Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44

Kapitel 11
Konung Arnvids och konung Audbjörns fall.

Våren därefter utrustade konung Harald en stor .här i Tråndheim och sade, att han med den skulle vända sig mot Sunnmöre. Solve »klove» hade under vintern legat ute på härnadståg och härjat i Nordmöre och där dräpt många av konung Haralds män och plundrat andra, men stundom hade han under vintern varit på Sunnmöre hos sin frände konung Arnvid. Då de sporde konung Haralds ankomst, samlade de en här; de fingo mycket folk, ty många tyckte sig ha fientligheter att hämnas på konung Harald. Solve »klove» for söderut till Fjordarna¹ till konung Audbjörn, som härskade där, och bad att han skulle komma honom och konung Arnvid till hjälp med sin här. »Det är allom lätt att se», sade han, »att vårt enda val nu är att resa oss gemensamt emot konung Harald. Vi skola då få styrka nog, och då skall ödet råda för segern. Men i annat fall ha vi blott att bliva hans trälar, och det är ingen utväg för män, som icke ha lägre värdighet än Harald. Min fader tyckte det vara bättre att falla i strid i sitt konungadöme än att bliva konung Haralds underlydande».

Solve bragte det genom sitt tal därhän, att Audbjörn lovade att komma. Han samlade en här och seglade norrut för att möta konung Arnvid; de hade då en mycket stor här. De sporde, att konung Harald hade kommit norrifrån, och mötte honom innanför Solskel. Det var sed på den tiden, att då man stred till sjöss, skulle man binda skeppen samman och kämpa i förstävarna. Så gjordes nu. Konung Harald lade sitt skepp emot konung Arnvids, och striden dem emellan blev mycket hård. Mycket folk föll på båda sidor, och till slut blev konung Harald så rasande och vred, att han gick fram till »rausnen»² på sitt skepp och kämpade där så käckt, att alla stamboarna på Arnvids skepp veko tillbaka till masten och några föllo. Konung Harald äntrade då själv skeppet, och konung Arnvids män togo till flykten, men han själv föll på sitt skepp. Där föll också konung Audbjörn, men Solve flydde. Så säger Hornklove:

Fast stod krigarkungen
i spjutens storm³ mot männen,
där pilarna sjöngo i dånet.
Rödt lyste blod i såren.
Männen segnade döda
för kraftiga hugg av kungen.
Svärdet klang mot skölden.
Krigarfursten fick seger.

Där föllo bland konung Haralds män hans jarlar Åsgaut och Åsbjörn och hans släktingar Grjotgard och Herlaug, söner till Håkon Hladejarl⁴. Solve var sedan i lång tid en stor viking och tillfogade ofta konung Haralds rike stor skada.

1. Dvs. landskapet Firdir eller Firdafylke i västra Norge.
2. »Rausnen» är rummet mellan förstäven och ösrummet. Jämför ovan kapitel  9.
3. »Spjutens storm» är striden.
4. Hakon Grjotgardsson; se ovan kapitel 7 och 9.

Kapitel 12
Konung Vemund brännes inne.

Konung Harald lade under sig Sunnmöre. Konung Audbjörns broder Vemund behöll väldet i Firdafylke. Det var sent om hösten, och man kom överens med konung Harald, att han icke skulle fara söder om Stad¹ under hösten. Konung Harald satte Ragnvald jarl över Nord- och Sunnmöre och Raumsdal; han hade många män omkring sig. Därefter for konung Harald till Tråndheim.

Samma vinter for Ragnvald jarl den inre vägen över Eid² och vidare söderut till Fjordarna. Han hade genom spejare underrättelser om konung Vemund och kom om natten till ett ställe, som heter Naustdal, där konung Vemund var på gästning. Ragnvald jarl omringade deras hus och brände konungen inne med nittio män. Därefter kom Berdlu-Kåre³ till Ragnvald jarl med ett fullrustat långskepp, och de foro båda norrut till Möre. Ragnvald jarl tog de skepp som konung Vemund hade haft och allt lösöre som han kunde komma åt. Berdlu-Kåre for norrut till konung Harald och gick i hans tjänst; han var en väldig bärsärk.

Våren därpå drog konung Harald söderut längs kusten och underlade sig Firdafylke. Sedan seglade han österut längs kusten och kom till Viken, men lämnade kvar jarlen Håkon Grjotgardsson och uppdrog åt honom styrelsen över Firdafylke. Håkon jarl sände bud till Atle den smale, att han skulle lämna Sogn och vara jarl på Gaular, som han förut hade. varit; själv sade han sig ha fått Sognafylke av konung Harald. Atle sände bud tillbaka med det svaret, att han ämnade behålla både Sognafylke och Gaular, tills han träffade konung Harald. De båda jarlarna tvistade, nu om detta, till dess de båda samlade en här. De möttes i Stavanesvåg på Fjaler⁴ och utkämpade där ett stort slag. Där föll Håkon jarl, och Atle jarl blev dödligt sårad; de förde honom till Atleö, och där dog han. Så säger Eyvind »skaldefördärvaren»:

1. Udde i norra Firdafylke, på gränsen till Sunnmöre.
2. Det här åsyftade Eid är en passage (ett ed) innanför Stad antingen nuvarande Mandseidet eller Birkedalseidet.
3. Dvs. Kåre från Berdla (nuvarande Berie på södra sidan av Bremangerland).
4. Fjaler var namn på den sydligaste delen av Firdafylke.
5. Håkons släkt ansågs härstamma från Oden. Jfr Ynglingaättens historia kapitel 8.

Kapitel 13
Om konung Harald och Sveakonungen Erik.

Konung Harald kom med sin här österut till Viken och styrde in till Tunsberg, där då var köpstad; han hade då uppehållit sig fyra år i Tråndheim och under den tiden icke varit i Viken. Där fick han nu höra, att sveakonungen Erik Emundsson hade underlagt sig Värmland och tog skatt av alla skogsbygderna där, och vidare, att han räknade Västergötland ända till Svinesund i norr och ända till havet i väster, varför han gjorde anspråk på allt detta såsom sitt rike och tog skatt därav. Han hade satt till jarl däröver en man vid namn Hrane den götiske. Denne innehade riket mellan Svinesund och Göta älv och var en mäktig jarl. Det berättades också för konung Harald, att sveakonungen hade sagt, att han icke skulle sluta, förrän han hade lika stort rike i Viken som fordom Sigurd eller hans son Ragnar lodbrok; men det var Raumarike och Vestfold ända ut till Grenmar¹ samt Vingulmark och allt landet söder därom. I alla dessa fylken hade många givit sig under sveakonungen. Detta härmade Harald storligen; han sammankallade genast bönderna där på Folden² till ting och anklagade dem för högförräderi mot sig. Några bönder bevisade sin oskuld, andra betalte böter, åter andra blevo straffade. På detta sätt for han om sommaren omkring i det fylket. Om hösten for han upp till Raumarike, och där gick allt på samma sätt. Då sporde han i början av vintern, att sveakonungen Erik red omkring på gästning i Värmland med sin hird.

1. Grenmar är den nuvarande Skiensfjorden.
2. Folden är det gamla namnet på Kristianiafjorden. Här menas de däromkring liggande landsdelarna.

Kapitel 14
Åke blir dräpt.

Konung Harald begav sig österut över Eidaskog¹ och in i Värmland och lät där ställa om gästning åt sig. Åke hette en man; han var den mäktigaste bonden i Värmland, mycket rik och vid denna tiden ålderstigen. Han sände bud till konung Harald och bjöd honom till gästabud; konungen lovade att komma på utsatt dag. Åke bjöd också konung Erik till gästabud och utsatte åt honom samma dag. Åke hade en stor gästabudssal, som då var gammal; han lät nu bygga en ny lika stor och inreda den med den största omsorg. Han lät behänga den nya salen helt och hållet med nya bonader, men den gamla med gamla bonader.

Då konungarna kommo till gästabudet, fick konung Erik med sitt folk plats i den gamla salen, men konung Harald med sitt i den nya. Alla bords- och dryckeskärl voro delade så, att Erik och hans män hade gamla kärl och horn, likväl förgyllda och praktfullt utstyrda, men konung Harald och hans män fingo idel nya kärl och horn, alla prydda med guld. Alla kärlen voro blanka och polerade, och drycken var på båda ställena förträfflig. Åke hade förut varit Halvdan svartes man. När den dagen kom, då gästabudet var slut, gjorde de båda konungarna sig redo till avfärd; hästarna stodo färdiga. Då trädde Åke inför honung Harald och ledde efter sig sin tolv år gamle son, som hette Ubbe. Åke sade: »Herre, om den välvilja som jag har visat eder med mitt gästabud synes eder vara värd någon vänskap, så löna min son därför. Honom giver jag eder till handgången man». Konungen tackade honom med många vackra ord för undfägnaden och lovade honom i gengäld sin fullkomliga vänskap. Därpå lade Åke fram stora skänker åt konungen. Därefter gick Åke till sveakonungen. Konung Erik var då klädd och resfärdig; han var tämligen dyster. Åke tog fram några värdefulla klenoder och gav honom, men konungen svarade föga och steg till häst. Åke följde honom ett stycke på vägen och talade med honom. Skogen var icke långt därifrån, och genom den gick vägen. Då Åke kom in i skogen, frågade konungen honom: »varför delade du välfägnaden mellan mig och konung Harald så, att han skulle ha det bästa av allting; du vet, att du är min man». »Jag trodde», svarade Åke, »att I, herre konung, och edra män icke saknat någon välfägnad vid detta gästabud. Men vad det beträffar, att där var gammal bonad i den sal där I drucken, då kommer det sig därav, att I nu ären gammal, men konung Harald i blomman av sin ålder; därför gav jag honom den nya bonaden. Men vad angår eder påminnelse om att jag är eder man, så vet jag, att I ären icke mindre min man». Då drog konungen sitt svärd och högg honom banesår; sedan red han bort.

Då konung Harald var färdig att stiga till häst, bad han kalla till sig bonden Åke, och då man nu sökte efter honom, sprungo några åt det håll som konung Erik hade ridit; de funno där Åke död och skyndade tillbaka och omtalade det för konungen. Då konungen fick höra detta, ropade han till sina män, att de skulle hämnas bonden Åke. Konung Harald red nu samma väg som konung Erik hade ridit, till dess de å ömse sidor blevo varse varandra. Då redo båda så fort de förmådde, till dess konung Erik kom till den skog som skiljer Västergötland och Värmland från varandra. Då vände konung Harald tillbaka till Värmland, lade landet under sig och dräpte konung Eriks män, var han träffade på dem. Om vintern for konung Harald tillbaka till Raumarike.

1. Eidaskog var gränsskogen mellan Värmland och Raumarike.

Kapitel 15
Konung Haralds färd till Tunsberg.

Konung Harald for om vintern ut till Tunsberg till sina skepp. Han gjorde skeppen i ordning, styrde österut över fjorden och lade under sig hela Vingulmark. Han låg ute i härnad hela vintern och härjade i Ranrike¹ Så säger Thorbjörn »hornklove»:

Ute på havet
vill kungen jula
i kampens vimmel,
om han själv får råda.
Allt ifrån barnsben
leddes han vid härden,
vid varma stugan
och dunklädda vantar.

Götarna hade samlat sig emot honom rundt omkring i landet.

1. Ranrike är det gamla namnet på Bohuslän.

Kapitel 16
Strid i Götaland¹.

Om våren, när isarna lossnade, satte götarna pålar tvärs över Göta älv, så att konung Harald icke skulle kunna föra sina skepp upp i landet. Konung Harald styrde då med sina skepp upp i älven och lade sig vid pålningen, härjade på båda stränderna och brände bygden. Så säger Hornklove:

Segersäll tvang krigarn
sunnanför svallande havet
under sig folket och landet;
den fursten var hård i kampen.
Den skräckhjälmbärande² kungen,
fruktande ingen fara,
lät binda lindträs-hjorten³
säkert vid stakets pålar.

Sedan redo götarna fram med en stor här och kämpade emot konung Harald; där blev stort manfall, och konung Harald vann seger. Så säger Hornklove:

Folk-kungens⁴ krigiska skara
med svärden mejade männen
— dånet av yxorna växte,
spjuten klungo mot skölden —,
då götarnas skräck⁵ fick seger.
De slungade spjuten sjöngo
högljudt, när hän de flögo
över de tappres huvud.

1. Det vill här säga Västergötland.
2. Att »bära skräckhjälm» betecknar i den fornnordiska poesien att vara en skräck för sina fiender.
3. »Lindträs-hjorten» är det av trä (eg. lind) byggda skeppet.
4. Se kapitel 3 not 3.
5. »Götarnas skräck» är Harald.

Kapitel 17
Konung Harald drager till Upplanden.

Konung Harald for härjande vida omkring i Götaland; han hade många strider på. båda sidor om älven¹ och segrade för det mesta. I en av dessa strider föll Hrane den götiske. Därefter lade Harald under sig allt landet norr om älven och väster om Vänern samt hela Värmland. Då han for bort därifrån, lämnade han kvar härtig Guthorm med mycket folk för att vaka över landet, men själv begav han sig till Upplanden och stannade där en tid, for sedan norrut över Dovrefjället till Tråndheim och var åter där en lång tid. Han fick nu sina första barn. Han och Åsa hade dessa söner: Guthorm, som var äldst, därnäst Halvdan svarte och Halvdan vite — de voro tvillingar —, Sigfred var den fjärde. De blevo alla uppfostrade i Tråndheim med stor heder.

1. Dvs. Göta älv.

Kapitel 18
Slaget i Hafsfjorden.

Det kom underrättelse söderifrån, att herdarna och rygerna, egderna och thilerna¹ samlades och uppbådade både skepp och vapen och män. Ledarna voro Erik, konung av Hordaland, Sulke, konung av Rogaland, och dennes broder Sote jarl, vidare Kjotve den rike, konung av Agder, och hans son Thore haklång samt två bröder, Hroald »rygg» och Hadd den hårde från Telemarken. Då konung Harald fick veta detta, samlade han en här, satte sina skepp i sjön, gjorde sig i ordning med sitt folk och for söderut längs kusten; han hade många män från varje fylke.

Då han kom söder om Stad², fick konung Erik spörja det. Han hade då också samlat det folk, som han kunde räkna på, och for söderut för att möta den här, som han visste skulle komma till hans hjälp österifrån. Hela hären möttes då norr om Jadar och styrde med sina skepp in i Hafsfjorden.

Där låg då redan konung Harald med sin här. Där börjades genast ett stort slag; striden var både hård och lång, men till slut fick konung Harald seger. Där föllo konung Erik och konung Sulke och dennes broder Sote jarl. Thore haklång hade lagt sitt skepp emot konung Haralds. Thore var en väldig bärsärk; det blev en hård kamp, innan Thore haklång föll; hela hans skepp blev avröjt³. Konung Kjotve flydde upp på en holme, där det var lätt att försvara sig. Därefter flydde hela deras här, en del på skeppen, men en del upp i land och landvägen söderut över Jadar. Så säger Hornklove:

Hörde du i Hafsfjord,
hur den ättstore kungen
kämpade där borta
med Kjotve den rike?
Kamplystna kommo
skeppen från öster,
med gapande huvud
och snidade stävar.

Fyllda de voro med män
och vita sköldar,
västerländska spjut
och välska svärd.
Bärsärkar tjöto —
kampen började —,
ulvhednar⁴ vrålade
och skakade vapnen.

De ville pröva den djärve,
som lärde dem att fly,
östmannens härskare⁵,
som bor på Utstein⁶.
Sjökungens hästar⁷
drevos fram till strid.
Där var dån av vapen,
innan Haklång föll.

Den halsdigre kungen
ledsnade att hålla
landet mot Luva⁸,
tog en holme till sköld.
Sårade krigare
kröpo under bänkarna,
stucko stjärten upp
och huvudet i kölen.

På ryggen läto de blänka,
de kloka männen,
sina vita sköldar —
man slog dem med stenar.
Rasande de flydde
bort över Jadar
hem från Hafsfjord.
De tänkte på mjödet⁹.

1. Dvs. innebyggarna i Hordaland, Rogaland, Agder och Telemarken.
2. Se kapitel 12 not l.
3. Med detta uttryck betecknas, att hela besättningen blir nedhuggen eller fördriven från skeppet.
4. Ulvhednar (av isl. ulfr, varg, och heðinn, päls) kallades de i vargskinnspälsar klädda bärsärkarna.
5. Östmannens (de i öster boendes), härskare kallas Harald, emedan hans ursprungliga rike utgjordes av landskapen omkring Kristianiafjorden i östra Norge.
6. Utstein var en gård (nu Utstens kloster) på ön med samma namn i Ryfylke i västra Norge; gården var en av det flertal egendomar, som Harald ägde i dessa trakter och på vilka han på sin ålderdom gärna höll till. Jämför kapitel 38 nedan.
7. »Sjökungens hästar» är skeppen.
8. »Den halsdigre kungen» är Kjotve den rike. Att han ledsnade att hålla landet, är ett ironiskt uttryck för att han blev besegrad och måste avstå sitt rike. »Luva» var Haralds tillnamn under den tid, då han på grund av sitt avlagda löfte icke lät kamma eller klippa sitt hår (jfr kapitel 23). Ordet betyder: »långt och tjockt hår».
9. Dvs. dryckeslagen där hemma, som lockade dem mer än krigaräran.

Kapitel 19
Konung Harald blir ensam härskare i Norge.

Efter denna strid mötte konung Harald icke mer något motstånd i Norge. Alla hans värsta fiender hade fallit, men somliga hade flytt ur landet, och det var ett ganska stort antal, ty vid den tiden bebyggdes stora ödeländer. Då bebyggdes Jämtland och Hälsingland, som dock båda redan förut voro något befolkade av norrmännen. Under de strider, genom vilka Harald lade Norge under sig, upptäcktes och bebyggdes länderna ute i havet, Färöarna och Island. Man for också mycket till Hjaltland¹, och många stormän i Norge flydde fredlösa för konung Harald och begåvo sig på vikingafärder västerut; om vintern uppehöllo de sig på Orknöarna eller Suderöarna², men om sommaren härjade de i Norge och tillfogade landet där stor skada. Många voro dock också de stormän, som underkastade sig konung Harald, trädde i hans tjänst och hjälpte honom att förkovra landet.

1. »Hjaltland» är Shetlandsöarna.
2. »Suderöarna» var nordbornas namn på Hebriderna.

Kapitel 20
Om konung Haralds barn.

Konung Harald hade nu blivit ensam härskare över hela Norge. Då kom han ihåg, vad den där stolta flickan hade sagt honom¹. Han sände bud till henne och lät föra henne till sig och tog henne till hustru. Dessa voro deras barn: Ålov var äldst, därnäst Hrörek, så Sigtrygg, Frode och Thorgisl.

Harald hårfagres historia - kapitel 21-30
Tillbaka till Harald hårfagres förstasida

1. Jämför kapitel 3 ovan.