stego —
ärelösa
alla tolv!

— Ser du, sade Hjalmar, att alla våra män fallit, nu synes mig troligast, att vi allasamman skola i afton gästa Oden i Valhall.
Man säger, att dessa varit de enda ord av räddhåga, som Hjalmar i sitt liv uttalat.
— Jag bekvämar mig icke till att gästa Oden i kväll, svarade Udd. Innan det varder afton, skola alla dessa vara döda, men vi bägge leva.

Bärsärkarna gingo nu emot dem med dragna svärd. De voro översköljda av blod; och en av dem var huvudet högre än de andra. Hjalmar och Udd sågo, att Angantyr hade Tyrving i handen, ty det lyste från svärdet som från en solstråle.

— Vill du hellre, sporde Hjalmar, kämpa emot Angantyr allena än mot hans elva bröder?
— Med honom vill jag själv slåss, svarade Udd, ty stora varda de hugg, han giver med Tyrving, och min skjorta tror jag vara ett bättre värn än din brynja.2
— Var kommo vi så till kamp samman, utbrast Hjalmar, att du gick fram före mig? Du vill kämpa med Angantyr, ty det tyckes dig vara en bättre bragd; men jag är denna holmgångs ledare, och jag lovade konungsdottern hemma i Svitjod något helt annat än det, att jag skulle låta dig eller vemhelst eljest gå till enviget i mitt ställe. Själv skall jag strida med Angantyr.

Och han drog svärdet. Han trädde fram emot bärsärken, och de önskade varandra till Valhall. Sedan sprungo de varandra in på livet, och de läto det vara kort emellan de väldiga huggen. Udd ropade till de andra bärsärkarna:

En skall mot en
ärligt strida,
om mod ej fattas,
om feg man ej är!

Då gick Hjorvard fram, och han och Udd fäktade hetsigt. Udds silkesskjorta var så pålitlig, att vapen icke togo fäste i den, och så gott var hans svärd, att det bet brynjor som kläde; många hugg gav han icke Hjorvard, innan denne segnade död ned. Hervard trädde därpå fram, och han gick samma väg. Sedan kom Rane och så den ene efter den andre; men med sådan käckhet anföll Udd dem, att de till sist lågo där fallna, alla elva. Om Hjalmars och Angantyrs tvekamp har man att förtälja, det Hjalmar fick sexton sår och Angantyr döden. Udd gick hän till Hjalmar, där han låg. Han kvad.

Hur har du det, Hjalmar?
Hy du skiftat.
Många sår
jag ser dig pina.
Din hjälm är huggen,
ej hel din brynja!
Snart skall livet
lämna dig.

(Hjalmar:)

Sår har jag sexton
och söndrig brynja.
För blicken det svartnar,
ej ser jag att gå.
Angantyrs svärd,
i etter härdat,
rörde vasst
vid mitt hjärta.

Gårdarna fem
till fullo jag ägde;
jag likväl ej
lycklig var.
Förutan liv
ligga jag skall
av svärdet sargad
på Samsö här.

Med smycken om hals
nu huskarlar dricka
hos min fader
i hallen mjöd.
Mjödet där giver
mången ve,
här mig såren
svårt plåga.

Jag ifrån
den ljusa mön
gick där ute
på Agnefit3
Vad hon mig sade
sannas nu:
aldrig jag skulle
återvända.

Ringen, den röda,
ryck från min arm,
räck den åt unga
Ingeborg.
I hennes sinne
tar sorgen bo,
när icke jag kommer
till Uppsala.

Från kvinnors väna
visor bort
gled jag på skeppet,
glad i hug.
Fort gick färden,4
med flocken jag drog
för sista gång
från såta vänner.

Öster ifrån
flyger en korp;
en örn den följer
från furan höga —
det är den siste,
som jag mättar,
den mitt blod
dricka skall.

Sedan dog Hjalmar. Udd förtalde dessa tidender hemma i Svitjod, och konungsdottern förmådde icke leva efter Hjalmar. Hon gav sig själv döden. Angantyr och hans bröder blevo tillsammans med alla sina vapen lagda i hög på Samsö.

Kapitel 5 - Hervar
Tillbaka till Hervararsagans förstasida

  1. I Lönnroths översättning (som utgår ifrån R-handskriften) heter han "Orvar Odd". Även A. Ekermans version av A. U. Bååths översättning har denna namnform.
  2. Som även framgår av Orvar Odds egen saga hade han nu som alltid på sig sin berömda förtrollade silke-skjorta som gjorde honom osårbar.
  3. Agnafit var namnet på landet mellan Mälaren och Östersjön där Stockholm numera ligger.
  4. Versraden "Fort gick färden" motsvaras i Lönnroths översättning av "med Sote i österled" och han har följande not till den raden:
    Vem Sote är förklaras aldrig, men förmodligen var han Hjalmars ursprunglige stridskamrat, innan den muntliga traditionen ersatte honom med den mer kände hjälten Orvar Odd. Den poetiska texten synes överhuvudtaget vara äldre än den omgivande prosan och sålunda återspegla ett mer ursprungligt traditionsskikt.
  • Agnefit, "Agnes strand", där denne enligt Ynglingasagan blev hängd av sin brud, Skjalv. Belägenheten av detta ställe är omtvistad. Sannolikast torde det emellertid vara att söka i den sydligaste delen av nuvarande Stadsholmen i Stockholm.