Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Ynglingaättens historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50

Kapitel 31
Konung Solves död.

Solve hette en sjökonung, son till Hogne på Njardö, som då härjade i österväg; han ägde ett rike på Jutland. Han förde sin här till Svithiod. Konung Östen var då på gästning i det härad, som heter Lovund1. Konung Solve överrumplade honom där om natten, omringade huset och brände honom inne med hela hans hird. Därefter for Solve till Sigtuna och krävde konungs namn och mottagande, men svearna samlade en här och ville värja sitt land. Där blev en så väldig strid, att den enligt vad som säges icke slutade på elva dagar. Konung Solve segrade, och han var sedan konung över Svearike i lång tid, till dess att svearna sveko honom och han blev dräpt. Så säger Thjodolv:

Jag vet, att Östen,
levande instängd2,
slutade livet
på Lovund.
Det sägs att fursten
med all sin hird
inne brändes
av jutska män.
Och förtärande
den glupska elden
nådde kungen
i hans eget hus,
då tomtens
timrade skepp3,
fullt av män,
brann kring fursten.
  1. Det är ovisst, var detta ortnamn är att söka. Det har identifierats dels med Lagunda härad i Uppland, dels med Lohärads socken i Lyhundra härad i samma landskap.
  2. Genom omringandet av huset hindrades han att komma ut.
  3. »Tomtens timrade skepp» är huset.

Kapitel 32
Konung Ingvars dråp.

Ingvar hette konung Östens son, som sedan var konung över Svearike. Han var en stor krigare och var ofta ute på härnadståg, ty förut hade Svearike blivit mycket härjat både av daner och av folk från östersjöländerna. Konung Ingvar slöt fred med danerna och började sedan härja i österväg. En sommar hade han sin här ute och for till Estland och härjade där på ett ställe, som heter Stein. Esterna kommo ned till kusten med en stor här, och en strid uppstod mellan dem. Landhären var så stor, att svearna icke kunde hålla stånd. Konung Ingvar föll, och hans folk flydde. Han är högsatt på själva havsstranden; det är i Adalsysla1. Svearna foro hem efter detta nederlag. Så säger Thjodolv:

Det blev sport,
att Syslas folk2
hade offrat
konung Ingvar3.
En estnisk här
— vid Stein det skedde —
gick till anfall
mot ljushårig drott.
Österhavet
för svenske fursten
havsgudens sång
till gamman sjunger.
  1. Adalsysla är namn på fastlandet midt emot Ösel, som kallades Eysysla.
  2. Invånarna i Estland; se not l.
  3. Dvs. hade bragt den slagne konungen såsom offer åt sina gudar.

Kapitel 33
Om konung Anund.

Anund hette Ingvars son, som därnäst tog konungadömet i Svithiod. I hans dagar rådde god fred i landet, och han blev mycket rik på gods. Konung Anund drog med sin här till Estland för att hämnas sin fader, gick i land med sin här, härjade vida omkring i landet och fick stort byte. Om hösten for han tillbaka till Svithiod. Under hans tid var god äring i landet; han var den vänsällaste av alla konungar.

Svithiod är mycket skogigt, och där finnas så stora ödemarker, att det tager många dagsresor att fara över dem. Konung Anund nedlade mycken iver och kostnad på att rödja skogarna och bebygga röjningarna. Han lät också lägga vägar över ödemarkerna. Då fann man vida omkring i skogarna skoglöst land, och där uppstodo nu stora bygder. På detta sätt blev landet bebyggt, ty folket var talrikt nog att bebygga det. Konung Anund lät bryta vägar i hela Svithiod både över skogar och myrar och fjäll; därför kallades han Bröt-Anund1. Konung Anund byggde gårdar åt sig i varje storbygd i Svithiod och for på gästning över hela landet2.

  1. Bröt betyder i fornspråket »väg».
  2. På de nämnda kungsgårdarna samlades och förtärdes, medan konungen vistades där, de förråd som bönderna i de olika orterna voro skyldiga att giva konungen till hans och hovets underhåll.

Kapitel 34
Om Ingjald illråde.

Bröt-Anund hade en son, som hette Ingjald. I Fjärdhundraland var då en konung vid namn Ingvar. Han hade med sin hustru två söner; den ene hette Alv och den andre Agnar; de voro nästan jämnåriga med Ingjald. Vida omkring i Svithiod funnos på den tiden häradskonungar, som lydde under Bröt-Anund. Bröt-Anund härskade i Tiundaland; där ligger Uppsala och där är alla svears ting. Där höllos stora offerfester, till vilka många konungar infunno sig; det var vid midvintern1.

En vinter, då många människor hade kommit till Uppsala, voro även konung Ingvar och hans söner där; sönerna voro sex år gamla. Konung Ingvars son Alv och konung Anunds son Ingjald satte i gång en gosslek, och var och en av dem skulle anföra sin skara. Under leken visade det sig, att Ingjald icke var så stark som Alv, och häröver blev han så ledsen, att han grät mycket. Då kom hans fosterbröder Gautvid dit och ledde honom bort till hans fosterfader Svipdag den blinde och omtalade, att det hade gått honom illa och att han icke var så stark och rask i leken som Alv, konung Ingvars son. Svipdag svarade, att det var stor skam. Dagen därefter lät Svipdag taga hjärtat ur en varg och steka det på ett spett och gav det sedan åt konungasonen Ingjald att äta, och därav blev han den grymmaste och mest illasinnade av män.

Då Ingjald var vuxen, friade Anund för honom till en kvinna vid namn Gauthild, dotter till konung Algaute, som var son till konung Gautrek den givmilde och sonson till Gaut, efter vilken Götaland är uppkallat. Konung Algaute trodde sig veta, att hans dotter gjorde ett godt gifte genom att förmälas med konung Anunds son, om denne hade sin faders skaplynne. Mön sändes därför till Svithiod, och Ingjald gjorde bröllop med henne.

  1. Midvintern, dvs. vid midten av januari, då den hedniska julfesten firades.

Kapitel 35
Anunds död.

Konung Anund for en höst med sin hird emellan sina gårdar och kom till ett ställe, som heter Himinheid1; det är några trånga fjälldalar med höga fjäll på båda sidor. Det regnade mycket, och förut hade det fallit snö på fjällen. Då inträffade ett stort skred med sten och lera. Konung Anund och hans folk kommo under det, och konungen fick där sin bane och många män med honom. Så säger Thjodolv:

Jonakrssönernas
olycksöde2
även Anund
till bane blev.
Honom nådde
vid Himmelfjällen
lönligt avlad
broders vrede,
esternas ovän,
han som vållat
Hognes dråp,
blev täckt av stenar3.
  1. Någon ort med detta namn, vars betydelse är »Himmelheden» kännes icke. I den anförda versen kallas det »Himmelfjällen».
  2. Detta uttryck syftar på en i forntiden bekant sägen, enligt vilken bröderna Hamde och Sorle, söner till Jonakr, blevo stenade av den gotiske konungen Jormunreks (Ermanariks) män, då de, för att hämnas sin systers skymfliga död, överfallit och dräpt denne.
  3. Innehållet i versens senare del anspelar sannolikt på en för Snorre okänd tradition. Enligt denna har Anund blivit dödad av en oäkta broder till hämnd för det dråp, som han begått på en man vid namn Hogne, vilken troligen varit en nära släkting (möjligen fader) till denne oäkta broder.

Kapitel 36
Mordbranden i Uppsala.

Konung Anunds son Ingjald var konung i Uppsala. Uppsalakonungarna voro de förnämsta i Svithiod, då där funnos många häradskonungar, allt ifrån den tid då Oden var härskare i Svithiod. De som sutto i Uppsala voro envåldsherrar över hela Svithiod, till dess Agne dog, men därefter delades riket först emellan bröder, som förut är skrivet, och sedan skiftades rike och konungadöme ytterligare på de olika ätterna, allt eftersom dessa förgrenade sig. Några konungar läto rödja stora skogsland och bebygga dessa och ökade på det sättet sitt rike. Då Ingjald tog emot riket och konungadömet, funnos många häradskonungar, såsom förut är omtalat.

Konung Ingjald lät tillreda ett stort gästabud i Uppsala för att fira sin faders, konung Anunds gravöl. Han lät bygga en sal, som var lika stor och praktfull som själva Uppsalen1, och kallade den sjukonungasalen; i den voro sju högsäten inredda. Konung Ingjald sände bud över hela Svithiod och inbjöd till sig konungar och jarlar och andra för­näma män. Till det gravölet kommo Ingjalds svärfader konung Algaute, konung Ingvar från Fjärdhundraland och hans tvänne söner, Agnar och Alv, konung Sporsnjall från Närike och konung Sigverk från Åtthundraland; konung Granmar från Södermanland kom icke. De sex konungarna fingo sina platser i den nya salen; ett av de högsäten som konung Ingjald hade låtit göra stod tomt. Alla som hade kommit dit blevo bänkade i den nya salen; men konung Ingjald hade givit sin hird och allt sitt folk platser i Uppsalen.

Det var sed på den tiden, att då man firade arvöl efter konungar eller jarlar, så skulle den som gjorde arvölet och som skulle insättas i arvet, sitta på pallen nedanför högsätet, till dess man bar in en bägare, som kallades Brage-bägaren. Då skulle han stiga upp och taga emot Brage-bägaren, avlägga ett löfte och sedan dricka ur bägaren. Därefter skulle man leda honom till det högsäte, som hans fader hade haft. Då hade han rätt till allt arv efter honom. Nu skedde här så: då Brage-bägaren kom in, stod konung Ingjald upp och tog emot det stora hornet, avlade det löftet, att han skulle öka sitt rike till det dubbla i alla väderstreck eller också dö, och drack därefter ur hornet. Men om kvällen, då männen voro druckna, sade konung Ingjald till Folkvid och Hulvid, Svipdags söner, att de och deras män skulle, såsom avtalat var, väpna sig om kvällen. De gingo ut och bort till den nya salen och satte eld på den; salen började genast att brinna, och där blevo sex konungar innebrända med alla sina män, men de som försökte komma ut, blevo genast dräpta. Därefter lade Ingjald under sig alla de riken, som dessa konungar hade ägt, och tog skatt av dem.


Svipdags söner på väg till sjukonungasalen.

  1. Dvs. tempelsalen i Uppsala.

Kapitel 37
Hjorvards giftermål.

När konung Granmar sporde dessa händelser, trodde han sig förstå, att samma öde var ämnat honom, om han icke tog sig i akt. Samma sommar kom konung Hjorvard, som kallades Ylving1, med sin här till Svithiod och lade med sina skepp in i en vik, som heter Mörköfjärden. Då Granmar fick veta detta, sände han bud till honom och bjöd honom och allt hans folk till gästabud. Hjorvard tog emot inbjudningen, ty han hade icke härjat i konung Granmars rike, och då han kom till gästabudet, blev det stor glädje.

Det var sed bland de konungar, som sutto i sina länder eller på gästabud som de läto göra, att om kvällen, när skålarna druckos, skulle man dricka tillsamman två och två, man och kvinna, så långt antalet räckte, och därefter för sig själva de som blevo över; men vikingarnas lag var, att de skulle dricka alla tillsammans, även när de voro på gästabud. Hjorvards högsäte var iord­ningställt mitt emot konung Granmars, och alla hans män sutto på bänken på samma sida. Konung Granmar sade till sin dotter Hildegunn, att hon skulle göra sig redo att bära fram ölet åt vikingarna. Hon var den fagraste bland kvinnor. Hon tog en silverbägare och fyllde den, steg fram till Hjorvard och sade: »Hell, alla Ylvingar, till Rolv krakes minne!», drack så ur bägaren till hälften och räckte den åt konung Hjorvard. Han fattade bägaren och på samma gång hennes hand och bad, att hon skulle komma och sitta hos honom. Hon svarade, att det var icke vikingased att dricka tvemänning med kvinnor. Men Hjorvard genmälde, att det var troligare att han skulle ändra sed, övergiva vikingalagen och dricka tvemänning med henne. Då satte sig Hildegunn hos honom, och de drucko båda med varandra och talade mycket om kvällen. Dagen därefter, då de båda konungarna Granmar och Hjorvard träffades, framförde Hjorvard sitt frieri och bad om Hildegunns hand. Konung Granmar förelade saken för sin hustru Hild och stormännen och sade, att de kunde få ett godt stöd i konung Hjor­vard. Nu höjdes starka bifallsrop för saken, som tycktes alla vara att tillråda, och det slutade med att Hildegunn trolovades med konung Hjorvard och han gjorde bröllop med henne. Hjorvard skulle stanna hos konung Granmar, eftersom denne icke hade någon son, som kunde hjälpa honom att styra riket.

  1. Dvs. tillhörde Ylvingaätten, en i dikt och saga omtalad forntida konungaätt.

Kapitel 38
Strid emellan konung Ingjald och Granmar.

Samma höst samlade konung Ingjald en här och ämnade anfalla Granmar och hans måg. Hären bestod av man från alla de riken som han hade lagt under sig. Men när svärfadern och svärsonen sporde detta, samlade de en här i sitt rike; till deras hjälp kom också konung Hogne och hans son Hilde, som härskade över Östergötland. Hogne var fader till konung Granmars hustru Hild. Konung Ingjald gick i land med hela sin här; han hade mycket mera folk än de andra. En hård strid uppstod; men då man hade kämpat en kort stund, flydde de hövdingar som rådde över Fjärdhundraland och Västergötland och Närike och Åtthundraland och med dem hela den del av hären, som hade kommit från dessa länder, och begåvo sig till sina skepp. Därefter blev konung Ingjald hårdt beträngd fick många sår och flydde till sina skepp; men där föllo hans fosterfader Svipdag den blinde och dennes båda söner, Gautvid och Hulvid. Konung Ingjald for efter dessa händelser tillbaka till Uppsala. Han var illa tillfreds med sin färd och trodde sig finna, att hären från de delar av riket som han hade underlagt sig med vapenmakt icke hade varit honom trogen.

Efter detta rådde stor ofred mellan konung Ingjald och konung Granmar. Då lång tid hade förflutit på detta sätt, lyckades emellertid bådas vänner åstadkomma förlikning dem emellan, och konungarna stämde möte, träffades och slöto fred emellan sig, konung Ingjald och konung Granmar och dennes måg, konung Hjorvard. Denna fred skulle bliva beståndande emellan dem, så länge de tre konungarna levde; detta bekräftades med ed och säkra löften.

Våren därefter for konung Granmar till Uppsala för att, såsom sed var, vid sommarens början offra för fred. Blotspånen föll då så för honom, som om han icke skulle leva länge1. Därpå for han tillbaka hem till sitt rike.

  1. Bland andra medel att utröna gudarnas vilja användes av våra hedniska förfäder även ett, som kallades att »fälla blotspån», dvs. att kasta (troligen med runor tecknade) spånor eller träpinnar på marken för att av det sätt på vilket de föllo utleta de önskade upplysningarna.

Kapitel 39
Konung Granmars död.

På hösten därefter reste konung Granmar och hans måg konung Hjorvard för att gästa sina gårdar på en ö, som heter Sile. Medan de voro där på gästning, kom konung Ingjald en natt med sin här, omringade deras hus och brände dem inne med allt deras folk. Därefter underlade han sig hela det rike, som dessa konungar hade ägt, och satte hövdingar att styra det. Konung Hogne och hans son Hilde redo ofta upp i Svearike och dräpte de män som konung Ingjald hade satt över deras släkting konung Granmars forna rike. Under lång tid rådde stor fiendskap mellan konung Ingjald och konung Hogne. Konung Hogne lyckades dock värja sitt rike emot konung Ingjald ända till sin död.

Konung Ingjald hade två barn med sin hustru; det äldsta hette Åsa och det andra Olav »trätälja»1. Ingjalds hustru Gauthild sände gossen till sin fosterfader Bove i Västergötland. Han uppfostrades där tillsamman med Boves son Saxe, som bar tillnamnet »flette»2.

Det berättas, att konung Ingjald skall hava dräpt tolv konungar och svikit alla mot given lejd; han kallades därför Ingjald illråde. Ingjald var konung Över största delen av Svithiod. Sin dotter Åsa bortgifte han med konung Gudröd i Skåne. Hon var till sinnelaget lik sin fader; hon vållade, att Gudröd dräpte sin broder Halvdan. Halvdan var fader till Ivar vidfamne. Åsa vållade också sin make Gudröds död.

  1. »Trätälja betyder timmeryxa. Om anledningen till namnet se nedan kapitel 42.
  2. >Betydelsen av detta tillnamn är oviss. Möjligen betyder det här »plundraren».

Kapitel 40
Ingjald illrådes död.

Ivar vidfamne kom till Skåne efter sin farbroder Gudröds fall. Han samlade genast en stor här och drog upp i Svithiod. Åsa illråda hade farit på besök hos sin fader. Konung Ingjald befann sig på gästning på Räninge, när han fick höra, att konung Ivars här hade kommit till ett ställe icke långt därifrån. Ingjald tyckte sig icke vara stark nog till att kämpa med Ivar; men det syntes honom också uppenbart, att om han gåve sig på flykten, skulle hans fiender samlas från alla håll. Han och Åsa fattade då det beslutet, som har blivit vida omtalat, att dricka alla männen dödligt druckna och sedan sätta eld på salen. Där brann salen, och alla som voro därinne blevo innebrända med konung Ingjald; Så säger Thjodolv:

Och Ingjald
levande tråddes
av rökstarka elden
på Räninge,
då husförstöraren1
med eldfötter
på gudaättlingen
krossande steg.
Den olyckan
bland svearnas folk
syntes alla
den hårdaste,
då han själv,
först av ätten,
skulle förgöra
sitt tappra liv.

Ynglingaättens historia - kapitel 41-50
Tillbaka till Ynglingaättens förstasida

  1. »Husförstöraren», poetisk omskrivning för elden.