Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Jomsvikingarnas saga

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15

Kapitel 7
Strut-Haralds söner mottagas i Jomsborg.

Om konung Sven har man att förtälja, att han på allt vis skickade sig vänlig emot Palnatokes son Åke och icke lät denne umgälla det groll, som varit mellan honom och fadern. Konungen höll sitt fostbrödralag med Åke högt i ära. Åke var av sin fader satt till herre över Fyn, såsom förut omtalats. Han var en mycket vänsäll man, en mäktig och stor hövding.

*

Nu nämnes i sagan en man vid namn Vesete. Han rådde över Bornholms fylke. Tre barn ägde han. Den ene av hans söner var Bue och kallades den digre; den andre hette Sigurd med tillnamnet vite eller kåpa, och dottern hette Torgunna. Hon var änka sedan några år. Om den kvinnans hand bad konung Sven å sin fosterbroder Åkes vägnar, och enär denne var en vacker och vänsäll man, sågo Vesete och hans söner i detta gifte ett gott stöd. Hon vart Åkes fästekvinna. Sedan gjordes ett dråpligt bröllop, och gästernas skara var talrik; konung Sven var där även och med honom många Mildra gäva män Samlivet mellan Åke och Torgunna var gott, och länge hade de ej varit tillsammans, innan de fingo en son. Han kallades Vagn1.

Tidigt vart han stor till växten och stark. Han fostrades upp hemma hos sin fader. Så snart hans skaplynne lät sig något förspörja, visade han sig olik alla andra, svår som han var att handskas med. Han slog och dängde till allt. Så hårdnackad var han, att man trodde sig näppeligen kunna komma till rätta med honom. Vänligast var han mot Bue ibland alla sina fränder. Han lydde helst vad denne talade för honom. Bue var ock väl stämd emot Vagn. De andra frändernas ord aktade denne alls icke på, så snart han själv hade en annan mening. Han vart till växten resligare än alla andra män och till utseendet fagrare. Han vart den ypperste i alla idrotter.

Hans morbroder Bue var en ordkarg man, givmild och storslagen i lynnet. Han var så stark, att man knappast kände måttet av hans styrka, ty krafter tröto honom aldrig, vad han än tog tag i. Hans anletsdrag voro icke väna, men han var väl vuxen och väldigare byggd än andra. Därför kallades han den digre. Det är sagt, att Bue var vid denna tid den handfastaste mannen i hela Danmark. Hans broder Sigurd kåpa var fagerhyad och hövisk och hade en krigares gestalt. Han var tystlåten och storsint.

*

Över Seland härskade vid denna tid jarlen Harald, som kallades Strut-Harald2. Sitt tillnamn fick han därav, att han ägde en hatt, varpå satt en topp av guld, så stor, att den vägde tio mark3. Med sin husfru Ingegerd hade han tre barn, som alla komma före i denna saga. Sönerna voro Sigvalde och Torkel höge; dottern hette Tova.

Sigvalde hade en ful näsa4, var blek och krum i ansiktet; men hans ögon voro sköna, och hans växt var god. Han var klok, förslagen och stark. Brodern Torkel var en sällsamt högrest, senfull och. vettig man. Båda bröderna voro stora härmän, städse segersälla. Tvenne skepp gjorde de segelfärdiga. De aktade att lämna landet och fara till Jomsborg för att pröva på, om de togos emot där. De sporde sin fader Strut-Harald, hur rådligt detta syntes honom. Han i menade, det vore rådligt nog att fara åstad och träffa så frejdstora män.

— Och skall det så varda utrönt, tillade han, vad män i själva bliven eller ären.

De bådo honom om penningunderstöd och livsmedel till färden. Han gav dem till svar, att antingen finge de fara på sådant sätt, att de själva skaffade sig vad de behövde, eller också alls icke fara. De drogo ändock sina färde, fastän fadern med intet ville hjälpa dem. De seglade, tills de hunno Bornholm. Nu menade de sig behöva något till egendom och till vägkost, och de beslöto sig för att där göra landgång. De plundrade en av Vesetes gårdar, den rikaste, han ägde. Allt gods, där fanns, rånade de och buro ned till sina skepp. Sedan styrde de till havs. Intet är förtalt om deras färd, förrän de kommo till Jomsborg.

De lade sina skepp utanför borgporten. Då jarl Palnatoke vart dem varse, gick han med stort följe upp i kastellet, som höjde sig ovan inloppet. Därifrån plägade han tala till dem, som närmat sig borgen. Han sporde, vem styresmannen vore för detta folk. Skeppen och all rustningen såg han vara i mycket vårdat skick, och därav tyckte han sig förstå, att han hade för sig utmärkta män. En man stod i röd kortrock uppe i lyftingen. Det var Sigvalde. Han hälsade jarl Palnatoke. Sedan sade han:

— Hövdingarna här äro tvenne bröder, söner av Strut-Harald. Jag heter Sigvalde; min broder är Torkel. Mitt ärende hit är, att jag önskar giva mig i edert lag tillsammans med honom och dem av våra män, I finnen brukbara.
— Gott rykte, genmälde Palnatoke, går om eder, bröder — det stämmer också väl samman med eder ätt.

Palnatoke överlade med sina män, om de borde taga emot de komna eller icke. Alla enades om, att han skulle avgöra det så, som honom lyste, och komme hans beslut att bliva deras. Därpå sade Palnatoke till Sigvalde:

— Viljen I stanna här i Jomsborg, så haven I först att höra våra lagar.

Han sade fram lagarna. Bröderna förklarade, att de ville underkasta sig dem. Borgen vart upplyckt, och de rodde med sitt folk in i den. Sedan mönstrade man manskapet för att få utrönt, om alla voro dugliga till jomsvikingar. Det befanns, att den ena hälften syntes användbar; den indra sändes tillbaka. Därefter blevo Sigvalde och brodern Torkel jämte ett halvt hundrade man upptagna i jomsvikingarnas förbund.

Kapitel 8 - Vesetes söner komma till Jomsborg.
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida


De viktigaste platserna och landskapen i Jomsvikingarnas saga.
  1. Förmodligen från walesiskans vaughn, "liten". Notera den walesiska familjeförbindelsen.
  2. Fornnordiskans strútr avser en spetsig hjälmprydnad.
    Enligt Heimskringla (Olav Tryggvasons saga, kap. 35) var Strut-Harald en skånsk kung och inte en själländsk jarl.
  3. En mark motsvarar åtta uns. Under vikingatiden vägde en mark ca 215 gram.
  4. Ett hånfullt omnämnande av Sigvaldes långa krokiga näsa och svekfulla bedrifter fick den isländske skalden Stefnir Thorgilsson betala med sitt liv för.
  • Lyfting kallades ett upphöjt däck i fartygets akter. Här plägade skeppshövdingen uppehålla sig under färder och strider.