Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50

Kapitel 1
Om ländernas fördelning på jordytan.

Den runda jordskivan, som bebos av människorna, är mycket sönderskuren av vikar; stora havsbukter gå från världshavet in i jorden. Det är bekant, att ett hav går in från Norvasund¹ ända till Jorsalaland²; från detta hav sträcker sig åt nordost en lång havsvik, som kallas Svarta havet. Där går gränsen mellan de tre världsdelarna; den östra heter Asien, den västra kalla somliga Europa, andra Enea³. Men norr om Svarta havet utbreder sig Svithiod det stora⁴ eller kalla. Svithiod det stora anses av somliga vara lika stort som det stora Serkland⁵; somliga jämföra det till och med med det stora Blåland⁶. Den norra delen av Svithiod (det stora) ligger obebodd på grund av frost och köld, liksom den södra delen av Blåland är öde för solhettans skull. I Svithiod (det stora) äro många stora bygder; där finnas ock många slags folk och talas många tungomål. Där finnes det resar och där finnes det dvärgar, där finnes det blåmän och många slags underliga folk; där finnes det också vidunderligt stora djur och drakar. Norrifrån rinner från de fjäll, som sträcka sig utanför all bygd, genom Svithiod (det stora) en flod, som rätteligen heter Tanais⁷; hon kallades fordom Tanakvisl eller Vanakvisl. Den flyter ut i Svarta havet. Landet kring Vanakvisl kallades Vanaland eller Vanahem⁸. Denna älv skiljer världsdelarna åt; det som ligger öster därom kallas Asien och det som ligger väster därom Europa.

1. Norvasund är Gibraltar sund.
2. Jorsalaland (av Jorsalir, de gamla nordbornas namn på Jerusalem) är Palestina.
3. Namnet Enea är givet efter den trojanske hjälten Aeneas, som under medeltiden räknades som stamfader för flera europeiska folk.
4. Svithiod det stora (det klassiska Scythia magna) betecknar södra Ryssland (mellan Karpaterna och Don).
5. Serkland är »Saracenernas land» (västra Asien och norra Afrika).
6. Blåland, blåmännens (dvs. negrernas) land, Afrika.
7. Tanais är det klassiska namnet på den ryska floden Don.
8. Vanaland = vanernas land; Vanahem = vanernas hem.

Kapitel 2
Om Oden.

Landet öster om Tanakvisl i Asien kallades Asa- eller Åsahem¹; den förnämsta borgen som var i landet kallade de Asgård². I borgen härskade en hövding, som hette Oden; där var en stor offerplats. Det var dar sed, att tolv tempelpräster voro de främsta; de skulle råda för offren och för domar mellan männen. De kallades diar³ eller drottnar⁴, och dem skulle allt folket tjäna och ära. Oden var en stor krigare, han for vida omkring och underlade sig många riken. Han var så segersäll, att han hade framgång i varje strid, och därav kom det sig, att hans män trodde att han hade segern i sin hand i varje drabbning. Han hade den seden, då han sände sina män i striden eller skickade av sändebud, att han före deras avfärd lade händerna på huvudet på dem och välsignade dem; de trodde att då skulle det gå dem väl. Så var det också med hans män; var helst de kommo i nöd på sjön eller till lands, så åkallade de honom och trodde sig alltid få hjälp därav; de tyckte sig äga all sin tröst hos honom. Han for ofta så långt bort, att han var borta på färden i många år.

1. Åsaland = åsarnas land; Åsahem = åsarnas hem.
2. Asgård är enl. den fornnordiska mytologiska diktningen namnet på gudarnas boning.
3. Ordet diar, som sannolikt är lånat från det forniriska språket, synes urspr. betyda »gudar» (i denna betydelse förekommer det i en isländsk (likt från 900-talet).
4. Drotten betyder »herre», »furste», »konung».

Kapitel 3
Om Oden och hans bröder.

Oden hade två bröder; den ene hette Ve och den andre Vile. Dessa bröder styrde riket, då han var borta. Det hände en gång, då han hade farit långt bort och varit länge borta, att åsarna trodde att han icke skulle komma hem igen. Bröderna delade då arvet efter honom, och hans hustru Frigg togo båda till äkta. Men snart därefter kom Oden hem, och han tog då sin hustru till sig.

Kapitel 4
Strid med vanerna.

Oden drog med en här emot vanerna, men dessa höllo väl stånd emot honom och värjde sitt land. Än hade den ena och än den andra parten seger; de härjade varandras land och gjorde varandra skada. Men då båda blevo leda av detta, stämde de möte för att förlikas, slöto fred och gåvo varandra gisslan. Vanerna lämnade sina främsta män, Njord den rike och hans son Frö, och åsarna gåvo i gengäld en man, som hette Höne, vilken de sade vara väl skickad till att vara hövding; han var en storväxt, och mycket vacker man. Jämte honom sände åsarna en man, som hette Mime, en mycket vis man, och vanerna lämnade i gengäld den, som var visast bland dem; han hette Kvase. När Höne kom till Vanahem, gjordes han genast till hövding; Mime gav honom råd i allt. Men då Höne var på ting eller sammankomster utan att ha Mime med sig och något kinkigt mål förelades honom, så svarade han alltid detsamma: »må andra råda», sade han. Då började vanerna misstänka, att åsarna hade svikit dem vid bytet av männen. De togo Mime och halshöggo honom och sände huvudet till åsarna. Oden tog huvudet och smorde det med örter, som hindrade det från att ruttna, kvad trollsånger över det och ställde genom sina hemliga konster så till, att det talade med honom och uppenbarade honom många fördolda ting. Njord och Frö satte Oden till offerpräster, och de voro diar tillsamman med åsarna. Njords dotter var Fröja; hon var offerprästinna. Hon var den som först lärde åsarna den trolldom som var bruklig bland vanerna. Då Njord var hos vanerna, hade han haft sin syster till hustru, ty det var lag bland dem; deras barn voro Frö och Fröja. Men hos åsarna var det förbjudet att gifta sig med så nära fränder.

Kapitel 5
Om Gevjon.

En stor fjällrygg sträcker sig från nordost till sydväst och bildar gräns mellan Svithiod det stora och andra länder¹. Söder om fjället är det icke långt till Turkarnas land²; där hade Oden stora besittningar. Vid den tiden foro de romerska härförarna vida omkring i världen och underkuvade alla folk, och många härskare flydde för den ofredens skull från sina riken. Men eftersom Oden var framsynt och trollkunnig, så visste han, att hans ättlingar skulle bo på norra sidan av jorden. Han satte sina bröder, Ve och Vile, att härska över Asgård, men själv drog han bort och med honom alla diarna och många av hans undersåtar. Han for först västerut till Gårdarike³ och sedan söderut till Saxland⁴. Han hade många söner. Han underlade sig stora delar av Saxland och satte sina söner till att styra landet där.

Sedan for han norrut till havet och tog sig boning på en ö; det stället heter nu Odense på Fyn. Han sände Gevjon norrut⁵ över sundet för att leta efter land; hon kom till Gylve⁶, och han gav henne ett plogland. Därefter for hon till Jotunheimar⁷ och födde där med en jätte fyra söner. Dem förvandlade hon till oxar, spände dem för plogen och drog landet ut i havet och västerut till midt emot Odense, och det kallas nu Själland; där bodde hon sedan. Henne fick Odens son Skjold⁸ till hustru; de bodde i Leire⁹. Där hon plöjde ut landet är nu en sjö, som kallas Logen; fjärdarna i Logen¹⁰ ligga så som näsen på Själland. Så kvad Brage den gamle¹¹:

Den guldprydda Gevjon fordom
med hast så det rök av öken —
släpade bort från Gylve
det land som ökade Danmark.
Fyra väldiga huvud
och ögon två gånger fyra
oxarna buro, som gingo
framför den lösslitna gräsön.

Men då Oden sporde, att det var gott tillfälle att förvärva land österut hos Gylve, for han dit, och han och Gylve ingingo förlikning, ty Gylve trodde sig icke äga kraft att stå emot åsarna. Oden och Gylve bekämpade varandra ständigt med list och häxerier, och alltid segrade åsarna. Oden tog sin boning vid Logen på det ställe, som nu heter gamla Sigtuna, och reste där ett stort tempel och inrättade offer enligt åsarnas sed. Han tillegnade sig landet så vidt omkring, som han lät kalla det Sigtuna. Han gav boplatser åt tempelprästerna: Njord bodde i Noatuner, Frö i Uppsala, Heimdall på Himinbjorg, Thor på Thrudvang, Balder på Breidablik¹². Alla gav han goda boplatser.

1. Härmed åsyftas Kaukasus, ehuru riktningen av bergsträckningen (i enlighet med den medeltida uppfattningen) är oriktigt angiven.
2. Med Turkarnas land menas Mindre Asien och närgränsande länder (där de seldschukiska turkarna härskade sedan 1000-talet).
3. Gårdarike är Ryssland.
4. Saxland, dvs. norra Tyskland (Sachsarnas land).
5. Rättare: österut.
6. Gylve, en mytisk konung i Sverige; han omtalas även i Snorres Edda.
7. Jotunheimar = jättarnas värld.
8. Skjold (Sköld), dansk sagokonung, stamfader till Skjoldungarna (Sköldungarna), den äldsta danska konungaätten.
9. Leire, det gamla danska konungasätet (i närheten av Roskilde).
10. Logen (uttalas med öppet å-ljud) är Mälaren.
11. Brage Boddesson »den gamle», den äldste norske skald, vars diktning vi känna, synes ha levat under förra hälften av 800-talet. Av hans dikter äro bevarade några fragment av »Ragnarsdråpa», som beskriver de mytiska och sagohistoriska bilderna på en sköld, som skalden fått av Ragnar Lodbrok.
12. Noatuner, Himinbjorg (dvs. Himmelbergen), Thrudvang och Breidablik äro enligt den fornnordiska mytologiska diktningen namn på de nämnda gudarnas boningar i himmeln.

Kapitel 6
Om Odens färdigheter.

Det säges med sanning, att då Åsa-Oden och med honom diarna kommo till Nordanlanden, införde de och lärde ut de färdigheter, som man sedan i lång tid har övat. Oden var den ypperste bland alla, och av honom lärde de alla färdigheterna, ty han var alltid den förste som kunde dem, och han kunde alltid de flesta. Men om det skall sägas, varför han hade så stort anseende, så hade det dessa orsaker: han var så fager och ståtlig till ut­seendet, när han satt tillsamman med sina vänner, att allas håg log därvid; men när han var i strid, syntes han förskräcklig för sina ovänner. Detta kom sig därav, att han förstod sig på att skifta utseende och hamn på vilket sätt han ville.

En annan färdighet som han hade var den, att han lade sina ord så klokt och vältaligt, att alla som hörde på tyckte, att det han sade var det enda riktiga. Han talade allt på vers, såsom nu det kvädes, som kallas skaldskap; han och hans tempelpräster kallas »sångsmeder», emedan skaldekonsten infördes av dem i Nordanlanden.

Oden kunde ställa så till, att hans fiender under striden blevo blinda eller döva eller skräckslagna, och att deras vapen icke beto mer än käppar; men hans egna män gingo fram utan brynja och voro galna som hundar eller vargar, beto i sina sköldar och voro starka som björnar eller tjurar; de dräpte männen, och varken eld eller järn bet på dem; det kallas bärsärkagång.

Kapitel 7
Mera om Odens färdigheter.

Oden kunde skifta hamn. Kroppen låg då som sovande eller död, men själv var han fågel eller fyrfotadjur, fisk eller orm och for på ett ögonblick till avlägsna länder, i egna eller andras ärenden. Han kunde vidare med sina blotta ord släcka eld och stilla sjögång och vända vinden åt vilket håll han önskade. Han ägde ett skepp som hette Skidbladne¹, på vilket han for över stora hav och som kunde vecklas samman såsom en duk. Oden hade med sig Mimes huvud, och detta sade honom många tidender från andra världar. Stundom uppväckte han döda ur jorden eller satte sig under en hängd; därför kallades han gengångarnas herre eller de hängdes drotten. Han hade två korpar, som han hade lärt att tala; de flögo vida omkring över landen och bragte honom många tidender. Av allt detta blev han högeligen mångkunnig.

Alla dessa färdigheter lärde han ut med runor och sånger som kallas »galdrar»; därför kallas åsarna »galdrasmeder»². Oden kunde och övade själv den konst som kallas sejd och varmed följde den största makt; genom den lärde han känna människornas öden och framtida händelser, och genom den kunde han också bringa folk död eller olycka eller sjukdom och taga vettet eller kraften från människor och giva dem åt andra. Men när denna trolldom övas, följer därmed så stor djävulskap, att det ansågs skamligt för män att befatta sig därmed; därför lärde man prästinnorna denna konst. Oden visste, var begravna skatter voro dolda, och han kunde sådana trollsånger, att jorden och bergen och stenarna och högarna öppnade sig för honom; han band med blotta ord dem som bodde där och gick in och tog vad han ville.

Genom dessa konster blev han mycket namnkunnig; hans ovänner fruktade honom, men hans vänner satte sin lit till honom och trodde på hans kraft och på honom själv. Han lärde sina offerpräster de flesta färdigheterna; de kommo honom närmast i all kunskap och trollkunnighet. Många andra lärde dock mycket därav; därför har från dem häxkonsten spridt sig vida omkring och hållit sig kvar länge. Men till Oden och hans tolv hövdingar blotade människorna och kallade dem sina gudar och trodde länge på dem. Efter Odens namn är namnet Audun bildat³, och så ha män kallat sina söner; och av Thors namn äro bildade namnen Thore och Thoraren, eller också är det lagt till andra namn, såsom Steinthor och Havthor, eller förändrat på andra sätt.

1. Detta skepp är eljest enligt den fornnordiska mytologien guden Frös attribut.
2. Oden är enligt den gamla nordiska gudaläran runkunskapens, trolldomskonstens och poesiens fader. — »Galdrar» betyder trollsånger.
3. Denna Snorres mening är oriktig. Audun är bildat av audr, rikedom, och vinr, vän. Namnet var vanligt i Norge och på Island i gammal tid.

Kapitel 8
Oden stiftar lagar.

Oden stiftade i sitt land samma lagar som hade gällt bland åsarna. Han förordnade, att alla döda män skulle brännas och deras ägodelar bäras på bålet med dem. Han sade, att var och en skulle komma till Valhall med den rikedom som han hade på bålet; han skulle också njuta det som han själv hade grävt ned i jorden. Askan av de brända liken skulle man bära ut på sjön eller gräva ned i jorden; efter framstående män skulle man göra en hög till minne, och efter alla män som visat någon manlighet skulle man resa bautastenar. Denna sed bibehöll sig sedan länge.

Man skulle offra vid vinterns inträde¹ för årsväxten och vid midvintern för god gröda; ett tredje blot skulle anställas vid sommarens början, det var offer för seger i strid. Över hela Svithiod gav man Oden skatt, en pänning för var näsa², men han skulle värja deras land mot ofred och blota för dem till god årsväxt.

Njord fick till hustru en kvinna som hette Skade. Hon ville icke leva samman med honom, utan gifte sig sedan med Oden. De hade många söner. En av dem hette Säming; om honom diktade Eyvind »skaldefördärvaren» detta:

Från Säming räknade Håkon jarl den mäktige⁶ härkomst. Detta Svithiod kallades Manhem⁷, och det stora Svithiod kallades Gudhem. Från Gudhem förtäljdes många märkliga tidender.

1. Vinterns inträde = midten av oktober; sommarens början = midten av april.
2. Dvs. för var person.
3. »Åsarnas fader» är Oden.
4. »Männens vän» betecknar Oden.
5. Skidgudinnan är den vinterliga gudomligheten Skade, Njords hustru, dotter till jätten Thjasse.
6. Denne, som spelade en stor roll i Norges historia under de sista decennierna av 900-talet, omtalas nedan i Harald gråfälls och Olav Tryggvessons historia. Till hans ära har Eyvind diktat det kväde, ur vilket versen ovan är hämtad (jfr Prologus not 3).
7. Manhem betyder sannolikt »människovärlden»; i varje fall har det tolkats så av Snorre, såsom motsättningen mot Gudhem visar.

Kapitel 9
Odens död.

Oden dog sotdöden i Svithiod. När han kände döden nalkas, lät han märka sig med spjutsudd och gjorde till sin egendom alla för vapen fallna män; han sade sig skola fara till Gudhem och där träffa sina vänner. Nu trodde svearna, att han hade kommit till det gamla Åsgård och skulle leva där för evigt. Då blev tron på Oden och åkallan av honom åter mäktig. Ofta tyckte svearna sig se honom uppenbara sig för dem före stora strider. Han gav somliga seger, men somliga kallade han till sig; bådadera syntes dem godt. Oden blev bränd efter döden, och denna likbränning gjordes mycket präktig. Det var deras tro, att ju högre röken steg upp i luften, desto högre plats hade den brände i himmelen, och att han vore desto rikare, ju mera gods som brändes med honom.

Njord från Noatuner blev nu härskare över svearna och höll offren vid makt. Honom kallade svearna då för sin konung, och han tog skatt av dem. I hans dagar rådde god fred och allt slags godt år, så att svearna trodde, att Njord rådde för årsväxten och för människors välstånd. Under hans tid dogo de flesta av diarna och blevo alla brända; till alla offrade man sedan. Njord dog sotdöden; han lät också märka sig åt Oden, innan han dog. Svearna brände hans lik och gräto mycket vid hans grav.

Kapitel 10
Frös död.

Frö tog emot riket efter Njord; han blev kallad konung över svearna och tog skatt av dem. Han var vänsäll och årsäll liksom hans fader. Frö byggde i Uppsala ett stort tempel och grundade där sitt huvudsäte¹; han skänkte därtill alla sina inkomster, land och gods. Därigenom uppkom Uppsala öd², som har bestått allt sedan.

I hans dagar började Frode-freden³; då var också god årsväxt i alla länder. Svearna tillskrevo Frö detta, och han blev mer dyrkad än andra gudar, emedan folket under hans tid blev rikare än förr genom fred och god äring. Gerd Gymesdotter hette hans hustru⁴; deras son hette Fjolne. Frö kallades med ett annat namn Inge. Namnet Inge brukades sedan länge i hans ätt såsom furstenamn, och hans ättlingar kallades för Ynglingar⁵.

Frö blev sjuk, och då sjukdomen tog en svår vändning, funno männen på följande råd. De läto endast få män komma till honom och byggde en stor hög, som de försågo med en dörr och tre gluggar. Då Frö var död, buro de honom i hemlighet till högen och sade för svearna, att han levde; de vaktade honom där i tre år, och all skatten hällde de ned i högen, guldet i en glugg, silvret i en annan, kopparpänningarna i en tredje. Då fort­for den goda årsväxten och freden att råda.

Fröja uppehöll sedan offren, ty hon var den enda som levde kvar av gudarna. Hon blev mycket namnkunnig, så att med hennes namn skulle alla kvinnor av förnäm börd kallas »fruar», såsom de nu heta; så hette också var och en »fröja» över sin egendom, men den »husfröja» som äger gård⁶. Fröja var mycket ostadig till sinnet. Od hette hennes make. Hennes döttrar hette Hnoss och Gersime; de voro mycket fagra, och med deras namn nämnas de dyrbaraste klenoder⁷.

Då svearna fingo veta, att Frö var död, men den goda årsväxten och freden likväl fortforo, trodde de, att så skulle det förbliva, så länge Frö stannade i Svithiod; därför ville de icke bränna hans lik. De kallade honom för världens gud och offrade mest till honom för årsväxt och fred alltjämt sedan.

Ynglingaättens historia - kapitel 11-20
Tillbaka till Ynglingaättens förstasida

1. Uppsala betecknar här, liksom alltid annorstädes hos Snorre, Gamla Uppsala. Här fanns i forntiden ett berömt tempel, där de svenska huvudgudarna Frö, Tor och Oden hade sin kult.
2. Uppsala öd kallades under forn- och medeltiden de gods i skilda delar av landet, av vilka konungen hade sitt underhäll. Huru dessa gods kommit att tillhöra konungen, vet man icke; dock ha de möjligen, åtminstone till någon del, sin upprinnelse i gåvor till Uppsala tempel, som förestods av Uppsalakonungarna.
3. Frode är en dansk sagokonung, vars regeringstid (som av Snorre i hans Edda förlägges till tiden för Kristi födelse) säges ha varit sällsynt fredlig och lycklig.
4. Enligt en av den äldre Eddans mytiska dikter är Gerd en dotter till jätten Gyme; till henne fattade Frö en häftig kärlek och lyckades till slut genom trolldom även vinna hennes genkärlek. Denna myt är säkerligen en s. k. fruktbarhetsmyt (föreningen mellan en manlig och en kvinnlig fruktbarhetsgudomlighet). Frö var årsväxtens gud. — Deras son Fjolne kännes icke från annan källa. Däremot förekommer namnet Fjolne såsom ett av Odens många binamn.
5. Namnet Ynglingar ansluter sig närmast till den västnordiska formen av Inges namn, Yngve.
6. Ordet »fru» — ett lån från lågtyskan — är nära besläktat med gudinnenamnet Fröja, som egentligen är ett appellativum med betydelsen »härskarinna». Sammansättningen »husfröja» (isländska húsfreyja, fornsvenska husfröa) betyder »husmoder», »hustru».
7. Hnoss och Gersime betyda båda »dyrbarhet» »klenod».