|
Kapitel 12
Vid Strut-Haralds gravöl. Jomsvikingarna foro hem till Jomsborg.
Där skedde numera mången avvikelse från lagarna, sådana de hållits under
jarl Palnatokes tid.
Vikingarna aktgåvo på detta, men de voro dock alla ännu någon tid i sämja
tillsammans, utan att något märkligt timade.
Då spordes från Danmark den tidningen, att Sigvaldes och Torkel höges fader
Strut-Harald var död. Deras broder Hemming var ännu ung till åren, och
konung Sven fann sig därför förpliktigad att rusta till arvölet efter
jarlen1, såvida dennes båda andra söner ej komme hem. * Tillsammans med sina visaste män övervägde nu Sven, på vad sätt han skulle
skaffa sig upprättelse av Sigvalde.
Han sände bud till bröderna i Jomsborg, att de måtte komma till gravölet;
där skulle de alla träffas, göra gillet tillhopa och så sörja för
anordningen, att det bleve allra som hedersammast. Jomsvikingarna rådplägade sinsemellan, och
många menade, att konung Sven
Söm-Åsason nu ämnnde hämnas den sidvördnad, som visats honom, och de
misstänkte, att hans vänskap till Sigvalde ej vore så djup efter allt det,
som timat mellan dem. Det syntes dem föga rådligt att fara till gilles, så
vida de icke toge med sig så stor härskara, att Sven ej kunde hava någon
makt över dem.
Bröderna Sigvalde och Torkel sände Sven den hälsningen tillbaka, att de vore
att vänta vid faderns arvöl. De bådo honom i allo tillreda gästabudet samt
taga av deras egendom, vad han funne för gott. Konung Sven lät gillet göras präktigt; han bjöd dit gäster i stor mängd och
bland dem många, som förstodo sig på mångt och mycket: dessa bryggde en
stark och rusande dryck. När tiden var inne att färdas till gravölet, bröto
jomsvikingarna upp med
allt sitt yppersta manskap. Man är icke ense om, med huru stor flotta de
denna gång dragit ut ur Jomsborg. Många mena, att de haft med sig hälften av
borgens hela besättning på halvtannat hundra skepp, men somliga säga, att de
seglat med sextio långskepp, alla övermåttan stora; så säger Sämund den
vise. Manskapet var väl utvalt, blott sådant, som syntes dem mest dugande i
strid.
Jomsvikingarna styrde rakt på Seland. Konung Sven var redan kommen till gillet; allt
var färdigt, och gäster voro
samlade i ansenlig myckenhet.
Det var vid vinterns början.
Sven bjöd jomsvikingarnas hövdingar plats i den hall, vari han själv satt.
Här stod gillet ståtligast både för de utsökt frejdade mäns skull, som här
voro tillstädes, och för de lysande anordningarnas.
Sigvalde satt på fotsteget framför högsätet, såsom bruket bjöd, när arvöl
hölls.
Där skulle han sitta, tills den första minnesbägaren vart drucken.
Man har berättat, att jomsvikingarna drucko under gillets första afton
våldsamt, och drycken verkade starkt på dem. Dem bragtes ock blott sådan,
som var mest rusande.
När konung Sven förnam, att de voro på väg att bliva dödsdruckna, ty de
pratade mycket och voro muntra och drogo sig icke för att säga, vad de
eljest skulle hava hållit inne med, då tog han till orda: — Mäkta stor är gästernas mängd här inne, och många äro vitt berömda män.
Jag ville nu bedja eder företaga något, som kunde varda oss alla till
skämtan och glädje.
— Detta är väl talat, konung, sade Sigvalde, slikt kunde också väntas av
eder. Men oss synes bäst, att I begynnen, ty vi have alla att med huldskap följa
eder, höge herre!
— Jag vet, svarade Sven, det hava skett, att män högtidligen avgivit löften,
sig själva till gamman och ros. Mig lyster att fresta den leken, ty jag
håller före, att I, jomsvikingar, som ären så stora män, i all frejd större
än andra kämpar å världens hela norra hälft, skolen förvisso i slik skämtan
komma fram med mycket, som är mäkta märkligt; och skall det visa sig, att I
i detta som i allt annat stån vida över andra män. Troligt är, att man länge
skall hava edra löften i minne och prisa dem. Dock vill jag icke vägra att
själv begynna denna gamman.
Konung Sven fortsatte:
— Det löftet gör jag, att innan trenne vintrar äro lidna, skall jag hava
fört min här väster ut till England och även bort därifrån; och skall då
konung Adalråd2 antingen vara fallen eller jagad ur landet och
hans välde vara i mina händer. Nu äger du att tala, Sigvalde!
— Det skall jag ock, herre, sade han. Man bar till honom ett väldigt
dryckeshorn. Han stod upp, tog emot det och talade: — Jag gör det löftet, att jag, förrän den tredje vintern gått, skall draga
till Norge och där fara jarl Håkan härjande till mötes. Ej skall jag vända
om, innan jag dräpt jarlen eller drivit honom dädan;
eller ock skall jag själv till sist bliva liggande kvar där. Han drack ut hornet. — Nu går det bra, sade konung Sven, det löftet var vackert givet. Han ledde Sigvalde upp i högsätet.
Sedan sade han sig vänta, att denne som manligast skulle utföra vad han nu
lovat; därtill borde han ju ock löna norrmännen för mycken fiendskap.
Konung Sven tog åter till orda: — Nu är ordningen din, Torkel höge! Vad löfte giver du? Nödigt är, att du
låter det bliva dråpligt.
— Jag lovar, svarade Torkel, att följa min broder Sigvalde. Slåss han på
sjön med jarl Håkan, så skall jag ej fly, innan jag sett bakstammen på hans
skepp, eller årorna äro i färd med att flytta det undan; men håller han slag
på land, skall jag icke flykta, så länge han själv är i fylkingen och jag ännu kan skönja hans baner framför mig.
— Det där var stolta ord, utbrast konungen, och nog skall du göra, som du
sagt, så ädel och käck som du är! Nu tale du, Bue digre! Alla veta vi, att
du månde låta något karlavulet höras, ty du är i sanning befunnen vara den
förträffligaste kämpe.
Bue sade:
— Mitt löfte lyder: till Norge skall jag segla med Sigvalde och följa honom
på denna färd, så långt som min mandom räcker, och icke skall jag rygga
för jarl Håkan, förrän de, som stå upprätta av våra män, äro färre än de
fallna — nej, stanna skall jag i alla fall, så länge Sigvalde håller stånd.
— Det gick, som jag förmodade, sade konungen, ditt löfte vart manhaftigt.
Det stämmer samman med allt ditt skick i övrigt. Sigurd kåpa! Nu vilja vi
lyssna till, vad du har att säga.
— Fort är mitt löfte givet, sade Sigurd, jag skall vara min broder Bue digre
följaktig, så länge han drager andan, och ej fly, förrän livet lämnat honom,
om ödet så vill.
— Av dig väntade jag mig, inföll konungen, att du skulle vilja detsamma som
din broder Bue. Vagn Åkesson! Mycket lyster det oss att höra dina löftesord,
ty I fränder haven genom flera ättled varit utmärkta kämpar, och även du är
en baddare i oförskräckthet och annan mandom.
Vagn svarade:
— Jag lovar att segla till Norge med min frände Bue den digre och vara på
denna härfärd vid hans sida utan att vika, så länge han går fram och är i
livet. Till detta mitt löfte lägger jag ett nytt: Jag skall, innan den
tredje julen brutit in, hava vilat i bädden hos Ingeborg, Torkel leras
dotter öster ut i Viken, och hava dräpt honom själv. Björn bretske var även med bland jomsvikingarna.
Han var Vagn Åkessons
synnerlige stallbroder, ty
de styrde bägge Bretland tillsammans efter Palnatokes död.
Konung Sven sporde: — Vad löfte gör du, Björn bretske?
— Jag följer, svarade han, min fosterson Vagn Åkesson så, som jag har
förstånd och mod till. Dessa löften avgåvo jomsvikingarna mest av rusighet och hänförelse.
De drucko häftigt, och all den kraftigaste drycken bragtes dem.
Sedan gingo männen att sova.
Sigvalde lade sig hos sin husfru Astrid och somnade, så snart han kommit i
sängen.
Då han sovit en stund, väckte Astrid honom och frågade, om han droge sig
till minnes det löfte, han gjort om aftonen.
Han sade sig icke minnas något som helst löfte. — På det sättet kan du icke slippa ifrån det, efter vad jag förmår att se,
fortsatte hon, nu tarvas dig både vett och råd.
Hon sade honom, vad han lovat.
— Vad hjälpmedel givas nu? sporde han, du är alltid så rådig.
— Ej vet jag det nu, svarade hon, men något råd vill jag dock ge. När I i
morgon satt eder vid dryckesborden, kommer konung Sven att spörja eder, om I
haven edra löften i minne. Du skall då genmäla: drucken man är annan man; drycken var mig för stark; hade jag ej
varit rusig, så hade jag icke gått ifrån mitt vett! Sedan skall du fråga
honungen, vad han vill bistå dig med, på det du måtte kunna göra denna
färd, och du skall låtsa, som om du trodde, att all din räddning nu funnes
hos honom allenast, ty han inbillar sig, att han med detta har hämnats på
dig och fått seger över dig. Fråga honom vidare, huru många skepp han vill
hugna dig med till tåget. Upptager han ditt spörsmål vänligt men likväl
icke ger något besked om, huru många skepp han vill avstå, då skall du
ställa dig enträgen och bedja, att han strax måtte säga dig, vad han kan
giva. Säg, att du behöver mycket folk, ty Håkan jarl skall möta dig med
stora härmassor. Du måste, Sigvalde, strax låta honom giva dig visshet om,
vad hjälp han vill lämna dig, ty jag tror, att han minst drager sig för att
lova dig en sådan, så länge han ännu icke vet, om färden kommer att
företagas. Är denna väl en gång fullt besluten, så varder enligt min mening
konung Svens bistånd ringa, ty han månde icke vilja hålla någon av eder, dig
eller jarl Håkan, undan från dödshugget. Helst såge han, att I bägge gåven
varandra döden. Allt gick så, som Astrid gissat. När man följande dagen
börjat dricka i hallen, frågade konung Sven, om jomsvikingarna hölle i
minnet sina löften, dem de låtit höras om natten, och Sigvalde svarade honom
med alla de ord, Astrid lagt honom på läppen; han sporde, vad hjälp konungen
ville giva honom.
Till sist vart det så, att konungen lovade honom tjugu skepp till resan. — Den handräckningen är god att få av en och annan mäktig bonde, men icke är
den kunglig, sade Sigvalde.
Konungen inföll något vresigt: — Vad begär du då?
— Det kan jag fort säga, svarade han, sextio skepp, alla präktigt utrustade
med män och vapen.3
— Alla dessa skepp, återtog konungen, skola vara utstyrda enligt din
åstundan, så snart I viljen giva eder i väg.
— Detta är vackert och manligt bjudet, såsom man också av eder kunde vänta,
sade Sigvalde, sätten nu även edert löfte i verket lika ädelt, som I haven
givit det! Så snart detta gille ändats, skall jag låta hämta alla skeppen,
på det färden icke måtte försinkas.
Konung Sven teg. Han satt en stund tvekande. Sedan sade han:
— Det skall ske, som du önskar, Sigvalde. Dock går allt detta något
hurtigare än jag tänkt mig.
— Större utsikt är, att denna vår föresats varder spord till Norge, ifall man sölar med färden, menade
Sigvalde. Han sade sig hava bättre förväntan om seger, därest intet rykte om hären ginge
före densamma. Det berättas, att Tova, Strut-Haralds dotter, ytttade till
sin husbonde Sigurd kåpa: — Nu månde du draga med på detta tåg, såsom du beslutat. Jag beder dig väl
fullgöra, vad du lovat, och varda din broder Bue en god följesman — må du
lämna ett fagert beröm efter dig! Mitt löfte giver jag dig, att ingen man
skall vila i min säng, så länge jag hör dig vara i livet. Sedan vände hon
sig till Bue: — Här äro två män, som jag vill giva dig med på resan. Den ene heter Håvard
och kallas den huggande; den andre heter Åslak holmskalle. Dessa kämpar
skänker jag dig, enär jag håller av dig, och ärligt vill jag tillstå, att
jag gärna hade velat vara gift med dig — hellre än med honom, jag nu äger! Bue tog emot männen och bad henne hava tack for dem.
Dessa bägge män hade av Tovas bröder tagits till fånga under ett härnadståg
i österled. Hon fick dem till tjänare och skosvenner. De voro präktiga
karlar, kampduktiga och okuvliga.
Bue gav Holmskalle strax åt sin frände Vagn, men Håvard tog han till sig. Jomsvikingarna sutto vid gästabudet den tid ut, de från början bestämt.
Sedan bröto de upp.
De drogo bort för att med danakonungens bistånd rusta sig till härnadståget
emot Norges rike.
Kapitel 13 - Jomsvikingarna härja i Norge.
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida |
De viktigaste platserna och landskapen i Jomsvikingarnas saga. |
