|
Kapitel 11
Sigvaldes svek mot konung Sven. Efter Palnatokes död tog Sigvalde mot styrelsen horgen. Dessa män voro de
förnämsta hövdingarna där: Vagn Åkesson, Bue digre, Torkel höge och Sigurd
kåpa.
När Sigvalde en kort tid styrt Jomsborg, brötos i någon mån de forna bruken,
sådana de varit under Palnatokes dagar.
Kvinnor stannade kvar i borgen två eller tre nätter efter varandra. Männen
blevo borta längre tid än lagen tillstadde. Stundom timade slagsmål där inne
och även enstaka dråp. Sigvalde for en dag ifrån borgen. Han drog till konung Burislef.
Denne hade tre döttrar, som omnämnas i denna saga. Astrid hette den äldsta;
hon var både klok och skön. Den andra var Gunnhild och den yngsta Gera;
henne fick konung Olof Tryggvesson.
Då Sigvalde kommit till konungen, bjöd han denne välja mellan tveggehanda:
antingen skulle han, Sigvalde, övergiva borgen och ej längre hålla den
besatt,
eller ock skulle konungen skänka honom sin dotter Astrid. Burislef svarade: — Jag hade tänkt att låta henne äkta en
förnämare man än du, Sigvalde. Dock
är mig din vistelse i borgen nödvändig, och skola vi nu alla tre tillsammans överlägga om vad oss synes gagneligast. Han sökte upp sin dotter Astrid och
sporde henne, huru ett gifte med
Sigvalde täcktes henne — Jag vill, sade han, att vi med klokskap klara detta mål — dock så, att
icke Sigvalde drager sin kos ifrån Jomsborg, ty jag behöver honom väl som
värn för mitt rike.
— Det förhåller sig så, fader, svarade Astrid, att jag aldrig skulle kunna
känna en lust att hava Sigvalde — och dock skolen I icke visa honom bort med
ens. För detta giftes vinnande skall han fullgöra något, som ej är så ringa
just: han skall göra Venden fritt från pålagor, så att man aldrig mera här
gäldar danakonungen skatt. Ett annat villkor är, att han bringar hit konung
Sven av Danmark — och det med ej större följe, än att I kunnen hava honom
fullt i edert våld! Detta skall han först ha fullbordat, innan han kommer i
samma bädd som jag. Konung Burislef meddelade Sigvalde dotterns svar, och han vart mållös
därvid. Han skönjde, att vad hon äskade ej läte sig så lätt ske. Om en stund
sade han: —
Det är ett svåra hårt prov, herre — huru skall jag få detta gjort?
—
Ej känner jag rätt din klokskap och listighet, om du ej hittar på något
råd! svarade konungen. Enär Sigvalde var begärlig efter giftet med Astrid,
sade han sig till sist
skola utföra, vad hon fordrat. Han slöt med konungen ett oryggligt avtal,
att allt skulle vara verkställt, innan den tredje julen gått in. Bleve detta
icke fallet, vore deras avtal hävt. * Samma vår drog Sigvalde ur landet med tre
skepp och trehundra man. Han
seglade raka vägen till Seland.
Då han landat, träffade han några män, av vilka han fick höra, att konung
Sven befann sig med sexhundra man på ett gästabud uppe i land ej långt från
stället, dit han kommit.
När han alltså tyckte sig hava vunnit visshet om var konungen vore att råka,
lade han sina skepp vid ett näs, i vars närhet inga andra farkoster funnos.
Det låg heller icke långt från gården, som konungen med sina män gästade.
Sigvalde lät skeppen vända framstammarna ut mot havet, och det ena bands vid
bakstammen till det andra. Så höllos de alla tillsammans, och årorna lågo
redo emellan årtullarna.
Han bjöd tjugu tillförlitliga män draga hän till konungen och säga, att
Sigvalde ville råka honom. — I skolen, tillade han, bringa konung Sven från mig den hälsningen, att han
äventyrar allt sitt rike och livet därtill, om han icke kommer. I haven att
meddela, det jag är mycket krank — nära min bane! Sändemännen träffade konungen och framförde sitt ärende.
Han bröt upp och drog strax ned till stranden med allt det folk, som med
honom gästade gården.
Sigvalde höll sig då på det skepp, som låg längst ifrån land. Han var i sin
säng och befann sig mycket illa.
När han såg folkskaran komma, sade han så lågt, att blott de män, som stodo
honom närmast, kunde höra honom: — Då trettio man kommit ut på skeppet, som ligger närmast land, skolen I
draga upp bryggan och ropa: icke skall man tynga ned skeppen under oss eller
trampa under fötterna sjuka män! Jag väntar, att konungen skrider före de
andra. När han så med tjugu man nått det mellersta skeppet, skolen I draga
dess brygga in, och då han är med tio följeslagare här ombord på mitt eget,
må sista bryggan ryckas undan. Sedan skall jag nog hitta mig ett råd. Detta talade han med matt stämma, dock så, att varje ord kunde urskiljas.
Konung Sven hade nu hunnit fram med sitt folk. Han sporde, om Sigvalde låge
maktlös, och det svarades, att hans krafter
sjunkit mycket.
Konungen steg ut på det närmaste skeppet och gick sedan ut på det andra.
Sigvaldes folk gjorde i allo, vad han bjudit dem.
När kungen till sist stod med tio män på hans eget skepp, frågade han, om
Sigvalde ännu hade sitt mål i behåll; det genmäldes, att han jämnt upp kunde
tala; krafterna vore nästan uttömda.
Sven gick bort i lyftingen, där Sigvalde låg. Han böjde sig ned och sporde,
om hans ord kunde höras, och vad tidender Sigvalde hade att förkunna,
eftersom deras möte vore av sådan vikt. — Luta eder ned till mig, herre, viskade Sigvalde,
så kunnen I bättre
förnimma, vad jag säger, ty jag är så lågmält. Då konungen hukade sig ned emot Sigvalde, grep denne honom med bägge
händerna om midjan och höll honom orubbligt fast. Ej var han då så alldeles
utan krafter.
Sedan ropade han så högt, att det hördes ut över alla skeppen: — Dragen upp vartenda ankare, gripen årorna och
ron ifrån land så raskt i
förmån! Man gjorde så, och vinden var förlig.
Men de sexhundra konungsmännen stodo kvar uppe på land och sågo sin furstes
bortfärd, ovissa i nu, vad slikt underligt hade att betyda. Konungen tog till orda:
— Vad är det, Sigvalde? Vill du svika mig, eller vad bär du i sinnet?
— Herre, icke aktar jag att svika eder, svarade han, I skolen blott följa
mig till Jomsborg, och jag skall visa eder all den heder mig är möjlig. I
varden välkommen hos oss; och när I sitten vid det gille, vi ärna reda till
åt eder, fån I veta, varför detta allt timat. Alla skola vi i underdånighet
tjäna eder och, såsom det höves, giva eder på allt sätt den största hyllest. Konungen förklarade sig skola hålla till godo med allt detta — sådan hans
ställning nu var.
De seglade öster ut mot Venden, tills de nådde Jomsborg.
Sigvalde uppvaktade på allt vis konungen, såsom tillbörligt var, och
jomsvikingarna tillrustade för honom ett gästabud.
Där sade Sigvalde honom, vad orsak han haft att föra honom bort från hans
land: å hans vägnar hade han friat till konung Burislefs dotter, en mäkta
fager, klok och i varje hänseende förträfflig mö. — Detta har jag blott gjort av vänskap för eder, herre, sade han, jag ville
ej, att I gingen miste om ett så ypperligt gifte.
Konung Sven sporde vad hon hette, mön, som han tillärnat honom.
— Kvinnan, som jag för eder giljat till, svarade
häri, heter Gunnhild. Den andra av konungens döttrar heter Astrid; henne har
jag fäst mig. Dock är Gunnhild i allt mycket för mer än systern. Nu skolen I, herre konung, sitta i ro här vid gästabudet i Jomsborg, medan jag drager
till konung Burislef och för igenom både er och min sak. Raskt skolen I få
vetskap om utgången, och skall den i allo varda för eder god! Sedan for Sigvalde till konung Burislef.
Han sade honom, att han nu kommit dit för att äkta dottern Astrid. — Jag har fullgjort, vad överenskommet var, förklarade han, konung Sven
dväljes i Jomsborg — i vårt våld! Då Burislef hörde, att danakonungen var fången, vart han mycket glad och
ville strax fara åstad till Jomsborg.
Men Sigvalde bad, att det måtte tillåtas honom själv att i allt döma emellan
de båda konungarna.
Burislef genmälde, att Sigvalde vid deras avtal lovat att bringa konung Sven
i hans händer — blott om detta och intet annat ville han höra en dom.
Då Sigvalde fått detta svar, förklarade han sig missnöjd med konungens
oginhet. — Allra helst som jag skall bliva eder svärson, utlät han sig. Han sade
vidare, att han ämnade låta kung Sven
fara åter till sitt land, ifall Burislef avsloge hans nyss gjorda anhållan,
samt att han ej mindre hade danakonungens väl för ögonen: han ville handla
hedersamt mot ett så manstarkt folks mäktige furste, ty tillfogades honom
någon nesa, skulle sådant draga mycket efter sig. Konung Sven hade därtill
tillitsfullt lagt sin sak i hans händer.
— Och åligger det oss att hägna den så, att han varder till freds, utbrast
han och tillade, att han verkställt, vad lovat och avtalat var, när danernas
herre nu funnes i hans våld borta i Jomsborg.
Han bad konung Burislef och
hans dotter handla klokt.
Dessa togo det beslut tillsammans, att Sigvalde skulle ensam få avgöra allt. — Min mening är, sade han, att stor vördnad må visas konung Sven av Danmark,
ty intet annat varder oss till båtnad; i varje fall kommer han dock att
känna sig missbelåten med den smälek, han måst lida — fast han icke är en så
djupsinnig man! Nu har jag hittat utvägen: given honom, herre, med all ståt
eder dotter Gunnhild till äkta och gören hans färd hit ärofull! Till gengäld
skall han efterskänka eder alla utskylder och skatter, så att I aldrig mera
kommen att lämna sådana ifrån edert rike. Jag skall medla emellan er båda
och föra detta mål till ett lyckosamt slut. Konungen gav sitt samtycke till att Sigvalde avgjorde allt mellan honom och
konung Sven.
Sedan vände Sigvalde med sitt följe åter till Jomsborg.
Sven sporde honom, huru saken gestaltat sig. —
Allt beror nu på eder allenast, herre, svarade han.
—
Huruledes då? frågade konungen.
— På så vis, återtog Sigvalde, att om I
befrien Vendens konung från skatterna, gifter han sin dotter med eder. En
större heder är det för eder bägge, om han, er svärfader, ej är skattskyldig
under annan furste, ty de kungar aktas alltid ringare, som gälda skatt.
Konungen stod tyst.
— Viljen I icke detta, fortsatte Sigvalde, så haven I att göra ett annat
val. Jag skall då lämna eder i konung Burislefs händer. När Sven besinnade, att han var i Sigvaldes våld, fann han det bättre att
foga sig än att tåla tvång av venderkonungen, ty denne var en heden man.1
Bud sändes efter konung Burislef. Han kom till Jomsborg, och konungarna
blevo ense om, att den dom skulle stå fast, som Sigvalde avgåve i målet
mellan dem.
I bägge furstarnas närvaro föreskrev han förlikningen: konung Sven skulle få
Gunnhild, Burislefs dotter, mot det att han eftergav Vendens skatter. Han
skulle ock giva Burislef sin syster Tyra till brud. Konung Harald Gormsson
hade skänkt denna
sin dotter stora jordagods i Jutland — dem skulle Gunnhild hava såsom
brudgåva; men den egendom, som hon fått av sin fader Burislef i Venden,
skulle varda Tyras! Så fort denna dom sagts fram, vart bröllopssammankomst beramad, och skulle
båda bröllopen stå samtidigt.
När tiden var inne, foro jomsvikingarna till gästabudet, och konung Sven
följde med.
Det var ett i allo mäkta ståtligt gille, så att man sagt, att ett
ypperligare aldrig hållits i Venden.
Det berättas, att första kvällen man satt till bröllops, hade brudarna sin
plats å högbänken. De sutto i så sida huvuddukar, att man knappast kunde
skönja deras anleten.2
Men nästa morgon hade de huvudena obetäckta och voro då mycket muntra.
Konung Sven betraktade nu nogsamt deras ansiktsdrag, ty han hade ej sett
någon av dem förrän vid denna högtid. Han kände blott av Sigvaldes utsago
deras fägring och höviskhet.
Konungen fann icke systrarna så, som denne skildrat dem, ty kvinnan, som
han, den räven, nu ägde, syntes honom vara på allt vis den bästa. Dock var
han så storsinnad, att han lät intet märkas utan vände allt, som han kunde,
på denna färd till glädje och heder för sig.
När gästabudet lyktats, seglade han bort med sin husfru Gunnhild. Han hade
trettio skepp, lastade med mycket gods, många kostbarheter och vackert
manskap.
Han kom åter till sitt rike Danmark, och allt hans folk välkomnade honom
glatt.
Kapitel 12 - Vid Strut-Haralds gravöl.
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida |
De viktigaste platserna och landskapen i Jomsvikingarnas saga. |
