|
Kapitel 13
Jomsvikingarna härja i Norge. När jomsvikingarna gjort allt det redo, som de ämnade taga med sig, foro
de från Danmark med, såsom i man sagt, etthundra storskepp, men somliga
mena, att de haft sjuttio till.
Skeppen voro lastade med utsökta dyrbarheter, förträffliga kämpar och
allsköns vapen, sköldar och goda härkläder.
De förnämsta hövdingarna voro: Sigvalde, Bue den digre och Vagn Åkesson.
Så gåvo de sig till havs. De fingo god vind och kommo till Viken1 i Norge.
Det var sent på dagen.
Oförvarandes kommo de för alla, ty intet hade sports om deras färd, förrän
de nu voro framme.
De styrde upp till staden Tunsberg. Där landade de vid midnatt.
När de kommit in i köpstaden, plundrade de den helt och hållet. Med eld och
vapen föllo de våldsamt över invånarna, togo all egendom, de kunde lägga
hand på, och dråpo folket. Många, som endast sårades, fingo snart sitt
banehugg.
Enär staden mest var byggd av trä, brann den raskt. Vikingarna hejdade sig
icke, förrän den låg i aska.
Så noggrant dråpo de, att icke ett människobarn kom ur den staden levande.
Därefter vände de om till sina skepp och seglade norr ut längs kusten. Om deras härnad är intet förtalt, förrän de alla
på en gång nådde Jädern.
Skeppen fingo de alla gott i hamn.
Detta var om julnatten.
Landstigningen skedde hastigt. Hären fördelades i stora flockar, de där var
för sig skulle härja i bygden. Den var stor och folkrik.
Den mest ansedde mannen där hette Germund. Han var Håkan jarls länderman,
ung till åren och mycket aktad av jarlen; han var högste styresman på Jädern
och skötte sin syssla å jarlens vägnar.
Jomsvikingarna skövlade strax i den närmaste bygden varenda gård, som var i
deras väg; och invånarna vaknade ej vid en god dröm, när härbärgena lågade
och en väpnad här kom rusande över dem.
Germund vaknade vid denna ofred liksom de andra, vilka sovo med honom i
huset.
Tillsammans med några män flydde han upp på ett loft, där han trodde sig
kunna göra det långvarigaste motståndet.
Så snart vikingarna vordo varse hans flykt, trängde många fram till loftet och höggo med kraft och
fart upp det.2 Germund såg,
att de icke här kunde värja sig.
Han hoppade ifrån loftet och kom stående ned på gatan.
Vagn Åkesson stod där i närheten. Han högg till honom, och hugget tog av
handen ovan handleden. Den föll i gatan, men Germund kom undan och lopp till
skogs.
En stor guldring hade följt med handen. Vagn log den upp och gömde den.
Då Germund nått in i skogen, stannade han på en plats, varifrån han kunde
urskilja männens röster, ty det syntes honom fåvitskt att icke kunna
berätta, vilka denna härs hövdingar voro — helst som han själv fått sig ett
sådant märke.
Av de ord och rop, han hörde, vart han viss om, att det var jomsvikingarna,
som kommit dit. Han fick även veta, vem som givit honom hugget. Jomsvikingarna höllo
vakt, på det ingen måtte slippa ut ur bygden. En och
annan, som sökte smyga sig bort, vart strax nedhuggen eller motad tillbaka
in i elden. Den gavs av det ena huset åt det andra.
Omsider hade vikingarna bränt ned hela bygden med allt det folk, där bott.
Ingen slapp undan utom denne ende, nyss nämnde Germund. Han strök in i skogar och snår, och det säges, att han i tre dygn strövat
ute i ödemarker, innan han nådde en bygd.
Här gav han sig strax i samtal med folket och togs mycket gästvänligt emot,
så snart man fått veta, vem han var.
Han drog vidare, tills han fick spörja, var jarl Håkan och sonen Erik voro
på gästning.
De uppehöllo sig på gården Skugge.
Mannen, som höll gästabudet, hette Erling. Han var jarlens länderman.
Det var sent på dagen, då Germund hann fram till Skugge.
Han gick strax in i dryckeshallen, trädde hän till jarlen, som satt vid
bordet, och hälsade honom.
Han tog väl emot hälsningen och sporde efter tidender. — Stora tidender har jag att förkunna, svarade Germund.
— Goda skola de vara, och gott skola de bringa, sade jarlen.
— Nog kommer jag med tidender, men de äro onda och därtill sanna, återtog
Germund. Jag skall mäla eder ett stridsbud: en stor här har fallit in i
landet; den drager fram med gruvlig ofred och våldsverkan och gör edert rike
den argaste skada — det är daner, som kommit! Jag tror dem hava i sinnet art
så färdas fram, till dess de träffat eder. Jarlen utropade i vrede:
— Detta budskap är en nedrig lögn! För länge sedan skulle allt Norges
rike hava legat öde, om danerna här härjat varje gång, I förtalt det. Ej
skall man höra upp med att ljuga krigsrykten här I landet, förrän någon
blivit hängd för dem! Det skall också ske. Erik vände sig till sin fader.
— Tala icke så, herre, sade han, ty denne sagesman far icke med osanning —
han är ingen lögnare.
— Känner du honom, sporde jarlen, eftersom du så här tager dig av hans sak
och värnar honom?
— Jag håller före, svarade sonen, att det är Germund, som kommit hit, eder
länderman söder ut från Jädern. Ofta har han tagit vänligare emot oss, än vi
nu taga emot honom.
— Icke kände jag igen honom, sade jarlen. Må han åter komma hit fram och
tala! Germund trädde ånyo hän till jarlen.
— Vem är du? sporde denne.
Germund sade sitt namn.
— Jag vet, fortsatte jarlen, att du säger sant. Men vem för an denna stora
här?
— Sigvalde heter den ene hövdingen, svarade han, de andra äro Bue den digre
och Vagn Åkesson. Jag bär även ett märke såsom bevis på att jag icke ljuger. Han visade upp sin stympade arm.
— Det anar mig, fortsatte han, att innan få veckor förlidit, skolen I och
många andra medgiva, att vad jag sagt är sanning. Han sade sig kunna besanna sina ord med ännu flera sår, som han hade.
— Hårt och ömkansvärt har man handskats med dig, utbrast jarlen, känner du
något till, vem som givit dig detta sår och huggit din hand av?
— Jag slöt mig till, vem mannen var, svarade han, av de ord, man sade, när
han tog upp ringen, som följde med handen. Rikare vart du nu, Vagn Åkesson,
ropade man. Därav tyckte jag mig kunna veta, att det varit han, som huggit
till mig. Jag fick ock utrönt, att dessa härmän kallades jomsvikingar.
— Nog bliva vi snart riktigt kloka på dessa tidender, utbrast jarlen. Sant
att säga, skulle jag sist hava korat dessa män och denna här till mina
motståndare, om jag fått göra ett val bland alla dem, jag i världen känner.
Nu torde här tarvas både visa råd och käckhet. Han lät dryckesborden
skyndsamt tagas bort och gick till det härbärge, han skulle sova i.
Så led natten.
Nästa morgon sände jarlen några män norr ut till Lade att där bringa sonen
Sven detta budskap om örlig samt bjuda honom se till, att folket som
snabbast samlade sig ifrån hela Trondhjem; han skulle ock med män och vapen utrusta varje skepp, han kunde erhålla.
Jarl Håkan grubblade tillsammans med sina klokaste rådgivare mycket över,
vad beslut man man nu hade att fatta.
Hans första råd var, att vårdkasar skulle tändas, budkavlar3 sändas ut och
folkhopar giva sig i väg åt alla håll. Han bjöd envar att draga åstad, som vågade värja sig och sitt gods.
Själv bröt han genast upp från gästabudet med det manskap, han vunnit.
Han tågade in i Romsdalen. Sedan samlade han folk både i Nord- och Södermöre. Ländermannen
Erling sände han söder ut till Rogaland att där draga ihop
härflockar. Han avfärdade bud till alla de vänner, han hade i landet, att de
skulle sluta sig till honom. Jämväl lät han bud gå till de män, han låg i
osämja med; han bad dem komma till sig och hälsade dem, att han nu ville
förlikas med var och en, som blott gjorde honom följe, hade han ock
förbrutit sig aldrig så svårt; han förläte den man allt, som blott räckte
honom en hjälp.
Hans son Erik for norr ut igenom Nömdalen och överallt
omkring på öarna längs kusten.
Då han var i Hamarsundet, hände sig, att sex skepp kommo honom till mötes.
Den man, som förde an folket, hette Torkel och benämndes midlång. Han var en
väldig viking, svår
att handskas med. Med jarlen låg han i skarp delo, ty han hade förövat många
illgärningar och gjort riket mycken skada både med dråp och rån. Ofta hade
Håkan sänt manskap mot honom för att få honom ur livet, men alltid hade han
kommit undan Då Erik stött på honom i sundet, tog han så till orda: — Vill du, Torkel, draga med ditt folk till min fader och i strid giva honom
din hjälp, så skall han nog förlika sig med dig. Gärna torde han det göra!
— Villig är jag att på så vis köpa mig fred, svarade Torkel midlång, ifall
du, Erik, går i god för att detta också bliver verklighet, när jag råkar
fader din.
— Det gör jag, sade Erik. Torkel slog strax följe med Erik och skaffade sig därmed fred hos jarlen.
Med Erik seglade han fram till det ställe, Håkan bestämt till mötesplats för
sig och sönerna.
Här träffade de alla tillsammans, jarl Håkan, Erik och Sven.
Det var vid den ö i Södermöre, som heter Had.
Hit samlades hela hären, och många ländermän voro i jarlens följe.
Håkan och hans söner hade tillsammans trehundra skepp, men många av dem voro
icke synnerligen stora. De lade dem alla in i den vik, som kallas Hjörungavåg4. Sedan höllo de
rådplägning. Här låg nu hela flottan. * Om jomsvikingarna har man att förtälja, att de fortsatte sin färd norr ut
längs kusten.
De foro icke fridsamt fram. De rånade och dräpte. Hela härad och byar brände
de ned till kallt kol, och ideligen gjorde de strandhugg.
Långt upp i norr ströko de på sådant vis längs landet; och intet motstånd
funno de, ty när de, som bodde fjärran från bygderna, fingo spörja deras
framfart, samlade de sig i stora flockar, och alla, som voro unga och
stridbara, drogo bort till Håkan Jarl; medan de inbyggare, som härnaden
nådde, flydde hän till ödemarker och skogar, somliga upp på fjällen, andra
ut till skären.
Sålunda räddade sig alla, som det kunde, undan vikingarna och bidade
landshären.
Omsider vordo alla bygderna utmed havet lagda öde — ifrån Jädern i söder och
norr ut helt till Stad.
Jomsvikingarna hade nämligen nu hunnit till Ulvasundet och voro framme vid
Stad5.
Ännu hade de ej fått någon säker nys om jarl Håkan, lika litet som han om
dem. De seglade förbi Stad sex sjömil norr ut. Där var vanskligt att komma fram;
varken funnos hamnar uppe vid kusten eller öar att landa vid.
De nådde till sist hamnen vid Häröarna. Dit lupo de in med hela flottan.
Nu ville de skaffa sig några livsmedel, och Vagn Åkesson for på ett
långskepp bort till ön Had.
Han visste ej, att jarlen låg med sitt folk i viken ej långt därifrån.
Han lade till vid ön och steg i land med sina män i akt att där göra ett
strandhugg, ifall det vore möjligt. De träffade en man, som drev sex kor och
tolv getter framför sig. Vagn sade till sina följeslagare: — Tagen getterna och korna, slakten dem och forslen dem ut på vårt skepp!
— Vem är han, som befaller över det här folket? frågade bonden.
— Han heter Vagn Åkesson, svarade männen.
—
I så fall tyckes mig, återtog bonden, som om tillfälle till en större slakt
skulle finnas för eder — och det ej så långt härifrån. Icke sköten I eder på rätt härmansvis i ett främmande land, vilket I fjärranfrån sökt, hur
oöverträffliga I än ären och lystna efter att på denna härfärd öka eder ära
— I tagen kid och kalvar, getter och nöt, svin och får; men ros vunnen I, om
I läten boskapen vara och i stället togen tag i björnen, som nu nästan sitter fast i
snaran, blott I gripen
till! Vagn sporde mannen efter hans namn. Han sade sig heta Ulf. — Om vilken björn ordar du, frågade sedan Vagn,
som det vore oss en sådan
lycka att fånga?
— Om densamme, genmälde han, som inom kort skall sluka eder alla, ifall I
icke nu fån honom fatt.
— Säg oss de goda och sanna tidender, vi behöva veta, bad Vagn, vi skola
löna dig väl. Om du känner något till jarl Håkans förehavanden, och du
säger oss sanningen, så skall du få behålla både dina getter och kor.
Ulf svarade:
— Vare sig I viljen löna mig väl eller icke alls, skall jag likväl säga
eder, var Håkan jarl i går låg med ett enda skepp — han låg här innanför ön
Had i Hjörungavågen. I kunnen nog strax få honom dräpt, ifall I viljen; han
bidar där ännu på sina män. Underligt finner jag det, att han utan en större
styrka giver sig så där oförsiktigt åstad. Troligast är, att han nu är sin
död nära. Han har förvisso icke sport till eder; eljest låge han icke så.
— Du skall ha friköpt all din boskap och dig själv med, sade Vagn, om det är
sant, vad du säger. Följ oss nu ombord på skeppet och lotsa oss fram till
jarlen!
— Sådant höves mig icke, genmälde bonden, då
vill jag hellre slåss med jarlen, ty det anstår mig bättre. Dock skall jag
säga eder vägen, så att i själva kunnen hitta till Hjörungavåg.
— Visst skall du fara med oss, förklarade Vagn vare sig det behagar dig
eller icke. Ulf steg ombord med Vagn och de andra. De var tidigt på dagen. De styrde
strax hän till Häröarna och sade Sigvalde och alla jomsvikingarn dessa
tidender.
Genast gjorde man sig fullt stridsfärdig, som om man skulle draga till den
hårdaste kamp; man vill finna sig beredd på, att allt ej avlupe så lätt,
som Ulf låtit förstå.
Så snart flottan var segelklar, blåstes det till anfall för hela hären, och
skeppen ströko in längs ön Had.
Det var svag östanvind. En rök av brinnande mossa drev emot dem; snart kom
en ny och så en tredje, som icke var den mattaste. Sigvalde utbrast: — Denna rök månde visa, att en härsmakt kan väntas ligga i närheten.
Måhända Håkan jarl ej har ett så fåtaligt följe, som man sagt oss. Främst seglade Bue digre, därnäst Vagn och sist Sigvalde, envar med sitt
folk.
Så nådde de Hjörungavåg vid öns norra ända.
Nu misstänkte bonden Ulf, att skeppen, som lågo där, skulle synas vikingarna
något flera än vad han omförmält.
Så fort skeppen började visa sig för dem, som styrde främst, sprang han
över bord och dök i djupet. Han ärnade simma till land, ty han ville ej bida
lönen för sina upplysningar; men Vagn, som såg hans hopp, fick lust att
giva honom den; och han slungade sitt spjut efter honom. Det for i Ulfs
midja, så att han strax lät livet. Så skildes han och Vagn. Jomsvikingarna
rodde in i Hjörungavåg. Med ens sågo de hela viken besatt av skepp. Här
träffade de omsider jarl Håkan, som de letat efter; han låg här ej med ett
skepp, ej med två — snarare voro de över trehundra: snäckor, långskepp och
handelsskepp, ja, varje flytande högbordad skuta, som han mäktat anskaffa.6
Och alla skeppen voro lastade med folk, vapen och sten.
Jämte jarlen voro sönerna Erik, Sven, Sigurd och Erling härens främste män;
envar av dem styrde sitt skepp.
Inför deras åsyn lade nu jomsvikingarna plötsligt hela sin flotta i
slagordning.
Bukten vid Hjörungavåg vetter åt öster och dess mynning åt väster. Ute i
viken höja sig trenne stenar, den ena något större än de båda andra. De
kallas Hjörungarna, och har viken fått av dem sitt namn. Mitt inne i den
ligger ett skär, från vilket det åt alla håll är lika långt till land, både inefter bukten och utmed de bägge stränderna. Norr om
Hjörungavåg ligger ön Primsignd7, söder om den ön Hörund; innanför denna breder sig
Hörundsfjärden. Jomsvikingarna ordnade sig sålunda till striden: Sigvalde lade sitt skepp i
mitten av fylkingen; närmast honom höll sig på styrbords sida hans broder
Torkel höge; Bue digre och brodern Sigurd befunno sig i fylkingens norra
arm, Vagn Åkesson och hans fosterfader Björn bretske i dess södra.
Emot dem alla gjorde nu jarlen och hans söner sin flotta slagfärdig. Det
fastställdes, att tre skeppshövdingar skulle strida emot envar av dessa
kämpar; ty så mycket manstarkare voro norrmännen enligt denna sagas mening.
Dock säger biskop Bjarne i den dråpa, han diktat om Jomsvikingarna, att fem
av jarlens män stodo emot en dansk man, och flera äro de som instämma med
honom.
Man bestämde, emot vilkendera av jomsvikingarnas hövdingar envar skeppsförare skulle upptaga striden.
Själv skulle jarl Håkan segla fritt omkring. Han hade att stärka och stödja
alla fylkingarna.8 Det är förtalt, att fyra isländska män varit med jarlen.
Den ene bland dem var Sköldmö-Ejnar9, hans skald.
Numera stod han ej så högt i heder hos Håkan som tillförne.
En gång talade han om, att han ämnade löpa ifrån jarl Håkans flock och till Sigvaldes och kvad så detta: Ljöd min sång om jarlen:
Hjälten landet hägnar
än, när andra slumra —
ångrar
nu jag dråpan.
Goda guldet spara
gode kungar icke:
Skald, där jag har
sjungit,
skattats mer än pengar! —
Jag skall till sist ändock draga till Sigvalde, utbrast han och sprang från
Håkans skepp upp på bryggan. Han låtsade, som om han ville vandra vidare. Så
rask var han dock ej i gången, ty han ville se huru jarlen tedde sig.
Uppe på bryggan kvad han denna visa: Finnom jarl, som gärna
giver ulvar föda:10
sköldens sken från Sigvalds
skepp
låt mäktigt flamma!
Skall den skatteödarn11
skald ej från sig kasta,
när jag
fursten finner —
fort till skeppen hastom! Nu fick jarlen se, att Sköldmö-Ejnar stod i beredskap att rymma undan. Han
kallade på honom och bad honom komma hän till sig.
Ejnar vände om.
Sedan hämtade Håkan två skålar, dem han ägde. De voro gjorda av luttrat
silver och helt och hållet förgyllda. Med dem följde tvenne vikter, den ena
av guld, den andra av silver; på båda var en mans bild inskuren. De kallades
lotter.
Sådana ägde man ofta. i forntiden, och i dem dolde sig en hemlig kraft.
Jarlen brukade dem vid varje tillfälle, då något viktigt var å färde. Han
plägade då lägga dem i skålarna, sedan han bestämt, vad var och en
skulle betyda. Kom den lotten upp, han önskade, välte sig den andre om och
låg aldrig lugn i skålen; därav vart en stark klang.
Dessa klenoder gav jarlen Ejnar samt bad honom vara glad.
Han stannade kvar och sprang icke bort mera.
Av detta fick Ejnar ett tillnamn. Han kallades skålglam. De övriga islänningarna voro Vigfus Viga-Glumsson, Tord vänsterhand och
Torlef skuma, son av Torkel rike från Myrarna väster ut i Dyrafjorden.
— Det berättas, att Torlef skuma drog till skogs och högg sig en väldig
klubba av en knotig trädstam. Sedan gick han hän, där kockarna redde till
maten, svedde klubban lätt och härdade så knottrorna.
Han vandrade ned till skeppen och mötte jarl Erik, i vars följe var Ejnar
skålglam. När jarlen såg denna
ansenliga klubba, som Torlef hade i handen, sporde han: — Vad vill du med den där digre knölpåken, du bär på? Torlef svarade således: I handen jag har,
för huvun gjord,
store benbrytarn,
Sigvaldes ofärd,
vikingars ve,
värnet för Håkan.
Skall ekeklubban,
om jag lever,
icke varda
vänlig mot daner! Därpå gick jarl Erik med sina islänningar ombord på sitt skepp och rodde ut
till flottan.
Kapitel 14 - Slaget i Hjörungavåg.
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida |
De viktigaste platserna och landskapen i
Jomsvikingarnas saga.
|
