|
Kapitel 4
Sven och hans fader Harald. Ej lång tid efter det konung Harald bröt upp från gillet, fick Palnatoke
en son med husfrun Ålof.
Han kallades Åke och uppföddes på Fyn hos sin fader. Vän var han att se. Han
och Sven blevo fosterbröder.
Palnatokes fränder och vänner menade det icke vara rådligr, att han fostrade
upp den, som gällde för konungens son — allra minst, ifall denne dock var av
en ringare ätt. Men han sade sig härutinnan vilja råda.
— Mig anar, tillade han, att av detta kan komma något gott.
Så fostrades Sven på Fyn, tills han nått femton år. Då yttrade Palnatoke
till honom:
— Nu skall du draga hän till konung Harald och bedja honom vidkännas dig och
eder släktskap. Du skall kalla dig hans son, vare sig det behagar honom
eller icke.
Palnatoke gav honom tjugu raska män till färden.
Sven for åstad. När han trätt in i konung Haralds hall, sade han fram det,
som Palnatoke ingivit honom; och då han talat ut allt, vad honom lyste, tog konungen till orda: — Vi är du nog förmäten att kalla dig min son? Din moder torde ej med så
mycken omtanke just valt en fader åt dig — snarare har hon det gjort efter
sitt eget kynne. Av dina ord höres det mig, dom om du vore en kollrig glop
och icke olik moder din.
— Nog är den meningen sann, svarade Sven, att dig är det en heder art handla
väl emot mig, ty jag är förvisso din son; men vill du icke unna mig makt i
riket, så skänk mig skepp och skaffa mig något anseende. Trenne bemannade
skepp må du giva — det är icke för riklig gåva åt din son! Min fosterfader
Palnatoke kommer att lägga lika många farkoster till och ej färre kämpar än
dem, du bringar mig.
— Jag väntar, genmälde konungen, att din avfärd lätt kan köpas med vad du
här begär — men aldrig komme du sedan inför min åsyn! Konung Harald gav Sven tre skepp och hundra mun, och voro varken skepp eller
folk av utsökt art.
Därefter drog Sven sina färde.
När han kom hem till sin fostrare på Fyn, sade han honom, huru orden i allo fallit mellan honom
och fadern. —
Sådant, men intet bättre, var att vänta, förklarade Palnatoke. Sedan gav han honom tre skepp och hundra man, väl rustade, samt råd, huru
han nu skulle förfara. När han åter stod redo att draga hemifrån, yttrade
Palnatoke: — Nu skall du pröva på en härnadsfärd med detta följe. Dock skall du i
sommar icke draga längre bort än att du kan härja här i Danmark, i konung
Haralds rike, så mycket du mäktar — det hålle du på med hela sommaren!
Underligt är det, tillade han, att konungen lät dig vederfaras vanära men
höjer de män till makten, som ej i den äga någon del med rätta, och gör dem
till hövdingar och till sina rådgivare. Han menade vidare, att Fjolne vållade det, att landets folk vore så oblitt
stämt emot honom, Sven. — Är det därför som sig vederbör, slöt han, att man av dig får tåla hård dom
eller räfst. Kommen vid hösttiden åter till oss och haven här en fridsam
vistelseort! Sven seglade bort med sitt folk. I allo följde han Palnatokes råd. Han
härjade i konung Haralds rike: på Öland, Langeland, Seland och Mön; och,
gjorde han mången illbragd, drap män och brände land.
Detta sporde danakonungen, och det tycktes honom hava varit ett dåligt köp,
när han givit Sven manskapet. Då vintern var inne, gav sig denne på hemfärd. Han hade under sommaren
vunnit gods i mängd.
Medan han seglade hemåt med sina kämpar, föll det över dem en stor storm och
mäktigt oväder; alla skeppen, som konung Harald skänkt, förliste, och i kvav
gick allt vad de buro, både gods och folk.
Med de skepp, som voro kvar, kom Sven hem till Fyn. Och Palnatoke tog väl
emot honom. Han stannade där med sina män över vintern. När det åter var vår, sade Palnatoke:
— Än en gång skall du fara att träffa din fader , konungen och äska av
honom, att han nu visar dig större aktning än förra gången. Du skall
bedja honom förära dig sex skepp och full besättning — allt i vederbörligt
skick! Kom ihåg, att du därmed beder om varjehanda ont åt honom själv! Har
din framfart likat honom mycket illa, så säg, att det skedda varit mindre än
ryktet mält. Låt icke märkas på dig, att du kommer föga manstark! Väl rustad, gav Sven sig i väg med sitt följe.
De nådde fram till konung Harald, just då han satt vid dryckesbordet.
De trädde inför honom. — God dag, herre! sade Sven.
Konungen såg på honom men svarade intet.
— Herre, fortfor Sven, vi vilja till eder ställa det tal, vi förr en gång
ställt: vi begära av eder folk till följesmän!
— Detta är mera djärvt än vettigt talat, svarade konungen, eller menar du
dig hava så präktigt
lönat mig för vad jag sist halp dig med? Du har härjat i mitt rike, och rätt
vore, att I nu hängdens upp allasamman, men för det ryktets skull, som
säger, att du är min son, skall det icke ske.
— Herre, återtog Sven, lämnen mig sex bemannade skepp, och jag skall med
det folket skövla hos edra ovänner men aldrig i edert rike — eder skall jag
låta vederfaras ära! Men viljen I icke förläna mig detta manskap, så skall
jag med härsköld fara fram emot edra egna män och ej underlåta att göra allt
ont, jag förmår, inom edra landamären.
Konung Harald svarade:
— Sex skepp och tvåhundra man vare dina! Men kom sedan aldrig mer inför mina
ögon! Sven lovade att värna landet.
Han drog åter till Palnatoke.
Av honom erhöll han lika många följeslagare, och han hade nu fyrahundra man
och tolv skepp.
Vid avskedet med Palnatoke tog denne till orda: — I sommar skall du fara ut och härja Haralds länder, dock icke desamma som
förra sommaren. Nu skall du plundra de större fastlanden; du skall hemsöka
Seland och Halland, och far där fram med värre våldsamhet, eftersom du nu
har med dig en större här. Bryt icke upp från de landen i sommar! Vid
vintertid må du vända åter till mig och sedan bliva här. De skildes, och Sven drog med sin härskara
skövlande fram över riket. Han kom både till Seland och Halland. Så hetsig
var han under sommaren, att han härjade natt och dag, och ingen stund
lämnade han danakonungens välde i ro: han utförde, vad Palnatoke rått honom
till. Många män dräptes, och många byar och härad brändes. Nu skedde vida
värre och större dåd än förra sommaren, och inbyggarna flydde för härskaran.
Till danakonungen nådde budskapet, att stor ofrid var i landet, och man
hotade honom med sitt tadel, om han ej ville värja sitt rike; men Harald lät
orden gå sig förbi, fastän mycket talades härom. När hösten kom, drog Sven sig hemåt, och intet folk gick på den färden
förlorat för honom.
Hemma på Fyn vart han välkomnad av Palnatoke och stannade hos honom vintern
över med sitt följe.
Runt i landet gick talet om, att konungen ej månde behålla riket, om slikt
fortfore, och hans vänner menade, att han borde rensa sitt land från denna
flock av rånare och illgärningsmän; de sade, att det vore enligt Palnatokes
råd som Sven och hans mun ofredade riket.
Då vintern gått, gav Palnatoke sig i tal med sin fosterson och sade: — Nu har din styrka blivit så stor, att du ej
är stadd i någon som helst
förlägenhet. Konung Haralds välde har du ock vållat mycken skada,
och hända kunde, att du snart lade det allt under dig. Gör nu dina skepp
segelklara och drag med alla dina män till honom. Du skall med dem besöka
honom, när han sitter vid dryckesbordet. Alla skolen I komma inför honom med
svärden dragna och i full vapenrustning såsom till strid. Träd fram till
högsätesbordet och kräv följesmän av kungen — fyrahundra man och tolv skepp!
Giv löfte att fara ur riket; lova därtill att stödja detta, blott han
skänker dig, vad du äskar! Men vägrar han, skall du bjuda honom strid på
stället — och må du aldrig hava varit mera harmsen än nu! *
Åter gjorde Sven, som Palnatoke sagt.
Han for till konung Harald, och intet rykte om hans färd gick före honom.
Han kom med alla sina män inför Harald.
— Ett och detsamma, herre, har jag ofta här att säga, började han. Jag beder
er om ett län här i landet, det där vore min börd värdigt. Länge har jag
varit utan varje ärebevisning ifrån eder sida. Änskönt det må hava synts
eder dristigt, torde det dock ej ha överraskat eder, att jag velat hämnas
den skam, jag av fränder lidit. Given mig nu, herre, tolv skepp och
fyrahundra man, och vi skola lämna edert rike.
I vredesmod svarade konungen:
— Ej lönar det sig att äska slikt. Du är en undransvärt oförvägen man, som
vågar visa dig inför mig — du, som är både tjuv och missdådare. Jag håller
före, att all nedrighet blivit ditt sinne rikligt beskärd, och du behöver ej
vänta på att jag skall vidgå frändskap med dig, ty du är icke av min ätt.
Förr skola vi näpsa eder såsom tjuvar och rånare, ty vårt rike får ingen ro
för eder, och I viljen öda det.
Fjolne inföll:
— Det säger jag eder, herre, att länge har Palnatoke haft sin hand med i
dessa resningar mot eder.
— Två ting, avbröt Sven, har du, konung, att välja emellan: giv mig, vad jag
begär, eller ock mån I slåss med oss här på stället — då skall du icke komma
ut ur denna hall! Vi skola ej skona eder mera än I oss.
Då sade konung Harald:
— Du är vansklig att komma till rätta med. Måhända du ändock äger gäva
fränder — sådan till kynnet som du är; ty mycket är det icke, du skrämmes
av. Denna gången vilja vi ej våga oss I en strid med eder; därtill äro vi
icke väl beredde.
Konungen gav honom tolv skepp och fyrahundra man samt bad honom draga ur
riket. Han sade sig icke skola oftare sätta tro till honom, ifall han nu
visade svek. Sven lovade att utan härjningar segla förbi danakonungens
välde.
— Hellre skola vi, sade han, stärka det efter vår förmåga. Vi ärna sommaren
i ända plundra våra ovänner!
Sven for sina färde med det folk, han fått; det var lika välrustat som
talrikt. Med tjugufyra skepp kom han hem till Fyn och hälsades, med fägnad
av Palnatoke.
— Din färd synes mig god, sade han, vad jag velat, har fullbordats: din
styrka har blivit stor och trösterik, och än större varder den framdeles,
liksom den hittills oavlåtligen vuxit. Nu är det sannolikast, att konung
Harald hädanefter blott i kort tid kommer att styra riket, och därför är det
mitt råd, att du icke hejdar dig, förrän du haver det allt i ditt våld. För
dig skall nu hela Danmark ligga fritt till härjning — dock icke Fyn. Här
skall du hava din fristad. Nu vilja vi låta denna ofred nå sitt slut! Du är
behandlad såsom en viking, jagad från makten, och konung Harald giver dig
sin hjälp, blott för det han vet, vad det är, du verkligen äger del uti!
Överväg, huru mycket en slik handräckning gäller emot det, du har rätt att
besitta; han vill blott med sina gåvor göra sig fri från dig. Härja därför
hans rike i sommar och tillred dem, som det ej lyster att ställa sig vid din
sida, allt vad ont du förmår. Jag skall giva dig lika många skepp som dem,
du redan har; och skall mitt rike varda eder alla en trygg hemort.— Själv
drager jag, fortsatte han, denna sommar till Bretland att där träffa
min frände Stemne jarl; femton skepp tager jag med mig. Men du, Sven, skall
fara fram så, som jag rått dig till. Jag skall låta hålla utkik på
din flotta i sommar, och vid hösten skall jag komma till dig med mycket
folk. Hjälp skall jag bringa dig, enär mig anar, att en här skall resas upp
mot dig: man skall icke vilja hava denna ofred längre. Tänk aldrig på att
fly, om än en stor härsmakt föres emot dig; håll kampen uppe, fastän
fienden kommit något mera manstark!
*
Sven följde det råd, honom givits, och härjade ånyo dag och natt i sin
faders rike. Han drog under sommaren vida kring i Danmark och for dess
värre fram, som hans härskara nu var större.
Alla, som det kunde, flydde undan för denna örlig. De funno sig svårt
misshandlade och hastade till konung Harald, förtalde honom sina olyckor och
bådo honom taga ett beslut, som döge.
Då konungen såg av de förnyade härjningarna, att hans rike vart använt till
härland, blev han mäkta vred, samlade kämpar i mängd och drog själv åstad
med de kamplystna. Hans mening var att möta Sven och dräpa honom och allt
hans följe, om så kunde ske. För länge tyckte han sig hava suttit
lugn vid allt det oskick, som han icke skulle hava tålt av någon annan.
Han hade med sig femtio storskepp.
När det led med sommaren, träffades han och Sven. Det var vid Bornholm1 sent
en afton. De förmådde visserligen att skönja varandra, men dagen var dock så
långt framskriden, att det icke var ljust nog till kamp. I morgonbräckningen rustade de sig bägge; de lade var sina skepp
tillsammans.
Strax drabbade de ihop.
Det var dagen före allhelgonamässan.
De slogos ända till kvällen, och manfallet i bådas flockar var stort. Tio av
Haralds skepp och tolv av Svens vordo rödda, och sår buro bäggederas kämpar.
Sven förde sina skepp in i en havsbukt, och där utanför lade Harald sina,
hopkedjade stam vid stam.
Därmed stängde han Sven inne i bukten, så att denne ej kunde komma dädan, om
han än gjorde ett försök. Konungen ärnade om morgonen falla över honom och
slå ned varje man i hans följe och honom själv med, ty han hade en vida
större styrka ikring sig.
Samma afton landade Palnatoke vid ön. Han kom med tjugufyra skepp.
Dem lade han in under näset på andra sidan viken. Bredvid dem lät han slå
upp tälten.
Därefter gick han ensam upp i land. I handen
hade han en båge och på axeln ett pilkoger; han var omgjordad med svärd och
hade en gyllene hjälm på huvudet. Det hände sig, att konung Harald nu var uppe på ön med ett följe av elva
man. I skogen hade de gjort upp en eld åt sig, och de värmde sig vid den.
Alla tolv sutto på en fallen trädstam. Det var mörk natt.
Palnatoke gick in i skogen. Där blev han stående en stund mitt emot männen,
som sutto vid elden.
Konungen höll på att värma sitt bröst. Under honom voro kläder bredda, och
han stödde sig på knäna och armbågarna, djupt nedhukad och med ryggen vänd
emot det håll, där Palnatoke stod.
Denne hörde tydligt männens samtal. Han tog nogsamt sikte på konungen, lade
en pil på bågsträngen och sköt den av. Bakifrån susade den rakt in i
konungen och gav honom banesåret.
Han föll strax död till marken. Så snart man sett, vad där timat, drog
Fjolne ut pilen och gömde den, sådan den var. Den var lätt igenkännlig, ty
den var guldomvirad.
— Stort olycksskott var detta! utropade Fjolne. Sedan sade han till de
andra:
— Rådligast synes det mig, att vi alla hava detsamma att förtälja om konung
Haralds bane; ty med nöd kunna vi, tyckes det mig, säga annat än
att han skjutits i strid och därav fått sin död. Säga vi detta, skola vi,
som varit här tillstädes, befrias från det tyngsta tadlet. Jag håller före,
att detta ej bör omtalas så, som det tillgått.
Alla instämde, och de gjorde härom ett fast avtal med varandra. Sedan
förtalde de allt så, som de kommit överens om.
De togo Haralds lik och buro det ned till skeppen.
Palnatoke hade hört deras rådplägning. Han vände om till sina skepp, kallade
till sig tolv man och sade sig vilja draga hän att träffa sin fosterson
Sven. De gingo tvärsöver näset.
Sedan rådslogo Sven och Palnatoke i natten om vad utväg de nu skulle söka.
Palnatoke berättade, att han sport, det konungshären ärnade göra ett
överfall, så snart morgonen blivit så ljus, att man kunde se att slåss.
— Jag skall fullborda det, vars framgång jag lovat dig, sade han. Ett och
detsamma skall gå över oss bägge, och Gud skall unna dig makten — snart
skall du styra ett konungavälde!
Ingen av deras män hade ännu kunskap om att Harald Gormsson fallit. Endast
Palnatoke visste det, och han sade det ej för någon.
— Min fostrare, bad Sven, leta nu upp ett gott råd, som hjälper oss!
— Länge skall jag icke tova därmed, svarade han, alla skola vi gå med eder
ut på skeppen, och
vi skola styra dem fram emot kedjorna2. Vi binda ankare fast vid deras bord,
som föras främst, och vi skola hava lyktor tända i varje framstam, ty det är
ännu kolmörk natt. Därpå ro vi som häftigast emot deras flotta. Det är mig
förhatligt, att de hålla oss vanmäktiga härinne i bukten.
Detta råd följdes. De rodde strax om natten så skarpt emot konungsflottan,
att de skepp, de stötte på, drevos undan och gingo i kvav. Det var tre
snäckor, och varje man, som ej var simkunnig där ombord, gick till botten.
Sven och Palnatoke ströko sedan med alla sina skepp in i öppningen och ut
förbi näset, tills de nådde Palnatokes flotta.
Så fort det dagats så mycket, att man med knapp nöd kunde se att strida,
angrepo Palnatoke och Sven med hela sin styrka konungens här.
Då först vart tidningen om hans fall förkunnad.
Det var allhelgonadagen.
Palnatoke tog från sitt skepp till orda och talade så:
— I, som följt konung Harald, haven nu att välja mellan tveggehanda.
Antingen skolen I hålla ut en strid emot mig och Sven, eller ock skolen I
alla gå honom till hända och tillsvärja honom både rike och undersåtar: I
skolen taga honom till konung över eder — ty till sådan är han boren!
Kämparna höllo rådplägning, och alla enades om
att kora Sven till konung, enär de ej ville slåss med Palnatoke.
De kungjorde, vad beslut de tagit, svuro Sven trohet och gåvo ed på att
stärka hans välde. * Palnatoke och Sven drogo sedan bägge
tillsammans runtom i Danmark. Varhelst de kommo, lät Palnatoke kalla folket
tillhopa, och innan de lyktat sin färd, var Sven tagen till konung över allt
danahärskarens välde.
Kapitel 5 - Sven och Palnatoke
Tillbaka till Jomsvikingasagans förstasida |
De viktigaste platserna och landskapen i
Jomsvikingarnas saga.
|
