|
Kapitel 7
Strut-Haralds söner mottagas i Jomsborg. Om konung Sven har man att förtälja, att han på allt vis skickade sig
vänlig emot Palnatokes son Åke och icke lät denne umgälla det groll, som
varit mellan honom och fadern.
Konungen höll sitt fostbrödralag med Åke högt i ära.
Åke var av sin fader satt till herre över Fyn, såsom förut omtalats. Han
var en mycket vänsäll man, en mäktig och stor hövding.
*
Nu nämnes i sagan en man vid namn Vesete.
Han rådde över Bornholms fylke. Tre barn ägde han. Den ene av hans söner var
Bue och kallades den digre; den andre hette Sigurd med tillnamnet vite eller
kåpa, och dottern hette Torgunna. Hon var änka sedan några år.
Om den kvinnans hand bad konung Sven å sin fosterbroder Åkes vägnar, och
enär denne var en vacker och vänsäll man, sågo Vesete och hans söner i detta gifte ett gott
stöd. Hon vart Åkes fästekvinna. Sedan gjordes ett dråpligt bröllop, och gästernas
skara var talrik; konung Sven var där även och med honom många Mildra gäva män
Samlivet mellan Åke och Torgunna var gott, och länge hade de ej varit
tillsammans, innan de fingo en son. Han kallades Vagn1.
Tidigt vart han stor till växten och stark. Han fostrades upp hemma hos sin
fader. Så snart hans skaplynne lät sig något förspörja, visade han sig olik
alla andra, svår som han var att handskas med. Han slog och dängde till
allt. Så hårdnackad var han, att man trodde sig näppeligen kunna komma till
rätta med honom. Vänligast var han mot Bue ibland alla sina fränder. Han lydde helst vad
denne talade för honom. Bue var ock väl stämd emot Vagn.
De andra frändernas ord aktade denne alls icke på, så snart han själv hade
en annan mening. Han vart till växten resligare än alla andra män och till
utseendet fagrare. Han vart den ypperste i alla idrotter.
Hans morbroder Bue var en ordkarg man, givmild och storslagen i lynnet. Han var så stark, att
man knappast kände måttet av hans styrka, ty krafter
tröto honom aldrig, vad han än tog tag i. Hans anletsdrag voro icke väna,
men han var väl vuxen och väldigare byggd än andra. Därför kallades han den
digre. Det är sagt, att Bue var vid denna tid den handfastaste mannen i hela
Danmark. Hans broder Sigurd kåpa var fagerhyad och hövisk och hade en krigares
gestalt. Han var tystlåten och storsint.
*
Över Seland härskade vid denna tid jarlen Harald, som kallades Strut-Harald2.
Sitt tillnamn fick han därav, att han ägde en hatt, varpå satt en topp av
guld, så stor, att den vägde tio mark3. Med sin husfru Ingegerd hade han tre
barn, som alla komma före i denna saga. Sönerna voro Sigvalde och Torkel höge; dottern hette Tova.
Sigvalde hade en ful näsa4, var blek och krum i ansiktet; men hans ögon voro
sköna, och hans växt var god. Han var klok, förslagen och stark.
Brodern Torkel var en sällsamt högrest, senfull och. vettig man.
Båda bröderna voro stora härmän, städse segersälla. Tvenne skepp
gjorde de segelfärdiga. De aktade att lämna landet och fara till
Jomsborg för att pröva på, om de togos emot där. De sporde sin fader
Strut-Harald, hur rådligt detta syntes honom. Han i menade, det vore
rådligt nog att fara åstad och träffa så frejdstora män.
— Och skall det så varda utrönt, tillade han, vad män i själva bliven eller ären.
De bådo honom om penningunderstöd och livsmedel till färden. Han gav dem
till svar, att antingen finge de fara på sådant sätt, att de själva skaffade
sig vad de behövde, eller också alls icke fara.
De drogo ändock sina färde, fastän fadern med intet ville hjälpa dem.
De seglade, tills de hunno Bornholm. Nu menade de sig behöva något till
egendom och till vägkost, och de beslöto sig för att där göra landgång.
De plundrade en av Vesetes gårdar, den rikaste, han ägde. Allt gods, där
fanns, rånade de och buro ned till sina skepp. Sedan styrde de till havs.
Intet är förtalt om deras färd, förrän de kommo till Jomsborg.
De lade sina skepp utanför borgporten.
Då jarl Palnatoke vart dem varse, gick han med stort följe upp i kastellet,
som höjde sig ovan inloppet. Därifrån plägade han tala till dem, som närmat sig borgen.
Han sporde, vem styresmannen vore för detta
folk. Skeppen och all rustningen såg han vara i mycket vårdat skick, och
därav tyckte han sig förstå, att han hade för sig utmärkta män.
En man stod i röd kortrock uppe i lyftingen. Det var Sigvalde. Han hälsade
jarl Palnatoke. Sedan sade han:
— Hövdingarna här äro tvenne bröder, söner av Strut-Harald. Jag heter
Sigvalde; min broder är Torkel. Mitt ärende hit är, att jag önskar giva mig
i edert lag tillsammans med honom och dem av våra män, I finnen brukbara.
— Gott rykte, genmälde Palnatoke, går om eder, bröder — det stämmer också
väl samman med eder ätt.
Palnatoke överlade med sina män, om de borde taga emot de komna eller icke.
Alla enades om, att han skulle avgöra det så, som honom lyste, och komme
hans beslut att bliva deras. Därpå sade Palnatoke till Sigvalde:
— Viljen I stanna här i Jomsborg, så haven I först att höra våra lagar.
Han sade fram lagarna. Bröderna förklarade, att de ville underkasta sig dem.
Borgen vart upplyckt, och de rodde med sitt folk in i den.
Sedan mönstrade man manskapet för att få utrönt, om alla voro dugliga till
jomsvikingar. Det befanns, att den ena hälften syntes användbar; den indra sändes tillbaka.
Därefter blevo Sigvalde och brodern Torkel jämte ett halvt hundrade man
upptagna i jomsvikingarnas förbund.
Kapitel 8 - Vesetes söner komma till Jomsborg.
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida |
De viktigaste platserna och landskapen i
Jomsvikingarnas saga. |
