Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla
 
  TACITUS MINDRE
  SKRIFTER


  Dialogus de oratoribus
  Agricola
  Germania

 
ANNALES
 

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
 

  BEOWULF

  WIDSITH
 

  ISLÄNDSKA SAGOR
 
  Jomsvikingasagan
  Ramnkel Frösgode
  Gisle Sursson
  Gunnlög ormtunga
  Hervararsagan
 

  HISTORIA NORWEGIE
  HEIMSKRINGLA

  STYRBJÖRNS SAGA
 
 
 
Cornelius Tacitus

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 


Örjan Martinsson

Jomsvikingarnas saga

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15

Kapitel 9
Vagn varder jomsviking.

Nu rör sig berättelsen om Åkes son Vagn. Han vistades ömsevis hos sin fader och hos sin morfader Vesete. Av så våldsamt lynne var han, att han vid nio års ålder redan dräpt tre män. Han dvaldes dock hemma, tills han nått tolv år. Dit hade det nu kommit, att man knappast trodde sig få makt med hans obändiga sinne. Han var en sådan våldsverkare, att han ingenting ville skona; och hans fränder visste sig ingen utväg ur denna vansklighet. Då tog man det beslutet, att hans fader Åke skulle skänka honom ett halvt hundrade man och ett långskepp. Morfadern Vesete gav honom lika mycket.

Ingen av de män, han fått till följe, var äldre än tjugu år, och ingen yngre än aderton. Vagn allenast var tolv år gammal. Han förklarade, att han själv skulle skaffa sig vägkost och vapen, och drog sina färde med detta förhoppningsfulla manskap. Livsmedlen måste de strax skaffa sig, men Vagn fattades det icke utvägar, så ung han var. Han följde Danmarks kuster och gjorde strandhugg utan skonsamhet. Både vapen och härkläder rövade han och höll icke upp, förrän han fått nog av bäggedera — då först seglade han bort från Danmark.

Han förde sina skepp till Jomsborg. Bittida en morgon, strax vid soluppgången, kom han dit. Han stannade med skeppen nedanför stenvalvet. Med många män kring sig trädde borgens hövdingar Palnatoke, Bue och Sigvalde fram och sporde, vilka de komna voro. Vagn frågade tillbaka, om Palnatoke funnes däruppe i kastellet. Denne svarade, att just den mannen kommit att tala med honom, som bure det namnet

— Men vem är du, som skickar dig så storståtligt? tillade han.
— Det skall jag icke dölja för dig, var svaret, jag heter Vagn, och jag är Åkes son från Fyn, hit kommen, för det jag önskar inträda i eder trupp. Jag befanns icke lätt att umgås med därhemma, och mina fränder menade, att jag näppeligen skulle saknas, om jag droge bort.
— Tror du dig bliva fogligare här, frände, återtog Palnatoke, då man därhemma med knapp nöd mäktat tygla dig?
— Man har ej sagt mig sant om dig, frände, sade Vagn, ifall du ej är karl att så tämja mitt sinne, att jag kan intaga en god kamrats plats bland raska män. Nog skall du visa oss någon heder, eftersom vi kommit hit till er.
Palnatoke yttrade till sina män:
— Synes det eder rådligt, att de tagas mot?
— Fastän han aktar mig högst bland sina fränder, yttrade Bue, tyckes mig dock rådligast, att han aldrig kommer hit in i borgen.
— Vagn frände, sade Palnatoke, mina män vilja mota dig — dina egna fränder lika ivrigt som de andra.
— Det väntade jag mig icke av dig, Bue frände, utropade Vagn.
— Dock är jag saker till den meningen, svarade Bue.
— Vad säga Strut-Haralds söner? sporde Vagn.
Sigvalde genmälde:
— Vårt rena allvar skall du höra. Vi önska, att du aldrig måtte komma att stå i vår flock.
— Hur gammal är du, frände? frågade Palnatoke.
— Ej vill jag ljuga för dig, svarade Vagn, jag är tolv år gammal.
— Då har du icke våra lagar på din sida, sade Palnatoke, ty du har på långt när icke den ålder inne, vi fastställt. Detta omöjliggör din närvaro.
— Icke vill jag yrka på, att du bryter dina lagar, återtog Vagn, men minst må de kallas brutna, om jag är jämngod med dem, som hunnit sina aderton vintrar eller flera.
— Håll icke på denna begäran, frände, sade Palnatoke, jag skall hellre sända dig till Björn i Bretland; och för vår skyldskaps skull skall jag giva dig hälften av det rike, jag där äger.
— Det är gott bjudet, men jag vill icke taga emot det, svarade Vagn.
— Vad har du då i sinnet? frågade Palnatoke.
— Det skall jag nu yppa, genmälde han, jag bjuder Sigvalde, Strut-Haralds son, att komma med två skepp och hundra man ut ur borgen. Låtom oss så se till, vem av oss först viker i strid eller går av med seger, och skall detta varda avtalet mellan oss, att I tagen emot mig och mina män, om Sigvaldes skara ryggar — i annat fall draga vi våra färde! Min utmaning ställer jag icke till honom med tamare ord än de här: jarlssonen Sigvalde må slåss med oss, om han är en oförsagd karl och har mera mannamod än en hona!1
— Hör du, Sigvalde, vad Vagn säger, utbrast Palnatoke, icke väljer han sina utmaningsord, och jag tänker, att I kommen att sättas på fullgott prov. Enär han äskat ut dig så eftertryckligt, vill jag ej avråda dig från att lägga mot honom och vålla honom vad men du förmår. Dock vill jag icke att I dräpen Vagn, min frände, om än han icke må synas eder så god att nappas med.

*

Sigvalde och hans män klädde sig i rustningar och rodde med två skepp emot Vagn. De drabbade strax hårt tillhopa. Vagn och hans kämpar läto ett så stritt stenregn falla, att de andra ej förmådde annat än skydda sig, och gav detta dem tillräckligt att göra; de lågo långskepps. Så snart motkämparnas stenar tröto, behövde de icke länge vänta på deras huggvapen. Det blev en huggstrid, och man slogs oförskräckt med svärden. Omsider vart det så, att Sigvalde lät sina skepp glida undan in emot land. Han ville där skaffa sig sten; men Vagn satte genast efter honom. De möttes uppe i land, och Sigvalde nödgades vika. Här stod ett vida skarpare slag än ute på sjön, och folket stupade i Sigvaldes fylking.

Palnatoke och de andra jomsvikingarna stodo uppe i kastellet och följde striden. Han tyckte sig nu se, hur den skulle ändas. Han ropade till Sigvalde, att man skulle sluta slaget.

— Denna kamp skall det icke lyckas eder att härda ut, sade han, mitt råd är, att vi taga emot Vagn och hans följe, änskönt han är yngre än vad våra lagar bjuda. Efter min mening är det gott hopp om, att den mannen varder en ypperlig kämpe.

Man gjorde, som Palnatoke bjöd; slaget slöts. Borgporten uppläts, och Vagn och hans stallbröder togos in i förbundet. Trettio av Sigvaldes män hade fallit men blott få av Vagns. Många voro sårade. Nu var Vagn i Jomsborg; och det är berättat, att han där var en saktmodig man, och att ingen fanns där så godsint som han. Liksom de andra jomsvikingarna var han varje sommar ute i härnad, och Palnatoke satte honom till hövding över en stor skara. Fast han var ung till åren, var ingen i all ledung käckare eller dristigare än han. Bättre stridsmän gåvos icke än han och hans stallbröder. Vagn var den oförvägnaste kämpe.

Alla jomsvikingar utförde fortfarande varje sommar många och ansenliga bragder, om än dessa icke här äro var för sig omtalade, och segrar vunno de över alla folk. Därför ville också ingen hava ofred med dem, om han kunde slippa; hellre gav man sig med alla sina ägodelar i deras våld. Vart de kommo, drogo de fram så överdådigt dem lyste, och deras rykte spred sig över världens hela norra hälft. De höllos för mer än alla andra härmän. Varje vinter voro de hemma i Jomsborg.

Kapitel 10 - Palnatokes död.
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida


De viktigaste platserna och landskapen i Jomsvikingarnas saga.
  1. Att bli kallad för ett hondjur var den allra värsta förolämpningen en man kunde utsättas för.