Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Hervars och Hedreks saga

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16

Kapitel 5
Hervar.

Nu har man att berätta, det jarl Bjartmars dotter Tova, Angantyrs maka, födde ett möbarn, och tycktes det de flesta rådligast, att det barnet bleve utsatt, ty de trodde det ej få kvinnosinne, ifall det komme att likna sina fädernefränder. Jarlen lät dock vattenösa mön och uppföda henne. Han kallade henne Hervar, och sade, att Arngrims söners ätt dock ej helt vore utdöd, om hon finge leva. Då hon växte upp, vart hon fager. Hon vande sig vid att hantera kast- och skjutvapen, sköld och svärd. Stark och stor var hon, och så snart hon något förmådde, gjorde hon oftare ont än gott; när detta förmenades henne, lopp hon ut i skogarna och dräpte män för att få sig byte. Då jarl Bjartmar sporde det, lät han gripa henne och föra henne hem. Så stannade hon hemma någon tid. En dag trädde hon inför jarlen och sade:

— Jag vill bort härifrån, ty jag trivs här icke!

Kort därefter försvann hon allena, väpnad och klädd i karlkläder. Hon gav sig i följe med några vikingar. Bland dem dvaldes hon en tid och kallade sig Hervard. När något senare deras hövding dog, tog Hervard befälet över dem. En gång när de kommit till Samsö, gick hon i land, men ingen av hennes män ville följa henne, ty de sade, att ingen kunde uthärda att där vara ute vid nattetid. Hervard förklarade, att man kunde vänta sig stora skatter i gravhögarna. Hon trädde upp på ön kort före solens nedgång. Skeppen lågo kvar i Munarvåg. Hon träffade en boskapsherde och sporde honom om tidender.

— Icke känner du till denna ö, svarade han, följ hem med mig, ty här är icke nyttigt för någon att vara ute, sedan solen gått ned; själv vill jag fort hem.
— Säg mig, återtog Hervard, var är det Hjorvards högar ligga?
— Du är stadd på en farlig väg, sade han, då det lyster dig att om natten utrannsaka, vad ej mången vågar mitt på dagen. Brinnande eld svävar över platsen, så snart solen sjunkit.
Hervard förklarade, att hon förvisso dock skulle besöka högarna.
Herden fortsatte:
— Jag ser, att du är en oförsagd man, fast fåvitsk. Mitt halssmycke skall jag giva dig, blott du följer med mig hem.
— Gåve du mig ock allt, vad du ägde, svarade Hervard, så kunde du dock icke hejda mig.

När solen sjunkit, vart det väldiga dån ute på ön, och högarnas eldar lågade upp.
Herden blev förfärad och tog till fötter. Han lopp till skogs och såg sig icke om en enda gång. Hervard såg eldarna, och högarnas invånare såg hon stå utanför dem.
Framåt gick hon utan att rädas. Hon trådde flammorna, som vore de rök, till dess hon nådde bärsärkarnas hög. Då kvad hon:

Vakna, Angantyr!
Dig väcker Hervar,
enda dottern
av dig och Tova.
Giv mig ur högen
härliga svärdet,
som dvärgar smidde
åt Svaverlame.

Hervard och Rane,
Hjorvard, Angantyr!
Jag ropar till er
under trädets rötter,
väpnad med hjälm
och vasst svärd,
sköld och rustning
och rodnande spjut.

Jag menar, till mörk
mull I blivit,
stridige söner
av starke Arngrim —
om ingen av eder,
Öfuras söner,
med mig skall tala
vid Munarvåg.

Hervard och Rane,
Hjorvard, Angantyr!
Må sådan hug
I hava alle,
som om I mulltnaden
i myrors hög —
om ej svärdet I lämnen,
som smiddes av Dvalen.
Kostliga vapen
ej vålnader gömme!

Då svarade Angantyr:

Vi hör jag dig ropa,
Hervar, min dotter?
Du färdas våldsam
mot fara nu!
Yrande är du
förutan vett
på villande väg —
du väcker de döde!

Ej fader begrov mig,
ej fränder andra.
De kämpar, som kvar
efter kampen blevo —
de tvenne togo
Tyrving om hand.
Dock vart dess ägare
en omsider.

Hon kvad:

Mig sanning säg!
Så säkert Oden
dig hägne i högen,
som hos dig du icke
Tyrving har!
Trög du är,
när din arvinge ber
en enda bön.

Då öppnade sig högarna, och det var, som om de alla stode i ljus låga. Och Angantyr kvad:

Upp Helsporten sprungit —
högarna öppnas.
Runtom stränderna
stråla lågor.
Hiskligt där ute
är allt att se.
Kan du — till skeppen
dig skynda, mö!

Hon sade:

Så brännen I ej
bål om natten,
att jag för edra
eldar rädes.
Ungmöns hjärta
icke skälver,
fast spöke hon ser
stånda i dörr.

Då kvad Angantyr:

Jag säger dig, Hervar,
vad hända skall,
orden du höre,
hövdingsdotter!
Den Tyrving skall,
om tro du mig mäktar,
kvinna, all
din ätt förgöra.

En son du föder,
som sedan månde
Tyrving bära
med tro på sin kraft.
Honom skall
man Hedrek kalla,
under himlens valv
väldigast boren.

Hon kvad:

Jag då förtrollar
er, döde män,
så att I skoten
alle vila
i kumlen ruttne
bland rörliga spöken —
om icke ur högen
du, Angantyr, räcker
mig Hjalmars bane,
som brynjor skär.

Han sade:

Mig du ej synes
människor lik,
där, mö, du kring högar
i midnatt vankar;
gjordad med svärd,
i hjälm och brynja,
med spjut du står
framför salens dörr.

Hon kvad:

Mig jag tyckte
nog man till slikt,
förrn salarna edra
att söka jag gick.
Brynjohatarn
ur högen mig giv,
ej duger att dölja
dvärgarnas smide!

Angantyr kvad:

Under skuldrorna gömmer
jag Hjalmars bane.
Helt omfladdrad
av flammor är den.
Ej känner på jorden
jag en mö,
som töres det svärdet
taga i hand.

Hon sade:

Jag väl skulle vårda
det vassa svärdet,
med hand det fatta —
finge jag det!
Icke jag fruktar
eld, som lågar:
den slocknar, så snart
jag ser på den.

Han kvad:

Fåvitsk du är,
fastän hugfull —
i eld du med öppna
ögon dig störtar!
Förr jag dig skänker
skinande klingan.
Unga mön
jag den mäktar ej neka!

Hon kvad:

Väl du gjorde,
vikingaättling,
när du mig skänkte
skinande klingan.
Högre mig gåvan,
härskare, fröjdar,
än om jag hade
hela Norge.

Han kvad:

Ve dina ord,
ovisa kvinna!
Icke du vet,
vad dig fägnar:
det svärdet Tyrving,
om tro du mig mäktar,
skall, Hervar, din ätt
helt förgöra.

Hon sade:

Gånga jag skall
till gungande skeppen;
vid muntert mod
mön nu är
Fursteättling!
Mig föga bryr,
vad sönerna mina
sedan drabbar.

Han kvad:

Du skall den äga
och älska länge —
Hjalmars bane.
Den göm blott i skidan;
vid eggarna rör ej,
etterbesprängda;
värre än gift,
den giver döden!

Farväl, o dotter!
Dig jag gåve
nu tolv mans kraft —
om tro mig du kunde —
och styrka och mod
och det myckna goda,
som Arngrims söner
sig efterlämnat.

Hon kvad:

Bort jag längtar —
bon I där alle
sälle i hög!
Jag vill hädan fort.
Mellan världarna jag
mig vistas tyckt,
när eldarna rasat
runtomkring mig.

Sedan gick hon ned till skeppen, men då det dagades, såg hon, att de voro borta. Vikingarna hade skrämts av skrällarna och flammorna på ön. Hon drog därför bort på ett annat skepp, men intet är förtalt om hennes färd, förrän hon kom till konung Gudmund på Glasesvallarna1. Där var hon om vintern och kallade sig ännu Hervard.

Början på detta kapitel är starkt förkortat jämfört med R-handskriften. I denna visste inte Hervar vem som var hennes far. När hon flydde till skogs och levde som rövare blev hon efter ett tag tillfångatagen av hennes morfar och fördes tillbaka till hemmet. Senare när hon uppförde sig illa mot några trälar ska dessa ha gett igen genom att påstå att hennes far var den uslaste träl och att det var därför som hennes morfar berättade vem hennes far var. När Hervar konfronterade jarlen fördes en dialog som skildras i diktform i sagan. Hennes morfar avslöjar trälens lögn och berättar sanningen. Hervar väljer då att lämna hemmet och leva som viking.

Ytterligare en dialog som förs i diktform och som har utelämnats här, är den mellan Hervar och boskapsherden. Den har istället förkortats och gjorts om till prosa.

  1. En mytisk härskare vars rike enligt Saxo Grammaticus och flera fornaldar-sagor befann sig långt österut på vägen till dödsriket eller jätten Geirröds boning.

Kapitel 6

En dag, då Gudmund spelade schack och var på god väg att bliva matt, sporde han, om någon kunde giva honom ett råd. Hervard trädde till, och länge hade hon ej stått honom bi, innan hans utsikter ljusnade. Tyrving hade hon låtit ligga kvar på sin plats, medan hon sysslade med spelet. En man tog svärdet och drog det. Detta såg Hervard. Hon ryckte Tyrving till sig och stötte ned mannen. Sedan gick hon ut ur hallen, och kämparna ville löpa efter henne. Men Gudmund sade:

— Varen lugna! Ej är en hämnd på den mannen av sådan vikt, som I menen, ty I veten icke, vem han är. Denna kvinnas liv skall bliva eder dyrköpt, innan I fån det.

Därefter var Hervard en lång tid i härnad, och alltjämt var hon segerrik. När hon ledsnat på vikingalivet, drog hon hem till sin morfader jarl Bjartmar. Sedan skickade hon sig som andra jungfrur. Hon vande sig vid brodering och andra kvinnosysslor.
Detta sporde Hövund, konung Gudmunds son. Han gav sig strax åstad, giljade till Hervar, fick henne och vände med henne åter hem.

Kapitel 6 fortsätter på nästa sida (Konung Hedrek)
Tillbaka till Hervararsagans förstasida

Detta kapitel har i Lönnroths översättning placerats i samma kapitel som den följande sidans text. Även i två engelska översättningar och i en utgåva av det isländska originalet är detta textavsnitt förenat med en del av nästa sidas text.

Textavsnittet på denna sida tycks också vara förkortat i U-handskriften då Lönnroths översättning av R-handskriften är mer utförlig om hur det gick till när Hervar gifte sig med Hövund.

  • Schackspelet benämnes i texten "konung Itreks tavel (d.v.s. brädspel)". Itrek, som är namnet på den ene kungen i schackspelet, synes ursprungligen ha varit ett namn på Oden. Den andre kungen i spelet kallas Andadr, sannolikt ett jättenamn. Dessa benämningar på schackspelets konungar synas visa, att man låtit schackbrickorna föreställa åsarnas och jättarnas skaror, som fördes till kamp mot varandra.