Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Jomsvikingarnas saga

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15

Kapitel 6
Jomsvikingarna.

Då Palnatoke kom hem till Bretland, var hans husfru Ålof död. Han tyckte sig hava gjort en stor förlust. Sedan fann han ingen trevnad i Bretland. Han satte Björn bretske att vårda riket, och när våren kom, lämnade han det med tjugu skepp. Han ville ligga i härnad. Om sommaren härjade han i Skottland och Irland och vann sig rikedom och ros. Denna sysselsättning hade han i tre somrar, och han var den segersällaste, vart han kom. Gods och ära flödade till honom. Nu hade han i sin ägo tio storskepp och i allt sextio skepp. Han ärnade härja i Venden1.

Vid denna tid härskade över landet den konung, som hette Burislef2. Palnatokes rykte nådde honom. Hans härnad gav honom dystra tankar, ty det förtaldes, att Palnatoke städse vann seger, där han stred, och var den ypperste av alla, som voro i viking; och ginge det tungt att slåss mot honom. Konung Burislef sände några män till honom med det budskap, att han bjöde honom till sig på ett tre dagars gästabud, och att han åstundade fred med honom. Den hälsningen bragtes ock, att konungen ville giva honom till skänks det fylke, som hette Jom3, på det han där måtte taga sitt uppehåll, och förärade han honom detta rike mest av önskan att se honom tillsammans med sig själv värja landet, när ofred var å färde. Till allt detta samtyckte Palnatoke och hans män. Han drog med dem alla till gästabudet. Där slöto konung Burislef och Palnatoke vänskap med varandra.

Palnatoke lät med hast resa en stor borg, som sedan vart kallad Jomsborg. En del av den stod ute i sjön. I dess inre .lät han bygga en så vid hamn, att trehundra långskepp kunde alla ligga innelyckta där. Med mycken konstmässighet var allt i hamnen förfärdigat; utåt havet voro liksom portar gjorda, och uppe över inloppet välvde sig ett väldigt stenvalv; för portarna voro starka järnstängsel satta, de där innantill voro låsta med järntaggar. Ovan stenvalvet var ett ansenligt kastell byggt. I det funnos många valslungor. När borgen blivit färdig, stiftade Palnatoke lagar i samråd med de klarsyntaste männen där i Jomsborg, på det att hans härskaras kraft skulle varda

*

I borgen skulle som följesman ingen tagas upp, vars ålder ginge över femtio år, eller som ännu ej hunnit aderton. Emellan de åldrarna skulle alla där inne vara. Ingen finge i Jomsborg vistas, som sprunge undan för annan man, lika vapenduglig och lika rustad som han själv, ej heller den, som ensam ryggade för två mans angrepp. Varje man, som trätt in i förbundet, hade att hämnas envar av de andra såsom sin fader eller broder. Ingen skulle där väcka tvedräkt mellan andra. Ej heller finge någon där fara med falska rykten eller osannfärdigt sladder. Spordes tidender dit, skulle man först mäla Palnatoke dem; han hade sedan att kungöra dem för alla. Den, som funnes saker till brott mot dessa nu sagda bud, vore vräkbar. Han skulle drivas ur förbundet, vare sig han vore en mera eller mindre ansenlig man. Alla de, som vore eller ville vara i Jomsborg, skulle leva i god sämja inbördes, såsom om de vore samborna bröder. Ingen finge bryta annans fred — även om i borgen tagits mot en man, vilken dräpt dens fader eller broder, som redan vore där inne; komme sådant i dagen, efter det tillträde givits honom, skulle Palnatoke om allt döma. Inom Jomsborgs murar finge ingen enda man hava kvinna. Och ingen man vore det tillstått att vara borta ifrån borgen längre än en natt, såvida Palnatoke icke givit lov därtill. Allt vad i härnad vunnes skulle bäras till huvudbaneret för att kring det skiftas, både större och mindre ting. Icke skulle den man få stanna i Jomsborg, som förde klenmodigt tal eller räddes för något, om han än kommit i vådligt trångmål.
Bland männen skulle intet tima, som ej till fullo kungjordes för Palnatoke.
Frändskap eller andra band finge intet gälla, om sådan man äskade inträde, som vore yngre än vad denna lag bjöde eller på något vis oskicklig att hålla det, som i den stode. Bleve det med visshet utrönt, att någon icke lydde dessa bud, skulle han jagas bort, vare sig han vore en mera eller mindre ansenlig man.

*

I god fred sutto kämparna i Jomsborg och höllo sina lagar väl. Varje sommar drogo de ut och härjade vida kring i landen samt vunno sig ärorikt rykte. De höllos för de väldigaste härmän, och man ansåg, att deras vederlikar icke funnes i den tiden. De voro frejdade över hövan och kallades jomsvikingarna.

Kapitel 7 - Strut-Haralds söner mottagas i Jomsborg.
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida


De viktigaste platserna och landskapen i Jomsvikingarnas saga.
  1. Dvs. Östersjöns södra kust, motsvarande dagens Mecklenburg och Pommern, tidigare befolkat av slaviska stammar. Vender var den germanska benämningen på alla de slaviska stammar som vid denna tid befolkade området öster om Elbe.
  2. Den norröna formen för Boleslav (den tappre, 992-1025). Han var en framstående furste, sedermera kung, av Polen. Boleslav den tappre kan dock av kronologiska skäl inte ha varit inblandad i Jomsborgs grundläggning. Sannolikt är historien i detta kapitel helt och hållet uppdiktad. Arkeologiska utgrävningar har visat att borgen grundades i mitten av 800-talet och förstärktes i två omgångar i början och i slutet av 900-talet. Enligt Fagerskinna var det Harald Blåtand som grundade Jomsborg och insatte jarlar som krigade mot venderna. Sannolikt var Jom från början en slavisk stad/borg som under 900-talet kom under dansk kontroll.
  3. På ön Wollin i floden Oders mynning, den exakta belägenheten är dock okänd (inte nu längre). Borgen låg någonstans i närheten av staden Julin, under denna tid ett viktig centrum för handel mellan nord- och sydlandet, som hade grundats för att uppta tullavgifter från handelskeppen.
  • Jomsborg anlades, enligt vad Jomsvikingasagan berättar, på Harald blåtands tid (c: a 935—c: a 985) av Palnatoke i det vendiska Jom, d. v. s. östra delen av ön Wollin utanför den pommerska kusten. Sedan jomsvikingarnas makt blivit bruten i slaget i Hjörungavåg, förlorade Jomsborg det mesta av sin betydenhet, men omtalas även senare såsom en oberoende fästning, till dess den intogs av den norske konungen Magnus den gode. Under danskarnas senare krigståg till Venden nämnes Jomsborg (hos Saxo grammaticus: Julinum) ofta. — Enligt nyaste undersökningar kan mycket av det, som berättas i sagan om Jomsborgs grundläggning och jomsvikingarnas bedrifter, icke anses såsom historiskt styrkt.
  • Valslunga, ett slags kastmaskin.