1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15

Kapitel 14
Slaget i Hjörungavåg.

Fylkingarna stötte samman, och en hetsig strid började. Ingen behövde någon maning att gå fram. Det var före soluppgången. Först slogs man med stenar. Många sköto med låsbågar och handbågar. Somliga slungade spjut och kluvna stockar, och snart stupade folk på norrmännens skepp. Då jarlarna Håkan och Sven drabbat ihop med Sigvalde, hölls det å båda sidor gott stånd. Ingen lät sitt skepp vika. Kampen mellan jarl Erik och Vagn var även jämn. Men Bue och brodern Sigurd trängde fram med kraft, och Bue högg dryga hugg, så att det tycktes dem som stredo emot honom, bäst att hålla sig på avstånd. De läto skeppen sacka, och Bue gjorde ett stort veck i jarlafylkingen. Nu vart där ett starkt ropande, och lurarna ljödo våldsamt. Detta uppmärksammade jarl Erik. Han seglade ditåt på eget skepp, och brodern Sven följde honom på sitt; de styrde emot Bue. Det vart en rasande träffning, och för modlös man var det lett att vara inombords på skeppen. Jarlarna fingo fylkingen rät igen, men det var också allt.

Under tiden kämpade Håkan allena med Sigvalde. Då hördes ett högljutt skri från Vagns kämpar. Erik rodde tillbaka. Vagn hade våldsamt sprängt dennes flotta. Han hade brutit sig igenom den och rivit upp hela fylkingsarmen. Då Erik vart varse detta, lade han sitt skepp Järnbarden långskepps emot Vagn, och de slogos ånyo. Det är en allmän mening, att hetsigare slag ej hållits. Med ens sprungo Vagn och Åslak holmskalle upp på Järnbarden och fram på dess däck. De följde var sin sida, och huggande trängde de fram, så att allt vek för dem. Åslak var stark och skallig. Ingen hjälm hade han på huvudet; med naken hjässa bröt han sig väg i vimlet. Fastän huggen föllo på hans skalle, vart där icke mera bett än om man klappat den med ett valfiskben.¹

Vädret var gott, och solen sken varm. Många togo sina kläder av och buro endast rustningarna. Åslak och Vagn fällde män i mängd, och jarl Erik eggade ivrigt sitt folk. Då tog Vigfus Viga-Glumsson från Järnbardens däck upp ett stort städ, mot vilket han nyss nitat fast sitt lossnade svärds-hjalte², och drev det i Åslaks huvud, så att dess spets sjönk ned däri. Han föll strax och var död. Vagn gick längs andra skeppsbordet och drap i ursinne norrmän. Torlef skuma sprang fram och slog till honom med ekklubban. Slaget kom i hjälmen, och var så väldigt, att den rämnade. Vagn vacklade tillbaka, men i detsamma stack han svärdet i Torlef, tog ett språng överbord och stod på sitt eget skepp samt kämpade med käckhet. Jarlen lät Järnbarden glida undan, ty Vagn och Holmskalle hade nästan rött det skeppet ända fram till masten. Håkan jarl hade under tiden lagt i land med hela sin här. Nu vart vila i kampen, och jarlen och hans söner träffades åter alla.

— Jag tror mig se, sade Håkan, att striden börjat taga en för oss vansklig vändning. Alltid har jag tänkt mig en kamp med dessa män mäkta mödosam — nu har jag fått visshet därom. Icke skall det gå oss väl, om vi ej fatta ett gott beslut. Själv stiger jag i land, men I skolen här vid skeppen akta under tiden på, om de lägga fram till anfall.

Jarlen trädde med några män upp på ön Primsignd. Han gick in i en skog. Här lade han sig ned på knä³ och gjorde bön, vänd emot norr. Han anropade sin skyddsgudinna Torgerd Hölgabrud, men hon ville ej lyssna till bönorden. Hon var vred.⁴ Mångahanda ting bjöd han henne såsom offer, men hon ville icke taga emot dem. Allt hopp syntes honom ute. Så långt gick det, att han lovade henne människooffer, men ännu vart hon ogunstig. Omsider bjöd han henne sin egen son Erling, sju år gammal och en mycket förhoppningsfull sven. Honom ville hon hava. Jarlen sände efter pilten och lämnade honom i trälen Skafte karks⁵ händer. Denne tog honom bort med sig och gjorde honom skada.⁶ Sedan drog Håkan åter till skeppen. På nytt eggade han sina män.

— Nu vet jag för visst, utropade han, att seger varder oss förunnad. Gån nu än bättre fram, ty jag har bönfallit de båda systrarna Torgerd och Irpa om segern!

Han steg ombord på sitt skepp. Ånyo gjorde de sig stridsfärdiga. De rodde fram till anfall, och åter tog den mest förbittrade kamp vid. Då började vädret tjockna i norr. En dunkel och dyster sky drog upp ur havet. Hastigt höjde den sig hel över viken. Det var vid tretiden om eftermiddagen. Snart täckte skyn himmeln, och en stark hagelby följde. Det syntes folket, som om både blixtar och åskskrällar blandade sig däri.⁷ Alla jomsvikingarna måste kämpa emot vinden. Detta oväder drog fram med så stora under, att somliga män ej förmådde mera än hålla sig upprätta. Och de, som förut tagit kläderna av sig för hettans skull, började nu att frysa; dock skötte de kampen tadelfritt. Då jomsvikingarna slungade stenar och vapen eller kastade sina spjut, drev vädret det alltsamman tillbaka emot dem, och därmed följde ock ovännernas vapenskurar. Bues följesven Håvard huggande var den förste, som såg Hölgabrud på jarl Håkans flotta. Sedan skönjdes hon av många andra, även av dem, som ej mäktade se spökelser. Då vädret saktat sig litet, sågo de, huru en pil flög ut från varje finger på trollet och tog, varenda en, fäste i någon man. Detta förtaldes Sigvalde.

— Ej tyckes mig, att vi slåss med människor allenast i dag, utbrast han. Dock är det nödigt, att envar visar den mandom, han förmår!

Då hagelbyn något mildrade sig, anropade jarlen för andra gången Torgerd och påminde henne om, huru stort offer han givit. För andra gången bröt ovädret löst men nu vida större och stridigare. Så snart skurarna begynte, såg Håvard huggande två kvinnor stå på Håkan jarls skepp. De hade samma åtbörder bägge. Sigvalde ropade:

— Bort vill jag fly — följe mig alla mina män! Icke gjorde vi löfte att slåss emot trollen. Nu är det värre än nyss, ty vi hava tvenne trollkvinnor emot oss.

Han löste sina skepp från flottan och ropade till Bue och Vagn, att även de skulle flykta undan. Vagn bad honom draga ensam sina färde som den fegaste niding. Under denna oro sprang vikingen Torkel midlång ifrån sitt skepp upp på Bues och högg till honom — detta gjorde han i en enda handvändning. Han högg av honom läppen och hela hakan, sa att tänderna röko ur huvudet. Och Bue sade:

— Värre skall det nu tyckas den danska mön på Bornholm att kyssa oss.

Han högg emot Torkel, och som däcket var halt av blod, föll denne upp emot sköldbommen, när han ville avvärja hugget. Det råkade honom i midjan och skar honom mot skeppsbordet sönder i två delar. Strax därefter tog Bue den digre sina båda guldkistor, en i var hand, och ropade högt:

— Över bord, alla Bues män!

Han sprang i havet med kistorna. Nu drog Sigvalde sig ur flottfylkingen, och Vagn kvad denna visa:

Sigvalde har under huggen
hållit i dag oss alla,
nu med fart den fege
flyktar hem till Danmark.
Fort till fagra husfruns
famn han hinna längtar.
Ned i sjön från skeppsbord⁸
sjönk den tappre Bue.

Sigvalde hade blivit kall under ovädret. Han sprang hän till årorna för att ro sig varm⁹, och en annan man satte sig vid styret. Vagn slungade sitt spjut. Det tog i den, som styrde, och nitade honom fast vid skeppsbordet, ty Vagn trodde, att den mannen var Sigvalde. Torkel höge drog sig ur striden, så snart brodern Sigvalde rott undan. Det gjorde ock Sigurd kåpa, när hans broder Bue sprungit över bord. Båda menade sig nu hava uppfyllt löftena, de gjort. Med tjugufyra skepp vände de hem till Danmark. Om Vagn och hans kämpar har man att förtälja, att de ånyo värjde sig käckt. De män, som ännu voro vapenföra, gingo alla upp på hans eget långskepp. Jarl Erik och många andra hövdingar anföllo det, och striden vart åter mäkta het. Men det gick så, som ordstävet säger: intet förmår man mot övermakt. Så grundlig manspillan blev det på Vagns långskepp, att icke flera än åttio man där stodo levande kvar. De värnade ännu lyftingen.

Då föll natten så mörk på, att man icke såg att kämpa mer. Jarl Håkan lät rycka bort alla årorna från de rödda skeppen. Sedan rodde han med sina män till land, ty för nattmörkrets skull kunde de ej syna skeppen och se, hos huru många av männen hopp om liv funnes kvar. I land spände de tälten över sig — dem tycktes, att de nu kunde rosa sig av vunnen seger! Jarlen lät taga haglet och väga det. Varje hagelkorn vägde ett öre¹⁰, och jarlen fann de båda trollsystrarnas makt ansenlig. Därefter förbundos männens sår, och nästan ingen fanns, som ej hade sådana. Jarlen själv och hans frände Gudbrand den vite från Dalarna höllo vakt om natten. Gudbrand var en klok och mäktig man. Näst sina söner älskade jarlen honom mest.

Vagn Åkesson och Björn bretske överlade med varandra, vad utväg de nu skulle söka. Vagn menade, att de antingen skulle stanna där på skeppet, tills det dagades, och värja sig, så länge de det förmådde — eller ock, sade han, fara in till land och göra Håkans här allt vad ont vi kunna. De funno på det rådet att taga masten och årorna och med dem fortskaffa sig vidare. Tillsammans voro de åttio man, som sökte att på dessa trästycken leta sig i mörkret in till land. De kommo hän till ett skär och trodde, att de nått fastlandet. Mycket utmattade voro de, och tio män dogo där av köld och sår. Av de sjuttio, som ännu levde, voro många maktlösa av sårnaderna och ännu mera av nattkylan. De förmådde icke den gängen färdas längre.

*

Så fort Bue hoppat i havet och Sigvalde och de andra flyktat, hade hagelskurar, ljungeldar och tordön stannat av, och luften hade blivit lugn och skyfri men mycket kall. Vagn och hans följeslagare blevo kvar på skäret, tills dagen kom och det vart ljust.

Kapitel 15 - Efter slaget.
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida