Kapitel 9
Vagn varder jomsviking. Nu rör sig berättelsen om Åkes son Vagn. Han vistades ömsevis hos sin
fader och hos sin morfader Vesete.
Av så våldsamt lynne var han, att han vid nio års ålder redan dräpt tre män.
Han dvaldes dock hemma, tills han nått tolv år.
Dit hade det nu kommit, att man knappast trodde sig få makt med hans
obändiga sinne. Han var en sådan våldsverkare, att han ingenting ville
skona; och hans fränder visste sig ingen utväg ur denna vansklighet.
Då tog man det beslutet, att hans fader Åke skulle skänka honom ett halvt
hundrade man och ett långskepp. Morfadern Vesete gav honom lika mycket. Ingen av de män, han fått till följe, var äldre än tjugu år, och ingen yngre
än aderton. Vagn allenast var tolv år gammal.
Han förklarade, att han själv skulle skaffa sig vägkost och vapen, och drog
sina färde med detta förhoppningsfulla manskap.
Livsmedlen måste de strax skaffa sig, men Vagn fattades det icke utvägar, så
ung han var.
Han följde Danmarks kuster och gjorde strandhugg utan skonsamhet. Både vapen
och härkläder rövade han och höll icke upp, förrän han fått nog av bäggedera
— då först seglade han bort från Danmark.
Han förde sina skepp till Jomsborg.
Bittida en morgon, strax vid soluppgången, kom han dit. Han stannade med
skeppen nedanför stenvalvet.
Med många män kring sig trädde borgens hövdingar Palnatoke, Bue och Sigvalde
fram och sporde, vilka de komna voro.
Vagn frågade tillbaka, om Palnatoke funnes däruppe i kastellet.
Denne svarade, att just den mannen kommit att tala med honom, som bure det
namnet
— Men vem är du, som skickar dig så storståtligt? tillade han.
— Det skall jag icke dölja för dig, var svaret, jag heter Vagn, och jag är
Åkes son från Fyn, hit kommen, för det jag önskar inträda i eder trupp. Jag
befanns icke lätt att umgås med därhemma, och mina fränder menade, att jag
näppeligen skulle saknas, om jag droge bort.
— Tror du dig bliva fogligare här, frände, återtog Palnatoke, då man därhemma med knapp nöd mäktat tygla dig?
— Man har ej sagt mig sant om dig, frände, sade Vagn, ifall du ej är karl
att så tämja mitt sinne, att jag kan intaga en god kamrats plats bland raska
män. Nog skall du visa oss någon heder, eftersom vi kommit hit till er.
Palnatoke yttrade till sina män:
— Synes det eder rådligt, att de tagas mot?
— Fastän han aktar mig högst bland sina fränder, yttrade Bue, tyckes mig
dock rådligast, att han aldrig kommer hit in i borgen.
— Vagn frände, sade Palnatoke, mina män vilja mota dig — dina egna fränder
lika ivrigt som de andra.
— Det väntade jag mig icke av dig, Bue frände, utropade Vagn.
— Dock är jag saker till den meningen, svarade Bue.
— Vad säga Strut-Haralds söner? sporde Vagn.
Sigvalde genmälde:
— Vårt rena allvar skall du höra. Vi önska, att du aldrig måtte komma att
stå i vår flock.
— Hur gammal är du, frände? frågade Palnatoke.
— Ej vill jag ljuga för dig, svarade Vagn, jag är tolv år gammal.
— Då har du icke våra lagar på din sida, sade Palnatoke, ty du har på långt när icke den ålder inne,
vi fastställt. Detta
omöjliggör din närvaro.
— Icke vill jag yrka på, att du bryter dina lagar, återtog Vagn, men minst
må de kallas brutna, om jag är jämngod med dem, som hunnit sina aderton
vintrar eller flera.
— Håll icke på denna begäran, frände, sade Palnatoke, jag skall hellre sända
dig till Björn i Bretland; och för vår skyldskaps skull skall jag giva dig
hälften av det rike, jag där äger.
— Det är gott bjudet, men jag vill icke taga emot det, svarade Vagn.
— Vad har du då i sinnet? frågade Palnatoke.
— Det skall jag nu yppa, genmälde han, jag bjuder Sigvalde, Strut-Haralds
son, att komma med två skepp och hundra man ut ur borgen. Låtom oss så se
till, vem av oss först viker i strid eller går av med seger, och skall detta
varda avtalet mellan oss, att I tagen emot mig och mina män, om Sigvaldes
skara ryggar — i annat fall draga vi våra färde! Min utmaning ställer jag
icke till honom med tamare ord än de här: jarlssonen Sigvalde må slåss med
oss, om han är en oförsagd karl och har mera mannamod än en hona!1
— Hör du, Sigvalde, vad Vagn säger, utbrast Palnatoke, icke väljer han sina
utmaningsord, och jag tänker, att I kommen att sättas på fullgott prov. Enär
han äskat ut dig så eftertryckligt, vill jag ej
avråda dig från att lägga mot honom och vålla honom vad men du förmår. Dock
vill jag icke att I dräpen Vagn, min frände, om än han icke må synas eder så
god att nappas med.
*
Sigvalde och hans män klädde sig i rustningar och rodde med två skepp emot
Vagn.
De drabbade strax hårt tillhopa.
Vagn och hans kämpar läto ett så stritt stenregn falla, att de andra ej
förmådde annat än skydda sig, och gav detta dem tillräckligt att göra; de
lågo långskepps. Så snart motkämparnas stenar tröto, behövde de icke länge
vänta på deras huggvapen. Det blev en huggstrid, och man slogs oförskräckt
med svärden.
Omsider vart det så, att Sigvalde lät sina skepp glida undan in emot land.
Han ville där skaffa sig sten; men Vagn satte genast efter honom.
De möttes uppe i land, och Sigvalde nödgades vika.
Här stod ett vida skarpare slag än ute på sjön, och folket stupade i
Sigvaldes fylking.
Palnatoke och de andra jomsvikingarna stodo uppe i kastellet och följde
striden. Han tyckte sig nu se, hur den skulle ändas.
Han ropade till Sigvalde, att man skulle sluta slaget.
— Denna kamp skall det icke lyckas eder att härda ut, sade han, mitt råd är,
att vi taga emot Vagn och hans följe, änskönt han är yngre än vad våra
lagar bjuda. Efter min mening är det gott hopp om, att den mannen varder en
ypperlig kämpe.
Man gjorde, som Palnatoke bjöd; slaget slöts. Borgporten uppläts, och Vagn
och hans stallbröder togos in i förbundet.
Trettio av Sigvaldes män hade fallit men blott få av Vagns. Många voro
sårade.
Nu var Vagn i Jomsborg; och det är berättat, att han där var en saktmodig
man, och att ingen fanns där så godsint som han.
Liksom de andra jomsvikingarna var han varje sommar ute i härnad, och
Palnatoke satte honom till hövding över en stor skara. Fast han var ung till
åren, var ingen i all ledung käckare eller dristigare än han. Bättre
stridsmän gåvos icke än han och hans stallbröder. Vagn var den oförvägnaste
kämpe.
Alla jomsvikingar utförde fortfarande varje sommar många och ansenliga
bragder, om än dessa icke här äro var för sig omtalade, och segrar vunno de
över alla folk. Därför ville också ingen hava ofred med dem, om han kunde
slippa; hellre gav
man sig med alla sina ägodelar i deras våld. Vart de kommo, drogo de fram så
överdådigt dem lyste, och deras rykte spred sig över världens hela norra
hälft. De höllos för mer än alla andra härmän. Varje vinter voro de hemma i
Jomsborg.
Kapitel 10 - Palnatokes död.
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida |

De viktigaste platserna och landskapen i
Jomsvikingarnas saga. |