Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Håkon den godes historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32

Kapitel 21
Om Erikssönerna.

Erikssönerna lågo ofta på härnadståg i österväg, men stundom härjade de i Norge, såsom förut är omtalat. Konung Håkon härskade i Norge. Det var under denna tid god äring och god fred i landet, och han själv var mycket älskad.

 

Kapitel 22
Erikssönernas färd till Norge.

Då konung Håkon hade varit konung i Norge i tjugo år, kommo Eriks söner söderifrån från Danmark och hade med sig en mycket stor här. Det var i denna mycket folk som hade följt dem på härnadstågen, men mycket större var dock den danska här som Harald Gormsson1 hade givit dem. De fingo mycket god vind, seglade ut ifrån Vendel och kommo in till Agder, styrde sedan norrut längs kusten och seglade dag och natt2. Vårdkasarna blevo icke tända, därför att det var sed, att de tändes österifrån längs kusten, men där österut hade man icke blivit varse deras färd. Därtill kom, att konungen hade fastställt stora böter för dem, som överbevisades om att utan giltig anledning ha tändt vårdkasarna. Krigsskepp och vikingar foro nämligen ofta omkring på de yttre öarna och härjade, och då trodde landets innebyggare, att det var Eriks söner som färdades där, vårdkasarna tändes och det gick häruppbåd över hela landet; men Erikssönerna seglade tillbaka till Danmark och hade icke haft någon dansk här, utan endast sitt eget folk, och stundom var det andra vikingar. Häröver blev konung Håkon mycket vred, eftersom det vållade arbete och kostnader, men intet gagn; bönderna klagade också för sin del, när det gick så. Detta var anledningen till att ingen underrättelse kom om Erikssönernas färd, förrän de kommo norrut till Ulvasund3. De lågo där i sju dygn, och det gick nu bud därom landvägen över edet4 norrut till Möre. Men konung Håkon befann sig då i Sunnmöre på sin gård Birkestrand på ön Fräde5 och hade ingen här utom sin hird och de bönder, som hade varit på gästning hos honom.

  1. Se kapitel 10 not 1.
  2. I allmänhet seglade man vid färder längs kusten endast under dagen och låg stilla vid land under natten.
  3. Ulvasund är sundet mellan Vägö (nuvarande Vaagsø) och fastlandet i norra Firdafylke.
  4. Jämför Harald hårfagres historia kapitel 12 not 2.
  5. Fräde (nu Fredö) ligger i själva verket icke i Sunnmöre, utan Nordmöre.

Kapitel 23
Om Egil Ullsärk.

Spejarna kommo till konung Håkon och underrättade honom, att Erikssönerna lågo med en stor här söder om Stad1. Han lät då kalla till sig de klokaste män som funnos där och frågade dem till råds, om han skulle kämpa med Eriks söner, ehuru hans folk var mycket underlägset i antal, eller fly undan norrut och skaffa sig mera folk. Egil ullsärk hette en bonde, som bodde där; han var nu tämligen gammal, men hade varit större och starkare än alla andra män och en väldig kämpe. Han hade länge burit konung Harald hårfagres baner. Egil svarade på konungens tal: »Jag har varit i flera strider tillsammans med eder fader, konung Harald; han kämpade än med en större här, än med en mindre, och vann alltid seger; men aldrig hörde jag honom söka det rådet, att hans vänner skulle lära honom att fly. Vi skola icke heller giva eder det rådet, konung, ty vi tro oss äga en tapper hövding. Vi skola också troget följa eder». Många andra instämde i detta tal. Konungen sade också, att han var mest benägen att kämpa med det folk han kunde få där. Detta blev då också beslutat. Konungen lät skära upp härpil2 och sända åt alla håll och lät samla det folk han kunde få. Då sade Egil ullsärk: »Jag fruktade en tid, då denna långa fred rådde, att jag skulle komma att dö av ålderdomssvaghet på min sänghalm, men jag ville hellre falla i strid och följa min hövding; nu kan det hända, att det kan bliva så».

  1. Se Harald hårfagres historia kapitel 12 not 1.
  2. »Härpil» var en budkavle i form av en pil, som användes vid uppbåd till krigstjänst. Att »skära upp härpil» betyder att iordningställa och utsända dylik budkavle.

Kapitel 24
Slaget vid Frädarberg.

Eriks söner styrde norrut förbi Stad, så snart de fingo vind. Då de kommo norr om Stad, fingo de veta, var konung Håkon var och styrde emot honom. Konung Håkon hade nio skepp. Han lade sig på norra sidan under Frädarberg1 i Fäösundet. Erikssönerna lade till söder om berget; de hade mer än tjugo skepp. Konung Håkon sände bud till dem och uppmanade dem att gå i land; han sade, att han hade inhägnat ett stridsfält för dem2 på Rastarkalv3 Där är en stor och jämn slätt, och ovanför går en lång, men tämligen låg höjdsträckning. Erikssönerna lämnade då sina skepp och gingo norrut över åsen innanför Frädarberg och så fram till Rastarkalv. Egil vände sig till konung Håkon och bad, att han skulle giva honom tio män och tio baner; konungen gjorde så. Därpå gick Egil med sina män upp bakom höjden, men konung Håkon drog sig upp på slätten med sin här, satte upp sitt fälttecken, ställde upp hären i slagordning och sade: »Vi skola ha en lång slaglinje, så att de icke kunna kringränna oss, oaktat de ha mera folk». De gjorde så. Det blev en stor och hård drabbning. Egil lät nu sätta upp de tio baner som han hade och ordnade de tio män som buro dem så, att de skulle gå så nära under höjden som möjligt och lämna ett mellanrum mellan sig var och en. De gjorde så och gingo fram längs höjden så nära denna som möjligt, så som om de ville komma i ryggen på Erikssönerna. De som stodo överst i Erikssönernas fylking, sågo att många baner kommo farande i hast och höjde sig över backen, och de trodde då, att med dem följde mycket folk, som ville komma bakom dem mellan dem och skeppen. Där blev nu ett starkt ropande, och den ene omtalade för den andre, vad som var å färde. Därefter började deras här att vika, och när konungarna sågo det, flydde de. Konung Håkon anföll då häftigt, förföljde de flyende och fällde många män.

  1. Frädarberg, på en i sydost utskjutande udde av ön Fräde (nu Fredö, se kapitel 22 not 5).
  2. Det var i forntiden sed att genom hasselkäppar utmärka den blivande stridsplatsen.
  3. Rastarkalv är slätten norr om Frädarberg.

Kapitel 25
Om Erikssönerna.

När Gamle Eriksson kom upp på åsen ovanför berget, vände han sig om och såg då, att de icke förföljdes av mera folk än det som de förut hade kämpat med, och att detta endast var en krigslist. Då lät konung Gamle blåsa till anfall, sätta upp sitt baner och ordna sin här till slag; alla norrmännen vände om, men danerna flydde till skeppen. Då konung Håkon och hans här hunno fram, kom det på nytt till en mycket häftig strid; konung Håkon hade nu mest folk. Det slutade så, att Erikssönerna flydde. De drogo sig söderut ned från åsen, men några av deras män veko söderut mot berget, och dem förföljde konung Håkon. En jämn slätt utbreder sig öster om åsen och västerut upp emot berget, men på västsidan äro branta klippor. Gamles män veko undan upp på berget, men konung Håkon anföll dem så häftigt, att han dräpte somliga och somliga sprungo västerut nedför berget, och de blevo alla dödade. Konungen lämnade icke stället, förrän varenda man var död.

 

Kapitel 26
Konung Gamles fall.

Gamle Eriksson flydde också från åsen och ned på slätten söder om berget. Där vände han sig ännu en gång emot sina fiender och fortsatte kampen. Det samlades ånyo folk omkring honom, och dit kommo också alla hans bröder med stora följen. Egil ullsärk gick då i spetsen för Håkons män och trängde hårdt fram, och han och konung Gamle skiftade hugg med varandra. Konung Gamle blev hårdt sårad, men Egil föll och mycket folk med honom. Då kom konung Håkon dit med de skaror som hade följt honom, och det kom till en ny strid. Konung Håkon trängde åter hårdt fram, högg båda sidor och fällde man efter man. Så säger Guthorm »sindre»:

Skräckslagen flydde hären
för den hårdt framträngande krigarn;
framför baneren gick han
orädd mot fiendeskaran.
Den tappre vapensvingarn
skonar sig ej i kampen:
åt honom nornorna skänkte
större mod än åt andra.

Erikssönerna sågo sina män falla på alla sidor om sig. Då vände de sig och flydde till sina skepp. Men de som förut hade flytt till skeppen, hade stött dem ut från land, och en del av skeppen lågo på det torra på grund av ebben. Då sprungo Erikssönerna och alla de män som följde dem i havet. Där föll Gamle Eriksson, men hans bröder nådde skeppen och styrde bort med det folk som var kvar och foro sedan söderut till Danmark.

 

Kapitel 27
Egil ullsärk högsättes.

Konung Håkon tog där de skepp, som lågo uppe på den torrlagda stranden och som Erikssönerna hade ägt, och lät draga dem upp på land. Där lät konung Håkon lägga Egil ullsärk i ett skepp och med honom alla de män, som hade fallit i hans skara, och lät hölja det med jord och stenar. Konung Håkon lät också sätta upp flera andra skepp och lägga de fallne på dem, och man ser ännu dessa högar söder om Frädarberg. Eyvind »skaldefördärvaren»1 diktade denna vers, då Glum Geiresson i sin dikt skröt över konung Håkons fall:

Den orädde kungen fordom
färgade svärdets eggar
i Gamles blod — då svällde
hos krigarna segermodet.
För gladlynte fursten alla
Eriks söner flydde;
ut på havet de drevos.
Nu sörjer hären den fallne.

Höga bautastenar stå vid Egil ullsärks hög.

  1. Se Prologus not 3.

Kapitel 28
Konung Håkon får underrättelse om ett fientligt anfall.

Då konung Håkon Adalsteinsfostre hade varit konung i Norge i tjugosex år, efter det att hans broder Erik lämnade landet, hände det, att konung Håkon befann sig på Hordaland och tog gästning på gården Fitjar på Stord; han hade där sin hird och många bönder som gäster. När konungen en dag satt vid frukostbordet, fingo hans vakter som voro ute se, att många skepp kommo seglande söderifrån och icke hade långt kvar till ön. Då sade den ene till den andre, att de skulle underrätta konungen, att de trodde sig se en fientlig här komma seglande emot dem; men ingen tyckte att det var lätt att bringa konungen sådant budskap, ty han hade med strängt straff hotat den som gjorde det. Det tycktes dem dock omöjligt, att konungen icke skulle få veta detta. Då gick en av dem in i stugan och bad Eyvind Finnsson genast följa med sig ut; det gällde något mycket viktigt. Så snart Eyvind kom ut gick han bort till ett ställe varifrån man kunde se skeppen. Han såg genast, att det var en stor här som kom seglande, gick skyndsamt tillbaka in i stugan till konungen och sade: »Kort är stunden för de farande, men lång är måltidstimmen» Konungen såg på honom och sade: »Vad står på?» Eyvind kvad:

Krigarskaran, som nalkas
att hämnas den vasse Blodyx,
larmande svärdsting1 kräver.
Ej länge få stilla vi sitta.
Farligt det är att båda
för härskarn kommande ofred.
Din ära blott vill jag dock, konung!
Nu gripom de prövade vapnen!

Konungen sade: »Du är en så bra karl, Eyvind, att du icke bringar bud om fiender, om det icke är sant. Konungen lät då taga bort bordet2 och gick därefter ut och såg på skeppen. Han såg genast, att det var krigsskepp, och frågade sina män, vilket beslut man borde fatta, om de skulle kämpa med det folk som de hade eller gå ombord och segla undan norrut. »Det är lätt att se», sade konungen, »att vi nu skola komma att kämpa mot större övermakt än vi förut ha haft emot oss, och dock ha vi ofta tyckt, att vi ha varit mycket underlägsna i antal, när vi kämpat mot Gunnhildssönerna». Männen dröjde att giva svar härpå. Då sade Eyvind:

Konung, icke det höves
den raske krigarn att föra
skeppen längre norrut.
Låt oss ej dröja med kampen!
Nu är det som Harald kommer
med väldig flotta från söder
brusande fram över havet.
Nu tagom skölden i handen!

Konungen svarade: »Detta är käckt talat och så tänker jag också själv; men jag vill likväl höra flera mäns omdöme i denna sak». Men då männen tyckte sig förstå, huru konungen ville ha det, svarade många, att de ville hellre falla manligen än fly för danskarna utan att pröva lyckan; de sade, att de hade ofta vunnit seger, då de hade kämpat med mindre styrka. Konungen tackade dem hjärtligt för deras ord och bad dem väpna sig, och så gjorde de. Konungen kastade sin brynja på sig, omgjordade sig med svärdet »Kvarnstensbitaren»3, satte en guldbeslagen hjälm på huvudet, tog ett spjut i handen och hängde en sköld vid sidan. Därefter uppställde han hirden och bönderna i en fylking och satte upp sina fälttecken.

  1. »Svärdsting», skaldisk omskrivning for »strid».
  2. Vid slutad måltid ställdes de framsatta borden undan.
  3. Jämför Harald hårfagres historia kapitel 41.

Kapitel 29
Om Erikssönernas här.

Harald Eriksson var hövding över bröderna efter Gamles fall. Bröderna hade fört en stor här med sig från Danmark. Där befunno sig då i deras följe morbröderna Eyvind »skreyja»1 och Alv askman2; de voro starka och modiga män och stora mandråpare. Erikssönerna styrde med sina skepp mot ön, gingo i land och ordnade sin här. Det berättas, att det var så stor skillnad i antal, att det var sex man mot en; så mycket manstarkare voro Erikssönerna.

  1. »Skreyja» betyder »den skröplige».
  2. Tillnamnet är bildat av ordet »ask» i betydelsen av ett slags fartyg.

Kapitel 30
Om konung Håkons här.

Konung Håkon hade ställt upp sitt folk, och det berättas, att konungen kastade av sig brynjan, innan striden började. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren» i »Håkonarmål»:

De funno Björns broder1
klädd i brynja;
den härlige kungen
stod under baneret.
Svärden voro dragna,
spjuten skakades.
Striden begynte.

Med rop han äggade
hålöger och holmryger2;
jarlarnas bane
ilade till kampen.
Godt följe av norrmän
hade den givmilde
ö-danernas skräck3,
där hjälmklädd han stod.

I vrede han fällde
sin brynja till marken,
hirdmännens herre,
förrn kampen begynte.
Med männen skämtade
den gladlynte kungen,
som skulle värja sitt land.
Klädd i guldhjälm han stod.

Konung Håkon utvalde med omsorg sina hirdmän efter styrka och tapperhet, liksom hans fader konung Harald hade gjort. Thoralv Skolmsson den starke var där och gick vid sidan om konungen; han bar hjälm och sköld, spjut och ett svärd, som kallades Fotbred. Det sades, att han och konungen voro jämnstarka. Detta omtalar Thord Sjåreksson4 i den dråpa som han diktade om Thoralv:

Med lust gick hären till striden,
där kamphårda krigarskaror
med vrede drabbade samman —
vid Fitjar på Stord stod kampen.
Den tappre svärdsvingarn Thoralv,
i styrka konungens like,
gick djärv mot fiendeflocken
i spetsen vid konungens sida.

Då fylkingarna gingo emot varandra, blev det en häftig och blodig strid. När männen hade kastat sina spjut, drogo de sina svärd. Konung Håkon och Thoralv gingo framför baneret och höggo åt båda sidor. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren»:

Så bet svärdet
i konungens hand
genom brynjans stål,
som om i vatten den stunges.
Spjuten klungo,
sköldarna brusto,
svärden rungade
mot männens huvud.

Sköldar och skallar
krossades skonlöst
av Håkonsmännens
hårda klingor.
Strid blev på ön;
kungarna färgade
de blanka sköldarna
i männens blod.

Konung Håkon var lätt att känna igen framför andra män; det glänste också av hjälmen, när solen sken därpå, och många riktade sina vapen mot honom. Då tog Eyvind Finnsson en hatt och satte över konungens hjälm.

Håkon den godes historia - kapitel 31-32
Tillbaka till Håkon den godes förstasida

  1. Om Håkons halvbroder Björn se Harald hårfagres historia kapitel 21, 34, 36.
  2. Dvs. män från Hålogaland och från öarna i Rogaland (vilka här exempelvis nämnas bland dem som befunno sig i Håkons här).
  3. Denna beteckning syftar på Håkons i kapitel 7-8 ovan omtalade härfärder.
  4. Thord Sjåreksson, isländsk skald, vars verksamhet synes ha tillhört förra hälften av 1000-talet. Av hans dikter äro bevarade bl. a. några små fragment dels av den här omtalade dikten om Thoralv Skolmsson, dels av ett arvkväde över Olav den helige, »Rodudråpa» (»Korsdråpan»), författad kort efter Olavs fall (1030).