Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Ynglingaättens historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 2425, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50

Kapitel 41
Om Ivar vidfamne.

Ivar vidfamne lade under sig hela Svearike; han underkastade sig också hela Danavälde, en stor del av Saxland, hela Östriket1 och en femtedel av England. Från honom härstamma de konungar som ha varit ensamhärskare i Danmark och Svearike. Efter Ingjald illråde gick härskaredömet i Uppsala förlorat för Ynglingaätten, om man räknar i rätt nedstigande led.

  1. Dvs. länderna på andra sidan Östersjön.

Kapitel 42
Om Olav »trätälja».

Då konung Ingjalds son Olav sporde sin faders död, drog han bort med de män som ville följa honom; ty hela det svenska folket reste sig i ett gemensamt beslut att fördriva konung Ingjalds släkt och alla hans vänner. Olav for först upp till Närike, men då svearna fingo veta, var han uppehöll sig, kunde han icke stanna där. Han drog då västerut över skogen till en å, som norrifrån faller in i Vänern och som heter Älven1. Där stannade han och hans män och började rödja skogen, bränna och bygga. Snart uppväxte där stora bygder. De kallade landet Värmland; det var ett land med goda egenskaper. Men då det spordes i Svithiod om Olav, att han röjde skogen, kallade de honom »trätälja»2 och tyckte, att hans ställning var vanhedrande. Olav fick till hustru en kvinna vid namn Solveig eller Solva, dotter till Halvdan gulltand från Solör västerut. Halvdan var son till Solve Solvarsson och sonsons son till Solve den gamle, som först bröt bygd där på Solör. Olav »trätäljas» moder hette Gauthild och dennas moder Ålov, dotter till konung Olav den skarpsynte i Närike. Olav och Solva hade två söner, Ingjald och Halvdan. Den senare uppfostrades på Solör hos sin morbroder Solve; han fick tillnamnet Halvdan vitben.

  1. »Älven» vill här säga Klarälven.
  2. »Trätälja» betyder timmeryxa.

Kapitel 43
Olav »trätälja» brännes inne.

Det var många män, som foro landsflyktiga från Svithiod för konung Ivar, Då de fingo veta, att Olav »trätälja» hade mycket och godt land i Värmland, samlades så mycket folk till honom, att landet icke kunde föda dem alla, utan det uppstod svår missväxt och hungersnöd. De kastade skulden härför på sin konung, ty svearna äro vana att tillskriva konungen både god äring och missväxt. Konung Olav var en föga ivrig blotman; detta misshagade svearna, och de menade, att detta var anledningen till missväxten. De samlade en här, drogo emot konung Olav, omringade hans hus och brände honom inne. De gåvo honom åt Oden och offrade honom för att få god årsväxt. Detta skedde vid Vänern; så säger Thjodolv:

Och vid sjön
- - - -1
slukade elden
Olavs lik;
och den glödande
Fornjots son2
löste kläderna
av svearnas hövding.
Den ättlingen
av en berömd släkt
drog från Uppsala
för länge sedan.

De klokaste av svearna började emellertid inse, att orsaken till missväxten var den, att människorna voro flera än landet kunde föda, och att konungen icke hade någon skuld däri. De fattade då det beslutet att draga med allt folket västerut över Edskogen och kommo så helt oväntat till Solör. Där dräpte de konung Solve och togo Halvdan vitben tillfånga. Honom satte de till hövding över sig och gåvo honom konungatitel; Han lade under sig Solör, och därefter drog han med hären till Raumarike, härjade där och vann det fylket med vapenmakt.

  1. Denna versrad har ännu icke funnit en tillfredsställande tolkning.
  2. En son till jätten Fornjot är enligt en gammal mytisk saga Loge, dvs. elden.

Kapitel 44
Om Halvdan.

Halvdan vitben var en mäktig konung. Han gifte sig med Åsa, dotter till den uppländske konung Östen hårdråde, som rådde över Hedemarken. Halvdan och Åsa hade två söner, Östen och Gudröd. Halvdan underlade sig stora delar av Hedemarken, Toten och Hadeland och en stor del av Vestfold. Han blev en gammal man. Han dog sotdöden på Toten och blev sedan förd ut till Vestfold och högsatt där på ett ställe, som heter Skäreid i Skiringssal1. Så säger Thjodolv:

Alla sporde,
hur Halvdan sörjdes
av alla goda
män i landet,
då den bleka
dödsgudinnan
fordom på Toten
hämtade fursten.
Sörjande luta
Skäreids klippor
i Skiringssal
över hjältens ben.
  1. Skiringssal var i forntiden namnet på det nuvarande Tjölling herred mellan Larvik och Sandefjord väster om Kristianiafjorden. Skäreid har icke kunnat med säkerhet identifieras; möjligen är ordet i Thjodolvs vers, ehuru Snorre fattat det så, icke ett ortnamn, utan ett appellativum: »det skäromgivna näset».

Kapitel 45
Om Ingjald.

Halvdans broder Ingjald var konung i Värmland, men efter hans död lade konung Halvdan även Värmland under sig, tog skatt av landet och satte jarlar att styra det, så länge han levde.

 

Kapitel 46
Konung Östens död.

Halvdan vitbens son Östen, som var konung efter honom i Raumarike och på Vestfold, blev gift med Hild, dotter till Erik Agnarsson, som var konung på Vestfold. Eriks fader Agnar var son till konung Sigtrygg på Vendel. Konung Erik hade ingen son; han dog, medan konung Halvdan ännu levde. Halvdan och hans son Östen underlade sig då hela Vestfold; Östen styrde Vestfold till sin död.
Vid denna tid härskade på Varna en konung, som hette Skjold; han var mycket trollkunnig. Konung Östen for med några krigsskepp över till Varna1, härjade där, tog vad som fanns, kläder och andra dyrbarheter och böndernas redskap, och gjorde strandhugg; därefter drog han åter bort. Konung Skjold kom till stranden med sin här. Konung Östen var då redan borta och hade hunnit över fjorden; Skjold kunde se deras segel. Då tog han sin kappa, svängde den och blåste därvid2. När de seglade in förbi Jarlsö, satt konung Östen vid rodret; ett annat skepp seglade nära dem. Det var någon sjögång. Segelbommen på det andra skeppet slog till konungen, så att han föll överbord. Det blev hans bane. Hans män lyckades finna liket; det fördes in till Borro, och en hög uppkastades över honom på åsen nära havet vid Vadla3. Så säger Thjodolv:

Östen sjönk
för segelbommen
ned till Byleists
broderdotter4.
Nu vilar
under stenar
på strandens brädd
den givmilde kungen,
där den kalla
Vadlas ström
invid furstens hög
faller i havet.
  1. Varna var namnet på det nuv. Rygge herred i Smaalenene öster om Kristianiafjorden, Östens färd gick således från Vestfold över Kristianiafjorden.
  2. Denna blåsning gjordes i magiskt syfte och utgjorde ett led i den utövade trolldomen.
  3. På denna ås (nu kallad Raet) ligger strax öster om Borre kyrka ett stort gravfält från vikingatiden, som sannolikt rymmer även Östens grav. Ån Vadla, som enligt Snorre skulle sökas i närheten av Borre, har däremot icke kunnat identifieras.
  4. Byleists broder är Loke, dennes dotter dödsgudinnan Hel.

Kapitel 47
Konung Halvdans död.

Halvdan hette konung Östens son, som tog konungadömet efter honom. Han kallades Halvdan den givmilde och den matsnåle. Det berättas, att han gav sina män i lön lika många guldpänningar som andra gåvo silverpänningar, men han svälte dem i maten. Han var en stor krigare och låg länge i härnad och förvärvade sig ägodelar. Han äktade Hliv, dotter till konung Dag från Vestmarar. Holtar på Vestfold var hans huvudgård. Där dog han sotdöden och är högsatt på Borro. Så säger Thjodolv:

Och till möte
Lokes dotter1
den tredje fursten2
från världen bjöd,
då för Halvdan,
herre på Holtar,
den tid var ute
han leva skulle.
Och på Borro
segrande kämpar
hövdingen
sedan begrovo.
  1. Dödsgudinnan Hel.
  2. Halvdan är den tredje konungen i rad, om vilken det här dikten säges, att han kom till Hel.

Kapitel 48
Gudröds död.

Gudröd hette Halvdans son, som tog konungadömet efter honom. Han hade tillnamnet den högmodige, men somliga kallade honom jaktkonungen. Han hade till hustru en kvinna vid namn Alvhild, dotter till konung Alvaren från Alvheimar och fick med henne halva Vingulmark; deras son var Olav, som sedan fick tillnamnet Geirstada-alv. Alvheimar kallades på den tiden landet emellan Raumälven och Göta älv. Då Alvhild var död, sände Gudröd sina män västerut till Agder till den konung som härskade där; han hette Harald rödskägg. De skulle bedja om dottern Åsas hand åt sin konung; men Harald vägrade sitt samtycke. Sändebuden kommo tillbaka och framförde detta svar till konungen. Någon tid därefter satte konung Gudröd sina skepp i sjön och for med en stor här ut till Agder. Han kom mycket oväntat, gick i land och kom om natten till konung Haralds gård. Men då denne blev varse, att en här var kommen emot honom, gick han ut med det folk som han hade. Det kom till strid, men det var stor skillnad i antal i de bägge härarna. Där föll konung Harald och hans son Gyrd. Konung Gudröd tog stort krigsbyte. Han förde konung Haralds dotter Åsa med sig hem och firade bröllop med henne. De fingo en son, som blev kallad Halvdan.

Den höst, då Halvdan var ett år gammal, for konung Gudröd på gästning. Han låg med sitt skepp i Stivlusund1; där hölls ett stort dryckeslag, och konungen var mycket drucken. Om kvällen, sedan det blivit mörkt, gick konungen ned från skeppet, men då han kom till änden av landgången, sprang en man emot honom och genomborrade honom med ett spjut. Det blev hans bane. Mannen blev genast dräpt. På morgonen, då det blev ljust, kände man igen mannen. Det var drottning Åsas skosven, och hon dolde då icke, att det skett på hennes anstiftan. Så säger Thjodolv:

Gudröd blev,
den stolte fursten,
lockad med svek
för länge sedan.
Hämdgirig kvinna
listigt lade
starka försåt
för den druckne härskarn
Lönlig seger2
den sveksinnade
Åsas sven
vann över fursten;
konungen blev
på den gamla brädden
av Stivlusund
med spjut stungen.
  1. Belägenheten av denna ort är icke med bestämdhet känd.
  2. Lönlig kallas segern, emedan det här är fråga om ett lömskt överfall, ett lönnmord.

Kapitel 49
Konung Olavs död.

Olav tog konungadömet efter sin fader. Han var en mäktig man och en stor krigare; han var mycket vacker och stor till växten. Han innehade endast Vestfold, ty konung Alvgeir underlade sig hela Vingulmark och satte till styresman över detta sin son konung Gandalv. Alvgeir och hans son föllo med härsmakt in i Raumarike och bemäktigade sig största delen av detta rike och fylke.

Hogne hette en son till konung Östen den mäktige i Upplanden; han underlade sig hela Hedemarken och Toten och Hadeland. Vid samma tid avföll även Värmland från Gudrödssönerna, och värmländingarna började betala skatt till sveakonungen.
Olav var tjugo år gammal, då Gudröd dog. Men då hans broder Halvdan tillsamman med honom tillträdde styrelsen, delade de riket emellan sig: Olav fick den västra delen och Halvdan den södra1, Konung Olav hade sitt säte på Geirstader. Han fick fotverk och dog därav, och han är högsatt på Geirstader. Så säger Thjodolv:

En gren av den mäktige
gudens2 ätt
hade rotats
i Norges jord.
Olav rådde
med kraftig hand
över Vestmarars
vida rike,
tills av fotverk på
Foldens3 strand
männens vän
besegras skulle.
Nu den kampdjärve
härkonungen
ligger på Geirstader,
täckt av högen.
  1. Rättare kanske: den östra.
  2. Med den »mäktige guden» åsyftas här möjligen Frö.
  3. Folden är det gamla namnet på Kristianiafjorden.

Kapitel 50

Ragnvald hette en son till konung Olav, som blev konung på Vestfold efter sin fader. Han hade tillnamnet »heidumhære»1. Om honom diktade Thjodolv från Hvine Ynglingatal2. Där säger han så:

Det vet jag vara
under blåa himmeln
det bästa namn,
som en konung äger,
när Ragnvald,
vagnsstyraren3,
av männen nämns
den »hederhöge»4.

Halvdan svartes historia
Tillbaka till Ynglingaättens förstasida

  1. Jfr Prologus not 2.
  2. Jfr Prologus not 1.
  3. Denna benämning synes antyda, att Ragnvald plägat färdas i vagn, vilket på denna tiden var ovanligt i Norge.
  4. Jfr Prologus not 2.