|
Kapitel 8
Vesetes söner komma till Jomsborg. Nu vänder sig sagan till Vesete, vars gård vart plundrad.
Han drog till konung Sven och förtalde, vad honom timat, sedan han likväl
först därhemma lagt band på sina söners lust till en våldsam hämndfärd.
Konungen rådde honom att till en början hålla sig lugn. — Jag skall, sade han, sända bud till jarl Strut-Harald och se till, om han
vill å sönernas vägnar giva sådana böter, att du hålles skadeslös. Jag
önskar, att du härmed låter dig nöja. Vesete vände hem.
Konungen sände några män efter jarl Harald. När han hade honom inför sig,
förtalde han, huru sönerna farit fram mot Vesete, samt äskade, att han för
dem gåve gods i böter; och skulle då fred råda.
Strut-Harald genmälde: — Ännu har jag icke i min ägo de penningar, jag
skall gälda som böter, för det unga män skaffa får och nöt till föda.
—
Far då hem, utbrast konungen, nu har jag dig min önskan. Men vakta dig själv
och ditt gods för Vesete och hans söner! Jarl Harald svarade, att för dem räddes han icke. Därefter for han hem.
Då Vesete och hans söner fått spörja detta samtal, utrustade de med stor
omsorg trenne skepp och tvåhundra man. De styrde till Seland, plundrade tre
gårdar, de rikaste jarl Harald där ägde, och vände åter hem.
När jarlen sport rånet, sände han några män hän till konung Sven med bön,
att han måtte åstadkomma en förlikning. Gärna ville han nu göra allt, vad
konungen bjöd. — Blott sina egna goda råd skall jarlen numer följa, förklarade konungen,
alldenstund han tillförne icke velat lyssna till mina. Med detta vill jag
ej befatta mig. Sändebuden kommo åter och sade jarlen konung Svens svar. — Så skola vi då begagna oss av våra egna råd,
utbrast jarl Harald, om blott
kungen under tiden vill hålla sig i ro. Med tio skepp seglade han till
Bornholm. Där skövlade han trenne av Vesetes
gårdar, som ej voro ringare än de, vilka lagts öde för honom. Han
vände åter hem, och färden tycktes hava lyckats över måttan väl.
Så snart ryktet härom nått Vesete, for han till konungen, som mottog honom
vänligt. — Mellan mig och jarl Harald, sade han, har förhållandet blivit sådant, att
strid lätt kan bryta ut mellan landets egna män, om du icke ingriper. Hända
kan, att ställningen framdeles kommer att synas dig mera vansklig än nu.
— Snart skall jag fara till Isöreting1, svarade konungen, dit skall jag bjuda
jarl Harald att komma, och där skolen I förlikas. Så led det till tingstid.
Med ett synnerligt stort följe gav sig konung Sven till tinget, ty han ville
ensam avgöra allt mellan parterna. Han hade med sig femtio skepp. Jarl
Harald, som ej hade lång väg att fara, kom med tjugu. Vesete infann sig med
blott fem skepp. Hans söner syntes icke till.
Han slog upp sina tält nära stranden av det sund, som stryker förbi
tingsstället. Jarl Harald hade tältat något längre upp i land. Emellan dem
lägrade konungen sig.
Hän emot aftonen såg man tio skepp styra ifrån jarl Haralds hem fram emot
tingsplatsen. De lades för ankar, och anförarna gingo med sitt manskap i
land.
De skredo upp till tinget. Det var Vesetes söner.
Bue digre var präktigt klädd, ty han bar Harald jarls högtidskläder, de där
voro smyckade med tjugu marker guld. På huvudet hade han jarlens hatt med
tio marker guld i toppen.
Han hade ock tagit tvenne kistor ifrån jarlen; i varje av dem lågo tusen
marker guld.
I fylkad flock drogo Bue och brodern Sigurd fullrustade fram på tinget. Bue tog till orda: — Om du, jarl Harald, känner något till dessa klenoder, som du här ser
skina på oss, så är det mitt råd, att du utan feghet söker få dem tillbaka —
ifall du djärves, och någon käckhet finnes i dig! Länge har du blåst upp
dig emot oss fränder; nu är jag redo att slåss med dig, om du äger något mansmod. Konung Sven hörde Bues ord och fann, att han ej hölle uppe sin värdighet,
ifall det tillätes att bliva strid.
Han trädde fram emellan dem. Nu kunde de ej drabba tillsammans.
Till sist fingo båda parterna nöja sig med att låta konungen skipa dom.
Dock framställde Bue det förlikningsvillkoret, att han aldrig skulle lämna
ifrån sig jarlens guldkistor. Och har man sagt, att han verkligen tyckes
hava genomdrivit detta.
Konungen sade fram fredsförslaget.
— Du, Bue digre, förklarade han, skall återgiva jarlen hans högtidskläder,
men båda guldkistorna skall du hava. I skolen ock gengälda honom de tre
gårdar, som utplundrats, emot det, att han gifter sin dotter Tova med Sigurd
kåpa. Gårdarna skola medfölja henne såsom hemgift! Bägge parter samtyckte villigt till denna förlikning. Vesete överlämnade
därefter åt sonen Sigurd tredjedelen av all sin egendom, och denne gladde
sig mycket åt sitt gifte.
Från tinget for man strax till bröllopet hos jarl Harald; dit bjöds konung
Sven av båda parterna.
Bröllopet vart drucket med mycken prakt. * Vesete drog hem till Bornholm, och fred rådde nu. Endast kort tid hade hans
söner varit hemma, då Bue fick lust att fara till Jomsborg och där öka sin
ära.
Brodern Sigurd kåpa ville följa honom, fastän han nyss ingått giftet.
Med två skepp och hundra man bröto de upp från hemmet. De ärnade skicka sig
på alldeles samma vis, som Strut-Haralds söner gjort före dem.
De kommo till Jomsborg och lade sina skepp under stenvalvet ovan
hamninloppet.
Borgens hövdingar gingo med stort följe upp i kastellet. Sigvalde kände igen
de komna.
Bue framförde sitt ärende: han ville sluta sig till Palnatokes här, ifall
denne ville taga emot honom och hans broder. Sigvalde sporde: — Huru haven I och min fader Strut-Harald gjort
upp edra mål, innan I drogen
hemifrån ?
— Lång är berättelsen om det, som mellan oss timat, svarade Bue, annat kan
jag icke nu förtälja än att vi äro förlikte efter konungens dom.
Palnatoke vände sig till sina män:
— Viljen I göra ett rön, huruvida dessa män tala sant eller ej? Själv vore
jag mycket hugad att taga emot dem, ty många deras likar finnes det icke
ibland oss.
Männen svarade:
— Vår vilja är, att du tager dem upp i vårt förbund, ifall det täckes dig.
Men yppa sig sedan mål, som dem angå och vi nu icke känna, så skola dessa
liksom allt annat ställas under din domvärjo. Borgen öppnades, och Bue och Sigurd lade sina
skepp in i hamnen.
Därefter mönstrades deras folk. Åttio man höllo provet, men fyrtio fingo
vända om till Danmark.
Jomsvikingarna sutto nu i sin borg vida berömda. Men varje sommar voro de
i
viking, och åter utförde de många lysande bedrifter.
Kapitel 9 - Vagn varder jomsviking.
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida |
De viktigaste platserna och landskapen i
Jomsvikingarnas saga. |
