Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav Tryggvessons historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113

Kapitel 31
Konung Olov tager dopet.

Då Olav Tryggvesson låg på Syllingarna, fick han höra, att där på ön fanns en spåman, som förutsade kommande händelser, och att många menade, att hans förutsägelser ofta slogo in. Olav fick då lust att pröva den mannens spådomskonst. Han sände till honom den störste och vackraste av sina män, klädde honom mycket praktfullt och befallde honom att utgiva sig för konungen själv. Olav var bekant i alla länder för att vara större och vackrare och ståtligare än andra män; men sedan han lämnade Gårdarike, använde han icke hela sitt namn, utan kallade sig Ole och sade sig vara från Gårdarike.

När den utskickade kom till spåmannen och sade sig vara konungen, fick han detta svar: »Icke är du konungen, men det är mitt råd, att du förblir konungen trogen». Mera sade han icke till denne man. Budbäraren for tillbaka och omtalade detta för Olav, och denne blev nu så mycket ivrigare att uppsöka mannen, när han hörde detta hans svar. Han tvivlade nu icke längre på att han var en verklig spåman.

Olav for nu till honom, talade med honom och frågade honom, vad han spådde honom, om han skulle få rike att råda över eller annan lycka. Eremiten svarade med en helig spådom: »Du skall bliva en berömd konung och utföra stora gärningar. Du skall föra många män till tro och dop, och du skall därmed hjälpa både dig själv och andra. För att du icke skall tvivla på detta mitt svar, så skall du hava detta till tecken: vid dina skepp skall du möta svek och fiendehopar och råka i strid, och du skall förlora några män och själv bliva sårad och av det såret bringas nära döden och bliva buren på en sköld ut på skeppet; men från detta sår skall du helas inom sju dagar, och strax därefter skall du taga dopet.

När Olav for tillbaka ned till sina skepp, mötte han några ofredsmän, som ville dräpa honom och hans följeslagare, och deras strid slutade så, som eremiten hade sagt honom, att Olav sårad blev buren ut på skeppet; men på sju dagar var han frisk igen. Olav tyckte sig då förstå, att denne man hade sagt honom sanningen, och att han var en pålitlig spåman, var han så än hade sin spådomsgåva ifrån. Olav for nu åter och uppsökte mannen, talade mycket med honom och utfrågade honom noggrannt, varifrån han hade den visdomen, att han kunde förutsäga kommande ting. Eremiten svarade, att de kristnas Gud själv lät honom veta allt det han önskade att veta, och omtalade för Olav många Guds under. Genom dessa övertalningar bevektes Olav till att lova att taga dopet, och så skedde det, att Olav och alla hans följeslagare blevo döpta där. Han stannade där mycket länge för att låta undervisa sig i den rätta tron och förde därifrån med sig präster och andra lärda män1.

  1. Jämför ovan kapitel 27 not 3.

Kapitel 32
Olov får Gyda till hustru.

Om hösten seglade Olav från Syllingarna till England; han låg där i en hamn och for fredligt fram, ty England var kristet och han var nu själv också kristen. Det gick bud över landet, att alla män skulle samlas till ting. Då tinget var satt, infann sig där en drottning vid namn Gyda, syster till Olav »kvaran», som var konung i Dublin på Irland1. Hon hade varit gift i England med en mäktig jarl; han var nu död, men hon innehade riket efter honom. I hennes rike fanns en man som hette Alvine, en stor kämpe och holmgångsman2. Han hade friat till henne, men hon hade svarat, att hon själv ville välja, vem hon ville taga till äkta bland de män som voro i hennes rike, och nu var tinget sammankallat för att Gyda skulle utvälja sig en man. Alvine hade kommit dit, klädd i de präktigaste kläder, och många andra hade infunnit sig där väl klädda.

Olav hade också kommit dit; han var klädd i sina regnkläder och bar ytterst en luden kappa; han stod med sitt följe avsides från de andra. Gyda gick omkring och såg på var och en som syntes henne äga någon manlighet. När hon kom till det ställe där Olav stod, såg hon upp i hans ansikte och frågade, vem han var. Han sade sig heta Ole. »Jag är en utlänning här», sade han. Gyda sade: »Vill du ha mig till hustru, så vill jag välja dig». »Icke vill jag säga nej till det», sade han och frågade, vad hon hette och av vad ätt och härkomst hon vore. »Jag är en konungadotter från Irland», svarade hon. »Jag har varit gift här i landet med den jarl som rådde över riket här. Sedan han dog, har jag styrt riket; flera män ha friat till mig, men ingen som jag har velat gifta mig med. Mitt namn är Gyda». Hon var en ung och fager kvinna. De talade sedan vidare om denna sak och blevo överens med varandra; Olav trolovade sig med Gyda.

Alvine var nu mycket illa tillfreds. Det var sed i England, att om två män tävlade om något, skulle saken avgöras genom holmgång. Alvine utmanade nu Olav Tryggvesson till holmgång om denna sak. De avtalade, när denna skulle äga rum, och kommo överens, att de skulle vara tolv på vardera sidan. När de träffades, sade Olav till sina män, att de skulle göra så som han gjorde. Han hade en stor yxa, och när Alvine ville hugga till honom med sitt svärd, slog han svärdet ur handen på honom. Med ett andra hugg träffade han Alvine själv, så att han föll. Därefter band han honom säkert. På samma sätt gick det alla Alvines män; de blevo slagna till marken och bundna och så förda hem till Olavs härbärge. Sedan befallde han Alvine att fara bort ur landet och aldrig komma igen; men själv tog han alla hans ägodelar. Olav fick nu Gyda till hustru och stannade i England, men stundom var han på Irland.

En gång, då Olav var på Irland, var han på ett härnadståg. De färdades på skepp, och då de vid ett tillfälle behövde göra strandhugg, gingo männen i land och drevo en mängd boskap ned till stranden. En bonde kom efter dem och bad Olav giva sig de kor, som voro hans. Olav sade, att han skulle få sina kor, om han kunde känna igen dem, »men fördröj inte färden för oss!» tillade han. Bonden hade med sig en stor vallhund. Denne skickade han in i boskapshjorden. Det var många hundra kreatur som drevos fram där, men hunden sprang omkring i hela hjorden och jagade ut just så många som bonden sade, att han rådde om, och de voro alla märkta på samma sätt. De trodde sig då förstå, att hunden hade känt igen de rätta, och tyckte att han var förunderligt klok. Olav frågade bonden, om han ville skänka honom den hunden. »Gärna», svarade bonden. Olav gav honom i gengäld en guldring och lovade honom sin vänskap. Denna hunden hette Vige och var den bäste av alla hundar. Olav hade honom länge sedan.

  1. Olav »kvaran» (tillnamnet är iriskt och betyder »sko»), en berömd medlem av den nordiska konungaätten i Dublin under 900-talet. Han dog vid hög ålder o. år 980. Den här omtalade Gyda kan icke ha varit syster, men möjligen dotter till Olav »kvaran». Berättelsen om detta giftermål saknar dock troligen historiskt underlag.
  2. Med holmgång menades i forntiden ett envige, som utkämpades efter vissa noggrant bestämda regler.

Kapitel 33
Om Harald Gormsson.

När Harald Gormsson, den danske konungen, fick veta, att Håkon jarl hade övergivit kristendomen och härjat vida omkring i hans land, uppbådade han en stor här och drog till Norge. När han kom till det rike, som Håkon jarl härskade över, härjade han där och förödde allt landet. Därunder kom han med sin här ända till de öar som heta Solunder1. Allenast fem gårdar stodo obrända kvar i Läradal i Sogn, och allt folket flydde till fjällen och skogarna med allt vad de kunde föra med sig. Den danske konungen ämnade nu att segla med sin här till Island för att hämnas den skymf som alla isländingarna hade tillfogat honom. Det hade nämligen blivit genom lag bestämt, att det skulle diktas en spevisa om danakonungen för varje människa som fanns i landet. Anledningen härtill var den, att ett skepp som ägdes av isländingar, hade förlist i Danmark och danskarna hade bemäktigat sig hela lasten under föregivande, att det var strandvrak. Det var konungens fogde, Birger, som stod i spetsen för detta, och en spevisa diktades om dem båda. Så heter det i denna visa:

När Harald, den kampberömde2,
lopp söderifrån på skeppet
till brunstig hingst förvandlad,
som vax var vendernas bane2.
Men Birger, den fege trälen,
som himlens gudar förföljde,
sprang före i stoets skepnad.
Den synen blev sedd av många.

Konung Harald befallde en trollkunnig man att skifta hamn och fara till Island och pröva, vad underrättelser han kunde få att ge honom därifrån. Han for i skepnad av en val. När han kom fram till ön, sam han västerut längs den norra kusten. Han såg, att alla fjäll och backar voro fulla av landvättar, somliga stora, andra små. Då han kom midt för Våpnafjord, sam han in i viken och tänkte stiga i land. Då kom en stor drake. farande ned från dalen, följd av en mängd ormar, paddor och ödlor, som sprutade etter på honom. Han for då därifrån västerut längs kusten ända till Eyjafjord. Där kom emot honom en fågel, som var så stor, att vingarna nådde fjällen på båda, sidor, och därjämte en mängd andra fåglar både stora och små. Åter for han bort därifrån och västerut rundt omkring landet och sedan söderut till Breidefjord och vände in i fjorden. Där kom en stor ilsken tjur rusande emot honom ut i sjön under förskräckligt böl, och en stor mängd landvättar följde efter honom. Åter sam han då bort därifrån och söderut förbi Reykjanes och ville gå i land på Vikarskeid. Där kom emot honom en bergrese med en järnstav i handen och så stor, att huvudet räckte över fjällen; och många andra jättar följde honom. Då for han åter därifrån österut längs hela kusten. »Där fanns intet annat», sade han, »än sandslätter och ödemarker och stora bränningar där utanför, men så stort hav emellan landen, att man icke kan segla där med långskepp».

Vid den tiden var Brodd-Helge bosatt i Våpnafjord, Eyjolv Valgerdsson i Eyjafjord, Thord »gelle» i Breidefjord, goden Thorodd i Olvus3.

Den danske konungen vände nu med sitt folk tillbaka söderut längs kusten och for sedan hem till Danmark. Men Håkon jarl lät uppbygga de förödda gårdarna i hela landet och betalade sedan ingen skatt till danakonungen.

  1. Solunder; Sulenöarna utanför Sognefjorden.
  2. Då Harald kallas »den kampberömde» och »vendernas bane», så är detta här ironiskt.
  3. De här nämnda Brodd-Helge (Helge Thorgilsson), Eyjolv Valgerdsson, Thord »gelle» (Thord Olavsson med tillnamnet »gelle», bölaren) och Thorodd Eyvindsson äro alla framstående isländska hövdingar från midten och senare hälften av 900-talet. Särskilt bekant är Thord »gelle» för den andel han hade i utvecklingen av det isländska domstolsväsendet.

Kapitel 34
Harald Gormssons fall.

Konung Haralds son Sven — han som sedan fick namnet Sven tveskägg — begärde del i riket av sin fader. Men det var nu som förr, att konung Harald ville, icke dela danaväldet och giva honom något rike. Då skaffade sig Sven krigsskepp under föregivande, att han ämnade fara på vikingafärd. Men när hans här var samlad och sedan jomsvikingen Palna-Toke1 hade kommit till hans hjälp, återvände Sven till Själland och styrde in i Isefjorden. Där låg hans fader konung Harald med sina skepp och rustade sig just till att fara i leding. Sven lade till strid mot honom. Det kom till ett mycket stort slag, och mycket folk samlades till konung Harald, så att Sven låg under för övermakten och måste fly. Där blev konung Harald sårad till döds. Därefter blev Sven tagen till konung i Danmark.

Vid denna tid rådde jarlen Sigvalde över Jomsborg på Vendland2; han var son till konung Strut-Harald, som hade härskat över Skåne3. Sigvaldes bröder voro Heming och Thorkel den höge. Bland hövdingarna över jomsvikingarna voro också Bue den digre från Borgundarholm4 och hans broder Sigurd; där var också Vagn, son till Åke och Thorgunna och systerson till Bue och Sigurd.

Sigvalde jarl hade tagit konung Sven tillfånga och fört honom till Jomsborg i Vendland. Där tvang han honom att ingå förlikning med vendernas konung Burislav5 och att låta Sigvalde jarl — som var gift med konung Burislavs dotter Astrid6 — bestämma förlikningsvillkoren; i annat fall skulle jarlen, sade han, utlämna Sven åt venderna. Konungen visste, att dessa skulle pina honom till döds, och samtyckte därför till att låta jarlen döma emellan dem. Jarlen bestämde, att konung Sven skulle taga konung Burislavs dotter Gunnhild6 till hustru, och att Burislav skulle äkta Haralds dotter Thyra, konung Svens syster; båda skulle behålla sina länder, och det skulle råda fred mellan deras riken. Konung Sven for hem till Danmark med sin hustru Gunnhild. Deras söner voro Harald och Knut den mäktige7. Vid den tiden hotade danskarna ständigt att göra ett härtåg till Norge emot Håkon Jarl.

  1. Palna-Toke, dansk sagohjälte. Enligt den isländska Jomsvikingasagan var han fosterfader till Sven tveskägg och den som äggade denne till det här omtalade upproret mot fadern. Först efter Harald Gormssons död begav han sig enligt denna källa till Jomsborg på ön Wollin och blev hövding och lagstiftare för de berömda vikingarna där, de s. k. jomsvikingarna.
  2. Jfr noten ovan.
  3. Enligt Jomsvikingasagan (kapitel 7) var Strut-Harald en jarl som härskade över Själland.
  4. Borgundarholm, se kapitel 21 not 1.
  5. Boleslaw I av Polen (jfr emellertid kapitel 22 not 2).
  6. Astrid och Gunnhild voro i själva verket döttrar, icke till Boleslaw, utan till dennes fader Mieczyslaw.
  7. Harald, den äldste sonen, var konung i Danmark 1014—1018. Knut, med tillnamnet den store eller den mäktige, som redan vid faderns död tagits till konung i det danska väldet i England, efterträdde sin broder på Danmarks tron 1018 och regerade till sin död 1035.

Kapitel 35
Jomsvikingarnas löftesavläggelse.

Konung Sven gjorde ett stort gästabud och bjöd till sig alla de hövdingar, som voro i hans rike; han skulle fira arvöl efter sin fader Harald. Kort förut hade också Strut-Harald i Skåne och Vesete på Borgundarholm, fader till Bue den digre och Sigurd, avlidit. Konungen sände bud till jomsvikingarna, att Sigvalde jarl och Bue och deras bröder skulle komma till honom och fira arvöl efter sina fäder vid det gästabud, som konungen tänkte göra. Jomsvikingarna foro till gästabudet med alla sina tappraste män; de hade fyrtio skepp från Vendland och tjugo skepp från Skåne. Där samlades en stor mängd människor.

På gästabudets första dag, innan konung Sven steg upp i sin faders högsäte1, drack han en minnesbägare för honom och avlade det löftet, att han, innan tre år hade förgått, skulle komma med sin här till England och dräpa konung Adalråd2 eller fördriva honom ur riket. Den minnesbägaren skulle alla dricka, som voro närvarande vid arvölet. Därvid iskänktes åt jomsvikingarna i bräddfulla horn av den starkaste dryck där fanns. När den minnesbägaren var drucken, skulle alla dricka Kristi skål; till jomsvikingarna buros ständigt de fullaste hornen och den starkaste drycken. Den tredje skålen var ägnad åt sankt Mikael, och även den drucko alla.


Sigvalde jarl avlägger löfte.

Därefter drack Sigvalde jarl minnesbägaren för sin fader och avlade därvid det löftet, att han, innan tre år hade förlidit, skulle fara till Norge och dräpa Håkon jarl eller också fördriva honom ur landet. Sedan avlade hans broder Thorkel den höge det löftet, att han skulle följa Sigvalde till Norge och icke fly ur någon strid, så länge Sigvalde stannade kval och kämpade. Därefter avlade Bue den digre det löftet, att han skulle fara till Norge med dem och icke fly för Håkon jarl ur någon strid. Därefter avlade hans broder Sigurd det löftet, att han skulle fara till Norge och icke fly, så länge de flesta jomsvikingarna ännu kämpade. Därefter avlade Vagn Åkesson det löftet, att han skulle fara med dem till Norge och icke komma tillbaka, förrän han hade dräpt Thorkel »lera» och sovit hos hans dotter Ingeborg. Många andra hövdingar avlade löften om olika bedrifter.

Den dagen sutto männen vid arvölet; men om morgonen därefter, när jomsvikingarna hade sovit ruset av sig, insågo de, att de nog hade skrävlat en smula, och höllo sammankomster för att rådslå om huru de skulle gå till väga med färden. De beslöto att göra sig i ordning så fort som möjligt och rustade genast sina skepp och sin här. Ryktet härom spred sig snart vida omkring i landen.

  1. Övertagandet av arvet efter en avliden symboliserades därigenom, att arvingen vid arvölet tog plats i hans högsäte.
  2. Adalråd, dvs. Aethelred II, konung i England 979—1016.

Kapitel 36
Erik jarl samlar en här.

Jarlen Erik Håkonsson befann sig i Raumarike, när han fick höra dessa tidender. Han samlade genast en här och drog till Upplanden och vidare norrut över fjällen till Tråndheim för att möta sin fader Håkon jarl. Detta omtalar Thord Kolbeinsson i »Eriksdråpa»1:

Tidender kommo från söder
om jomsborgsmännens härfärd;
de präktiga bönderna räddes
brand och plundring i landet.
Havshästens unge herre2
sporde, att nu i Danmark
månget bordklädt långskepp
sköts från land i havet.

  1. Thord Kolbeinsson, isländsk skald, född c. 975, död c. 1050, läs mer om honom på denna sida.
  2. »Havshästens (skeppets) unge herre» är den unge sjökrigaren Erik jarl.

Kapitel 37
Erik jarls uppbåd.

Håkon jarl och Erik jarl uppbådade krigsfolk i hela Tröndelagen och sände även bud till Nord- och Sunnmöre och Raumsdal, likaledes norrut till Naumudal och Hålogaland; de uppbådade hela allmogen både med skepp och manskap, Så heter det i »Eriksdråpa»:

Den sköldklädde krigarn lät fara
brusande ut på havet
snäckor och knarrar och skeidar1
— skaldens lovdikt växer.
Den mäktige jarlen begynte
att kringgärda riket med sköldar;
rundt Norges klippiga kuster
mångt spjut försvarade landet.

Håkon jarl begav sig genast söderut till Möre för att spana och samla folk, under det att Erik jarl sammandrog hären och förde den söderut.

  1. Snäckor, knarrar och skeidar äro benämningar på olika slags fartyg.

Kapitel 38
Jomsvikingarnas tåg till Norge.

Jomsvikingarna foro med sitt folk till Limfjorden, seglade därifrån ut på havet och kommo med sextio skepp till Agder. Därifrån styrde de genast med sin flotta norrut till Rogaland. De började att härja, så snart de kommo till Håkon Jarls rike, och foro så norrut längs kusten alltjämt härjande.

Geirmund hette en man, som seglade med en snabbseglande skuta och hade några få män med sig. Han kom fram till Möre och träffade Håkon jarl, steg fram till bordet framför jarlen och underrättade honom, att en fientlig här hade kommit från Danmark och nu befann sig söderut i landet. Jarlen frågade honom, om han var fullt säker på detta. Geirmund räckte då upp sin ena arm, på vilken handen var avhuggen, och sade, att det väl vore ett kännetecken, att en fientlig här var i landet. Sedan förfrågade jarlen sig noga om denna här. Geirmund sade, att det var jomsvikingarna som voro där, och att de hade dräpt många människor och plundrat vida omkring. »De fara hastigt och våldsamt fram», sade han, »jag tror icke, att det dröjer länge, förrän de hinna hit».

Jarlen rodde nu genom alla fjordarna, in längs den ena stranden och ut längs den andra, for dag och natt och hade spejare landvägen över Eid1, både söderut i Firdafylke och norrut, där Erik ryckte fram med hären. Därom heter det i »Eriksdråpa»:

Den stridsbeprövade fursten
drev skeppen ut på havet;
sin drakes högburna huvud
mot Sigvalde jarl han reste.
Mångt årblad häftigt skälvde
vid männens rodd, men krigarn,
som klyvde vattnet med åran,
ej darrade fegt för döden.

Erik jarl drog söderut med hären det snabbaste han kunde.

  1. Jfr Harald hårfagres historia kapitel 12 not 2.

Kapitel 39
Om jomsvikingarna.

Sigvalde jarl styrde med sin flotta norrut förbi Stad1 och lade först till vid Heröarna. När vikingarna träffade på landets innebyggare, så sade dessa aldrig sanningen om vad jarlarna hade för sig. Vikingarna härjade, var de foro fram. De lade till vid ön Hod2, gingo i land där och härjade; de drevo ned till skeppen både folk och boskap, men dräpte alla vapenföra män. När de gingo tillbaka till skeppen, kom till dem en gammal bonde; det var Bue och hans flock som han stötte på. Bonden sade: »I faren icke fram som krigare, I driven till stranden kor och kalvar; det vore bättre byte för eder att taga björnen, som nu är kommen nära björnfällan». »Vad säger karlen?» sade de, »kan du säga oss något om Håkon jarl?» Bonden svarade: »Han for i går in i Hjorundarfjord3; jarlen hade bara ett eller två, allrahögst tre skepp och hade icke hört något om eder». Bue och hans män släppte genast allt sitt byte och började springa till skeppen. Bue sade: »Låt oss nu draga nytta av att det är vi som ha fått underrättelsen, så att vi kunna vara närmast till segern!» När de kommo ombord på sina skepp, rodde de genast ut. Sigvalde jarl ropade på dem och frågade, vad som stod på. De svarade, att Håkon jarl befann sig därinne i fjordarna. Då lät jarlen flottan kasta loss och rodde norr om ön Hod och vidare in förbi ön.

  1. Udden Stad (nu Stadtland) i nordliga Firdafylke, nära gränsen till Sunnmöre.
  2. Nu Hareidland, vid kusten av Sunnmöre.
  3. öster om ön Hod.

Kapitel 40
Jomsvikingaslaget börjar.

Håkon jarl och hans son Erik jarl lågo i Hallkelsvik1. Där hade de samlat hela sin här; de hade halvt annat hundrade2 skepp. När jarlarna fått veta, att jomsvikingarna hade lagt till vid Hod, rodde de norrut för att söka upp dem, och när de kommo till ett ställe som heter Hjorungavåg3, stötte de båda flottorna på varandra. Man ordnade sig nu på ömse sidor till strid.

Midt i flottan befann sig Sigvalde Jarls baner; midt emot honom lade sig Håkon jarl till anfall. Sigvalde hade tjugo skepp och Håkon sextio. I Håkon Jarls skara voro hövdingarna Thore hjort från Hålogaland och Styrkår från Gimsar. På den ena flygeln lågo Bue den digre och hans broder Sigurd med tjugo skepp; midt emot honom lade sig jarlen Erik Håkonsson till angrepp med sextio skepp och med honom dessa hövdingar: Gudbrand den vite från Upplanden och en man från Viken vid namn Thorkel »lera». På den andra flygeln lade sig Vagn Åkesson med tjugo skepp och midt emot honom Sven Håkonsson med sextio skepp och med honom Skegge från Upphaug på Yrjar och Ragnvald från Ärvik på Stad. Så heter det i »Eriksdråpa»

Danernas smäckra snäckor
skredo på svallande havet
till strid mot den tappre fursten -
lång var vägen längs kusten.
Jarlen ödde de flesta
och fällde de guldprydda männen;
redlösa skeppen drevo
omkring med högar av fallna.

Eyvind säger också i »Håleygjatal»:

Mycket litet
till glädje var
denna morgon
för männen mötet,
då jarlarna
läto sin flotta
storma fram
mot danernas skara.
Krigaren förde
med kraft från söder
sina skepp
mot deras här.

Sedan läto de flottorna drabba samman, och en mycket blodig kamp begynte. Många föllo på båda sidor, och likväl de flesta på Håkons, ty jomsvikingarna kämpade både tappert och djärvt och skarpt och sköto tvärs igenom sköldarna. Så häftigt regnade spjuten över Håkon jarl, att hans brynja blev alldeles sliten och oduglig, så att han kastade den av sig. Detta omtalar Tind Hallkelsson4:

Den klädnad som ringprydda kvinnan
fordom sytt åt sin make
blev sliten i stycken i striden —
larmet av vapen växte.
Den sköldbetäckte krigarn
i kampens heta vimmel
slet av sig den bräckta brynjan —
många skepp han förödde.

Den stålringvävda brynjan
blåste i stycken för jarlen
i vilda vapenstormen.
Krigarn bär märken av striden.

Olav Tryggvessons historia - kapitel 41-50
Tillbaka till Olav Tryggvessons förstasida

  1. Söder om ön Hod.
  2. Dvs. etthundraåttio; jfr Harald hårfagres historia kapitel 15 not 1.
  3. Hjorungavåg, platsen för det namnkunniga Jomsvikingaslaget, är det nuvarande Liavaag innanför nordöstra spetsen av Hareidland (det forna Hod).
  4. Tind Hallkelsson, isländsk skald, vars levnad infallit i senare hälften av 900-talet. Tind uppgives ha härstammat från Brage den gamle (se Ynglingaättens historia kapitel 5 not 11). Av hans dikter äro, utom ett par tillfällighetsversar, bevarade endast några brottstycken av en dråpa om Håkon jarl, författad troligen kort efter Jomsvikingaslaget.