|
Kapitel
1
Åke och Palne. En man hette Toke1. Han bodde i Danmark, i det härad, som kallades Fyn2.
Han var en mäktig och dugande man. Hans husfru hette Torvar. De hade tre
söner, som alla komma före i denna saga. Den äldste hette Åke;
närmast honom i ålder var Palne. Den yngste bar namnet Fjolne. Han var
frilloson. Toke var nu en gammal man. En höst sjuknade han och dog. Sedan
led det ej lång tid, förrän även Torvar vart krank och gick hädan. All
kvarlåtenskapen tillföll Åke och Palne. De togo den ock under sig. Fjolne
sporde sina bröder, vad de tillärnade honom av arvet efter fadern
Toke. Det var en ansenlig rikedom, de ärvt, både jordar och lösören. Bröderna
gåvo det svaret, att en tredjedel av lösörena skulle de avstå men
alls ingen av jordarna. Fjolne krävde då tredjedelen av all förmögenheten,
såsom om han varit sann arvtagare; men bröderna
förklarade, att de ej ville giva honom mera än vad de bjudit. Han vart mycket
missnöjd med att icke få samma arvslott som sina bröder, och
han menade, att han nog någon gång skulle stå dem emot. Därmed for han med det
gods, han fått. Han drog till konung Harald Gormsson och vart hans handgångne
man och rådgivare. Fjolne var klok, rådig och ondskefull, och konungen var icke
djupsinnig. Snart belackade Fjolne inför honom sin broder Åke.
Ingen, som icke bar furstligt namn, var i Danmark vid denna tid ansenligare
man än Åke Tokesson. Varje sommar låg han i härnad, och nästan alltid vann han seger. Han var
vettig och vänsäll; och många gåvo sig till honom, när konungen syntes dem
hård. Fjolne sade konung Harald, att han ingalunda ensam komme att hållas för
konung i Danmark, så länge Åke vore i livet. Han ordade härom så länge för
kungen, att dennes stämning emot Åke till sist ej vart så ofarlig.
Åke fann alltid ett fredligt tillhåll och god vänskap hos jarl Ottar i Götland. En gång
drog han till honom på gästabud med två skepp och hundra man, alla väl försedda med
vapen och kläder. Han stannade där någon tid. Vid avskedet fick han gåvor av
jarlen och vände sedan hem.
Så snart konung Harald sport, att Åke dragit ur landet, lät han rusta ut tio
skepp och femhundra man. Han bjöd dem fara åstad och invänta Åke, när han vore
på hemvägen, samt taga livet av honom och allt hans följe. Konungsmännen gåvo
sig av. De spejade snart ut Åkes färd. Det gick lätt, ty han visste ej om att han
skulle vakta sig. På Selands3 kust föll hären en natt oförvarandes över
honom och hans folk. Den drev mot dem en skur av pilar och andra vapen, rev ned
tälten4, som de lagt sig att sova i, och fällde dem alla. Därefter förde
männen till konungen allt det byte, de tagit. Han förklarade sig mycket nöjd och
menade, att nu kunde han för Åkes skull vara ensam konung. Fjolne fann allt väl
beställt: nu hade han givit någon gengäld, för det han icke kom åt arvet.
Dessa tidender spordes till Fyn. När de nått Palne, grepo de honom så hårt,
att han lade sig till sängs. Om hämnd hade han intet hopp, enär den skulle tagas på
konungen själv.5 Hans fosterbror hette Sigurd, en förslagen och
rik man. Hos honom sökte han råd, huru han nu skulle förfara. Sigurd sade sig vilja
å hans vägnar gilja till en kvinna. Palne sporde, vem hon vore. Han svarade, att hon
hette Ingeborg, dotter av jarl Ottar i Götland.
— Jag fruktar, sade Palne, att jag icke kan få den mön; men visst tänker
jag, att min sorg säkrast skulle lindras, om jag blott finge henne.
Sigurd gjorde sig resfärdig. Med ett skepp och sextio man drog han norr ut
till Götland. Han kungjorde jarlen sitt ärende och bad å Palnes vägnar om hans dotter; han
sade, att guld icke tröt denne på Fyn, men hans liv stod på spel för sorgens
skull. Slutet vart, att jarlen lovade bort dottern, och skulle han själv bringa
Palne bruden. Sigurd vände åter till Fyn med detta budskap; och strax vart det mycket
bättre med Palne. Ett ståtligt gille tillrustades, och intet vart därvid
sparat. På den utsatta dagen kom jarl Ottar med stort följe till Fyn. Där hölls
sedan ett yppigt gästabud. Hedersamt vart Palnes bröllop drucket.
Den första aftonen somnade Ingeborg fort in. Hon fick en dröm. Då hon vaknade, sade
hon Palne den.
— Jag drömde, berättade hon, att jag var här
i denna gård. Jag tyckte mig hava uppe en lingrå väv; mycket var ej färdigt
av den. Ränningen var behängd med sina vikter; i det jag nu vävde, föll
ifrån dess. mitt baktill en vikt ned, och jag tog upp den. Då såg jag, att
alla dessa vikter voro manshuvud6; det, som lossnat och jag upplyft,
betraktade jag. Och jag kände igen det. Palne sporde, vem det huvudet tillhört.
Hon svarade: — Harald Gormsson!
— Det är bättre drömt än odrömt, sade han. Gillet slöts, och gästerna drogo hem med ansenliga gåvor.
Kapitel 2 - Palnatoke
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida |
De viktigaste platserna och landskapen i
Jomsvikingarnas saga.
|
