Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 







 



 



 


 





 


 



 
 

 


Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16

Konung Hedrek

Hövund var en mäkta vis man och så rättrådig i sina domar, att han aldrig fällde vrång dom, vare sig parterna voro inländska eller utländska män; och man vart enig om att efter honom kalla i varje rike den man hövund, som där hade att döma i mäns mål. Med Hervar hade han två söner. Den ene hette Angantyr, den andre Hedrek. Båda voro de starka och resliga män, förslagna och vana. Angantyr var till skaplynnet lik sin fader; han ville var man väl. Hövund och allt folket älskade honom högt. Men huru mycket gott han än gjorde, så gjorde Hedrek dock än mera ont. Hervar höll mycket av Hedrek.

Hövund tillrustade en gång ett gästabud och bjöd till sig alla stormännen i sitt rike utom Hedrek. Detta grämde denne, och han sade sig nog skola göra de andra något ont. Han trädde in i gillessalen; brodern Angantyr stod upp emot honom samt bad honom taga plats när sig. Hedrek var icke munter. Länge satt han kvar om kvällen, sedan Angantyr gått. Han vände sig då till dem, som sutto bredvid honom, och lade sina ord så, att de till sist råkade i ordskifte med varandra. När Angantyr åter kom in i hallen, bjöd han dem vara tysta. Sedan gick han ut för andra gången, och Hedrek påminde dem genast om deras kiv; det vart så, att den ene slog med näven till den andre. Åter infann sig Angantyr och höll dem förlikta, tills morgonen bräckte. När han då för tredje gången avlägsnat sig, sporde Hedrek mannen, som fått slagen, .varför han icke tordes taga hämnd, och han tillade, att det ej passade en sådan ynkrygg till karl att dricka vin. Omsider verkade hans tal så, att mannen sprang upp och dräpte sin stallbroder. Hedrek log däråt, och menade, att gillet vore ännu ansenligare, när den röda saften runne över dukarna. Då trädde Angantyr in, och han yttrade sin harm över detta dåd. Men när fadern Hövund fick veta det, bjöd han Hedrek fly ur landet, såvida han icke där ville lida döden. Hedrek lämnade då gillessalen, och brodern följde honom ut. Där ute kom modern Hervar till dem. Hon räckte Hedrek svärdet Tyrving.

— Icke vet jag, sade denne, när jag kommer att skicka mig så olika mot fader och moder min, som de nu skicka sig emot mig. Min fader jagar mig ur landet, men moder min giver mig Tyrving, som jag skattar högre än ett mäktigt rike; och skall jag för visst göra ett och annat, som kan gå honom djupast till sinnes.

Och han drog svärdet; det strålade starkt, och det gnistrade. Han fnös häftigt till och var nära att gå bärsärksgång. Alldenstund brodern Angantyr nu var ensam i hans följe, och svärdet Tyrving måste varda en mans bane, varje gång det blivit blottat, så gav Hedrek brodern dödshugget; och vart han så den förste, som gjorde ett nidingsdåd med svärdet. Detta berättades för Hövund, men Hedrek stack sig genast undan i skogen.

Hövund lät tillreda ett gravöl efter sin son, som var död till sorg för alla. Hedrek var djupt bedrövad över sitt dåd. Han vistades länge ute i skogarna och sköt där fåglar och andra djur till föda åt sig. Men när han övertänkt sin ställning, tycktes det honom föga prisvärt, ifall han ej läte någon veta sitt öde; därtill föll det honom i hågen, att han ännu kunde varda en man, frejdad av stora bragder, såsom hans ättmän varit före honom. Han vände åter hem, träffade sin moder och bad henne äska av fadern, att han måtte till avsked giva sin son lyckobringande råd. Hon gick till Hövund och bad honom giva sonen råd, som honom gagnade. Hövund svarade, att många ville han ej skänka denne, och de, som gåves, komme ändock icke att båta honom stort. Han tillade, att han ej heller gåve råden, för det han bett om dem.

— Detta är, sade han, mitt första råd: aldrig skall han stå den man bi, som dräpt sin rätte herre; mitt andra är, att han icke skall låta den få frid, som fällt sin stallbroder; för det tredje må hans husfru ej hava ideligt umgänge med egna fränder; för det fjärde må han icke dväljas sent om natten ute hos sin frilla; för det femte skall han icke rida sin bästa häst, när han har hastverk; för det sjätte fostre han icke upp en mäktigare mans barn; för det sjunde skall han städse visa sig glad mot nykommen gäst, och det åttonde rådet är, att han aldrig lägger Tyrving ned vid sina fötter. Men intet av dessa råd kommer han att anlita.

Hervar sade sonen de lyckosamma råden.

— Med argt sinne, utbrast han, äro de helt visst givna, och icke ärnar jag rätta mig efter dem.

Vid avskedet gav Hervar honom en mark guld1 och bad honom jämt hava i tankarna, huru vasst hans svärd vore, huru ansenlig ära följt varje dess ägare, vilken riklig hjälp den man funne i dess skarpa eggar, som förde det i envigen och i örlig, och huru en skön seger ständigt vore dess ledsagare. Sedan skildes de. Han for sin väg, och långt hade han icke farit, då han mötte några män. De förde en fjättrad fånge med sig. Hedrek sporde, på vad vis denne förbrutit sig. De svarade, att han svikit sin egen herre.

— Viljen I lämna mig honom för penningar? frågade Hedrek.

De jakade, och Hedrek köpte honom fri för en halv mark guld. Sedan erbjöd mannen honom sin tjänst.

— Mig, som är dig okänd, skall du icke varda trogen, sade Hedrek, då du svikit din herre, som du haft att löna för mycket gott.

Kort därefter mötte han några andra, som även kommo med en bunden man emellan sig. Han sporde, vad ont denne gjort, och de genmälde, att han mördat en sin stallbroder. Honom löste Hedrek med den andra halva marken guld. Mannen bad att få komma i hans tjänst, men han nekade.

 

 

Som nämnts i föregående kapitel har olika utgivare placerat kapitelbrytningen på olika ställen. Lönnroth har tagit med det föregående textavsnitten i det kapitel som skildrar denna sidas  episod. De andra utgåvorna som jag har tittat i har dock till skillnad från både Bååth och Lönnroth delat upp denna episod i flera kapitel, men i likhet med Lönnroth har de valt att ha med slutet av den förra sidan med det kapitel som innehåller början av denna sidas text. Jag har därför valt att inte låta den här sidan inledas med en numrerad kapitelrubrik.

En uppgift som finns i Lönnroths översättning (R-handskriften) men inte här (U-handskriften), är att Hedrek skulle ha uppfostrats av en vis man vid namn Gissur, vilken skulle kunna vara identisk med Oden. Detta är dock mindre sannolikt eftersom Hedrek senare stöter på Oden i Gestumblindes skepnad.

  1. Ca en kvarts kilo guld, en för dåtida förhållanden ansenlig reskassa.
  • Hövund (isl. höfundr), domare. Egentligen: den som avgör en sak (till hefja, lyfta, främja m.m.).

Kapitel 7

Därefter fortsatte Hedrek sin färd, till dess han kom till Redgotaland1. Han begav sig strax till den konung, här härskade, och som hette Harald. Han var en gammal man. Gunstigt tog han emot honom, och han stannade en tid vid hans hov. Före denna tid hade tvenne jarlar gjort infall i konungens rike och lagt det under sig; och enär han var kommen högt till ålders, gäldade han dem alltjämt skatt varje år. Hedrek vann konungens vänskap och till sist vart han befälhavare över hans härsmakt. Han drog ut på vikingatåg och blev snart såsom segersäll vida frejdad. Nu överföll han de jarlar, som slagit under sig Haralds land. Det vart en häftig strid emellan dem. Hedrek förde Tyrving i slaget, och nu som förr mäktade intet motstå hans hugg, ty det svärdet bet stål som kläde. Omsider dräpte han båda jarlarna, och allt deras folk gav sig på flykten. Sedan drog han igenom riket och lade det åter under Harald. Några män tog han med sig hem som gisslan. Konung Harald kom själv honom till mötes med mycken prakt; och Hedreks rykte växte stort av
detta.

Sin dotter Helga förmälde konungen sedan med honom, och han gav honom hälften av sitt rike. Hedrek värnade landet för dem bägge, och således gick det någon tid. På sin ålderdom fick kungen en son. Hedrek hade en annan, som hette Angantyr. Snart vart det ett svårt missväxtår i Redgotaland, vilket nu kallas Jutland. Det såg ut, som om landet komme att ligga öde. Man inhämtade ett orakelsvar, och det lydde, att intet gott år skulle komma i Redgotaland, förrän den pilt offrats, som där vore den förnämste. Hedrek förklarade konung Haralds son vara den ansenligaste svennen, men konungen påstod, att Hedreks vore det. Denna tvist kunde ingen annan än Hövund slita, ty alla hans domar voro pålitliga. Hedrek for till sin fader, och han vart vänligt mottagen. Han bad honom döma i det mål, som nu kommit före. Hövund sade, att Hedreks son vore den förnämste pilten i det landet.

— Vad tilldömer du då mig för min förlust? sporde Hedrek.
— Du skall som gengäld betinga dig varannan man av konung Haralds här, svarade Hövund. Sedan behöver man icke mera giva dig några råd, då du, en man med sådant sinne, har en sådan här.

Hedrek vände hem. Han sammankallade ett ting, och på det kungjorde han sin faders utslag.

— Min son dömde han att offras, sade Hedrek, men mig tillerkände han, såsom en ersättning, varannan man av konung Haralds följe. Jag vill, att I tillsvärjen mig edert bifall.

Detta gjorde de. Och bönderna bådo nu, att han måtte lämna fram sin son och därmed förbättra året för dem. Men sedan hirden blivit delad mellan konungen och Hedrek, äskade denne ny trohetsed av sina män, och de svuro honom, att de både inom- och utomlands skulle följa honom till vad dåd han än ville föra dem. Han talade därpå:

— Mig synes, som finge Oden god ersättning för en enda sven, om han i stället för denne finge konung Harald, hans son och all hans här.

Nu bjöd han sitt folk att lyfta fanmärket och angripa konungen, fälla honom och hela hans följe. Konung Hedrek stötte själv ned sin svärfader och sin svåger; och detta gäller för det andra nidingsdådet, som enigt dvärgarnas utsago skulle göras med Tyrving. Hedrek förklarade, att alla dem, som fallit, skänkte han i sonens ställe åt Oden. Därefter lät han bestänka offeraltarena med kungens och sonen Halfdans blod. Hans husfru Helga tog livet av sig i disarsalen2. Nu var Hedrek korad till konung över riket.

*

Det hände sig en sommar, att konung Hedrek drog med sin här söder ut till Hunaland. Där kämpade han med konungen Humle och fick seger; hans dotter Sifka tog han och förde bort med sig. Nästa sommar sände han henne åter hem, och var hon då havande. Kort därefter födde hon ett svenbarn, som vart kallat Lad. Han var den vänaste pilt, och morfadern konung Humle uppfostrade honom.

Både Bååth och Lönnroth låter detta kapitel ingå ett mycket stort kapitel som omfattar såväl det föregående som de två följande kapitlen. De tre andra utgivare som jag har konsulterat har delat upp den här sidan i flera kapitel, men var just detta kapitel ska börja har de dock vitt skilda uppfattningar om. Jag har valt att följa den isländska utgåvan eftersom jag inte vill göra en kapitelbrytning mitt i ett stycke. I övriga fall har jag annars försökt följa kapitelindelningen i Nora Kershaws engelska översättning.
  1. Ett legendariskt forngermanskt sagoland, ofta omtalat i fornaldarsagor som goternas hemvist och av medeltidens islänningar obestämt lokaliserat till de östliga delarna av Europa.
  2. Diserna var övernaturliga kvinnliga väsen i släkt med valkyrior och fylgjor. Disarsalen var - åtminstone i sagorna - den kultplats där de dyrkades i hednisk tid. Den mest berömda disarsalen ansågs ha varit svensk, belägen i Gamla Uppsala på Ynglingakungarnas tid.
  • Redgotaland, se under Hunar.
  • Hunar och Hunaland äro eg. namn på det hunniska folket och landet. [...] I Hervararsagan anges det gränsa upptill  Redgotaland, vilket eg. är namn på fastlandsgoternas land, men här användes om Jylland.

Kapitel 8

Konung Hedrek drog åter i härnad och kom till Saxland1. Han hade med sig en manstark här. Saxarnas konung sände honom till mötes några män, och man vart ense om att hålla fred med varandra. Kungen lät bjuda honom hem till ett gästabud, och han kom även. Där giljade han till konungsdottern Oluf, och han fick henne ock, tillsammans med land och mycken rikedom. Sedan gav han sig åter hem till sitt rike.

Drottningen bad ofta, att hon måtte få gästa sin fader, och Hedrek gav efter för hennes böner. Hennes styvson Angantyr for med henne. En gång, då Hedrek kom från ett vikingatåg, ankrade han vid Saxland på ett undangömt ställe. Om natten steg han med en följesman upp i land. Han gick hän till byggningen, vari hans drottning sov. Alla vakterna slumrade. I bädden bredvid sin gemål såg han en fager man. Han skar en lock av dennes hår, tog sonen Angantyr bort med sig och gick åter ombord på skeppen. Nästa morgon seglade han in i kungshamnen, och allt folket gick ut emot honom. Han fägnades med ett gästabud. När man druckit en stund, trädde drottning Oluf in i hallen, hälsade kung Hedrek hult och lade båda armarna om hans hals. Han mottog hennes hälsning kallt. Strax därefter lät han kalla menigheten samman och sporde, vad man visste om hans son. Drottningen förklarade, att han dött bråddöd. Hedrek bad henne följa sig till piltens grav, men hon genmälde, att det blott skulle öka hans sorg. Därom brydde han sig icke, sade han. Graven undersöktes, och i den låg en hund, svept i ett kläde. Hedrek yttrade blott, att hans son ej förändrats till sin fördel. Därpå lät han föra pilten fram på tinget, och han förtalde där sin drottnings beteende. Saxlands konung lät den man framledas, som legat i bädden. Det var en träl. Hedrek förklarade sig skild från sin gemål och drog sedan hem till sitt rike.

Snart var han ånyo ute på härnadståg. I Finland tog han sig som byte en kvinna, vilken ock hette Sifka. Hon var den skönaste kvinna, som av män skådats.

*

En sommar sände han till konung Rollög öster ut i Holmgård ett bud med hälsning, att han ville fostra upp ett barn åt honom. På denna tid var Rollög den mäktigaste kungen, och Hedrek ville göra motsatsen av allt, vad fadern rått honom till.
Sändemännen kommo till Holmgård och framförde sitt ärende; konungen hade nämligen en ung son, som hette Herlög.

— Huru kan han vänta, var Rollögs svar, att jag skulle vilja sända min son att fostras upp av honom.
— han som svikit konung Harald, sin svärfader, och andra sina fränder och vänner?
— Vägra icke så raskt, sade hans drottning, ty tager du icke emot detta anbud, låter ofreden icke vänta på sig, och jag håller före, att det går dig som de flesta andra.
— en strid med honom varder tung. Därtill äger han ett svärd, som intet mäktar att motstå; den har städse seger, som för det.

Konungen beslöt sig för att sända Hedrek sonen. Denne tog emot honom hult och fostrade upp honom med mycken kärlek. Av sin fader hade Hedrek emellertid fått ett nytt råd: sina hemligheter skulle han icke yppa för sin frilla.

  1. Saxland innefattar i fornisländska sagor inte bara det medeltida Saxen utan hela norra Tyskland.
  • Holmgård är det fornnordiska namnet på staden Novgorod och det novgorodska riket i Gårdarike, d.v.s. Ryssland. Med detta rike stodo de gamla nordborna i livlig förbindelse alltifrån den tid, då svenskarna under Rurik på 800-talet grundlade det ryska väldet.

Kapitel 9

Varje sommar var han ute i härnad; alltid for han i österled. Han hade där ett fredligt tillhåll hos konung Rollög. En gång inbjöd denne honom till ert gästabud. Han rådförde sig först med sina vänner, om han skulle taga emot bjudningen. De flesta avrådde honom och bådo honom minnas faderns gagnande råd, men han genmälde:

— Vartenda av min faders råd ärnar jag kränka.

Och han sände konungen en hälsning, att han visst skulle komma till gillet. Han delade sitt folk i trenne skaror; den ena lät han vakta skeppen, den andra drog åstad med honom själv, och den tredje bjöd han gå upp i land och dölja sig i en skog nära den gård, i vilken gästabudet skulle hållas; där skulle den giva akt på om han tarvade hjälp. Han kom till gillet. När konungarna den andra dagen intagit sina platser, sporde Hedrek, var hans fosterson vore. Man letade efter honom men fann honom icke. Hedrek satt mycket sorgsen. Han gick tidigt till sängs. Då Sifka kommit till honom, sporde hon, vi han vore så nedstämd.

— Farligt är att omtala det, sade han, ty kommer det i dagen, så står mitt liv på spel.
Hon genmälde, att hon visst skulle hålla allt hemligt
— Säg mig det för vår kärleks skull, bad hon.
Han svarade:
— Jag red i går ut i skogen för gammans skull. Där såg jag en vildgalt; jag stötte till den med spjutet, men det bet icke; dess skaft brast sönder. Då sprang jag av hästen och drog Tyrving; svärdet bet, som väntas kunde, och jag fällde galten; men då jag såg mig om, fanns det ingen annan man när mig än konungens son, och sådan är svärdets natur, att det måste bestänkas med varmt människoblod, innan det stickes i slidan. Därför dräpte jag pilten. Spörjer kung Rollög detta, så varder det min bane, ty jag haver med mig endast en ringa här.

Då Sifka nästa morgon kom inför drottningen, sporde denna, vi Hedrek vore så dyster. Hon svarade, att hon icke tordes förtälja det. Omsider omstämde drottningen henne, så att hon berättade allt, vad Hedrek anförtrott henne.

— Stora tidender! sade drottningen blott och gick, mycket svårmodig, hän och förtalde konungen allt — Dock, tillade hon, har Hedrek icke gjort detta av egen vilja.
— Nu hava dina råd, sade Rollög, lett till det, jag anat.

Han gick ut ur hallen. Han bjöd männen att väpna sig. Hedrek trodde sig veta, att Sifka röjt vad han sagt henne, och han befallde sitt folk att lönnligen ikläda sig rustningarna.

— Gån sedan flockvis ut härifrån, sade han, och given akt på vad som tilldrager sig.

En stund senare kom Rollög hän till Hedrek och bad honom om ett samtal i enrum. När de kommit in i en örtagård, störtade sig några män på Hedrek, grepo honom och lade länkar om hans fötter. De bundo honom hårt, och i synnerhet var det tvenne män, som drogo banden till med kraft. Han igenkände i dem de bägge, han en gång frälsat undan döden. Konungen bjöd, att man skulle leda honom hän i skogen och där hänga honom. Han ledsagades av tvåhundra man. När de hunnit in i skogen, kommo Hedreks väpnade män löpande efter dem med fanor och lurar, som de läto ljuda, så snart de fått sikte på dem. Detta hörde kamraterna, som skylde sig inne bland träden, och de rusade fram. När männen, som följde Hedrek, sågo dessa, flydde de alla. Några förmådde rädda livet; de flesta dräptes dock. Götarna togo sin konung och löste honom ur fjättrarna. Därpå begav han sig ned till sina skepp; och han hade med sig konungens son, ty denne hade han låtit vara hos den flock, som dolts i skogen. Konung Rollög drog nu samman en mäkta stor här. Men Hedrek härjade överallt, där han drog fram i hans rike.

— Illa hava dina råd bekommit mig, sade Rollög till sin drottning, jag har sport, att vår son lever hos Hedrek; och så retad som han nu är, skall han, en slik illgärningsman, icke draga sig för att dräpa svennen, liksom han tillförne fällt sin egen skuldlöse broder.
— Alltför lättrogna hava vi varit, sade drottningen. Du såg, hur vänsäll han var: ingen ville rätt fjättra honom utom de två ondskefulla männen. Vår son är i goda händer, och detta har blott varit en list av Hedrek; han ville med den pröva oss, men illa haven I velat löna honom för piltens uppfostran. Sänden därför några män hän till honom; låten dem bjuda honom förlikning och därtill så mycket av edert rike, som i bägge värden överens om. Bjuden honom ock eder dotter, på det vi måtte få vår son åter — hellre än att du skiljes osams från honom. Änskönt han är herre över ett ansenligt rike, så har han dock icke en så fager husfru som vår dotter.
— Icke hade jag ärnat tillbjuda någon min dotter, genmälde konungen, men enär du är en klok kvinna, skall ditt råd följas.

Några män sändes till konung Hedrek för att söka få förlikning å bane. På fastställd dag möttes konungarna, och förlikning slöts därmed, att Hedrek fick Hergerd, dottern av Rollög, och med henne följde som hemgift Vendland, som gränsar upp till Redgotaland. Konungarna skildes eniga, och Hedrek for hem till sitt rike med sin drottning.

En gång skulle konungen följa Sifka hem. Han red sin rappaste häst. Sent om aftonen kom han till en å. Där störtade hästen, men han sprang av. Nu skulle han bära Sifka över ån, och hon satte sig upp på hans skuldror. Han kastade henne då ned, så att hennes ena ben bröts av. Slutet vart, att hon drev död ned åt ån.

*

Sedan höll konung Hedrek sig stilla i sitt rike. Han vart en mycket vis man. Hervar hette hans dotter med Hergerd. I England uppfostrades hon hos en man vid namn Ormar. Hon var den vänaste av alla mor, reslig och stark som karlar, samt övade sig i att bruka pil och båge.

Kapitel 10 - Gestumblindes gåtor. Hedreks död.
Tillbaka till Hervararsagans förstasida

De tre sista meningarna har Nora Kershaw placerat i nästa kapitel. Bååth och Lönnroth har dock båda valt att ha dem här, vilket också i mitt tycke är ett bättre val..