Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Hervars och Hedreks saga

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16

Kapitel 2
Arngrims söner.

En konung hette Segerlame. Det är förtalt, att han var Odens son. Hans son hette Svaverlame. Denne tog riket i arv efter sin fader1. Han var den störste härman. Då konungen en dag red ut på jakt, vart han skild från sitt följe och blev i solnedgången varse en väldig sten och bredvid den tvenne dvärgar. Med sitt runsirade kortsvärd vigde han dem kvar där utanför stenen; och de bådo honom bestämma, vad lösen de skulle lämna för sitt liv.

— Vad heten I? sporde konungen.

Den ene kallade sig Dvalen, den andre Dulen. Konungen sade:

— Enär I ären de konstförfarnaste av alla dvärgar, skolen I smida mig ett svärd, så ypperligt I förmån. Fästet och hjaltena skola vara av guld. Det skall bita järn, som vore det kläde, och rost skall icke häfta sig vid det. I örlig och envigen skall det giva seger åt envar, som bär det.

De samtyckte till konung Svaverlames begäran, och han red hem. På utsatt dag red kungen åter till stenen. Bägge dvärgarna stodo utanför den. De räckte honom svärdet, som var mycket skönt. Sedan Dvalen ställt sig i stenens dörr, sade han:

— Ditt svärd, Svaverlame, varder en mans bane varje gång det blivit svängt. Med det skola trenne nidingsdåd fullbordas. Det skall ock giva dig själv döden.

Då lät konungen svärdet vina emot dvärgarna. De lupo in i stenen; och hugget kom i den, så att svärdets båda eggar skyldes; ty dörren hade redan lyckts igen. Konungen kallade svärdet Tyrving. Han bar det alltjämt sedan i örlig och envigen, och städse hade han seger. Han hade en dotter, som hette Öfura2. Hon var en mycket vacker och klok kvinna.

Arngrim bärsärk härjade vid denna tid Bjarmaland i österled. Han anföll Svaverlames rike och höll ett slag med honom. De kommo i handgemäng med varandra. När konungen högg till Arngrim, satte denne skölden för sig, och svärdet klöv undan dess, spets och tog fäste i jorden. Då högg han kungens arm av, och Tyrving föll till marken. Han grep svärdet och fällde med det först Svaverlame och sedan många andra män. Han tog ett ansenligt byte där i landet och förde bort med sig Öfura, konungens dotter. Han bragte henne hem till sin gård på Bolm3. Med henne hade han tolv söner. Den äldste var Angantyr, de övriga voro Hervard, Hjorvard, Säming och Rane, Brame, Barre, Remne, Tind och Bue samt de två Haddingarna4. Dessa bägge utförde tillsammans blott en mans arbete, ty de voro de yngsta och därtill tvillingar, men Angantyr gjorde två mans gärning. Han var ock huvudet högre än andra män. Alla bröderna voro bärsärkar och för mer än andra kämpar i styrka och mod. När de foro i härnad, voro på deras skepp aldrig flera män än de själva. De härjade landen vida kring, voro ständigt segersälla och blevo frejdade framför alla andra. Angantyr förde städse med sig Tyrving, och de andra hade ock mycket berömda holmgångssvärd. Då de voro ensamma med sina män, och de märkte bärsärksgängen komma över sig, var det deras vana att strax gå i land och där brottas med skogar och stora stenar, ty det hade hänt dem, att de dräpt sina egna män och röjt sina skepp. Mycket vart förtalt om deras bragder, och deras rykte vart stort.

Kapitel 3 - Angantyr och Hjalmar den hugstore.
Tillbaka till Hervararsagans förstasida

I Lönnroths översättning av R-handskriften ingår detta kapitel i det följande kapitlet. Berättelsen om hur det gick till när svärdet Tyrving smiddes har här i U-handskriften broderats ut något. Dessutom skildrar R-handskriften  förhållandet mellan Arngrim och hans blivande svärfar som helt fredligt. Arngrim fick svärdet Tyrving som gåva när han gifte sig med Öfura.
  1. R-handskriften nämner inte att Svaverlame var son till Oden, men väl att han var kung över Gårdarike (Ryssland).
  2. Namnet betyder »ö-fura«, dvs. en fura som växer på en ö. Möjligen har namnet att göra med hennes senare funktion som härskarinna på Bolmsö. (I Lönnroths översättning heter hon "Eyfura".)
  3. Sannolikt avses det Bolmsö som ligger i sjön Bolmen i västra Småland, huvudort i det gamla Finnveden strax öster om den forntida gränsen mellan Danmark och Sverige. Möjligtvis avses dock en ö vid norska kusten.
  4. Andra namn är kända från andra källor, men de som här nämns tycks ha varit de oftast förekommande. R-handskriften, som Lönnroths not kommenterar , utelämnar Säming, Brame, Barre, Remne, Tind och Bue samt avslutar uppräkningen med orden: "flera är inte kända till namnet".