|
Kapitel 15
Efter slaget. Under natten hörde jarlens män, hur en bågsträng klang. En pil kom susande
från det skepp, Bue ägt. Den for in under armen på jarl Håkans frände,
Gudbrand den vite från Dalarna, och han föll strax livlös ned. Jarlen och
många andra funno förlusten mycket stor, då de sågo en så dugande man som
Gudbrand död.
De bonade om hans lik, såsom tidens sed var.
Erik gick om natten ut ur sitt tält. Då vart han varse en man, som stod vid
dörren. Han sporde, vem det vore. — Vi är du så blek som en död man? frågade han.
Det var islänningen Torlef skuma.
— Se kan jag, att du är din bane nära, fortfor Erik. Vad fattas dig?
— Jag är ej så säker på, om icke Vagn Åkessons svärdsklinga rörde litet vid
mig i går, svarade han, när jag gav honom klubbslaget.
— Ute på Island har fader din haft klen lycka såsom din skyddsande, om du nu
skall dö — en så karsk kämpe! Därefter segnade Torlef ned och dog strax.1
Många andra av jarl Håkans män gåvo den natten upp andan för sina sårs
skull.
Så snart dagen bräckt, drogo jarlen och han, folk ut att undersöka skeppen.
De kommo till det, som varit Bues; mannen, som skjutit av pilen, tyckte dem
väl värd allt ont.
De funno där blott en enda man levande. Det var Håvard huggande, han, som
varit Bues följesven Han var svårt stympad: båda benen voro avhuggna ovan
knäna.
Sven Håkansson och Torkel lera gingo hän till honom. Han sporde: — Kom någon sändning här från skeppet bort till er å land i natt?
— Visst kom det en, svarades, kom den kanske från dig?
— Ej vill jag dölja, sade han, att det var jag, som sände eder pilen. Stod
någon i vägen för den, eller fick någon skada av den?
Man sade, att den, som pilen tog i, fick bane.
— Vem tog den i? frågade han.
— Gudbrand den vite från Dalarna, svarade man.
— Ja, ja, sade Håvard, så fick icke det ske, som jag helst önskat, ty
skottet hade jag tillärnat jarlen. Dock är jag till freds med, att någon
föll för det, som I ogärna velat mista!
— Intet är här att betänka sig på, sade Torkel lera, dräpen fort denne man! Torkel högg till honom, och många andra sprungo fram och sargade honom,
tills livet flydde.
Därefter foro de åter i land och förtalde Håkan, vem de fällt. De sade sig
hava förstått av hans ord, att manhaftighet icke fattats honom. Nu fingo de se, huru ute på skäret en mängd män sutto tillsammans.
Håkan bjöd sitt folk fara ut till dem och bringa honom varenda en; han sade
sig vilja själv råda över deras liv.
Jarlens män gingo ombord på ett skepp och rodde ut till skäret. De flesta av
dem, som sutto här, voro så medtagna av sår och köld, art de ej mäktade
värja sig. Ingen gjorde heller motvärn.
De togo Vagn och alla hans följeslagare till fånga och förde dem hän till
jarlen. Han lät leda dem alla upp i land. Deras händer snoddes på ryggen,
och de blevo alla skoningslöst hopbundna vid ett rep. Skafte kark och andra
trälar höllo tag i repet och vaktade dem. Därefter gingo jarlen och hans följe bort för att njuta sin måltid. De
ärnade senare på dagen i gott mak hugga ned dessa fjättrade jomsvikingar.
Innan de satte sig ned att dricka och äta, vordo vikingarnas skepp med all
laddningen förda till land. Godset blev buret samman för att delas, och
jarlen
och hans kämpar skiftade sinsemellan både det och vapnen.
De tyckte sig hava vunnit ett vackert byte och därtill en stor seger; några
jomsvikingar hade de fångat, många hade de dräpt, och alla de andra hade
givit sig på flykten.
Då de blivit mätta, gingo de ut ur tälten. De vandrade bort till vikingarna,
där de sutto fängslade vid repet.
Torkel lera vart utsedd att giva dem alla banehugget.
Först gav man sig i samtal med dem. Man ville veta, om de verkligen voro så
karska män, som ryktet sagt; men jomsvikingarna gåvo dem intet svar, såvitt
man känner.
Några av dem, som voro svårt sårade, löstes från repet, och trälarna snodde
upp deras hår på käppar.
Sedan leddes trenne fram för att halshuggas.
Torkel lera högg huvudet av dem alla. Därpå vände han sig mot sina
stallbröder. — Har jag under detta skiftat utseende något? frågade han, ty det säges,
att sådant plägar hända de flesta, medan de äro sysselsatta med att slå
livet av tre män efter varandra.2
Håkan jarl svarade:
— Medan du högg, skönjde vi ingen skiftning i dina drag; dock syntes oss
ditt utseende redan ändrat dessförinnan. Därefter framfördes den fjärde svårt sargade mannen; och en käpp virades i
hans hår.
Torkel sporde, huru det syntes honom att dö. — Det synes mig gott; mig går det, som det gått fader min — även jag skall
dö, svarade han. Torkel högg ned honom, och slöt han så sitt liv.
Den femte mannen befriades därpå från repet. Torkel frågade honom, huru det
kändes att dö. — Ej hade jag vår jomsvikingalag i gott minne, genmälde han, ifall jag
talade något rädslans ord, eller jag darrade för min död, ty varje människa
skall en gång lämna livet. Torkel högg av hans huvud.
Nu bjöd jarlen att han skulle tillspörja envar, innan han dräptes, vad
intryck döden gjorde på honom. Man menade, att det icke sagts för mycket om
deras manhaftighet, ifall de nu icke gruvade sig, och det syntes alla en
stor gamman att få höra deras utsagor, vare sig dessa uppenbarade någon
dödsfruktan eller ej.
Den sjätte mannen leddes fram, och en käpp snoddes i hans hår. — Hur finner du döden? sporde Torkel.
— Gott synes det mig att dö med ära, svarade han, men du skall leva med
skam. Denne mans ord behagade icke Torkel. Han lät honom ej länge vänta på
banehugget, ty själv ville han ej invänta flera ord av honom.
Den sjunde vikingen lösgjordes ur repet. Torkel gav honom samma fråga som
nyss de andra. — Jag tycker mycket om döden, genmälde han, och den kommer mig nu mäkta
lägligt. Jag vill nämligen, att du hugger huvudet av mig, så fort du förmår,
ty vi jomsvikingar hava talat med varandra om, huruvida en man vet något
till sig, när huvudet mycket hastigt slagits av honom. Här håller jag en
täljkniv. Den skall jag räcka emot dig, om jag äger något medvetande; i
annat fall skall den glida mig ur handen. Men sätt fart i hugget, så att
det, vi ordat om, fördenskull må kunna utrönas. Hav nu till bevis det, som
jag sagt! Torkel högg så flinkt till mannen, att huvudet rök av bålen. Det är
berättat, att kniven strax föll ur hans hand, såsom väntas kunde.
Sedan fick den åttonde jomsvikingen framträda, och Torkel ställde till honom
sin vanliga fråga. — Härlig finner jag min död, sade han.
När hans hår sveptes om käppen, utbrast han:
— Gumse, gumse!
— Vi kommer dig detta på tungan? sporde Torkel.
— Därför att här icke finnas av det slaget för många åt alla de får, I
jarlsmän i går ropaden på, när I känden såren svida.3
Då trädde Erik fram och sade:
— Vill du hava nåd, gode kämpe?
— Råder du för sådan, eller vem bjuder den? frågade mannen.
— Den bjuder, som har makt till det — Erik, son av jarl Håkan, svarade
denne.
— Då vill jag taga emot nåd, sade han. Erik tog till sig denne jomsviking och förklarade, att han förvisso vore en
präktig man. Den nionde mannen vart löst. Torkel sporde: — Vad förnimmer du nu sannfärdigtvis, när du skall lämna livet?
— Gott kännes det att dö, sade han, men jag vill att du medgiver, att jag
icke slaktas som ett får. Jag skall sitta lugn, om du blott hugger mig rakt
i ansiktet. Lägg då nogsamt märke till, om jag blinkar något, ty vi
jomsvikingar hava ofta sagt, att vi ej skulle rycka till för slikt. Torkel samtyckte. Han ställde sig framför honom.
Lugn satt han för hugget, som tog honom i ansiktet.
Man såg honom icke blinka; alls ingen skiftning i dragen lät han ses, utom
då döden for honom i ögonen; såsom det ofta sker, när en man giver upp
andan.
Den tionde vikingen lösgjordes. På Torkels fråga gav han det svaret, att
döden tycktes honom ljuv. Han tillade: En pil jag
mig gjorde
åt jarlen i våras —
det var mig glatt,
som detta är
nu. Och han log till.
— Hugg nu, hugg strax, sade han.
Jarl Erik frågade honom:
— Äskar du nåd, dråplige kämpe?
— Ja, herre, svarade han. Även den mannen tog Erik upp i sitt följe. Den
elfte fången togs ifrån repet. Sedan han sagt sig med glädje möta sin död,
tillade han: — Jag önskar, att du giver mig rådrum att göra mitt tarv. Denne viking var vän i anletet och reslig till växten.
Om en stund stod han åter framför Torkel lera och yttrade: — Som sant kan det dock sägas, att månget går på annat vis än man tänkt sig.
Jag hade väntat mig komma i bädd hos Tora Skagesdotter, jarl Håkans husfru.
Jarlen utropade:
— Dräp fort denne man! Han har länge haft ont i sinnet. Torkel högg huvudet av honom.
Därpå framfördes den tolfte. Han var en fulländat fager man, ung att se. Han
hade ett stort hår, gult som silke, och lockarna föllo ned på hans axlar.
Torkel gjorde honom sin vanliga fråga, och han sade sig vara vid gott mod. — Min mest frejdade tid, fortfor han, har jag levat, och jag håller ej livet
kärt, när sådana män som dessa här nyss lämnat det. Dock vill jag, att du
gör mig den tjänsten att ej låta trälar leda mig till döden, utan en man,
som ej är sämre karl än du — en slik är väl ej vansklig att här finna! Må
han hålla fast om mitt hår och rycka huvudet från bålen, så att håret icke
varder blodigt, ty jag har länge varit aktsam om det. Hugg huvudet av mig så
raskt, du kan! En av jarlens hirdmän fick i uppdrag att föra denne unge man till döden, och
man menade sig ej behöva sno någon käpp i hans hår.
Hirdmannen fattade tag i det, vecklade det om sina händer och höll honom så
under hugget.
Torkel svängde svärdet hårt i akt att giva ynglingen bane, men då denne
hörde hugget vina, kastade han sig åt sidan och drog mannen, som höll i
håret, in under svärdet, så att det tog hans båda armar av vid
armbågsvecken.
Den unge mannen sprang upp, riste på huvudet och brast ut i ett löje: — Vem hade händerna i mitt hår? I hållen länge på, när I huggen!
Då tog Håkan jarl till orda:
— Detta var ett stort missöde; gripen genast denne man och dräpen honom! Han
var vållat oss skada nog. Nu vill jag, att alla, som ännu äro i livet, må
som hastigast dödas, ty dessa kämpar äro så hårdsinta och så svåra att
handskas med, att vi ingalunda förmå taga oss till vara för dem. För mycket
har icke ryktet haft att säga om deras mandom och oförsagdhet.
Erik jarl inföll:
— Jag skulle, fader, först vilja veta, vilka männen äro, innan de dräpas.
Vad heter du, unge man?
— Jag heter Sven, svarade han.
— Vems son är du, eller av vad ätt är du?
— Bue digre hette min fader, sade han, han var son av Vesete på Bornholm.
Jag är dansk till ätten.
— Troligast är, genmälde Erik, att man icke ljugit för dig om ditt fäderne.
Vill du hava nåd?
— Vem annan skulle hellre vilja ha den! utbrast han.
— Hur gammal man är du? sporde jarlen.
— Detta blir mitt adertonde år, sade han, ifall jag överlever det helt och
hållet.
— Du skall visst leva längre, om jag får råda, förklarade Erik. Han gav honom nåd och lät honom taga plats i sina egna mäns trupp. Då sade
Torkel lera: — Skola alla dessa män hava fred, som dräpt våra vänner och fränder inför
ögonen på oss? Därmed göra vi nu ingen nytta.
— Har du icke, svarade Erik, förrän nu vetat, att jag äger mera makt än du?
— Ej vet jag, vad du tänker på, Erik, inföll jarl Håkan, när du låter denne
man slippa undan, som vållat oss sådan skam och vi fått så stor skada av.
Men ej vill jag slåss med dig om honom. Den här gången kommer du att råda. Han bjöd Torkel lera att hastigt hugga ned de andra. — Det skall icke ske, förklarade Erik, förrän jag först talat med dem, ty
jag vill veta, vilka de äro, som ännu leva. I samma stund togs den trettonde mannen från repet. Detta hade vecklat sig
om hans fot, så att han dock var något fjättrad.
Han var ung och ståtlig till växten, mycket fager och käck att se. — Hur synes det dig att dö? sporde Torkel honom.
— Gott skulle det tyckas mig, svarade han, om jag blott haft mitt löfte
fullgjort.
— Vad är ditt namn? frågade Erik.
— Mitt namn är Vagn, återtog han, och jag är son av Åke Palnatokesson på
Fyn.
— Vad löfte har du givit, Vagn? sporde Erik.
— Det löftet gav jag, svarade han, att om jag komme till Norge, skulle jag
vila när Ingeborg, dottern av Torkel lera, och det utan hans och alla hennes
andra fränders vilja och råd, men Torkel själv skulle jag dräpa. Mycket
misshagar det mig, ifall jag skall dö, innan jag fått detta uträttat.
— Jag skall ombestyra, att du aldrig det får, utbrast Torkel och sprang i
våldsam fart inpå honom. Han högg till med bägge händer.
Vagn for undan i repet och snävade framstupa vid Torkels fötter, ty det var
blodigt och halt ikring honom. Torkel högg fram över honom, och hugget tog i
linan, bet den sönder, och Vagn vart lös.
Torkel snubblade, då han högg miste, och föll; svärdet ven ur hans hand.
Men Vagn låg ej länge, efter det han vart fri. Han for raskt upp och grep
vapnet. Han lyfte det upp, svängde det med mycken styrka och högg Torkel
lera tvärsöver axlarna. Han skar honom itu, och svärdet tog fäste i marken.
Så lät Torkel lera sitt liv. — Nu har jag uppfyllt det ena av mina löften, sade Vagn, och har därmed
hämnats några av mina män. Nu tyckes det mig strax bättre att dö än nyss,
— Låt ej denne man länge leka lös, sade Håkan
jarl, tagen och dråpen honom, ty stor manspillan har han vållat oss.
— Icke skall han här på stället dräpas före mig, inföll Erik. Jag vill taga
honom i mitt värn. Så härlig hövding skall man icke döda.
— Med den saken behöver alltså icke jag befatta mig, när du ändock ensam
vill råda, frände, sade
jarl Håkan.
— Vagn är en ståtlig man, och näppeligen gives det hans like, fortfor Erik.
Torkel hade att vänta just det, som nu vederfarits honom. Spådom är den
vises gissning — du såg ju själv i dag, hur dödsstämning vilade över hans
drag. Han tog även Vagn upp i sitt följe, och denne var därmed utom all fara. — Erik, sade Vagn, jag vill ej få livet till skänks av dig, om du ej giver
alla dem av mina män nåd, som ännu leva. I annat fall skola jag och de fara
en och samma färd.
— Jag vill först tala något med dem, sade Erik, dock avslår jag icke det, du
begär. Han gick hän till Björn bretske och sporde honom om hans namn. — Jag heter Björn, sade han.
— Är du den Björn, som med sådan hurtighet hämtade din man ut ur kung Svens
hall?
— Icke vet jag, om jag gjorde det med hurtighet, genmälde han, men bort kom
jag med honom.
— Vad förmådde dig till denna färd, du gamle man — skallig och vit som en
fiskmåsunge? fortsatte Erik. Som sannast kan man säga, att allt strå vill
sticka oss norrmän. Vill du nu hava nåd av mig, fastän det icke är dig så
ärofullt att leva? Du synes mig icke vara något byte att fälla, en så gammal
gubbe.
— Jag vill taga emot livet, svarade han, ifall min fosterson Vagn får
behålla sitt.
— Det får han, sade Erik, om jag kan råda. Det skall jag också! Erik gick bort till sin fader och förklarade, att han ville, det alla ännu
levande jomsvikingar skulle få nåd.
Håkan jarl svarade, att så skulle ske, som sonen ville.
Livet skänktes Vagn och alla hans män, och fred gjordes mellan jarl Håkan
och jomsvikingarna; försäkran om trygghet till liv och lem gavs dem.
Jarlen bestämde, att Björn bretske skulle taga sig bostad på den gård, som
Hallsten käringbane ägt.
Det är sagt, att sex av jarl Håkans ländermän fallit i denna strid; två
vordo dräpta, när den lyktats: Gudbrand den vite och Torkel lera. Vagn drog med Erik jarlsson öster ut till Viken och stannade där tillsammans
med honom en tid. Samma afton, han landat, gick han i bädd hos Ingeborg,
Torkel leras dotter.
Han blev i Viken vintern över. När det varades, gjorde han sina skepp
segelklara. Det berättas, att Erik skänkt honom tre välrustade långskepp,
och de skildes omsider såsom goda vänner.
Vagn gick till havs och seglade ned till Danmark, hem till sina gårdar på
Fyn. Dem förestod han länge sedan.
Han förde Ingeborg med sig från Viken, och hon vart sedermera hans husfru.
I de flesta hänseenden var han en ypperlig hövding. Han var en förträfflig,
för högsinthet frejdad man. Mera än andra var han i allo storslagen, och
många stormän stamma ifrån honom.
Han härskade över Fyn, så länge han levde, och hans jämlike i dåd och
idrotter har aldrig i allt Danmarks rike blivit född. Björn bretske for om våren hem till Bretland. Dess hövding var han till sin
död. Han ansågs som en frejdstor och mäkta kampduglig man.
Intet är förtalt om Sven Buessons öden, sedan han kommit åter till Danmark.
Om Sigvalde berättas det, att han efter sin flykt ur striden icke lade till
någonstädes, förrän han nådde Danmark.
Han drog till sitt fädernegods på Seland, där Astrid, hans husfru, var
förstyre.
Så snart hon sport sin husbondes ankomst, rustade hon till ett gästabud för
honom.
Där hade man till skämtan att förtälja om striderna i Hjörungavåg; envar
sade, vad han hört och sett.
Husfrun Astrid var glad över mannens hemkomst. Hon redde till ett bad och
bad honom löga sig. — Och vet jag, sade hon, att det efter en så lång färd som från Norge och
hit nu är tid för dig att feja de sår, du fått i kampen. Sigvalde gick i bad, och Astrid betjänade honom själv. Hon gned honom.
Medan han satt i badet, sade hon: — Några av jomsvikingarna hava allt haft flera rispor på buken än du, och
tyckes mig den här bälgen mest lämplig att gömma vetemjöl i.4
— Hända kan det ännu under mitt liv, svarade han, att du icke får skäl att
rosa norrmännens seger. Tänk efter, om du då skall bli bättre till freds! Mera är icke förtalt om deras samtal.
Sigvalde satt någon tid som herre över Seland. Han var en stor hövding och
en klok man, som aldrig rätt ansågs vara sådan han syntes.
Om honom finnas berättelser runtom i sagorna.
Hans son hette Gyrd och var en väldig viking. Sigurd kåpa for även hem till Danmark och tog emot sitt arv efter fadern
Vesete på Bornholm. Han härskade där i lång tid och gällde för en tapper man
Många män stamma från honom och husfrun Tova. Deras samliv var gott. Sigvaldes broder Torkel höge var både en klok och en manhaftig kämpe. Det
kom ofta i dagen.5 Håkan jarl var icke aktsam om sig. Han började både av övermod och snikenhet
att varda hård emot folket. Han lät starkt förtryck tynga både mäktiga och
svaga; och många kallade honom Håkan den onde.
Han rådde över Norge blott en vinter, efter det han kämpat mot
jomsvikingarna i Hjörungavåg.
Hans liv fick det slut, att trälen Kark skar halsen av honom.6 Ejnar skålglam drog till Island. Hans liv lyktades i Borgarfjorden, där han
drunknade.
De öar, till vilka hans viktskålar drevo, kallades sedan Skålöarna.
Tord vänsterhand var den, som först bragte dem på land. Han hade mist sin
högra hand i striden. Efter sin faders död bodde han i Alvidra på Island,
och en stor ätt leder anorna från honom.
Vigfus Viga-Glumsson gav sig ock till Island. Han var den förste, som där
förtalde alla dessa tidender. Här lyktas jomsvikingarnas saga.
Bevare Gud i evighet honom, som skrev och berättade den, och alla dem, som
lyssnat till den. Amen.7
Tillbaka till Isländska sagors förstasida |
De viktigaste platserna och landskapen i
Jomsvikingarnas saga.
|
