|
Kapitel 5
Sven och Palnatoke. Man fann det nu skäligt, att konung Sven lät arvöl drickas efter sin fader,
ty den tiden ålåg det både den mäktige och den ringe att efter död fader
göra ett sådant gille, innan den tredje julen gått in. Fjolne kom till konung Sven och erbjöd sig att
inträda i hans tjänst, såsom
han varit i hans faders. Konungen samtyckte. Fjolne hade icke åldrats i ondsinthet, fastän han
eljest nått hög ålder. Han sade till konungen: — I skolen få vetskap om något, som I aren skyldig att känna: man har fördolt sanningen om konung Haralds död.
Palnatoke har tett sig illistigt emot eder. Han understödde eder, blott på
det han själv måtte nå eder fader med sitt svek — han är nämligen dennes
sanne baneman! Det kan jag med vittnen styrka. Ej kunnen I vara konung, om I
icke hamnens eder fader. Betrakten den här pilen: den gav honom
en neslig död. Män finnas, de där kunna vittna, att jag säger sant. Konungen vart högeligen vred. Sedan enades de om att Palnatoke skulle bjudas
till ett gästabud.
Sven ämnade nu heller icke dröja längre med sin faders gravöl, ty på det
skulle han dräpa Palnatoke.
Han sände några män till honom med hälsning, att han skulle komma och dricka
Haralds arvöl tillsammans med alla de fynbor, han ville taga med sig.
När sändebuden fört fram sitt ärende, svarade han dem, att han ej kunde
gästa det gillet, enär han sport den nyheten, att hans frände Jarl Stemne
dött i Bretland: han vore nödd att draga dit, ty han ägde allt riket efter
honom.
Männen vände åter till konungen och sade honom svaret. Gästabudet vart om
intet, ty kungen ville, att Palnatoke skulle vid det vara tillstädes. Innan denne for hemifrån, bjöd han sin son Åke stanna kvar i landet och ägna
det sin bästa omvårdnad, medan han själv var borta. Det gjorde också Åke.
Palnatoke drog med några skepp till Bretland och tog emot hela det rike,
hans svärfader Stemne rått över.
Vid sommartiden skickade konung Sven åter budskap till honom, att han skulle
komma till gästabudet med så stort följe, det honom lyste. Palnatoke bjöd
kungen tack för inbjudningen. — Dock är det så, sade han, att en krankhet tynger mig, vadan jag icke tror
mig duglig till
färden. Därtill kommer, att jag har så mycket att här i riket ombestyra, att
jag ock fördenskull ej kan resa. Sändemännen gåvo sig hem och sade konungen, vad han svarat.
Men så snart de dragit bort, gick all sjukdomen från Palnatoke.
Konung Sven lät åter inställa gravölet. När nästa sommar var ute, kunde han
icke längre skjuta upp det.
Fjolne gav sig då i samtal med honom. — Herre, sade han, nu kunnen I förnimma, att jag talat sant om det slut,
eder faders liv fick — fördenskull vill Palnatoke icke komma inför eder! Ej
hållen I uppe eder värdighet, om I intet gästabud gören efter en sådan
hövding som konung Harald. Sänden därför åter bud till Palnatoke, och drabbe
honom eder vrede, om han icke kommer! För tredje gången infunno sig sändemän hos Palnatoke för att bjuda honom
gästa kung Harald.
De framförde inbjudningen och därtill den hälsning, att konungen skulle låta
sin vrede falla över honom, om han stannade hemma. Då Palnatoke hört detta,
svarade han: — Om så är, att konungen kastar sin vrede på mig, skall jag långt hellre
resa till arvölet, när jag för gott finner. Han bad dem fara tillbaka med det budskapet:
— Till gillet kommer jag! De vände åter och läto Sven veta, att Palnatoke kunde väntas.
Konungens män tillrustade nu gravölet så, att allt komme där att varda mäkta
ansenligt, både kosten och gästernas mängd.
Den dagen, gillesfolket samlades, syntes Palnatoke icke till. Dagen gick,
och det vart afton.
Då satte man sig till bords, och konung Sven lät högsätet å den oansenligare
långbänken stå tomt och därinvid rum finnas för hundra man, åt dörren till.
Han väntade nämligen, att Palnatoke och hans följesmän likväl skulle komma
och där taga plats.
Men då deras ankomst syntes varda något sen, togo gästerna för sig av maten
och drycken.
Detta gille hölls i en kungsgård nära havet. När Palnatoke gjorde sig redo att draga från Bretland tillsammans med Björn
den bretske, yttrade hans husfru Ålof till honom: — Mig anar, att vi ej mera skola se varandra. Han genmälde, att detta dock
ej skulle förhindra hans färd.
— Tid är för konung Sven, sade han, att få veta vad sant är om hans faders
fall, fast jag dock skulle hava önskat, att han ägt en annan rådgivare än
Fjolne. Palnatoke hade med sig ur landet trenne skepp och trehundra man, hälften
daner och hälften britter.
Vid kvällstid lade han med sin skara i land nära gården, där konung Svens
gästabud nyss börjats.
Vädret var gott, och det var vindstilla.
Sina skepp förtöjde de, där vattnet tycktes dem djupast. De vände
framstammarna från land och gjorde skeppen roddfärdiga, liksom om de tänkte
sig blott få ett kort uppehåll där; de läto alla årorna vila mellan
årtullarna, så att de måtte som fortast kunna fatta dem, om så tarvades.
Därpå tågade Palnatoke med allt sitt folk upp till kungsgården. Därinne satt
man vid dryckesborden.
Med hela följet kom han in i hallen, trädde fram till konungen och hälsade
honom.
Denne tog emot hans hälsning och visade honom och männen hän till deras
platser. De slogo sig ned på den andra långbänken. Här sutto de nu och drucko och voro mycket glada.
Fjolne steg fram till konungen och talade tyst till honom en stund.
Kungen skiftade färg och vart röd som blod.
Hans fackelsven hette Arnold. Han stod framför hans bord.
Fjolne lade en bågpil i piltens hand och bjöd
honom bära den från man till man i salen, till dess någon därinne kändes vid
den som sin. Arnold lydde. Han gick ifrån högsätet inåt hallen och bragte
varje man pilen, men ingen visste sig vara dess ägare. Då han kom till
Palnatoke, sporde han, om denne kände pilen. — Varför skulle jag icke igenkänna mitt eget vapen, svarade han, ty jag äger
det. Giv mig det fort!
Det vart tyst en stund i salen.
— Du, Palnatoke! utbrast konung Sven, varest var det du sista gången skildes
från den pilen?
— Ofta har jag fogat mig efter dig, genmälde Palnatoke, är du därför hågad
att erhålla mitt svar hellre inför en ansenlig skara män än inför få, och
tyckes dig detta vara en större heder, så skall jag även nu göra dig till
viljes. Sista gången, jag skildes från denna pil, låg den på bågsträngen —
det var, innan jag sköt den in i din faders bak, och den tog hans liv!
Då ropade konung Sven:
— Stån upp med fart, alla män! Gripen Palnatoke och hans följe, dräpen dem
alla, ty nu är det ute med vår vänskap! Det vart just icke lugnt därinne i hallen.
Palnatoke drog sitt svärd och sprang på Fjolne, högg honom i huvudet och
klöv det helt ned i hals och skuldror. — Oftare skall du ej missfirma mig inför konungen, sade han.
Han vände sig till Sven:
— Icke är det dig förunnat att taga hämnd på mig. Med din fader hade jag i
lång tid fördragsamhet, Och dig har jag gjort vad gott jag kunnat! Så vänligt voro alla gästerna stämda emot honom,
att ingen ville lyfta sitt
svärd.
Han kom med hela sin flock ut ur hallen; blott en av Björn bretskes män blev
kvar.
Därute mönstrade de sitt folk. Björn sade, att en man saknades. — Mindre förlust var väl icke att vänta, svarade Palnatoke, skyndom ned till
skeppen!
— Ej skulle du så där ränna din väg, återtog Björn, om du varit i mitt
ställe, och mannen varit din. Jag ärnar icke löpa min kos. Han vände om och gick in i hallen. Där
voro konungens kämpar sysselsatta med
att kasta britten över sina huvud, och de hade redan nästan slitit honom
sönder.
Björn nådde mannen, grep tag i honom, kastade honom upp på sin rygg och
sprang ut med honom. Det bar av ned till skeppen.
Detta gjorde han mest för egen äras skull; han hade nämligen tyckt sig
förstå, att den mannen, såsom sant var, redan givit upp andan. Sedan gingo Palnatoke och alla hans följeslagare ombord.
De fattade årorna och rodde bort i natten, och konungen kunde icke hindra
deras avfärd.
Han lät arvölet drickas efter fadern. När det lyktats, drog envar gäst hem
till sitt efter undfången ärebevisning.
Kapitel 6 - Jomsvikingarna
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida |
De viktigaste platserna och landskapen i
Jomsvikingarnas saga. |
