Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Håkon den godes historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32

Kapitel 31
Eyvind »skreyas» fall.

Eyvind »skreyja»1 ropade nu högt: »Gömmer norrmännens konung sig nu, eller har han flytt, eller var är nu guldhjälmen?» Därpå gingo Eyvind och hans broder Alv fram, höggo åt båda sidor och betedde sig, som om de voro rasande eller galna. Konung Håkon sade högt till Eyvind: »Gå fram åt det håll du nu går, om du vill träffa norrmännens konung!» Så säger Eyvind »skaldefördärvaren»:

Kämpen - huld mot männen,
men ej mot det röda guldet2
bad Skreyja att icke vika
från vägen som han valt sig.
»Vill du», sade han, »träffa
den stridsbeprövade fursten,
så gå din väg rätt framåt
mot norrmännens stolte konung!»

Det dröjde icke heller länge, förrän Eyvind kom dit, lyfte sitt svärd och högg till konungen. Thoralv stötte till honom med skölden; därvid snubblade Eyvind, och konungen fattade svärdet »Kvarnstensbitaren» med båda händerna, högg till Eyvind i hjälmen och klöv hjälmen och huvudet ända ned till axlarna. Därefter dräpte Thoralv Alv askman. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren»:

Jag vet, att det vassa svärdet,
lyftat med båda händer
högt av den kraftfulle kungen,
den usle vikingen dräpte.
Danernas skräck och skada3,
orädd alltid i kampen,
klöv med guldprydda svärdet
den hjälmklädde krigarens huvud.

Efter brödernas fall trängde konung Håkon fram så häftigt, att alla veko tillbaka för honom. Erikssönernas här greps då av skräck, och snart började flykten, Konung Håkon var i spetsen för sin fylking, förföljde häftigt de flyende och utdelade täta och hårda hugg. Då kom en pil flygande, en av det slag som kallas »flein»4, och träffade konung Håkon i armen, i muskeln nedanför axeln. Många påstå, att Gunnhilds skosven, som hette Kisping, hade sprungit fram i vimlet och ropat: »Giv plats för konungens baneman!» och därefter avskjutit pilen mot konung Håkon. Somliga åter säga, att ingen vet, vem som sköt, och det kan väl också vara så, ty pilar och spjut och alla slags kastvapen flögo så tätt som snö. Många föllo i Erikssönernas här både på slagfältet och på vägen till skeppen och på stranden, och många sprungo i havet; men många nådde skeppen, bland dem alla Erikssönerna, och rodde genast därifrån, förföljda av Håkons män. Så säger Thord Sjåreksson:

Mot fienden hären troget
värjde sin älskade herre —
för honom de stredo, som gärna
de ville se åldras som konung.
För Haralds givmilde ättling
den hårda kampen begynte,
när Gunnhilds son från söder
kom - han föll på flykten5.

Hur kraften var tömd, det syntes,
när bönderna sårade sutto
på hemfärd vid tunga åror.
Mång kämpe föll där i striden.
En bragd må det kallas, att krigarn
— varmt blod gav han korpen att dricka —
i kamp så hård och farlig
gick närmast vid konungens sida6.


Håkon den gode i slaget på Fitjar.

  1. Jämför kapitel 29 not 2.
  2. Dvs. frikostig med guld mot sina män.
  3. Om anledningen till denna beteckning för Håkon jfr kapitel 30 not 3.
  4. »Flein» var en pil med lång och rak spets.
  5. De två sista versraderna syfta på Håkons brorson Gamle Eriksson, som föll under flykten i slaget på Rastarkalv (se kapitel 26 ovan).
  6. Krigaren som gick närmast konungen är Thoralv Skolmsson, om vilken kvädet är diktat; jfr ovan kapitel 30.

Kapitel 32
Konung Håkons död.

Konung Håkon gick ombord på sitt skepp och lät där förbinda sitt sår, men blodflödet var så starkt, att man icke kunde stilla det, och då det led fram på dagen, föll konungen i vanmakt. Han sade då, att han ville fara norrut till sin gård på Alreksstader; men då de hunno till Håkonshällen1, lade de till där. Konungen var nu nära döden, och han kallade till sig sina vänner och meddelade dem, huru han ville ha det ordnat med riket. Han efterlämnade endast en dotter, som hette Thora, men ingen son; han bad dem därför sända bud till Erikssönerna, att de skulle vara konungar över landet, men bad dem visa godhet mot hans vänner och fränder. »Om det förunnas mig att leva», sade han, »skall jag fara bort ifrån landet och till kristna män och göra bot för vad jag brutit emot Gud;´men om jag dör här i hedendom, så given mig här den grav som synes eder bäst!» Kort därefter dog konung Håkon där, på samma klippa där han var född.

Konung Håkon sörjdes så djupt, att både vänner och fiender begräto hans död och sade, att aldrig skulle en så god konung någonsin mera komma i Norge. Hans vänner förde hans lik norrut till Säheim i Nordhordaland och uppkastade där en stor hög, i vilken de lade konungen fullt väpnad och klädd i sin bästa klädnad, men utan annat gods. De talade vid hans grav så, som det var hedniska mäns sed, och visade honom till Valhall. Eyvind »skaldefördärvaren» diktade ett kväde om konung Håkons fall och om hans mottagande i Valhall. Det kallas »Håkonarmål» och lyder så:

Gondul och Skogul2
sände Gauta-Ty3
att välja bland konungar,
vilken av Inges ätt4
skulle till Oden fara
och vara i Valhall.

De funno Björns broder,
klädd i brynja;
den härlige kungen
stod under baneret.
Svärden voro dragna,
spjuten skakades.
Striden, begynte.

Med rop han äggade
hålöger och holmryger;
jarlarnas bane
ilade till kampen.
Godt följe av norrmän
hade den givmilde
ö-danernas skräck,
där hjälmklädd han stod.

I vrede han fällde
sin brynja till marken,
hirdmännens herre,
förrn kampen begynte.
Med männen skämtade
den gladlynte kungen,
som skulle värja sitt land.
Klädd i guldhjälm han stod.

Så bet svärdet
i konungens hand
genom brynjans stål,
som om i vatten den stunges.
Spjuten klungo,
sköldarna brusto,
svärden rungade
mot männens huvud.

Sköldar och skallar
krossades skonlöst
av Håkonsmännens
hårda klingor.
Strid blev på ön;
kungarna färgade
de blanka sköldarna
i männens blod5.

Svärden blixtrade
i blodiga sår;
spjuten sig sträckte
efter männens liv.
Blodet frusade
på blanka sköldar;
ur såren en ström
rann på Stordöns strand.

Härarna blandades
i kampens tummel
under de ringprydda
röda sköldarna6.
Blodvågen brusade
i Odens storm7;
mång kämpe där sjönk
i sitt blod till marken.

Kungarna sutto
med dragna svärd,
med bräckta sköldar
och rivna brynjor.
Ej glad var hären,
som skulle till Valhall
nu träda färden.

Mot spjutet sig stödde
Gondul och sade:
»Nu växer gudarnas
följe, då Håkon
med en talrik här
till sig de bjudit».

Konungen hörde,
vad valkyriorna talte,
de höga, från hästens rygg.
Klokt de sig tedde,
där hjälmklädda de sutto
med skölden framför sig.

»Vi skiftar du så» — sade Håkon —
»kampen, Spjut-Skogul?
Jag var dock värd seger av gudarna».
»Vi det vålla» — sade Skogul —
»att fältet du höll
och dina fiender flydde».

»Låtom oss rida»,
sade den mäktiga Skogul,
»till gudarnas gröna hem
och säga Oden,
att en härskare kommer
nu för att se honom själv».

»Hermod och Brage»8,
sade Hropta-Ty9,
»gån kungen till mötes!
En furste nu kommer,
en väldig kämpe,
hit till vår sal».

Konungen sade
— han kom från striden
och blodbestänkt han stod —:
»Mycket ovänlig
synes mig Oden;
hans sinnelag jag rädes».

»Alla enhärjars fred
skall du hava, konung!
Tag del i åsarnas gästbud!
Jarlars fiende,
du har här inne
åtta bröder», sade Brage.

»Stridsrustningen min»,
sade den gode kungen,
»vill jag själv behålla.
Hjälmen och brynjan
skola förvaras väl;
godt är att tillhands dem hava».

Nu det röntes,
huru konungen hade
helgedomarna skonat10,
då alla gudar
Håkon bjödo
att välkommen vara.

På en lycklig dag
den konung födes,
som får ett sådant sinne.
Hans ålder
i alla tider
skall prisas som god.

Ur fjättrarna löst
skall Fenresulven
mot mänskorna fara,
innan en konung
god som denne
fyller hans tomma plats11.

Fä dör,
fränder dö,
land och folk förgås.
Sedan Håkon for
till de hedna gudarna,
många i träldom förtryckas.

Harald gråfälls historia
Tillbaka till Håkon den godes förstasida

  1. Den klippa, där konung Hakon föddes (vid kusten sydväst om Bergen); jfr Harald hårfagres historia kapitel 38.
  2. Gondul och Skogul äro namn på två valkyrior.
  3. Gauta-Ty är ett av Odens namn.
  4. Håkons förfäder ledde sin härstamning från Inge-Frö. Se Ynglingaättens historia,
  5. Med avseende på versarna 2-6 jämför ovan kapitel 30.
  6. Vikingatidens runda sköldar voro ofta försedda med en sammanhållande järnring längs kanten.
  7. »Odens storm» är en poetisk beteckning för striden.
  8. Hermod, en personifikation av hjältemodet, är i den fornnordiska mytologiska dikten en son till Oden. Brage är skaldekonstens gud.
  9. Hropta-Ty är ett namn på Oden.
  10. Genom att säga, att Håkon »skonat (de hedniska) helgedomarna, vill skalden - av politiska skäl - framställa den i själva verket, som det synes, varmt kristne konungen som en rättrogen hedning eller åtminstone som icke fientlig mot hedendomen.
  11. Fenresulven, en demon som fjättrats av gudarna, troddes skola slippa lös kort före världens undergång Skalden vill således säga, att en så god konung som Håkon aldrig mer skall komma i Norge.