Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav Tryggvessons historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113

Kapitel 11
Konung Haralds och Håkon jarls rådplägning.

Håkon jarl hade nu ånyo mycket att tänka på och överlägga med sig själv om och lät endast några få män vara hos sig i huset. Några dagar senare kom Harald till jarlen, och de började samtala. Konungen frågade, om jarlen hade tänkt på det samtal som de hade för några dagar sedan. »Fördenskull har jag», sade jarlen, »vakat både dag och natt sedan dess, och det synes mig vara det bästa rådet, att du behåller och styr hela det rike, som din fader hade och du tog i arv efter honom, men giver din frände Harald ett annat konungarike, som han kan få ära av». »Vad är det för ett rike», sade konungen, »som jag kan skänka Harald, om jag behåller Danavälde obeskuret?» Jarlen sade: »Det är Norge. De konungar som sitta där äro förhatliga för allt folket i landet, och alla vilja dem ondt, såsom de också förtjänat». Konungen sade: »Norge är ett stort land och där bor ett hårdt folk, som är svårt att angripa med utländsk här. Vi fingo pröva det, då Håkon1 värjde landet; vi miste mycket folk, men vunno ingen seger. Dessutom är Harald Eriksson min fosterson och knäsatt av mig». Då sade jarlen: »Länge har jag vetat, att I ofta han lämnat Gunnhildssönerna hjälp, men de ha dock icke lönat eder med annat än ondt. Vi skola vinna Norge mycket lättare än genom att tillkämpa oss det med hela danahären. Sänd bud till din fosterson Harald och erbjud honom att mottaga av dig det land och län, som han och hans bröder förut ha haft här i Danmark. Bed honom komma hit till dig, så kan Guld-Harald inom kort vinna riket i Norge från konung Harald gråfäll». Konungen invände, att det skulle anses som en illgärning att svika sin fosterson. »Danerna skola väl säga», svarade jarlen, »att det är bättre att dräpa en norsk viking än sin danske brorson». De talade nu härom en lång stund och blevo slutligen överens om saken.

  1. Dvs. Håkon Adalsteinsfostre. Här syftas på de anfall som Erikssönerna med dansk hjälp företogo mot Håkon. Se Håkon den godes historia kapitel 22 ff.

Kapitel 12
Harald Gormssons budsändning till Norge.

Guld-Harald kom åter för att tala med Håkon. Jarlen sade honom, att han nu hade drivit hans sak så, att det var godt hopp om att ett konungarike låg redo för honom i Norge. »Vi skola», sade han, »hålla fast vid vårt förbund; jag skall kunna giva dig ett godt stöd i Norge. Tag nu tillsvidare emot det riket! Konung Harald är gammal, och han har blott en son, som han icke älskar, och som dessutom är en frilloson»1. Jarlen talade nu om detta med Guld-Harald, till dess denne fann sig tilltalad av förslaget. Sedan talade de ofta tillsamman alla tre, konungen och jarlen och Guld-Harald.

Därefter sände konungen sina män norrut till Norge för att uppsöka Harald gråfäll. De blevo präktigt utrustade för denna färd, och de blevo väl emottagna, då de träffade konung Harald. De berättade, att Håkon jarl låg dödssjuk och nästan utan sans i Danmark, och vidare, att den danske konung Harald inbjöd sin fosterson Harald gråfäll att komma till honom och mottaga förläningar av honom, såsom han och hans bröder förut hade haft där i Danmark; han bad Harald komma och besöka sig i Jutland. Harald gråfäll framlade denna sak för Gunnhild och sina vänner. Man yttrade sig olika därom; några ansågo, att det icke var rådligt att företaga denna resa, när man betänkte, hurudana män man där hade att göra med; dock voro de flera som tillrådde, att man skulle fara, ty vid den tiden var det sådan hungersnöd i Norge, att konungarna knappt kunde föda sitt folk. Då fick den bygd, där konungarna oftast uppehöllo sig, sitt namn Hardanger2. I Danmark var årsväxten däremot någorlunda god, och man trodde sig skola få livsmedel därifrån, om konung Harald där finge län och styrelsemakt. Det beslöts sålunda, innan sändebuden foro hem, att konung Harald på sommaren skulle komma till Danmark till den danske konungen och av honom mottaga den ställning, som han erbjöd honom.

  1. Härmed åsyftas väl Harald Gormssons son och senare efterträdare Sven tveskägg, som var född några år före dessa händelser, Det är emellertid ovisst, om denne, såsom den isländska traditionen uppgiver, var oäkta född; enligt den danske historieskrivaren Saxo grammaticus var han av äkta börd.
  2. Hardanger, namn på bygden kring den inre Hardangerfjorden har här, i anslutning till berättelsen om den rådande nöden, oriktigt tolkats, som om det vore bildat av hard- »hård» och angr »olycka», »sorg», »nöd». I själva verket är dess senare led ett annat ord angr »(trång) fjord» och dess förra led samma ord, som föreligger i folkstamsnamnet Hordar och som ingår i de därav bildade Hordaland och Hordafylke; Hardanger utgjorde en del av det gamla Hordafylke (nuvarande S. Bergenhus amt).

Kapitel 13
Konung Haralds och Håkon jarls svek mot Guld-Harald.

Harald gråfäll for om sommaren till Danmark och hade med sig tre långskepp; ett av dem styrdes av hersen Arinbjörn från Fjordarna. Konung Harald seglade ut från Viken och till Limfjorden, där han lade till vid Hals1. Det sades honom, att den danske konungen snart skulle komma dit. Då Guld-Harald sporde detta, styrde han dit med nio skepp, som han förut hade utrustat för att fara på vikingatåg. Håkon jarl hade också utrustat en här och ämnade begiva sig på vikingafärd; han hade tolv skepp, alla stora.

När Guld-Harald hade begivit sig åstad, sade Håkon jarl till konungen: »Jag vet icke, om vi icke nu komma till att både ro ledingen och betala ledingsböter2. Nu dräper Guld-Harald Harald gråfäll och sedan tager han konungadömet i Norge. Tror du, att han bliver dig trogen, om du giver honom så stor makt? Han sade mig i vintras, att han skulle dräpa dig, om han komme i tillfälle därtill. Nu skall jag vinna Norge åt dig och dräpa Guld-Harald, om du vill lova mig, att jag kan med lätthet bliva förlikt med dig för dråpet3. Jag skall bliva din jarl och svärja dig trohetsed, och med din hjälp skall jag lägga Norge under dig och sedan hålla landet under ditt herradöme och betala dig skatt. Du blir då en större konung än din fader, om du råder över två riken». Konungen och jarlen blevo ense om detta, och Håkon for med sin här att uppsöka Guld-Harald.

  1. Beläget vid inloppet till Limfjorden.
  2. Ordstävsaktigt talesätt: ha besvär och möda och till på köpet lida förlust i stället för att få lön. — Ledingsböter utkrävdes av den, som uteblev från ledingen eller lät andra försummelser eller fel komma sig till last vid fullgörandet av ledingsplikten.
  3. Såsom närmaste släkting till Guld-Harald ålåg det Harald Gormsson att taga hämnd för hans död.

Kapitel 14
Konung Harald gråfälls fall vid Hals.

När Guld-Harald kom till Hals i Limfjorden, utmanade han genast Harald gråfäll till strid, och fastän Harald hade mindre folk, gick han genast i land, beredde sig för striden och ställde upp sin här. Innan fylkingarna gingo emot varandra, äggade Harald gråfäll ivrigt sina män och bad dem draga sina svärd, sprang därpå genast fram i spetsen för sin fylking och högg åt båda sidor. Så säger Glum Geiresson i »Gråfällsdråpa»1:

Den tappre svärdssvingarn Harald,
som fruktade aldrig i striden
att färga i blod sin klinga,
talade äggande kraftord.
Den vida härskande kungen
manade ivrigt hirden
att draga de vassa svärden.
Det talet blev frejdat bland männen.

Där föll konung Harald gråfäll; så säger Glum Geiresson:

Den vänsälle krigarkungen
på årornas snabba hästar2
red över gungande havet
till brädden av Limafjorden.
Den givmilde kungen, som lyckligt
sitt ord förstod att lägga,
föll på stranden vid Halsen.
Det dråpet vållade jarlen.

Där föll största delen av konung Haralds| här med honom; där föll också hersen Arinbjörn. Då hade femton år förflutit från Håkon Adalsteinsfostres fall och tretton år från Sigurd Hladejarls3. Så säger prästen Are Thorgilsson, att Håkon jarl rådde tretton år över sitt fädernearv i Tråndheim, innan Harald gråfäll föll; men under de sex sista åren som Harald gråfäll levde, säger Are, lågo Gunnhildssönerna och Håkon i strid med varandra och flydde ömsevis ur landet.

  1. Se Håkon den godes historia kapitel 5 not 1.
  2. »Årornas hästar» är skeppen.
  3. Enligt dessa beräkningar skulle Harald gråfäll ha fallit år 976. Snorre har emellertid här gjort Haralds regeringstid för lång. Hans död ägde i själva verket rum omkring år 965 eller 970.

Kapitel 15
Guld-Haralds död.

Håkon jarl och Guld-Harald möttes kort efter det Harald gråfäll hade fallit, och Håkon jarl lade genast sina skepp till strid mot Guld-Harald. Håkon vann seger, Harald blev tagen till fånga, och Håkon lät hänga honom. Därefter for Håkon jarl till den danske konungen, med vilken han lätt nog förliktes för hans frände Guld-Haralds dråp. Sedan uppbådade konung Harald krigsfolk i hela sitt rike och drog ut med sex hundra1 skepp. I hans följe befunno sig då Håkon jarl och Harald grenske, son till konung Gudröd2, och många andra stormän, som hade varit tvungna att fly från sina odal-gårdar för Gunnhildssönerna. Den danske konungen förde sin flotta norrut till Viken, och allt folket gav sig där under honom. När han kom till Tunsberg, slöt sig en stor skara män till honom.

Konung Harald överlämnade hela den här, som hade slutit sig till honom i Norge, åt Håkon jarl och uppdrog åt honom styrelsen över Rogaland, Hordaland, Sogn, Firdafylke, Sunnmöre, Raumsdal och Nordmöre. Dessa sju fylken gav konung Harald Håkon jarl att styra på samma villkor, som Harald hårfagre hade givit dem åt sina söner, blott med den skillnaden, att Håkon där liksom i Tråndheim skulle ha alla kungsgårdarna och landsskylderna och därjämte så mycket han behövde av vad som eljest tillkom konungen, om en fientlig här inföll i landet.

Åt Harald grenske gav konung Harald Vingulmark, Vestfold och Agder till Lidandesnes3 jämte konungatitel och överlämnade åt honom all den makt, som hans fränder fordom hade haft och som Harald hårfagre hade givit sina söner. Harald grenske var då aderton år gammal; han blev sedermera en namnkunnig man. Sedan for danakonungen Harald hem med hela den danska hären.

  1. Med »hundra» menas här ett s. k. »storhundrad», dvs. ett antal av etthundratjugo. Sammanlagda antalet skepp var således sjuhundratjugo.
  2. Se Harald gråfälls historia kapitel 11.
  3. Lidandesnes (nu Lindesnes) bildade gränsen mellan östra och västra Agder.

Kapitel 16
Gunnhildsönerna lämna landet.

Håkon jarl for med sitt folk norrut längs kusten. När Gunnhild och hennes söner sporde detta, samlade de en här; men de hade svårt att få folk, och de grepo då till samma utväg som en gång förut och seglade västerut över havet med de män som ville följa dem. De kommo först till Orknöarna och stannade där en tid. Jarldömet där innehades nu av Thorfinn »skalleklyvarens» söner, Hlodver och Arnvid, Ljot och Skule1. Håkon jarl lade allt landet under sig; han uppehöll sig den vintern i Tråndheim. Så säger Einar »skålaglam» i »Vellekla»:

Den hedersinnade jarlen,
den silkespannbandprydde,
tvang under sig sju fylken.
Det var en lycka för landet.

Då Håkon jarl for norrut längs kusten om sommaren och folket underkastade sig hans välde, påbjöd han över hela sitt rike, att tempel och offer skulle vidmakthållas, och så skedde det. Så heter det i »Vellekla»:

Den kloke, vänsälle fursten
lät gudarnas härjade tempel
stå upp i förnyad fägring
till helgedomar för folket.
Den sköldklädde krigarn förde
bud om manfall ofta
till berglandet hem över havet.
Gudarnas vilja han följer.

De nådiga gudarna vände
försonta åter till bloten —
den mäktige krigarn vinner
heder av sådan gärning.
Fruktbar som förr är jorden,
se'n den givmilde krigarn låter
männen glada befolka
gudarnas heliga tempel.

Nu ligger hela landet
norr om Vik under jarlen.
Håkon den mäktiges rike
sträcker sig vidt över Norge.

Den första vintern som Håkon styrde riket gick sillen till rundt omkring i landet, och om hösten förut hade det vuxit säd överallt där det hade blivit sått. Om våren skaffade man sig utsäde, så att de flesta bönderna sådde sina åkrar, och det tecknade sig snart till god äring.

  1. Om Thorfinn, son till Torv-Einar, se Håkon den godes historia kapitel 5 och 10.

Kapitel 17
Strid.

Konung Ragnfred, en son till Gunnhild, och Gudröd, en annan son till Gunnhild, dessa två voro nu de enda av Eriks och Gunnhilds söner som voro i livet. Så säger Glum Geiresson:

Hoppet om rikedomar
försvann för mig, då Harald1
livlös föll i striden.
Hans död gör skalden fattig.
Hans båda bröder likväl
ha lovat mig belöning.
Av dem kan männens skara
rika gåvor vänta.

Ragnfred började sin färd om våren, då han hade varit en vinter på Orknöarna. Han styrde österut till Norge och hade en vacker här och stora skepp. När han kom till Norge, fick han veta, att Håkon jarl uppehöll sig i Tråndheim. Han styrde då norrut förbi Stad och härjade i Sunnmöre; en del av folket gav sig under honom, såsom det ofta händer, när fiendehärar draga igenom ett land, att de som bli utsatta för hemsökelsen söka sig hjälp där de bäst tro sig kunna finna den. Då Håkon jarl sporde, att det rådde ofred söderut i Möre, skaffade han sig skepp, uppbådade krigsfolk, rustade sig snabbt och styrde ut längs fjorden. Han fick mycket folk.

Ragnfred och Håkon jarl möttes norrut i Sunnmöre. Håkon började genast angreppet; han hade mera folk och smärre skepp än sina motståndare. Striden blev hård, och det gick olyckligt för Håkon. De kämpade omkring förstävarna, som det då var sed. Det var ström i sundet, och alla skeppen drevo tillsamman in mot land. Jarlen lät också ro baklänges till stranden på det ställe, där det syntes honom bäst att gå i land. Men då skeppen kände botten, stego jarlen och allt hans folk ur och drogo dem upp på land, så att deras fiender icke skulle kunna draga dem ut igen. Sedan ställde jarlen upp sin här på stranden och uppmanade Ragnfred att gå i land. Ragnfreds män lade till längre ute, och de båda härarna sköto en lång stund på varandra; Ragnfred ville emellertid icke gå i land; och de skildes därför utan ytterligare strid.

Ragnfred styrde med sin flotta söderut förbi Stad, ty han fruktade, att en landthär möjligen skulle sluta sig till Håkon jarl. Men jarlen för sin del undvek vidare strid, emedan skillnaden i storlek mellan deras skepp syntes honom för stor. Han for om hösten norrut till Tråndheim och stannade där över vintern. Konung Ragnfred innehade då allt landet söder om Stad2: Firdafylke, Sogn, Hordaland och Rogaland. Han hade en stor styrka samlad hos sig om vintern. När det vårades, uppbådade han till leding och fick mycket folk. Sedan for han omkring i alla de nämnda fylkena för att skaffa sig folk och skepp och andra förnödenheter som han behövde.

  1. Harald gråfäll. Versen är hämtad ur »Gråfällsdråpa».
  2. Stad (nu Stadtland) låg på gränsen mellan Firdafylke och Sunnmöre.

Kapitel 18
Strid i Sogn.

Då det vårades, uppbådade Håkon jarl krigsfolk från hela norra delen av riket. Han fick mycket folk från Hålogaland och Naumudal, ända från Byrda1 till Stad hade han män från alla kustlandskapen, och till honom samlades en här från hela Tröndelagen och likaledes från Raumsdal. Det berättas, att han hade folk från fyra folkland; sju jarlar följde honom, och de hade alla tillsamman en ofantlig här. Så heter det i »Vellekla»:

Det hände se'n, att den tappre
försvararn av mörernas fylke
kamplysten männen förde
nordan till Sogn till striden.
Den mäktige svärdssvingarn styrde
skepp från fyra fylken.
Krigarn gjorde den färden
till gagn för hela landet.

Sju mäktiga jarlar följde
korparnas mättare2 villigt
på snabba skeppen mot söder
till svärdens och sköldarnas möte.
I hela Norge det spordes,
när hären drog samlad till striden.
De fallna krigarnas kroppar
flöto i hopar kring näsen.

Håkon jarl förde hela denna här söderut förbi Stad. Då han fick höra, att konung Ragnfred med sin här hade farit in i Sogn, vände han sig genast ditåt med sitt folk, och han och Ragnfred möttes där. Jarlen lade sina skepp i land, inhägnade en stridsplats åt konung Ragnfred och bestämde plats för slaget3. Så heter det i Vellekla:

Kungen4 för andra gången
vendernas bane5 mötte
i strid. Det manfall som gjordes
blev vida bekant i Norden.
Krigarn6 bjöd männen att vända
de sköldprydda skeppens stävar
in emot land och binda
havets fålar7 vid näset.

Det blev en hård strid. Håkon jarl, som var mycket överlägsen i antal, vann seger. Detta skedde på Thinganes, där Sogn och Hordaland mötas. Konung Ragnfred flydde till sina skepp, men av hans här föllo tre hundra8 män. Så heter det i Vellekla:

Häftig var striden, förrn jarlen
lyckades fälla i kampen
tre hundra av fiendeflocken
till byte för likfåglars skara.
När rik på byte han vände
tillbaka till skeppen, gick vägen
över de fallnas huvud.
Segern var lycklig för landet.

Efter denna strid flydde Ragnfred ur Norge. Håkon jarl hade nu skaffat landet fred och lät den stora här, som hade följt honom om sommaren, fara tillbaka norrut. Själv stannade han i Sogn under hösten och vintern.

  1. Byrda, nu Børø, nära gränsen mellan Nordmöre och Naumudal.
  2. »Korparnas mättare», poetisk omskrivning för krigare (här Håkon jarl).
  3. Jämför Håkon godes historia kapitel 24 not 2.
  4. Ragnfred.
  5. »Vendernas bane» betecknar Håkon jarl, som under sina vikingafärder i Östersjön kämpat mot venderna.
  6. Håkon jarl.
  7. »Havets fålar», poetisk beteckning for skeppen.
  8. Dvs. trehundrasextio; jfr kapitel 15 not 1.

Kapitel 19
Håkon jarls giftermål.

Håkon jarl äktade en kvinna som hette Thora, dotter till en mäktig man vid namn Skage Skoptesson. Thora var en mycket vacker kvinna. Deras söner voro Sven och Heming; Bergljot hette deras dotter, som sedan blev gift med Einar »tambarskälve». Håkon jarl var mycket kvinnokär och hade många barn. En dotter till honom hette Ragnhild; henne bortgifte han med Skopte Skagesson, en broder till Thora. Jarlen älskade Thora så högt, att hennes fränder blevo honom mycket kärare än andra män; av alla hennes släktingar satte han dock mest värde på sin svåger Skopte Skagesson. Jarlen gav honom stora inkomster på Möre. När de voro i leding, skulle Skopte lägga sitt skepp närmast jarlens, och ingen hade lov att lägga sitt skepp emellan deras.

 

Kapitel 20
Tidende-Skoptes fall.

En sommar, då Håkon jarl hade leding ute, hade Thorleiv den vise befälet över ett av hans skepp. Erik1 var också med på färden; han var då tio eller elva år gammal. När de gingo i hamn om aftnarna, ville Erik icke nöja sig med mindre än att de lade sitt skepp närmast jarlens. Men då de kommo söderut till Möre, mötte dem där jarlens svåger Skopte med ett väl bemannat långskepp. Då de rodde fram till flottan, ropade Skopte, att Thorleiv skulle rymma hamnen för honom och lämna sin ankarplats. Erik svarade genast och bad Skopte söka sig en annan plats. Detta hörde Håkon jarl, att hans son Erik nu ansåg sig så mäktig, att han icke ville vika för Skopte; han ropade genast tillbaka, att de skulle lämna sin plats; eljest skulle det gå dem illa och de skulle få hugg, om de icke lydde. Då Thorleiv hörde detta, ropade han på sina män och bad dem göra fartyget loss från förtöjningarna, och så gjorde de. Skopte lade därefter sitt skepp på den plats som han var van att ha närmast jarlens.

Det var en överenskommelse mellan Skopte och jarlen, att Skopte skulle säga jarlen tidender, när de voro tillsamman, och jarlen omtalade för Skopte de händelser som han först fick att höra; han kallades därför Tidende-Skopte.

Under vintern uppehöll Erik sig hos sin fosterfader Thorleiv, men tidigt på våren samlade han en skara män omkring sig, och Thorleiv gav honom en skuta med femton roddarbänkar2 och med allt tillbehör, tält och proviant. Erik styrde ut längs fjorden och sedan söderut till Möre. Tidende-Skopte for med ett bemannat femtonbänkarsfartyg mellan sina gårdar. Erik styrde emot honom med sitt fartyg och angrep honom. Där föll Skopte, men Erik gav fred åt de män som sluppit undan med livet. Så säger Eyjolv »dådskald» i »Bandadråpa»3:

Sent på dagen den unge
krigarn for med sitt följe
på sjökungens snabba skida4
att möta den käcke hersen.
Den tappre svärdssvingarn fällde
Skopte snart i kampen.
Ulvens mättare5 ofta
gav korparna föda i striden.

Den mäktige guldutdelarn6
kom mannen att falla i kampen.
Brådt den ringprydde krigarns
liv du rövade, furste!
Den vapenskicklige gossen
lämnade icke striden,
förrn fienden fälld han såg ligga.
Gudarnas ynnest ger seger7.

Därefter seglade Erik söderut längs kusten och kom fram till Danmark, där han uppsökte konung Harald Gormsson och stannade hos honom över vintern. Men våren därefter sände den danske konungen Erik norrut till Norge, gav honom jarlsvärdighet och därjämte styrelsen över Vingulmark och Raumarike på samma villkor, under vilka de skattskyldiga konungarna förut hade innehaft dem. Så säger Eyjolv »dådskald»:

Ett barn ännu till åldern,
den tappre jarlasonen
for på sitt drakskepp mot söder
att gästa den givmilde kungen8.
Danernas mäktige drotten
önskade sätta sedan
den hjälmbetäckte krigarn
till styresman i landet9.

Erik jarl blev sedan en mäktig hövding.

Olav Tryggvessons historia - kapitel 21-30
Tillbaka till Olav Tryggvessons förstasida

  1. Håkon jarls son.
  2. Dvs. ett så stort fartyg, att det framdrevs med femton par åror.
  3. Eyjolv »dådskald», isländsk diktare, känd endast genom den här anförda »Bandadråpa», vari han skildrar Erik jarls bedrifter, och som synes vara författad mellan åren 1000 och 1012. Tillnamnet »dådskalden» syftar troligen på innehållet i denna sång (Eriks dåd). Dråpans namn, Bandadråpa, härleder sig från det i omkvädet förekommande ordet banda, gen. pl., »gudarnas» (jfr nedan not 5).
  4. »Sjökonungens skida», poetisk beteckning för skeppet.
  5. »Ulvens mättare» är den tappre krigaren (här Erik jarl).
  6. »Guldutdelarn», dvs. den frikostige mannen.
  7. Den sista versraden hör ej omedelbart samman med det föregående, utan utgör en del av dråpans omkväde.
  8. Harald Gormsson i Danmark.
  9. Dvs. i Norge.