Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla


  


















 

 

 







 


 
 

 






 


Örjan Martinsson


av Emil Olson

Snorres källor, metod och stil med mera

Snorre Sturlassons Norges konungasagor eller — såsom verket med anledning av begynnelseordet ofta kallas — Heimskringla skildrar de norska konungarnas historia från urgammal tid och fram till Sverres framträdande år 1177. Strängt taget är visserligen den äldste norske konungen den först långt ned i räckan kommande Halvdan vitben, men Snorre har, efter mönstret av andra medeltidsskribenter, velat föra sin berättelse upp i den gråaste forntiden, och en förebild härför fann han redan i Ares släktregister och dess källa, skalden Thjodolv av Hvines Ynglingatal. I fråga om gränsen nedåt i tiden har Snorre gjort samma, historiskt väl motiverade, val som de tre ovan omtalade sagoverken över Norges historia.

Snorre har i ett ofta citerat företal till sitt verk själv redogjort för sina källor och deras begagnande. Av skriftliga framställningar nämner han där endast Ares arbete, vars betydelse för kronologien han särskilt framhåller. På andra ställen i sitt arbete anför han emellertid även andra skrifter, och i själva verket är — såsom man också kan vänta — förhållandet det, att han till allra största delen grundat sin framställning på skrivna källor. Ofullständigheten i prologens uppgifter kan synas underlig. Man får emellertid här icke anlägga en nutida synpunkt. Uppfattningen av litterärt arbete var under medeltiden en helt annan än nu; den enskilde sagoredaktören kände sig mera som samlare än som egentlig författare, och förefintlig litteratur betraktades till stor del som ett commune bonum. Att anföra källor kunde därför i regel anses som överflödigt. Då Are nämnes, beror det därpå, att Snorre av skäl, som han utförligt omtalar i företalet, anser honom för en särskilt viktig och pålitlig källa, med vars tillhjälp andra uppgifter kunde kontrolleras och rättas.

I själva verket har, som redan antydts, Snorre väl känt och för sitt ändamål utnyttjat sina föregångare. Om de källor, som ligga till grund för de enskilda delarna av arbetet, kunna här endast några korta antydningar göras. För Ynglingaättens historia ha sålunda Snorres viktigaste källor — utom Thjodolv av Hvines nyss nämnda dikt Ynglingatal (»uppräkning av Ynglingarna») — varit Ares konungalängd samt, för de delar som röra Danmarks historia och förhållandet mellan de svenska och danska konungarna, Skjoldungasagan. De närmast följande delarna, Halvdan svartes, Harald hårfagres och Håkon den godes historia, stödja sig sannolikt till största delen på de numera förlorade enskilda sagor om dessa konungar, som ovan omtalats. För Harald hårfagres och Håkon den godes historia har dessutom Orknöingasagan varit en viktig källa rörande händelser i västerländerna. Harald gråfälls historia har hämtat sitt material bl. a. från Odd Snorressons Olav Tryggvessons saga. Olav Tryggvessons historia vilar, huvudsakligen på detta sistnämnda verk, som Snorre dock i mycket betydande grad omredigerat. Härjämte ha för denna del av arbetet flera andra källor begagnats, såsom Ares Isländingabok, Jomsvikingarnas saga och den förlorade sagan om Hladejarlarna m. fl. En liknande rikedom av källor ligger till grund för Olav den heliges historia, den utförligaste avdelningen av hela verket. Stommen är här sannolikt att söka i den s. k. äldsta sagan om Olav den helige, varjämte Snorre emellertid troligen även känt och begagnat Styrme Kåressons bearbetning. Förutom dessa grundläggande källor har Snorre i sin skildring inarbetat delar av åtskilliga större sagor och fristående småberättelser, t. ex. Orknöinga- och Färöingasagorna. Beträffande tiden 1030 till 1130 visar en jämförelse med de andra samlingsverken, att Snorre här i större utsträckning än förut i sitt verk nöjt sig med att följa föregående, nu förlorade, bearbetningar av detta tidsrums historia. Detsamma gäller tiden efter 1161. Skildringen av det mellanliggande tidsrummet, 1130—1161, grundar sig i huvudsak på Erik Oddssons arbete.

Mycket omtvistat är Snorres förhållande till de ovan omtalade samlingsverken, Ágrip, Morkinskinna och Fagrskinna, vilka i plan och utförande förete stor likhet med Snorres arbete, och som även var för sig i större eller mindre partier uppvisa en nästan verbal överensstämmelse med detta. Snorres beroende av dem har av somliga forskare förfäktats med lika stor bestämdhet, som det förnekats av andra. Vad Fagrskinna beträffar, torde man väl kunna säga, att den nyaste forskningen är tämligen enig om att anse denna sagoredaktion yngre än Snorre. Rörande de båda andra saknas ännu de detaljerade undersökningar, som skulle kunna fälla ett avgörande domslut. Då alla de tre sagoverken till stor del ha samma källor som Snorre, är det emellertid i de flesta fall omöjligt att avgöra, om likheterna med Snorre bero på gemensamma lån eller därpå, att Snorre begagnat även dessas sammanfattande framställningar.

Träda sålunda de skriftliga källorna i förgrunden, må man dock icke förbise de andra källor, varur Snorre .hämtat sitt material. Snorre sätter dem själv i främsta rummet: den muntliga traditionen och den gamla skaldepoesien.

Att rika, ännu icke upptecknade historiska traditioner ännu på Snorres tid kvarlevde både på Island och i Norge, är otvivelaktigt. Det är tydligt, att Snorre både hade stort intresse av och genom sina förbindelser i de båda länderna även de bästa möjligheter att tillgodogöra sig dessa traditioner. Bland isländingar har säkerligen Snorres fosterfader, den lärde Jon Loptsson, varit en viktig hemulsman; rörande händelserna i Norge på 1160-talet kunde han delvis berätta såsom ögonvittne. För insamlingen av det norska traditionsstoffet har särskilt Snorres resa i Norge 1218—20 varit av den största betydelse.

Ännu starkare än traditionen framhåller Snorre i sitt företal den gamla skaldepoesien. I själva verket gör han också ett mycket rikligt bruk av de uppgifter, som finnas hos de gamla skalderna. Vissa partier i de äldre konungarnas historia äro så godt som helt och hållet byggda på skaldekväden. För de händelser, som ligga längre ned i tiden, och för vilka andra källor flöto rikligare, blevo naturligtvis skaldernas vittnesbörd av mindre betydelse. I användningen av skaldediktningen är Snorre icke föregångsman; även redaktörerna av de andra samlingsverken ha, såsom redan omtalats, gjort ett självständigt bruk av denna källa. Ingen av dem har dock så klart framhållit skaldekvädenas betydelse som samtidiga dokument, underkastat dem en så kritisk granskning eller begagnat dem så metodiskt för att därpå bygga en skildring eller för att rätta uppgifter från andra håll. Att även Snorre i enskilda fall försummat den nödiga kontrollen, missförstått skalden eller icke märkt bristen på överensstämmelse med den tradition han ger i prosatexten, är lätt begripligt i fråga om ett så stort arbete.

I själva sin arbetsmetod var Snorre naturligtvis ett barn av sin tid. Enligt medeltidens sed var hans arbete i rent yttre mening, liksom hans föregångares och samtidas, vad vi nu kalla ett kompilationsarbete. Snorre avskrev — eller lät avskriva — sina källor, ofta ordagrant, vanligen dock något förkortade. Frånsett de tillägg han själv gjorde på grundval av skaldekväden eller muntlig tradition, är det således huvudsakligen i urvalet, ordnandet och sammanfogandet av materialet, som författarskapet framträder. Det är då också främst i denna verksamhet, som vi ha att söka de författaregenskaper hos Snorre, som enligt eftervärldens enhälliga dom ställer honom långt framom sina föregångare och samtida.

I den yttre planen företer Snorres arbete stor likhet med de övriga översiktsverken över Norges historia. Liksom dessa utgör det en kronologiskt ordnad samling av biografier över de norska konungarna. Redan i denna yttre anordning betecknar dock Snorre ett stort framsteg framför sina föregångare. Under det att hos dessa de enskilda sagorna i stort sett stå oförmedlade som självständiga helheter bredvid varandra, endast nödtorftigt och ofta rätt oskickligt sammanfogade, äro däremot hos Snorre de olika sagorna på ett konstmässigt sätt sammanvävda, så att de bilda ett enda sammanhängande helt. Snorres kompositionssätt visar, att han vida bättre genomarbetat och behärskat sitt material än föregångarna; det vittnar också om en skarpare blick för det historiska sammanhanget och framför allt om en större konstnärlig begåvning. Helt felfri i fråga om kompositionen är dock Snorre icke. Det följde med själva arbetssättet, att trots all påpasslighet och kompositionstalang ojämnheter, — ja, till och med inkonsekvenser och motsägelser — icke kunde helt undvikas.

Även i kompositionen av den enskilda biografien står Snorre såsom konstnär framom sina samtida genom stoffets sovring och dess logiska och harmoniska ordnande, liksom genom sin förmåga att låta den episka framställningen på ett skickligt sätt växla med dialogen och att verkningsfullt tillspetsa en episod.

Allt detta är dock mera utanverk, som icke ensamma skulle ha skapat Snorres berömmelse. Det verkligt betydelsefulla hos Snorre ligger i de egenskaper han visar som historiker. Snorre är den förste i egentlig mening kritiske historieskrivaren i den nordiska litteraturen. I fråga om denna kritiska verksamhet må kanske i främsta rummet nämnas den omsorg, som han nedlagt på kronologien. Här fann han hos sina föregångare stor förvirring och måste därför vidtaga ett genomgående röjningsarbete. Det var icke ringa svårigheter, som här mötte honom. I en del fall kunde han väl stödja sig på Are eller Sämund, men i en mängd tillfällen — särskilt i fråga om Olavarnas historia — fann han inga fasta hållpunkter i sina källor, utan måste själv gå fram efter bästa förstånd. Det länder Snorre till berömmelse, att han i allmänhet lyckats så väl härmed, som han gjort. Men det är självklart, att han lätt var utsatt för att misstaga sig, och att den nyare historiska kritiken kunnat uppvisa åtskilliga fel i hans beräkningar. Särskilt har det varit till nackdel även i detta hänseende, att Snorre tydligen icke ägde någon bekantskap med den utomnordiska historiska litteraturen.

I övrigt kunna Snorres kritiska strävanden i korthet sägas gå ut på att finna, vad som var bäst bestyrkt eller sannolikast av vad de olika traditionerna eller källskrifterna hade att förmäla. Detta är visserligen all kritisk historieskrivnings mål, men det kan förtjäna att anmärkas, att Snorre tydligen i princip var fullt på det klara med att, då motsägande uppgifter föreligga, sanningen i allmänhet kan vinnas endast genom att välja mellan dem (eventuellt förkasta dem alla), men icke genom att kompromissa mellan dem och sammansmälta dem. Att han icke desto mindre stundom genom egna kombinationer sökt förena de spridda och motsägande uppgifterna, bör icke förvåna, lika litet som att dessa kombinationer måste upptagas med nödig kritik.

Snorres kritiska läggning framträder på ett vackert sätt i hans opartiskhet. Denna ger ofta ett bestående värde åt hans karaktärsskildringar och hans domar över de handlande personerna. Men är Snorre sålunda icke partisk i sin syn på Norges historia, så är han å andra sidan ingalunda opersonlig eller idélös i sin uppfattning av densamma. Tvärtom är han i själva verket den förste, som har en enhetlig och konsekvent uppfattning av hela händelseförloppet, som inlägger en verkligt ledande tanke i sin framställning av den historiska utvecklingen i Norge. Denna ledande tanke är för Snorre kampen mellan konungadöme och aristokrati, som begynner redan under Harald hårfagres tid, och som med växlande framgång föres från konungamaktens sida, tills stormansväldet vinner under Magnus Erlingsson för att sedan åter nedslås av Sverre. Denna uppfattning av Norges historia har varit normgivande även för den nyare historieskrivningen ända ned till senaste tid; först den allra yngsta generationen av historiska forskare i Norden har börjat underkasta denna Snorres uppfattning en kritisk granskning.

Den blick för händelsesammanhanget i stort, som Snorre sålunda visar, förnekar sig naturligtvis icke heller, då det gäller de enskilda händelserna och deras orsaker. Allra mest visar dock kanske Snorre sin begåvning i förmågan att skildra själva de handlande personerna. Hans klara omdöme och skarpa psykologiska blick framträder häri med stor styrka, särskilt i det sätt, varpå han skildrar en karaktärs utveckling, följer ett ärftligt karaktärsdrag från släktled till släktled eller ställer mot varandra tvänne olika karaktärer, så att de ömsesidigt belysa varandra.

Stilen i Konungasagorna är växlande, då på grund av arbetsmetoden, som ovan skildrats, mycket härrör från annan hand än Snorres. Överallt har dock Snorre i viss mån tryckt sin prägel på stilen, och där den är som bäst — i de partier han själv i egentlig mening författat —, har den samma goda egenskaper, som utmärka den bästa släktsagan, av vilken Snorre säkerligen lärt: ett lättflytande, klart och lugnt framställningssätt, en enkel och otvungen satsbyggnad, ett ledigt, talspråket sig närmande, men dock konstnärligt språk av ofta stor retorisk verkan.

Vid vilken tid Snorres Konungasagor äro nedskrivna, kan icke med full säkerhet sägas, och åsikterna härom växla. Att Snorre icke fört dem i pännan före den första resan till Norge 1218—1220, är dock säkert, då flera skildringar av de historiska skådeplatserna i Norge tydligen bero på autopsi. Å andra sidan innehåller den av Snorres brorson, Sturla Thordsson, författade Sturlungasagan, som utgör den förnämsta källan för kännedomen om Snorres liv, en uppgift, att Sturla Sigvatsson under vintern 1230—31 var sysselsatt med att avskriva »de sagoböcker som Snorre hade satt samman». Då dessa ord näppeligen kunna syfta på något annat arbete av Snorre, torde de visa, att åtminstone ett större parti av boken vid denna tid var färdigskrivet.

Om tidsföljden mellan de olika delarna känner man ingenting med visshet. En liten anmärkning härom torde dock förtjäna en plats. Enligt den hittills av de flesta antagna meningen är den särskilda s. k. »historiska sagan» om Olav den helige en bearbetning av Heimskringlas motsvarande parti, gjord antingen av Snorre själv eller av någon annan efter Snorres död. Nyligen har dock en ung forskare — delvis i anslutning till äldre författare — som det synes med goda skäl sökt visa, att den särskilda sagan tvärtom är äldre än Heimskringlas framställning och utgör det närmaste grundlaget för denna. Om denna uppfattning är riktig, skulle Olav den heliges historia vara det första parti, som Snorre sysslat med. Han skulle från början endast ha tänkt att — måhända i tävlan med sin samtida Styrme Kåresson — giva en utförlig skildring av Olav den heliges historia, men sedan utvidgat sin plan och kring denna saga som centralparti utarbetat en fullständig Norges historia. Antagandet förklarar på ett naturligt sätt den oproportionerliga storlek, som Olavs historia har i jämförelse med de övriga konungarnas, och den särskilt kärleksfulla omsorg, med vilken denna saga redigerats. Att Snorres tanke just fallit på att skildra Olav den heliges liv och gärningar, skulle också stå i god samklang med den framträdande plats, som helgonet Olav på Snorres tid intog i nordboarnas sinnen, och varom från denna tid så många vittnesbörd i ord och bild föreligga.

De historiska sagornas trovärdighet

I det föregående har ett försök gjorts att giva någon föreställning om huru Snorre använde det historiska material, som stod till hans förfogande. Det återstår att med några ord beröra även den mycket debatterade frågan om detta material självt och dess beskaffenhet, eller med andra ord frågan om den isländska historiska sagans trovärdighet. Åsikterna härom ha under tidernas lopp i hög grad växlat. I det stora hela var man i äldre tid — dock med enstaka undantag — benägen att godtaga allt, vad som berättas, såsom historisk sanning. Med den moderna kritiska historieforskningens genombrott under senare hälften av förra seklet har en annan uppfattning kommit att göra sig gällande. Man har börjat att underkasta sagorna en ingående kritik, och då det visat sig, att så ofantligt mycket icke stått sig inför denna, har traditionen i det hela gjorts misstänkt; de historiska sagorna ha förvandlats från historia till »historiska romaner». Denna kritik har otvivelaktigt i mycket varit berättigad. Likväl kan en opartisk bedömare icke undgå att finna, att man härvid i det allmänna betraktelsesättet gått till överdrift, att man i viss mån velat kasta ut barnet med badvattnet.

Ett exempel skall belysa detta. Ju längre vi gå tillbaka i tiden, dess mindre pålitlighet kunna vi naturligtvis i allmänhet tillskriva traditionen. Rörande händelser, som ligga många hundra år före den tid, då de första gången upptecknades, kunde man vara böjd att tvivla på att överhuvudtaget något trovärdigt överlämnats till eftervärlden; man kunde vara glad, om ett eller annat namn eller någon enstaka episod kunde räddas åt vetenskapen ur virrvarret av förvanskade och sammanblandade sägner och sagor. Man kunde t. ex. vänta, att skildringen av den förhistoriska tiden hos Snorre skulle som helhet tagen kunna förvisas till sagans område, en vacker fantasiens lek, men utan betydelse för verklig kännedom om denna tids historiska händelser. Så har betraktelsesättet i själva verket varit hos de senaste årtiondenas historiker. Egendomligt nog synes emellertid förhållandet i själva verket vara helt annorlunda.

Den allra nyaste forskningen har gjort det sannolikt, att dessa urgamla traditioner bevarats med en underbar styrka i hågkomsten. Med hjälp särskilt av den i rask utveckling stadda arkeologiska vetenskapen har det lyckats svenska och norska forskare att fastslå, att Ynglingaättens »sagokungar» ända upp till Domalde — med ett undantag, den felaktigt inkomne Hugleik — med all sannolikhet kunna anses tryggade till sin historiska existens, och att ungefärligt bestämma deras livs- och regeringstider. Det har visats, att de av Snorre begagnade traditionerna rörande den norska konungaätten i sydöstra Norge före Harald hårfagre i stort sett torde få anses vila på den historiska verklighetens grund, och även, att den mest tvivelaktiga punkten i traditionen, den norska konungaättens härstamning från Uppsalaätten genom Olav trätäljas utvandring till Värmland och hans efterkommandes till Norge på goda skäl kan betraktas som en historisk sanning. Man kan gå ännu ett stycke längre. Till och med i Snorres för oss så fantastiska uppgifter om Odens och hans diars invandring från Skythien torde dölja sig förbleknade minnen av en historisk verklighet. Man vet sedan länge, att Oden i Norden är en relativt ung, invandrad gud: en av våra främsta arkeologer har visat, att asarnas invandring, sådan som den skildras hos Snorre, både till tiden (romarnas världsvälde) och riktningen (Svartahavstrakterna—Tyskland—Danmark) på ett märkligt sätt .sammanfaller med en mäktig kulturström, som under tiden 200—330 e. Kr. gick från Svarta havet upp till Norden, och som bl. a. medförde kännedomen om runorna, vilkas uppfinning den isländska traditionen tillskriver Oden.

Visar detta exempel, att till och med den äldsta traditionen är vida pålitligare, än man skulle kunna tro, så får man dock icke förbise, att trovärdigheten i detta fall blott gäller de stora dragen, och att även dessa ofta blott äro inslag i en vävnad av sagor, myter och sägner. Vad Snorre berättar om Odens och åsarnas verksamhet är till stor del lärd mytologisk kombination, och väsentligen mytiska äro utan tvivel de närmast följande konungarna, ehuru forskningen ännu icke kunnat enas om dessa myters tolkning. För den följande förhistoriska och äldsta historiska tiden spelar sagan — delvis även myten — en stor roll. Så är förhållandet särskilt i Halvdan svartes och Harald hårfagres historia, där vid sidan av rena folksagomotiv åtskilliga lokalsägner, delvis grundade på ortnamn, möta. Men även de övriga konungarnas historia är icke fri från dylika drag, och i de yngres, t. ex. i Olav Tryggvessons och Olav den heliges, möter därjämte legenden, vars verklighetsunderlag ofta är lika ringa som sagans eller sägnens.

Även sedan dylikt stoff utmönstrats, kan man ej alltid vara viss att ha nått den verkliga historiska sanningen, och detta gäller såväl en äldre som en yngre tradition. Dels kan traditionen redan från början ha varit splittrad och motsägande eller färgad av olika ståndpunkter och personliga motsättningar osv., dels har även det ursprungligen på den verkliga sanningen grundade berättelsestoffet haft en utveckling under århundradenas lopp, som det gäller att icke lämna ur sikte. Kritik är således av nöden. Men man må icke, såsom stundom skett, låta denna kritik skjuta över målet. De undersökningar i Nordens äldre historia, som för några år sedan publicerats av en yngre framstående svensk historiker, och vilkas radikala slutsatser väckt mycken strid inom den lärda världen, må sålunda utan tvivel erkännas ha givit många viktiga bidrag till klarläggandet såväl av händelseförloppen själva som framför allt av gången av traditionens utveckling fram till Snorres tid. Men till åtskilliga av de mest radikala resultaten, varigenom historien berövas sådana gestalter som t. ex. Sigrid storråda eller sådana händelser som jomsvikingarnas strid mot Håkon jarl den mäktige, synes den icke kunna ansluta sig, som försökt att tränga djupare in i den isländska litteraturens anda; ännu mindre till det allmänna underkännande av denna litteraturs trovärdighet, som måste bli en följd av det här framträdande allmänna betraktelsesättet. Så konstitutiva personer och händelser uppfinnas icke varken av traditionen eller av sagoredaktörerna. De senare voro starkt bundna av sitt stoff. De betraktade sina arbeten som historia, icke som romaner. Som historiska dokument måste även vi betrakta de isländska sagor det här gäller, om vi vilja ha det rätta förståendet av dem. Vi kunna gärna medgiva, att traditionen under sin fortplantning från släktled till släktled och från ort till ort fördunklats och förvanskats, att fakta och data förskjutits eller ombildats, att traditionen påverkats, stundom övervuxits av sago- och legendbildningar, att sagan bär starka spår av sin tids övertro, att den speglar sin egen tids uppfattning och kulturella miljö. Men med allt detta torde vi dock kunna våga det påståendet, att sagornas tradition, i den mån vi kunna kontrollera den med fakta hämtade från andra håll, skall visa sig vara pålitligare, än många nu äro benägna att medgiva. Och den framtida forskningens uppgift bör bli att — under fördomsfri, men besinningsfull kritik — söka genom skalet av förvanskningar tränga in till den sanningskärna, som den innehåller.

Prologen till Heimskringla