Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Ynglingaättens historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50

Kapitel 21
Om Alv och Inge.

Alreks söner voro Inge och Alv, som därnäst blevo innehavare av konungadömet i Svithiod. Inge var en stor krigare och mycket segersäll, vacker och väl förfaren i alla färdigheter, stark och mycket tapper i striden, givmild och munter. Av allt detta blev han namnkunnig och vänsäll. Konung Alv, hans broder, satt hemma och drog icke i härnad. Han fick tillnamnet Älvse1; han var en tystlåten, härsklysten och otillgänglig man. Hans moder hette Dageid och var dotter till konung Dag den mäktige, från vilken Daglingarna härstamma. Alv hade en hustru vid namn Bera, en mycket vacker, duglig och gladlynt kvinna.

Inge Alreksson hade såsom ofta förut en höst kommit hem till Uppsala från sina vikingafärder och var då mycket namnkunnig. Han satt ofta i dryckeslag till sent på kvällen, men konung Alv gick tidigt till sängs. Drottning Bera satt ofta uppe om kvällarna, och hon och Inge sutto och talade med varandra. Alv talade ofta därom och bad henne gå tidigare till sängs; han ville icke, sade han, ligga vaken och vänta på henne. Hon svarade, att den kvinna vore lycklig, som hellre hade Inge till man än Alv. Denne blev mycket vred, då hon ofta upprepade detta yttrande.

En afton gick Alv in i salen, då Inge och Bera sutto i högsätet och talades vid. Inge hade ett svärd liggande över knäet. Männen voro mycket druckna och gåvo icke akt på att konungen kom in. Konung Alv gick fram till högsätet, drog sitt svärd, som han hade dolt under kappan, och genomborrade sin broder Inge. Inge sprang upp, drog sitt svärd och gav Alv banehugg, och så föllo båda till golvet. Alv och Inge blevo höglagda på Fyrisvallarna. Så säger Thjodolv:

Tempelaltarets
trogne vårdare2
genom Alv
sin bane fick,
då avundsjuk
sitt vassa svärd
kungen färgade
i Inges blod.
Rysligt det var,
att Bera skulle
de båda kämparna
ägga till dråp,
där bröder blevo
utan orsak
av avundsjuka
varandras bane.
  1. Älvse är ett smeknamn, ungefär »den lille Alv.» Det synes här ha en något nedsättande betydelse.
  2. »Tempelaltarets trogne vårdare» kallas Inge, emedan han såsom konung hade att upprätthålla offertjänsten.

Kapitel 22
Konung Hugleiks fall.

Hugleik hette Alvs son, som tog konungadömet över svearna efter de båda bröderna; ty Inges söner voro då ännu barn. Konung Hugleik var ingen krigare, utan satt hemma i lugn och ro; han var mycket rik och gnidig. Han hade vanligen i sin hird alla slags lekare, harpspelare, gigspelare och fidlare. Han hade också hos sig sejdmän och allt slags trollkunnigt folk.

Hake och Hagbard hette två bröder, som voro mycket namnkunniga. De voro sjökonungar och hade stor här; de foro stundom tillsamman på vikingatåg, stundom var för sig. Många kämpar funnos hos var och en av dem. Konung Hake for med sin här till Svithiod emot konung Hugleik, och denne samlade en här för att möta honom. Till hans hjälp kommo två bröder, Svipdag och Geigad, båda namnkunniga män och de största kämpar. Konung Hake hade med sig tolv kämpar; där var då också Starkad1 den gamle hos honom. Konung Hake var också själv en stor kämpe, De möttes på Fyrisvallarna, och det kom till ett stort slag. Hugleiks folk föll snart. Då gingo kämparna Svipdag och Geigad fram till strid, men av Hakes kämpar gingo sex emot vardera av dem, och de blevo tagna till fånga. Då trängde konung Hake in i konung Hugleiks sköldborg och dräpte honom och hans två söner. Därefter flydde svearna, och konung Hake lade landet under sig och blev konung över svearna. Han stannade i landet i tre år, men medan han så satt stilla, foro hans kämpar ifrån honom på vikingafärd och skaffade sig gods och guld.

  1. Starkad är en berömd fornnordisk sagohjälte, bekant bl. a. från sägnerna om Bråvallaslaget, där han deltog på Sigurd Rings sida emot Harald Hildetand.

Kapitel 23
Konung Gudlaugs död.

Jorund och Erik voro söner till Inge Alreksson. De lågo ute i härnad under hela denna tid och voro stora krigare. En sommar härjade de i Danmark; de träffade då konung Gudlaug från Hålogaland och hade med honom en strid, som slutade så, att Gudlaugs skepp blev avröjt och han själv tagen tillfånga. De förde honom i land vid Straumeyjarnes1 och hängde honom där. Hans män uppkastade en hög över honom. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren»:

Men Gudlaug
måste tämja
Sigars häst2,
då österkonungarna3
honom våldförde
och Inges söner
den givmilde fursten
i trädet höjde.
Och det liktyngda
kalla trädet4
lutar på näset,
där vikarna delas.
Där är allkänt
av konungens grav
Straumeyjarnes
och med stenar märkt.

Bröderna Erik och Jorund blevo mycket namnkunniga genom denna bragd och hade nu mycket större anseende än förut. De sporde, att konung Hake i Svithiod hade sänt ifrån sig sina kämpar; de styrde då mot Svithiod och samlade en här. Då svearna fingo veta, att Ynglingarna hade kommit dit, slöt sig en ofantlig här till dem. De foro in i Logen och styrde mot Uppsala för att möta konung Hake. Denne drog emot dem på Fyrisvallarna, men hade en mycket mindre här. Det blev en väldig drabbning. Konung Hake gick fram med sådan kraft, att han fällde alla, som kommo honom nära, och till sist fällde han konung Erik och högg ned de båda brödernas baner. Då flydde konung Jorund och allt hans folk till skeppen. Konung Hake fick så stora sår, att han förstod att hans levnadsdagar icke skulle bliva många. Han lät då taga ett långskepp som han ägde, lasta det med fallna män och vapen, föra det ut på havet, lägga rodret i lag och hissa seglet, tända eld i töreved och göra ett bål på skeppet. Vinden var från land. Hake var död eller nära döden, då han lades på bålet. Skeppet seglade sedan brinnande ut på havet, och denna händelse blev mycket omtalad länge därefter5.

  1. Någon ort med detta namn känner man numera icke.
  2. »Sigars häst» kallas galgen med anspelning på den ovan kapitel 19 not 4 nämnda sagan, enligt vilken Sigar lät hänga Hagbard. Uttrycket är mindre lyckligt än det a. st. omtalade »Hagbards häst».
  3. Österkonungarna, dvs. konungarna frän det österut belägna Svithiod.
  4. »Det liktyngda kalla trädet» är galgen.
  5. Seden att begrava de döda på detta sätt synes i Norden tillhöra den äldre folkvandringstiden. Senare begrovs den döde ofta i en hög tillsammans med sitt skepp.

Kapitel 24
Jorunds död.

Konung Inges son Jorund var konung i Uppsala. Han styrde landet, men var om sommaren ofta på härnadståg. En sommar for han med sin här till Danmark. Han härjade på Jutland och for om hösten in i Limfjorden och härjade där; han låg med sitt folk i Oddesund. Då kom hålögernas konung Gylaug, son till den förut omtalade Gudlaug, dit med en stor här. Han lade till strid mot Jorund, men då landets innevånare blevo varse detta, samlades de från alla håll med stora och små skepp. Jorund blev besegrad av övermakten och hans skepp avröjt; själv sprang han över bord, men blev tillfångatagen och förd i land. Konung Gylaug lät resa en galge, förde Jorund dit och lät hänga honom. Så slutade hans liv. Så säger Thjodolv:

Jorund blev
— det är länge sedan —
livet berövad
i Limfjorden,
då den högbröstade
rephästen1
bära fick
Gudlaugs bane2,
och Hagbards
hårda snöre3
snoddes om halsen
på hersars herre4.
  1. »Den högbröstade rephästen» betecknar galgen.
  2. Gudlaugs baneman är Jorund (se kapitel 23 ovan).
  3. »Hagbards hårda snöre» är repet (varmed Hagbard blev hängd). Jfr ovan kapitel 19 not 4.
  4. Herse kallades i Norge i gammal tid den ärftlige hövdingen över ett härad. Deras »herre» är konungen. Här ha benämningarna överförts på svenska förhållanden.

Kapitel 25
Konung Auns död.

Aun eller Åne1 hette Jorunds son, som var konung över svearna efter sin fader. Han var en vis man och en stor blotman, men han var icke någon krigare, utan satt hemma i landet.

Under den tid, då de nu omtalade konungarna regerade i Uppsala, rådde över Danmark först Dan den högmodige — han blev mycket gammal —, sedan hans son Frode den högmodige eller fridsamme, sedan dennes söner Halvdan och Fridleiv; dessa voro stora krigare. Halvdan var äldst och den ypperste i allt. Han for med sin här till Svithiod emot konung Aun. De hade några strider, och Halvdan segrade ständigt; slutligen flydde konung Aun till Västergötland. Han hade då varit konung i Uppsala i tjugo år; han stannade också tjugo år i Götaland2, medan konung Halvdan var i Uppsala.

Konung Halvdan dog sotdöden i Uppsala och är höglagd där. Efter hans död kom konung Aun tillbaka till Uppsala; han var då sextio år gammal. Han anställde ett stort blot och offrade för att få långt liv; han skänkte sin son åt Oden såsom offer. Konung Aun fick av Oden det svaret, att han skulle leva ännu sextio år. Aun var nu konung i Uppsala i ytterligare tjugo år. Då kom Fridleivs son, Åle den oförvägne, med sin här till Svithiod och drog emot konung Aun. De hade flera strider, och Åle segrade ständigt; då flydde konung Aun för andra gången ur sitt rike och for till Västergötland. Ale var konung i Uppsala i tjugo år, innan Starkad den gamle dräpte honom.

Efter Åles fall for konung Aun åter till Uppsala och styrde riket ännu i tjugo år. Sedan gjorde han åter ett stort blot och offrade sin andre son. Då sade Oden honom, att han skulle leva, så länge han gav Oden en av sina söner vart tionde år, och att han skulle giva ett härad i sitt land namn efter talet på de söner, som han offrade åt Oden. Men då han hade offrat sju av sina söner, levde han i tio år så skröplig, att han icke kunde gå, utan blev buren på en stol. Då offrade han sin åttonde son och levde ännu i tio år, men låg nu till sängs. Därefter offrade han sin nionde son och levde i ytterligare tio år; han drack nu ur dihorn som ett spädbarn. Aun hade en son kvar, och han ville nu offra honom och giva Oden Uppsala och de härader som höra därtill och låta kalla det Tiundaland3; men svearna förbjödo honom det, och något offer blev icke av. Därpå dog konung Aun och blev höglagd vid Uppsala. Det kallas sedan »Åne-sot»4, om någon dör av ålder utan sjukdom. Så säger Thjodolv:

Aun fordom
i Uppsala
döden fick
av ålderssvaghet.
Lysten att leva,
drack den gamle
för andra gången
ur horn som barn.
Darrhändt han sträckte
mot törstig mun
den smala delen
av dryckeshornet;
liggande drack
han, som offrat
sina söner,
ur hornets spets.
Ty mjödhornet
den gråe drotten
mäktade icke
upprätt hålla.

Konung Ane vill blota sin siste son.
  1. Om namnformen Åne se nedan not 4.
  2. Här Västergötland.
  3. Tiundaland, ett av de tre folklanden i det forntida Uppland, har Snorre oriktigt uppfattat som »den tiondes land». I själva verket är det »de tio hundarenas, dvs. häradernas, land» (Tiu-hundaland).
  4. »Åne-sot» (isländska Ánasótt) torde i själva verket vara bildat av ett ord med betydelsen »farfar» eller »morfar» och således egentligen beteckna :»farfars-(morfars-)sjukdom», »gammalmanssjukdom», dvs. »ålderdomssvaghet». Snorre har oriktigt uppfattat stället, som om Åne vore en biform till namnet Aun.

Kapitel 26
Konung Egils död.

Egil. hette Aun den gamles son, som var konung efter sin fader i Svithiod. Han var icke någon krigare, utan satt hemma i lugn och ro. Tunne hette en av hans trälar, som förut hade varit hos Aun den gamle såsom dennes skattevaktare. Då Aun var död, tog Tunne en stor mängd gods och grävde ned det i jorden. Men då Egil hade blivit konung, satte han honom bland de andra trälarna. Tunne harmades över detta och rymde tillsammans med en hop andra trälar. De grävde upp godset som han hade gömt; han gav det åt sina män, och de togo honom till anförare. Sedan slöto sig många illgärningsmän till honom; de lågo ute i skogarna, men stundom strövade de ned i bygderna och plundrade eller dräpte folk. Konung Egil sporde detta och drog ut med sitt folk för att söka efter dem. Men en natt, då han hade tagit härbärge, kom Tunne dit med sitt folk och överrumplade dem och dräpte många av konungens män. När konung Egil märkte tumultet, ämnade han göra motstånd och lät sätta upp sitt baner, men många av hans män flydde ifrån honom. Tunne och hans män gingo djärvt till anfall, och konung Egil såg då ingen annan utväg än att fly. Tunne och hans män förföljde honom ända till skogen; därefter drogo de tillbaka till bygden, där de härjade och plundrade utan motstånd. Allt det gods som Tunne tog i bygden gav han åt sina män; därigenom blev han omtyckt och väl försedd med folk. Konung Egil samlade en här och drog till strid emot Tunne. De kämpade mot varandra, och Tunne vann seger, men konung Egil flydde och förlorade mycket folk.

Konung Egil och Tunne hade åtta strider, och Tunne segrade i alla. Därefter flydde konung Egil ur landet och begav sig till Danmark till Frode den tappre på Själland. Han lovade konung Frode skatt av svearna, om han ville hjälpa honom. Frode gav honom då en här och sina kämpar. Konung Egil for så tillbaka till Svithiod, men när Tunne sporde detta, drog han emot honom med sin här. Där blev en hård strid, Tunne föll, konung Egil övertog åter sitt rike och danerna foro åter hem. Konung Egil sände konung Frode stora och värdefulla gåvor varje år, men betalte ingen skatt till danerna; likväl blev vänskapen mellan honom och Frode beståndande.

Konung Egil styrde riket i tre år, efter det Tunne fallit. Då hände det i Svithiod, att en tjur som var ämnad till offer, var gammal och gödd så starkt, att han var folkilsken, och då man skulle taga fatt honom, sprang han till skogs, blev vild och uppehöll sig sedan länge i skogarna och gjorde människor stor skada. Konung Egil var en ivrig jägare; han red ofta om dagarna ut i skogarna för att jaga. Det hände en gång, att han hade ridit ut på jakt med sina män. Konungen hade länge förföljt ett villebråd och sprängde nu efter det i skogen bort från alla sina män. Då fick han syn på tjuren och red fram och ville dräpa honom. Tjuren vände sig emot honom, och konungen gav honom ett sting, men spjutet slant ur såret, och tjuren stötte hornen i sidan på hästen, så att denne genast föll utsträckt till marken och konungen med honom. Konungen sprang upp och ville draga sitt svärd, men tjuren stångade honom i bröstet, så att hornen trängde djupt in. Då kommo konungens män fram och dräpte tjuren. Konungen levde endast en kort stund. Han är högsatt vid Uppsala. Så säger Thjodolv:

Den lovsälle
gudaättlingen1
flydde ur landet
för Tunnes makt.
Men oxen vild
sitt vassa pannsvärd2
färgade rödt
i Egils blod,
han som österut
hade i skogen
länge strövat
till skräck för männen.
Oxens svärd,
det skidlösa3,
Skilvingars4 ättling
till hjärtat trängde.
  1. »Gudaättlingen» är den från gudarna härstammande Ynglingakonungen Egil.
  2. »Pannsvärd» är en omskrivning för »horn».
  3. »Oxens skidlösa (dvs. skida saknande) svärd» är hans horn.
  4. »Skilvingar» är en benämning på den svenska konungaätten eller en gren av densamma. Möjligen användes dock namnet här, liksom fallet är med flera andra ättenamn, budlungar, daglingar m. fl., blott som beteckning för »furstar» i allmänhet.

Kapitel 27
Konung Ottars fall.

Ottar hette Egils son, som tog riket och konungadömet efter honom. Han höll icke vänskap med Frode. Frode sände då bud till konung Ottar för att kräva den skatt som Egil hade lovat honom. Ottar svarade, att svearna aldrig hade betalt skatt till danerna, och att han skulle handla på samma sätt. Sändebuden foro åter hem. Frode var en stor krigare. En sommar for han med sin här till Svithiod, gick i land där och härjade, dräpte många människor och tog andra tillfånga. Han tog ett ofantligt krigsbyte, brände också bygden vida omkring och härjade våldsamt.

Sommaren därpå for konung Frode på härnadståg i österväg1. Då Ottar sporde, att konung Frode icke var hemma i sitt land, gick han ombord på. sina krigsskepp, for till Danmark och härjade där utan motstånd. Han fick höra, att en stor här var samlad på Själland, och styrde då västerut2 till Öresund, seglade sedan söderut3 till Jutland och in Limfjorden, härjade på Vendel, brände och förödde landet. Vått och Faste hette två av Frodes jarlar; dem hade Frode satt till att värja landet i Danmark, medan han själv var borta ur riket. Då jarlarna sporde, att sveakonungen härjade i Danmark, samlade de en här, gingo ombord på sina skepp och seglade söderut3 till Limfjorden. De kommo där mycket oväntat över konung Ottar och lade genast till strid. Svearna gjorde tappert motstånd; på båda sidor föll mycket folk, men allt efter som männen föllo i den danska hären, kommo andra och flera från de kringliggande bygderna, och likaledes kommo dit alla de skepp som voro i närheten. Striden slöt så, att konung Ottar och största delen av hans här föll. Danerna togo hans lik, förde det i land och lade det på en hög, där de läto rovdjur och fåglar slita sönder det. De gjorde en kråka av trä och sände den till Svithiod med den hälsningen, att mera var icke deras konung Ottar värd. De kallade honom sedan Ottar Vendelkråka. Så säger Thjodolv:

Ottar föll,
den raske kämpen,
under örnens klor
för daners vapen;
honom örnen,
långvägs kommen,
med blodig klo
på Vendel slet.
Det verket, vet jag,
av Vått och Faste
blev till sägen
hos sveafolket,
att Frodes jarlar
på Ölandet
hade dräpt
den tappre fursten.
  1. Österväg betecknar Östersjön och länderna däromkring, särskilt de på östra sidan belägna (Finland, Estland, Livland och Kurland).
  2. Västerut; rättare: norrut.
  3. Söderut; rättare: västerut.

Kapitel 28
Konung Adils giftermål.

Adils hette konung Ottars son, som tog konungadömet efter honom; han var länge konung och mycket rik. Han låg också några somrar på vikingafärd. Konung Adils kom med sin här till Saxland Där härskade en konung som hette Geirthjov. Hans hustru hette Ålov den mäktiga; deras barn omtalas icke. Konungen var icke hemma i landet. Konung Adils och hans män gingo upp till kungsgården och plundrade där. Några drevo kreaturen ned till stranden; de hade vaktats av trälar, karlar och kvinnor, och dem förde de alla med sig. Bland dem var en underbart vacker mö, som hette Yrsa.

Konung Adils for hem med sitt krigsbyte. Yrsa sattes icke bland trälarna. Det visade sig snart, att hon var klok och vältalig och väl kunnig i allt; männen tyckte mycket om henne och konungen mest. Det kom då därhän, att Adils gjorde bröllop med henne. Yrsa blev sålunda drottning i Svithiod och fick anseende som en mycket duktig kvinna.

 

Kapitel 29
Konung Adils död.

Konung Helge Halvdansson härskade då i Leire. Han kom till Svithiod med en så stor här, att konung Adils icke såg någon annan utväg än att fly undan. Konung Helge gick i land, härjade och tog stort byte. Han tog drottning Yrsa tillfånga, förde henne med sig till Leire och tog henne till äkta; deras son var Rolv krake.
Då Rolv var tre år gammal, kom drottning Ålov till Danmark. Hon omtalade för Yrsa, att konung Helge, hennes gemål, var hennes fader och Ålov hennes moder. Yrsa for då tillbaka till Svithiod till Adils och var drottning där, så länge hon levde. Konung Helge föll på ett härnadståg. Rolv krake var då åtta år gammal, och han blev nu tagen till konung i Leire.

Konung Adils hade häftiga strider med en konung, som hette Åle den uppländske1; han var från Norge. De höllo ett slag på Vänerns is; där föll konung Åle, och Adils behöll segern. Om denna drabbning berättas utförligt i Skjoldungasagan2, som även omtalar, huru Rolv krake kom till Adils i Uppsala och huru han strödde ut guldet på Fyrisvallarna3. Konung Adils tyckte mycket om vackra hästar och hade de bästa hästar på den tiden. En av hans hästar hette Slöngve, en annan Hravn. Denna hade han tagit från den fallne Ale, och av honom avlades en annan häst, som också hette Hravn. Den senare sände han till konung Godgest i Hålogaland. Godgest red honom, men kunde icke få honom att stanna, innan han föll av och slog ihjäl sig. Detta hände på Omd i Hålogaland.

Konung Adils var en gång vid disernas4 offerfest och red på en häst omkring tempelsalen. Hästen snavade under honom, och konungen föll av framåt och slog huvudet i en sten, så att huvudskålen bräcktes och hjärnan rann ut på stenen. Detta blev hans bane. Han dog i Uppsala och är högsatt där. Svearna kallade honom en mäktig konung. Så säger Thjodolv:

Än jag sporde,
att den leda häxan5
skulle röva
Adils livet,
och den dådlystne
Frös ättling6
skulle falla
från hästens rygg.
Blandad blev
med markens grus
i hårda fallet
kungens hjärna.
Dådsäll dog
— så ville ödet —
Åles ovän
i Uppsala.
  1. Den uppländske, dvs. från Upplanden, med vilket namn i gammal tid betecknades de innanför Kristianiafjorden liggande Raumarike, Hadafylke, Heinafylke, Gudbrandsdalen och Österdalen.
  2. Om denna saga, en av Snorres källor, se inledningen.
  3. Syftar på en bekant episod i Rolv krakes saga: då Rolv och hans kämpar efter besök hos konung Adils lämnade Uppsala, blevo de förföljda av Adils och hans män; för att hejda förföljarna utströdde Rolv då på vägen en mängd dyrbarheter, som han för detta ändamål erhållit av sin moder Yrsa, Adils gemål, och narrade dem på detta sätt att försinka sig genom att plocka upp klenoderna.
  4. Diserna voro beskyddande och hjälpande kvinnliga gudomligheter, som voro föremål för dyrkan. Ursprungligen äro de sannolikt avlidna kvinnors andar, varigenom även förklaras, att de stundom framträda såsom dödsgudinnor.
  5. Vem denna häxa är, framgår icke av dikten eller av vad Snorre berättar. Sannolikt antydes här en även för Snorre okänd form av sägnen om Adils död.
  6. Frös ättling är Adils.

Kapitel 30
Rolv krakes fall.

Östen hette Adils son, som därnäst rådde över svearnas rike. I hans dagar föll Rolv krake i Leire. På den tiden härjade krigarhövdingar mycket i Svearike, både danskar och norrmän. Många voro sjökonungar, som rådde över en stor här, men icke ägde något land, och endast den ansågs med rätta kallas sjökonung, som aldrig sov under sotad ås och aldrig drack vid hörnet av härden.

Ynglingaättens historia - kapitel 31-40
Tillbaka till Ynglingaättens förstasida