Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Jomsvikingarnas saga

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15

Kapitel 12
Vid Strut-Haralds gravöl.

Jomsvikingarna foro hem till Jomsborg. Där skedde numera mången avvikelse från lagarna, sådana de hållits under jarl Palnatokes tid. Vikingarna aktgåvo på detta, men de voro dock alla ännu någon tid i sämja tillsammans, utan att något märkligt timade. Då spordes från Danmark den tidningen, att Sigvaldes och Torkel höges fader Strut-Harald var död. Deras broder Hemming var ännu ung till åren, och konung Sven fann sig därför förpliktigad att rusta till arvölet efter jarlen1, såvida dennes båda andra söner ej komme hem.

*

Tillsammans med sina visaste män övervägde nu Sven, på vad sätt han skulle skaffa sig upprättelse av Sigvalde. Han sände bud till bröderna i Jomsborg, att de måtte komma till gravölet; där skulle de alla träffas, göra gillet tillhopa och så sörja för anordningen, att det bleve allra som hedersammast.

Jomsvikingarna rådplägade sinsemellan, och många menade, att konung Sven Söm-Åsason nu ämnnde hämnas den sidvördnad, som visats honom, och de misstänkte, att hans vänskap till Sigvalde ej vore så djup efter allt det, som timat mellan dem. Det syntes dem föga rådligt att fara till gilles, så vida de icke toge med sig så stor härskara, att Sven ej kunde hava någon makt över dem. Bröderna Sigvalde och Torkel sände Sven den hälsningen tillbaka, att de vore att vänta vid faderns arvöl. De bådo honom i allo tillreda gästabudet samt taga av deras egendom, vad han funne för gott.

Konung Sven lät gillet göras präktigt; han bjöd dit gäster i stor mängd och bland dem många, som förstodo sig på mångt och mycket: dessa bryggde en stark och rusande dryck.

När tiden var inne att färdas till gravölet, bröto jomsvikingarna upp med allt sitt yppersta manskap. Man är icke ense om, med huru stor flotta de denna gång dragit ut ur Jomsborg. Många mena, att de haft med sig hälften av borgens hela besättning på halvtannat hundra skepp, men somliga säga, att de seglat med sextio långskepp, alla övermåttan stora; så säger Sämund den vise. Manskapet var väl utvalt, blott sådant, som syntes dem mest dugande i strid. Jomsvikingarna styrde rakt på Seland.

Konung Sven var redan kommen till gillet; allt var färdigt, och gäster voro samlade i ansenlig myckenhet. Det var vid vinterns början. Sven bjöd jomsvikingarnas hövdingar plats i den hall, vari han själv satt. Här stod gillet ståtligast både för de utsökt frejdade mäns skull, som här voro tillstädes, och för de lysande anordningarnas. Sigvalde satt på fotsteget framför högsätet, såsom bruket bjöd, när arvöl hölls. Där skulle han sitta, tills den första minnesbägaren vart drucken. Man har berättat, att jomsvikingarna drucko under gillets första afton våldsamt, och drycken verkade starkt på dem. Dem bragtes ock blott sådan, som var mest rusande. När konung Sven förnam, att de voro på väg att bliva dödsdruckna, ty de pratade mycket och voro muntra och drogo sig icke för att säga, vad de eljest skulle hava hållit inne med, då tog han till orda:

— Mäkta stor är gästernas mängd här inne, och många äro vitt berömda män. Jag ville nu bedja eder företaga något, som kunde varda oss alla till skämtan och glädje.
— Detta är väl talat, konung, sade Sigvalde, slikt kunde också väntas av eder. Men oss synes bäst, att I begynnen, ty vi have alla att med huldskap följa eder, höge herre!
— Jag vet, svarade Sven, det hava skett, att män högtidligen avgivit löften, sig själva till gamman och ros. Mig lyster att fresta den leken, ty jag håller före, att I, jomsvikingar, som ären så stora män, i all frejd större än andra kämpar å världens hela norra hälft, skolen förvisso i slik skämtan komma fram med mycket, som är mäkta märkligt; och skall det visa sig, att I i detta som i allt annat stån vida över andra män. Troligt är, att man länge skall hava edra löften i minne och prisa dem. Dock vill jag icke vägra att själv begynna denna gamman.
Konung Sven fortsatte:
— Det löftet gör jag, att innan trenne vintrar äro lidna, skall jag hava fört min här väster ut till England och även bort därifrån; och skall då konung Adalråd2 antingen vara fallen eller jagad ur landet och hans välde vara i mina händer. Nu äger du att tala, Sigvalde!
— Det skall jag ock, herre, sade han.

Man bar till honom ett väldigt dryckeshorn. Han stod upp, tog emot det och talade:

— Jag gör det löftet, att jag, förrän den tredje vintern gått, skall draga till Norge och där fara jarl Håkan härjande till mötes. Ej skall jag vända om, innan jag dräpt jarlen eller drivit honom dädan; eller ock skall jag själv till sist bliva liggande kvar där.

Han drack ut hornet.

— Nu går det bra, sade konung Sven, det löftet var vackert givet.

Han ledde Sigvalde upp i högsätet. Sedan sade han sig vänta, att denne som manligast skulle utföra vad han nu lovat; därtill borde han ju ock löna norrmännen för mycken fiendskap. Konung Sven tog åter till orda:

— Nu är ordningen din, Torkel höge! Vad löfte giver du? Nödigt är, att du låter det bliva dråpligt.
— Jag lovar, svarade Torkel, att följa min broder Sigvalde. Slåss han på sjön med jarl Håkan, så skall jag ej fly, innan jag sett bakstammen på hans skepp, eller årorna äro i färd med att flytta det undan; men håller han slag på land, skall jag icke flykta, så länge han själv är i fylkingen och jag ännu kan skönja hans baner framför mig.
— Det där var stolta ord, utbrast konungen, och nog skall du göra, som du sagt, så ädel och käck som du är! Nu tale du, Bue digre! Alla veta vi, att du månde låta något karlavulet höras, ty du är i sanning befunnen vara den förträffligaste kämpe.
Bue sade:
— Mitt löfte lyder: till Norge skall jag segla med Sigvalde och följa honom på denna färd, så långt som min mandom räcker, och icke skall jag rygga för jarl Håkan, förrän de, som stå upprätta av våra män, äro färre än de fallna — nej, stanna skall jag i alla fall, så länge Sigvalde håller stånd.
— Det gick, som jag förmodade, sade konungen, ditt löfte vart manhaftigt. Det stämmer samman med allt ditt skick i övrigt. Sigurd kåpa! Nu vilja vi lyssna till, vad du har att säga.
— Fort är mitt löfte givet, sade Sigurd, jag skall vara min broder Bue digre följaktig, så länge han drager andan, och ej fly, förrän livet lämnat honom, om ödet så vill.
— Av dig väntade jag mig, inföll konungen, att du skulle vilja detsamma som din broder Bue. Vagn Åkesson! Mycket lyster det oss att höra dina löftesord, ty I fränder haven genom flera ättled varit utmärkta kämpar, och även du är en baddare i oförskräckthet och annan mandom.
Vagn svarade:
— Jag lovar att segla till Norge med min frände Bue den digre och vara på denna härfärd vid hans sida utan att vika, så länge han går fram och är i livet. Till detta mitt löfte lägger jag ett nytt: Jag skall, innan den tredje julen brutit in, hava vilat i bädden hos Ingeborg, Torkel leras dotter öster ut i Viken, och hava dräpt honom själv.

Björn bretske var även med bland jomsvikingarna. Han var Vagn Åkessons synnerlige stallbroder, ty de styrde bägge Bretland tillsammans efter Palnatokes död. Konung Sven sporde:

— Vad löfte gör du, Björn bretske?
— Jag följer, svarade han, min fosterson Vagn Åkesson så, som jag har förstånd och mod till.

Dessa löften avgåvo jomsvikingarna mest av rusighet och hänförelse. De drucko häftigt, och all den kraftigaste drycken bragtes dem. Sedan gingo männen att sova. Sigvalde lade sig hos sin husfru Astrid och somnade, så snart han kommit i sängen. Då han sovit en stund, väckte Astrid honom och frågade, om han droge sig till minnes det löfte, han gjort om aftonen. Han sade sig icke minnas något som helst löfte.

— På det sättet kan du icke slippa ifrån det, efter vad jag förmår att se, fortsatte hon, nu tarvas dig både vett och råd.
Hon sade honom, vad han lovat.
— Vad hjälpmedel givas nu? sporde han, du är alltid så rådig.
— Ej vet jag det nu, svarade hon, men något råd vill jag dock ge. När I i morgon satt eder vid dryckesborden, kommer konung Sven att spörja eder, om I haven edra löften i minne. Du skall då genmäla: drucken man är annan man; drycken var mig för stark; hade jag ej varit rusig, så hade jag icke gått ifrån mitt vett! Sedan skall du fråga honungen, vad han vill bistå dig med, på det du måtte kunna göra denna färd, och du skall låtsa, som om du trodde, att all din räddning nu funnes hos honom allenast, ty han inbillar sig, att han med detta har hämnats på dig och fått seger över dig. Fråga honom vidare, huru många skepp han vill hugna dig med till tåget. Upptager han ditt spörsmål vänligt men likväl icke ger något besked om, huru många skepp han vill avstå, då skall du ställa dig enträgen och bedja, att han strax måtte säga dig, vad han kan giva. Säg, att du behöver mycket folk, ty Håkan jarl skall möta dig med stora härmassor. Du måste, Sigvalde, strax låta honom giva dig visshet om, vad hjälp han vill lämna dig, ty jag tror, att han minst drager sig för att lova dig en sådan, så länge han ännu icke vet, om färden kommer att företagas. Är denna väl en gång fullt besluten, så varder enligt min mening konung Svens bistånd ringa, ty han månde icke vilja hålla någon av eder, dig eller jarl Håkan, undan från dödshugget. Helst såge han, att I bägge gåven varandra döden.

Allt gick så, som Astrid gissat. När man följande dagen börjat dricka i hallen, frågade konung Sven, om jomsvikingarna hölle i minnet sina löften, dem de låtit höras om natten, och Sigvalde svarade honom med alla de ord, Astrid lagt honom på läppen; han sporde, vad hjälp konungen ville giva honom. Till sist vart det så, att konungen lovade honom tjugu skepp till resan.

— Den handräckningen är god att få av en och annan mäktig bonde, men icke är den kunglig, sade Sigvalde.
Konungen inföll något vresigt: — Vad begär du då?
— Det kan jag fort säga, svarade han, sextio skepp, alla präktigt utrustade med män och vapen.3
— Alla dessa skepp, återtog konungen, skola vara utstyrda enligt din åstundan, så snart I viljen giva eder i väg.
— Detta är vackert och manligt bjudet, såsom man också av eder kunde vänta, sade Sigvalde, sätten nu även edert löfte i verket lika ädelt, som I haven givit det! Så snart detta gille ändats, skall jag låta hämta alla skeppen, på det färden icke måtte försinkas.
Konung Sven teg. Han satt en stund tvekande. Sedan sade han:
— Det skall ske, som du önskar, Sigvalde. Dock går allt detta något hurtigare än jag tänkt mig.
— Större utsikt är, att denna vår föresats varder spord till Norge, ifall man sölar med färden, menade Sigvalde.

Han sade sig hava bättre förväntan om seger, därest intet rykte om hären ginge före densamma. Det berättas, att Tova, Strut-Haralds dotter, ytttade till sin husbonde Sigurd kåpa:

— Nu månde du draga med på detta tåg, såsom du beslutat. Jag beder dig väl fullgöra, vad du lovat, och varda din broder Bue en god följesman — må du lämna ett fagert beröm efter dig! Mitt löfte giver jag dig, att ingen man skall vila i min säng, så länge jag hör dig vara i livet.

Sedan vände hon sig till Bue:

— Här äro två män, som jag vill giva dig med på resan. Den ene heter Håvard och kallas den huggande; den andre heter Åslak holmskalle. Dessa kämpar skänker jag dig, enär jag håller av dig, och ärligt vill jag tillstå, att jag gärna hade velat vara gift med dig — hellre än med honom, jag nu äger!

Bue tog emot männen och bad henne hava tack for dem. Dessa bägge män hade av Tovas bröder tagits till fånga under ett härnadståg i österled. Hon fick dem till tjänare och skosvenner. De voro präktiga karlar, kampduktiga och okuvliga. Bue gav Holmskalle strax åt sin frände Vagn, men Håvard tog han till sig.

Jomsvikingarna sutto vid gästabudet den tid ut, de från början bestämt. Sedan bröto de upp. De drogo bort för att med danakonungens bistånd rusta sig till härnadståget emot Norges rike.

Kapitel 13 - Jomsvikingarna härja i Norge.
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida


De viktigaste platserna och landskapen i Jomsvikingarnas saga.
  1. En mer trovärdig version av händelseförloppet återfinns i Heimskringla (Olav Tryggvasons saga, kap. 35). Den gör gällande att arvölet var efter Svens far Harald Blåtand, men att Strut-Haralds och Vesetes arvöl hölls samtidigt. Detta innebär att arvölet och det följande slaget vid Hjörungavåg ägde rum ca 986 och att hela Jomsvikingasagans kronologi är felaktig. Enligt denna grundade ju Palnatoke Jomsborg först efter Harald Blåtands död och slaget skedde efter Palnatokes död som ägde rum minst 3-4 år senare. Enligt den här versionen av Jomsvikingasagan som A. U. Bååth har översatt, regerade Håkon jarl ett år efter slaget, vilket daterar slaget till år 994. Hollanders mer ursprungliga version har dock ingen sådan uppgift.
  2. Adalråd var vad nordbornas kallade Æthelred the Unready (den rådville)..  Æthelreds regeringstid (978-1016) kännetecknades av försvar mot skandinaviska angrepp. Sven Tveskägg (Söm-Åsason) lyckades fördriva Æthelred och erövra England år 1013.
  3. Utgår man ifrån att ett krigsskepp i genomsnitt hade femtio man, framstår det som att betydande styrkor var inblandade i det följande slaget. I Hollanders version av sagan lovar Sigvalde att själv bidra med lika många skepp, fast mindre. Sammanlagt skall alltså jomsvikingarnas anfallsstyrka ha bestått av 120 skepp. Jämför med början i nästa kapitel där det i Bååths version av sagan påstås att styrkan bestod av 100 eller 170 skepp. Snorre Sturlassons Heimskringla uppger att jomsvikingarna hade 60 skepp (Olov Tryggvasons saga, kap. 38), vilka dock sägs ha varit större än norrmännens skepp (kap. 41).
  • Sommar och vinter. Året indelades under forntiden i tvenne halvår, sommarhalvåret och vinterhalvåret. Det förra tog sin början i mitten av april, det senare i mitten av oktober.
  • Sämund: Sämund Sigfusson med tillnamnet den lärde (i texten kallad Sämund den vise), född 1056 och död 1133, bekant för sin stora lärdom, som han förvärvat genom studier i utlandet, och skattad som sin tids främsta litterära auktoritet. Han var Islands förste historiske författare, men alla hans — på latin skrivna — skrifter ha gått förlorade och äro kända endast genom citat hos senare författare. Sämund grundade på sin gård Odde en lärd skola, som under lång tid framåt hade stor betydelse för den lärda bildningen på Island och där bl. a. den berömde historieskrivaren Snorre Sturlasson fick sin uppfostran.