Örjan Martinsson

På denna sida har jag samlat alla anmärkningar till de sagor som A. U. Bååth (1853-1912) har översatt och som jag har publicerat på Tacitus. Anmärkningarna utgörs av två olika alfabetiskt ordnade begreppsförklaringar som placerades längst bak i de böcker som jag har skannat in sagorna ifrån, dvs. Isländska sagor (1925) och Fornnordiska sagor (1980). Båda två av de böcker som jag har använt mig av gavs ut efter A. U. Bååths död och texterna har redigerats om till en modernare språkdräkt. Den sistnämnda boken utkom ursprungligen 1880 och den förstnämnda består av ett urval sagor från samma bok och från en annan som utkom 1888 (Från vikingatiden). Boken som kom ut 1925 hade redigerats av Emil Olson som också hade omarbetat anmärkningarna så mycket att de blev mer hans egna kommentarer än A. U. Bååths. Boken från 1980 har redigerats två gånger (A. Ekermann och Elisabeth Stenborg), men de verkar ha nöjt sig med att bara modernisera stavningen. För att skilja ut de två versionerna utan att behöva göra besväret att ha två separata listor har jag gett Bååths moderniserade anmärkningar svart färg och Emil Olsons anmärkningar röd färg.

A, B, D, E, F, G, H, J, K, L, M, N, O, P, R, S, T, U, V, Ö

Agnafit — "Agnes strand", den plats söder om Steksundet vid Skarvens utlopp i Mälaren, där Agne, en konung av Ynglingaätten, mördades av sin gemål, Skjalf, en konungadotter, som han gjort till fånge under ett härnadståg i Finland. — Agnefit, "Agnes strand", där denne enligt Ynglingasagan blev hängd av sin brud, Skjalv. Belägenheten av detta ställe är omtvistad. Sannolikast torde det emellertid vara att söka i den sydligaste delen av nuvarande Stadsholmen i Stockholm.
Aldeigjoborg — det fornnordiska namnet på en stad vid sjön Ladoga i det gamla Gardarike. — Aldejoborg, staden Ladoga söder om sjön med samma namn i det gamla Gårdarike (Ryssland).
Alfhem — i äldsta tider namn på en del av Viken, nämligen landet mellan Göta älv och Glommen.
Alltinget — det för hela Island gemensamma tinget. Det hölls på Tingvallarna, en lavaslätt i Sydlandet, tog sin början strax efter midsommar och varade i fjorton dagar. Det bestod av två avdelningar: en lagstiftande, lagrättan, och en lagskipande, alltingsdomarna. Lagrättan utgjordes av 144 medlemmar — bland dem de 39 godarna —, med lagsagomannen som ordförande. Alltingsdomarna bestod ursprungligen blott av de fyra fjärdingsdomarna, eller domstolarna för öns s. k. fjärdingar (sid. 219); men år 1004 upprättades dessutom, på förslag av Nial, ett slags högsta domstol, femtedomen. Medlemmarna i såväl denna som fjärdingsdomarna valdes av godarna. — Allting, Islands allmänna ting, inrättat år 930, hölls en gång om året med början kort efter midsommar och varade i fjorton dagar. Tingsplatsen var belägen på de s. k. Tingvallarna (tingsslätten) norr om den stora, fjällomslutna Tingvallasjön i landets sydliga fjärding. Tingsslätten genomflytes av Öxarån, en liten ström, på ömse sidor av vilken de tingsbesökandes bodar (se d. o.) voro uppförda, och begränsas på ömse sidor av djupa klyftor, i öster "Korpklyftan" (isl. Hrafnagjá), i väster "Allmänningsklyftan" (isl. Allmannagjá). Invid den senare fanns en hög klippa, där lagsagomannen hade sin plats och där vissa tingsförhandlingar ägde rum; denna klippa kallades därför lagberget.
Almannagja — den största av de två milslånga, djupa klyftor, som i öster och väster begränsar den lavaslätt, där Islands allting fordom hölls.
Alptafjorden — fjord på Islands östkust.

Bjarmaland och bjarmer äro i de nordiska sagorna ofta förekommande namn på landet och folket omkring Vita havet och vid mynningen av Dvinafloden.
Bjarne biskop, Bjarne Kolbeinsson, biskop på Orkenöarna (död 1222), bekant även som skald.
Björn. Det isländska ordet húnn, som även betyder björnunge, är namnet för det föremål som omtalas i Hervararsagan och som måste ha varit format som en tärning, då det heter att den har åtta "horn" (d. v. s. hörn) men intet huvud. Det spel som här åsyftas torde ha varit besläktat med "räv och gås".
Blotspån — signade och med runor tecknade kvistar, med vilka i det hedniska Norden spådomar anställdes. Kvistarna kastades på marken, och gudasvaren hämtades ur de därvid bildade sammanställningarna.
Bodar — de tingbesökandes boningar, byggnader med fyra av sten och torv uppförda väggar, under tingstiden försedda med tak av lärft eller vadmal. I allmänhet var godarna ägare av bodarna, och envar hade rätt att ta in i sin godes bod. Men rika och mäktiga män hade egna bodar. — Bod, namn på de tingsbesökandes tillfälliga bostäder på alltinget, ofta grundfasta hus med tak av vadmal eller linne, vilket togs med hem, när man bröt upp från tinget. Att tälta bodarna var att uppsätta detta tak och invändigt bekläda väggarna med bonader. Bodar kallades också andra tillfälliga bostäder, t. ex. de tält som man hade uppslagna vid hamnställena, medan man gjorde sig redo till en sjöfärd.
Bolgoraland — Bulgarien.
Bordbeklädnad — beklädnad av bräder ovanför relingen, dels till skydd mot havets våldsamhet, dels som ett slags förskansning i strid.
Borg — på några ställen i Ragnar Lodbroks saga och i slutet av Nials saga benämning på befäst stad eller med vallar eller murar omgiven by. Jfr Romaborg, Lundunaborg!
Bretland — "britternas land", det fornnordiska namnet på Wales. — Bretland, "britternas land", är det gamla nordiska namnet på Wales och de andra västliga trakter i England, där britterna hade hållit sig kvar.
Brudköp — uppfyllandet av de ekonomiska villkoren för giftermålet, som blivit uppgjorda vid fästemålet (förlovningen) mellan brudgummen eller hans böneman och brudens giftoman, då såväl hemgiften som tillgiften (d. v. s. den summa mannen hade att tillägga) m. m. bestämts.— Brudköp, se under böneman.
Brädspel. — Se "Tavelspel"! Med "kungen" menas den förnämsta brickan, som torde ha varit av annan form och större än de övriga brickorna. — Brädspel. Isl. hnefatafl, betecknar bl.a. ett slags brädspel, i vilket den förnämsta brickan kallas hnefi. Denna huvudbricka framställes i gåtan i Hervararsagan såsom en kung och de andra brickorna (töflur, fem. plur.) såsom hans sköldmör; dessa dela sig i två partier, av vilka de vita angripa sin egen herre. medan de rödbruna försvara honom. Denna bild erbjöd sig naturligare, dom Hnefi även är namnet på en sjökonung. — Man har i jorden funnit spelbrickor, i synnerhet från den äldre järnåldern, vilka haft tvenne olika färger, en vit och en rödbrun, och bland brickorna har stundom funnits en, som på ett eller annat sätt varit utmärkt framför de övriga.
Böljornas brand — guldet.
Bönemannen eller bönordsmannen, som framförde friarens anbud, var oftast hans fader eller någon annan ansedd släkting. Vid brudköpet, som han å den blivande brudgummens vägnar uppgjorde med brudens giftoman, bestämdes storleken av hemgiften och av den motsvarande summa, som brudgummen hade att lägga till det blivande boet, hustruns del i den gemensamma förmögenheten i händelse av äktenskapets upplösning m. m.

Dalarna — Gudbrandsdalarna, nordligaste delen av det sunnanfjällska Norge. Även namn på det öster därom liggande landet, eller österdalarna, samt på båda tillsammans.
Dansktalande. "Dansk tunga", d. v. s. danskt tungomål, var under vikingatiden ett gemensamt namn på språket i alla de nordiska länderna.
Disablot — offerhögtid, vid vilken blotades (offrades) till diser — kvinnliga gudomligheter, som ansågs följa och bevara antingen en enskild människa eller en hel ätt.
Dråpa, sannolikt egentligen ett skaldestycke som upplästes under beledsagning av strängaspel, är inom den isländska poesien benämning på ett längre och mera konstfullt inrättat lovkväde, vanligen bestående av tre avdelningar: inledning, "stävmål" och avslutning. "Stävmålen" utgöra diktens längsta och förnämsta del och utmärkas genom på regelbundna avstånd mötande "stäv" eller omkväden (därav namnet). I motsättning till den förnämligare dråpan står den enklare flocken, som skiljer sig från den förra därigenom, att den är kortare och saknar omkväde. Man ägnade en "flock" åt hövdingar, jarlar o. d., men ej gärna åt konungar eller andra, som man särskilt ville hedra, ty "flocken" ansågs mindre ärofull än dråpan.

Edsbroder, person med vilken man svurit fostbrödralag, fosterbroder.
Eftermål — det åtal, som efter ett dråp gjordes mot banemannen.
Efjosund — sund mellan några av Orkenöarna.

Fackelsven. — Se "Hird"! — Fackelsvennerna (isl. kertisveinar) voro vid hovet tjänande förnäma ynglingar, som bl. a. hade till åliggande att hålla facklor framför konungens bord vid måltiderna.
Farman kallades den, som plägade företaga handelsresor till främmande länder.
Femtedon. — Se "Alltinget"!
Fenring — en ö, tillhörande Nord-Hordaland (sid. 220), särskilt omtalad i Starkads saga.
Finnmarken — ett under Norge skattskyldigt land mellan det gamla Halogaland, Norges nordligaste bygd, och Vita havet. Inbyggarna, finnar, var bekanta för sin trolldom.
Fjärding. — Island var indelat i fyra fjärdingar: Nordlandet eller Nordlänningarnas
fjärding, Västlandet eller Västfjordingarnas fjärding, Sydlandet eller Sydlänningarnas fjärding och Östlandet eller Östfjordingarnas fjärding. Vart och ett av dessa områden omfattade tre tingslag ("ting") utom Nordlandet, som bestod av fyra, och varje "ting" utgjordes av tre godord. — Fjärding. Island var delat i fyra s. k. "fjärdingar", d. v. s. fjärdedelar: Sydlandet eller Sydlänningarnas fjärding, Västlandet eller Västlänningarnas fjärding, Nordlandet eller Norrlänningarnas fjärding och Östlandet eller Östlänningarnas fjärding. Var och en av dessa landsdelar bestod av tre tingslag ("ting") utom Nordlandet, som hade fyra. Varje tingslag åter omfattade trenne "godord", som förestodos av var sin gode (se d. o.).
Fjärdingsdom — Se "Alltinget"!
Fljotslid — ett landskap i södra delen av Island, öster om Rangåvallarna, med bl. a.
gårdarna Lidarende, Grjotå, Torolfsfjäll samt Sigfussönernas gårdar.
Flock, se under dråpa.
Fotangel — ett instrument av sammansmidda, åt olika håll utstående järnspetsar, som kastas på marken för att skada en fientlig här.
Frankland — "frankernas land", dels det stora frankiska riket, som vann sin största
utsträckning under Karl den store, dels de frankiska länderna vid Rhen.
Frid — fager.
Fridarö — nu Fair Isle, en till Shetlandsöarna hörande ö i Atlantiska havet.
Frisland — kuststräckan utmed Nordsjön mellan Rhen och Weser.
Frö är enligt Eddan den ypperste av gudarna. Han råder över regn och solsken samt jordens gröda, och honom bör man anropa för god årsväxt och fred. Hans dyrkan var mycket utbredd i synnerhet i Sverige. Hans bild fördes omkring på fälten för växtlighetens främjande, och man offrade honom levande djur, i synnerhet oxar och svin. En berömd bild av honom fanns, jämte bilder av de båda andra förnämsta gudarna, Oden och Tor, i det forna Uppsala tempel.
Fylgia — ett slags skyddsande, som troddes ledsaga varje människa. Fylgian hade
oftast skepnad av ett djur, som man då tänkte sig beteckna människans karaktär eller levnadsställning. — Fölgja var enligt fornnordisk tro ett övernaturligt väsende, en skyddsande, som, vanligen i djurgestalt, tänktes ledsaga människan och vara nära förbundet med hennes öde. Varje människa hade sin fölgja, som man tänkte sig på något sätt svara emot hennes lynne eller levnadsställning; en krigisk man hade sålunda t. ex. varg eller björn till fölgja. Fölgjorna uppenbarade sig för människan oftast i drömmar; sagorna omtala dock stundom, att de visat sig för en person i vaket tillstånd. Att se sin egen fölgja ansågs "förebåda en snar död.
Förrummet — den del av skeppet, som var närmast framför masten, således mellan
denna (som stod ungefär mitt i fartyget) och fören.

Galder — (av gala sjunga) kväde, som under vissa bruk avsjöngs i syfte att åstadkomma övernaturliga verkningar, trollsång. — Galder, trollsång, magiskt kväde, varigenom man avsåg att åstadkomma övernaturliga verkningar. Galdern framsjöngs under vissa riter, vilkas noggranna iakttagande krävdes för att ernå det åsyftade målet.
Gode eller godordsman — isländsk hövding, som i sin hand förenade den högsta såväl andliga som världsliga myndigheten, i det han först och främst förestod templen och offren, men även var den styrande både i häradet och på alltinget De män, som stod under hans myndighet, sades vara "i ting" med honom eller hans "tingmän". Efter kristendomens införande upphörde naturligtvis godens prästerliga tjänst. — Gode, en avledning av ordet gud, var ursprungligen namn på tempelföreståndaren som förestod gudahoven och offren. Godevärdigheten bekläddes av de förnämsta hövdingarna. På Island förbands med densamma alltifrån fristatens grundläggning den världsliga makten, såväl den judiciella som den administrativa och politiska. Efter kristendomens införande var godedömets innebörd helt och hållet av världslig art. Under den äldsta tiden var godarnas antal 39, nämligen 12 i nord-fjärdingen och 9 i vardera av de övriga fjärdingarna. Sedermera ökades antalet i samband med inrättandet av en ny domstol på alltinget med 12 nya godar, vilkas makt dock var mycket begränsad i jämförelse med de gamlas. En godes värdighet liksom hans jurisdiktionsområde kallades godord.
Godord — godens ämbete och myndighet samt även den menighet, inom vilken dessa utövades. — Godord, se under gode.
Godtjod — ett i flera fornnordiska sånger och sagor förekommande namn på ett mytiskt land. — Godtjod = Redgotaland.
Grid — fred och säkerhet.
Gudväv — ett slags fint och dyrbart tyg.
Gulatinget — Norges förnämsta ting i forntiden. Det hölls i närheten av Gulafjord, strax söder om Sognefjord.
Gyg —jättekvinna, häxa.
Gårdskonungen står här för: Miklagårdskonungen. Miklagård var det fornnordiska namnet på Bysans, nuvarande Konstantinopel.
Götland — "götarnas land", landet "sunnanskog" (d. v. s. söder om de stora skogstrakter, som skiljer Mälarens och Hjälmarens vattensystem från Vänerns och Vätterns i motsats mot Svealand eller Svitjod, landet "nordanskog" eller "ovanskog".

Havets hästar — skeppen.
Hall kallades en förnämligare och större sal eller boning, sådan som förekom t. ex. vid konungars eller andra furstars hov.
Hallfred vandrådaskald, till börden islänning, var den ryktbaraste av den norske konungen Olav Tryggvessons hirdskalder. Av en tillfällighet träffades han och konungen, varvid denne genast tillsporde honom, om han ville antaga kristendomen. H. sade sig icke ha något emot detta, om konungen själv ville bliva hans gudfader. Efter dopet frågade konungen honom, om han ville bliva hans hirdman. Detta anbud ville H. antaga, endast om konungen lovade att aldrig jaga honom ifrån sig, vad som än hände. Då konungen drog sig för att giva ett sådant löfte, eftersom H. genom sitt häftiga lynne och bitande skämt lätt kunde göra sig skyldig till något som ej borde förbliva onäpst, sade H.: "Dräp mig då!" — "Du är en vandrådaskald", sade konungen, "men min man skall du vara." På detta sätt fick H. sitt tillnamn, som betyder: "en skald som det är vanskligt att komma till rätta med". H. var sedan konung Olav varmt tillgiven, sörjde djupt hans död och diktade en arvdråpa om honom. Hans växlingsrika, men korta liv är tecknat i en särskild liten isländsk saga, "Hallfredssagan". Jämför även Emil Olsons beskrivning av honom i sin översättning av Heimskringla.
Hals (s. 60) — troligen någon del av fartygets sidor närmast förstäven.
Hate, Hradvitnes son, hette en av de ulvar som enligt den gamla nordiska mytologiska föreställningen förfölja och hota att uppsluka solen. Den andres namn var Skoll, som även omtalas i Hervararsagan.
Hedaby var det gamla nordiska namnet på staden Slesvig i Sönderjylland. Hedaby var redan under den tidiga vikingatiden en betydande handelsstad, som förmedlade utbytet mellan Nordsjö- och Östersjöländerna.
Hemmaman — fri man, men utan egendom, varför han måste söka sitt hem i en annans hus, där han åt vid bordet och deltog i arbetet. — Hemmamän: fria män, skylda eller oskylda, som vistades i en mans hus, åto vid hans bord och hjälpte honom i allt som kom för händer.
Herse — ursprungligen styresman i både världsligt och prästerligt avseende över ett härad i Norge. Hersen hade i början en självständig ställning, men gjordes av Harald hårfagre till en konungens tjänsteman och kallades sedan vanligen länderman (läntagare). — Herse kallades i Norge den hövding som rådde över ett härad. Hersarna hade från början en mycket självständig ställning, men gjordes genom en reform, som i stor utsträckning genomfördes redan av Harald hårfager, till kungliga ämbetsmän och fingo då vanligen titeln länderman, "länstagare".
Hetsning, se hästting.
Hird — det gemensamma namnet på de män, som i forntiden utgjorde konungens livvakt och kärntruppen i hans här. De var indelade i flera klasser, av vilka den förnämsta utgjordes av de s. k. hirdmännen, som tillhörde konungens närmaste omgivning. De lägst stående bland dessa var "fackelsvennerna", ett slags pager, som vid högtidliga tillfällen stod framför konungens bord med brinnande facklor i händerna. — Hird kallades i forntiden det följe varmed en konung omgav sig, hans "handgångna män" eller livvakt. Hirden, vars åligganden och privilegier voro ordnade genom särskilda lagstadganden, var i senare tid indelad i tre rangklasser: "hirdman" (i inskränkt mening), "gäster" och "huskarlar" med olika tjänsteplikter och förmåner. Jämför även Emil Olsons beskrivning av hirden i sin översättning av Heimskringla.
Hjalt — det mellan svärdets klinga och handtaget, mellankavlen, till skydd för handen befintliga tvärstycket ävensom den på andra sidan om handtaget sittande knappen. Hjalten (best. f. plur.) — båda dessa delar tillsammans. — Hjalt kallades de knappar som sutto ovanför och nedanför själva handtaget ("mellankavlen") på ett svärdfäste.
Hjaltland — det gamla nordiska namnet på Shetlandsöarna.
Hod — det nuvarande Hareidlandet, en ö vid inloppet till bukten Liavåg, den gamla Hjorungavåg, i Sunnmöre söder om Ålesund.
Hofde — gård å Hofdastrand, på östra sidan om Skagafjord i Nordlandet på Island.
Holmgång — tvekamp, varigenom tvister avgjordes och som ursprungligen ägde rum på någon holme. — Holmgång var en tvekamp under strängt lagbundna former, genom vilken även rättsliga tvister kunde avgöras. Såsom namnet antyder, försiggick ett dylikt envige ursprungligen på små holmar såsom de lämpligaste platserna för sådana strider. Där tillgång på dylika holmar saknades, omgav man stridsplatsen med ett stängsel; stridsplatsen behöll även i denna form sitt gamla namn. Vid holmgång skulle de kämpande bruka endast svärd av en viss längd och växla hugg i en viss ordning, varjämte de hade lov att begagna tre sköldar vardera; dessa sköldar höllos icke av kämparna själva utan av deras sköldsvenner. Då holmgången nyttjades såsom rättsmedel, skulle före stridens början holmgångslagen framsägas av den utmanande. Den utmanade hade rätt att giva första hugget och att sätta en annan man i sitt ställe. Den som först blev sårad, kunde friköpa sig från vidare kamp genom erläggande av en summa, "holmlösen", som vanligen utgjorde tre mark silver.
Holmgård — ett stort rike med en borg (stad) av samma namn i den nordligaste delen av det gamla Gardarike. — Holmgård är det fornnordiska namnet på staden Novgorod och det novgorodska riket i Gårdarike, d.v.s. Ryssland. Med detta rike stodo de gamla nordborna i livlig förbindelse alltifrån den tid, då svenskarna under Rurik på 800-talet grundlade det ryska väldet.
Holsetuland — det fornnordiska namnet på Holstein.
Hordaland — den närmast kusten liggande delen av Hordaland fylke, i det västanfjällska Norge. Det var delat i Nord- och Sönd-Hordaland.
Hunaland — ett fabelland, som förlägges till olika, vitt skilda trakter, än högt upp i norden, än i södern: än till trakterna kring Vita havet eller kusterna av Bottniska viken, än till olika delar av Tyskland o. s. v. Dessa olika uppgifter kan möjligen sättas i något samband med de av historien kända hunnernas vandringar. — Hunar och Hunaland äro eg. namn på det hunniska folket och landet. I Eddan och de ohistoriska sagorna användas de emellertid med en mycket obestämd och växlande betydelse om främmande, i synnerhet sydliga folk och länder, även germanska, såsom då t.ex. Sigurd Fåvnesbane i Eddan kallas den "hunske konungen" och där talas om "hunska" kämpar, tärnor, hästar o.s.v. I själva verket är namnet i dessa fornskrifter ett fabelnamn, som med poetisk frihet förlägges till olika trakter, allteftersom hjältens bedrifter kräva. Det skiljes ofta från andra länder genom gränsskogen Myrkviðr ("den mörka skogen"), men förlägges än långt i söder, än högt i norden. I Hervararsagan anges det gränsa upptill Redgotaland, vilket eg. är namn på fastlandsgoternas land, men här användes om Jylland.
Hundrade i silver. — Ett hundrade i silver, omkring 2 ½ mark, var lägsta boten för en fri man. Marken var delad i 8 ören. — Hundrade. På Island bestämdes köpvärdet av jordagods och lösören efter värdet av visst antal alnar vadmal, varvid som enhet räknades hundra (d. v. s. ett storhundrade, hundratjugu) alnar. Hundrade i silver, värdet i silver av "ett hundrade" i vadmal, var efter forntida beräkning två och en halv mark silver.
Huskarl — friboren tjänare. — Huskarl kallades i allmänhet en hövdings eller bondes friborne tjänare. Om en särskild betydelse av ordet se under hird.
Hyllningsstenen — en hög sten, på vilken den nyvalde konungen stod, under det han mottog folkets hyllning. — Hyllningssten. Det var i forntiden sed, att då en konung hyllades, han steg upp på en åt detta ändamål helgad sten. Jämför de bekanta Mora stenar vid Uppsala, där de nyvalda svenska konungarna hyllades.
Hämnden kallades blodshämnd, när släktingarna till en dräpt person egenmäktigt utövade den genom att döda banemannen eller någon av hans släkt. Blodshämnden utgick från den betraktelsen, att en manlig familjemedlems dråp innebar en förlust av ära, kraft och socialt inflytande för den dräptes ätt, och att denna förlust måste utjämnas därigenom, att en liknande drabbade dråparens ätt. Det var därför ingalunda nödvändigt, att hämnden drabbade banemannen själv. Tvärtom kunde det ofta synas fördelaktigare att lämna honom i fred och i stället vända sitt vapen mot den mest ansedde mannen inom ätten, även om han ej hade den ringaste del i eller ens visste om dråpet. Blodshämnden var en plikt, som ingen kunde svika utan att vanära sig. Den förorättade kunde dock, såsom även i dessa sagor flerstädes omtalas, låta förlika sig genom böter.
Härjans son — ett okvädinsord. Härjan var ett av Odens namn. Efter kristendomens införande i Norden betraktades de hedniska gudarna såsom onda väsen, och Härjan (Oden) kom sålunda att beteckna den onde. Jfr uttrycket "Herrans väder", där "Herran" troligen är en förvrängning av "Härjan"!
Häröarna — ögrupp i närheten av den ovan nämnda ön Hod, ungefär mitt i skärgården.
Hästkamp — ett av forntidens mest omtyckta nöjen. Hingstar med stora och starka framtänder uppföddes särskilt härför, och ägarna själva förde oftast djuren till striden, varunder dessa hetsades med en s. k. häststav och genom stötar bakifrån. — Hästtingen hörde till forntidens mest omtyckta nöjen på Island. I och för dem uppfödde man de hingstar, som hade stora och starka framtänder eller, såsom de kallades, "kamptänder". Till kampplats valdes merendels en slätt med omliggande höjder, på vilka åskådarna togo plats. Hingstarna fördes parvis fram, och då de rest sig på bakbenen och börjat bitas, hade förarna att "hetsa" dem med den s. k. häststaven eller med stötar bakifrån. De mest ansedda hövdingar ledde ofta själva sina hingstar till tävlingen, och stundom voro särskilda domare valda för att avgöra, vilket djur som bitit bäst ifrån sig.
Högdjur heter jag etc. — Sigurd ville dölja sitt namn, eftersom man i forntiden trodde, att en dömdes ord, då han svor ve över sin fiende och därvid nämnde hans namn, skulle gå i fullbordan.
Högsäten (isl. öndvegi) kallas hedersplatserna på långbänkarna i den fornnordiska stugan (se d. o.). Det förnämsta högsätet, i vilket husfadern hade sin plats, var mitt på den långbänk som var till höger för den i stugan inträdande och kallades det "högre" högsätet; mittemot till vänster var en hedersplats, som var förbehållen den förnämsta gästen och som kallades det "lägre" högsätet. De övriga platserna räknades för hedersammare, allteftersom de voro närmare högsätet. Högsätena begränsades framtill av två stora stolpar, som ansågos för familjens helgedom och ofta voro smyckade med utskurna bilder av husets skyddsgudar. De isländska sagorna berätta om norska utvandrare till Island, att de togo med sig sina högsätesstolpar, kastade dem i vattnet, då de nalkades den isländska kusten, och sedan, tagande omen efter dem, bosatte sig på det ställe, där de flöto i land.
Hövund (isl. höfundr), domare. Egentligen: den som avgör en sak (till hefja, lyfta, främja m. m.).

Jom, se under Jomsborg.
Jomsborg — ett i forntiden berömt vikingafäste, beläget på ön Wollin (i Pommern), vars gamla namn var Jom. — Jomsborg anlades, enligt vad Jomsvikingasagan berättar, på Harald blåtands tid (c: a 935—c: a 985) av Palnatoke i det vendiska Jom, d. v. s. östra delen av ön Wollin utanför den pommerska kusten. Sedan jomsvikingarnas makt blivit bruten i slaget i Hjörungavåg, förlorade Jomsborg det mesta av sin betydenhet, men omtalas även senare såsom en oberoende fästning, till dess den intogs av den norske konungen Magnus den gode. Under danskarnas senare krigståg till Venden nämnes Jomsborg (hos Saxo grammaticus: Julinum) ofta. — Enligt nyaste undersökningar kan mycket av det, som berättas i sagan om Jomsborgs grundläggning och jomsvikingarnas bedrifter, icke anses såsom historiskt styrkt.
Jotunhem ("Jättehem") kallades ursprungligen den värld, som jättarna troddes bebo. Människornas värld tänktes upptaga mitten av jordskivan och vara omgiven av en stor bergmur; denna värld kallas Midgård. Utanför Midgård var Jotunhem, som i synnerhet åt öster och norr troddes vara befolkat av jättar och troll. Senare började man tänka sig Jotunhem såsom ett land beläget på de stora slätterna omkring Vita havet.
Jäder — nu Jæren, södra kuststräckan av Rogaland.
Järnbarden. — Barde var ett särskilt slags skepp, som hade sitt namn av bardet eller kölens fortsättning i såväl bak- som framstammen, dock mest den sistnämnda. På ifrågavarande skepp var bardet beslaget med järnplåt.

Knarrar — ett slags större skepp, som dock i åtskilligt skilde sig från långskeppen. Knavaholar — höjder å Rangåvallarna på Island.
Kunghäll — nuvarande Kungälv, fordom en av Nordens yppersta städer.
Krake — smal, avkvistad trädstam. Konung Rolf erhöll detta namn, därför att han hade ett långt och magert ansikte.

Lade — norsk gård med ett stort tempel (i närheten av Trondheim), anlagd av Harald hårfagre, säte för de mäktiga jarlarna Sigurd samt Håkan och hans söner, de s. k. ladejarlarne. Sedermera en tid de norska konungarnas residens.
Lagberget — en av klyftor omsluten klipp-platå på alltingsplatsen, varifrån lagsagomannen förkunnade, vad han hade att säga menigheten, och även andra tillkännagivanden (lysningar, stämningar m. m.) gjordes. — Lagberget, se under allting.
Lagsagomannen — den isländska statens ende egentlige ämbetsman. Hans åliggande var att bevara lagen på den tid, då denna ännu ej var upptecknad, samt att tolka densamma. Fördenskull var han förpliktad att varje år på alltinget föredra någon del av den gällande lagen samt dessutom såväl på alltinget som i hemmet ge upplysningar i lagspörsmål. Han valdes av "lagrättan". — Lagsagomannen var den främste ämbetsmannen i den isländska fristaten, ordförande på alltinget och i dess lagstiftande församling, den s. k. "lagrättan". Han valdes för tre år, men kunde omväljas. Sitt namn hade lagsagomannen därav, att han skulle "säga männen lag", d. v. s. tolka lagbestämmelserna och från lagberget på alltinget en gång under en treårsperiod framsäga eller, sedan lagen blivit nedskriven, föreläsa hela lagen.
Landöarna — ett slättland på Islands sydkust, söder om Rangåvallarna, skilt därifrån genom Tvärå samt begränsat i väster av Tjorså, i söder av havet och i öster av Markarfljot. Där låg gårdarna Bertorsval (val — höjd, backe) och Vorsaby.
Ledung — krigståg till sjöss.
Lid — fjällsluttning, backe.
Limgårdssida — det forntida namnet på den nordligaste kuststräckan av nuvarande Aust-Agder fylke, sydväst om Oslofjorden.
Lomagnup — en gård i östlandet på Island, nedanför ett fjäll med samma namn.
Luna — fordom en stad i norra Italien.
Lundunaborg — det nuvarande London.
Lyftingen — den högre liggande aktern på skeppen. — Lyfting kallades ett upphöjt däck i fartygets akter. Här plägade skeppshövdingen uppehålla sig under färder och strider.
Långdjuret — skeppet.
Långskepp — gemensamt namn på de större härskeppen.
Länderman, se under herse.
Löfteskvinna. Vanligen skedde under forntiden på Island liksom i nordens övriga länder trolovningen under vissa högtidliga och av lagen bestämda former; den trolovade mön kallades då fästekvinna eller fästmö, och hon var då bunden vid sin blivande make med band, som voro nästan lika oupplösliga som det fullbordade äktenskapets. Ibland kunde emellertid en ung kvinna av sin giftoman bortlovas under mera lösa former eller med uppställande av vissa villkor, som först skulle fyllas, o. d.; hon hette då löfteskvinna. I detta fall var hon mindre bunden och oftast blott för en viss tid.
Lösing — frigiven träl.
Lödöse — länge Sveriges enda köpstad vid västkusten, belägen vid Göta älv, 4 mil från dess utlopp.

Markarfljot — en av Islands största floder, utmynnande på södra kusten.
Medalland — landsträcka öster om Mydal i östlandet på Island.
Mellankavle. Se "Hjalt"!
Miklagård — "den stora staden", de gamle nordbornas benämning på Istanbul,
Konstantinopel. — Miklagård var det fornnordiska namnet på Bysans, nuvarande Konstantinopel.
Mydal — landsträcka på södra kusten av östlandet på Island.
Myramännen kallades Egil Skallagrimssons släkt, emedan hans och hans efterkommandes gård Borg var belägen på ett område, som hette Myrar (d. v. s. "myrarna"), vid Borgarfjorden i sydvästra Island.
Märke — fana, baner.

Nabonämnd — de män, som efter ett dråp av käranden utsågs till vittnen, därom. Dessa, som skulle bo nära gärningsplatsen, behövde inte vara ögonvittnen, blott sådana män, som kunde anses opartiska i målet och på grund av sin ställning känna till alla därmed förbundna omständigheter. De hade att mötas på nästföljande ting och där avlägga sitt vittnesmål.
Nordimbraland — det fornnordiska namnet på Northumberland, nordöstra delen av England.
Normandi — det nuvarande Normandie.
Numedalen — ett landskap i det nordliga Norge, nordost om Trondheim.

Ovätt — ond vätte. Vättar var enligt den nordiska folktron ett slags naturväsen, dels goda, dels onda, som hade sitt tillhåll i jordhålor, under stenar, trästubbar o. s. v.

Primsigna — genom att göra korstecknet över någon på ett förberedande sätt upptaga honom i den kristna församlingen, innan han undfick dopet. — Primsigna kallades det, att man lät pryda sig med korsets tecken (mottog primum signum, det första tecknet) till bevis på att man hyllade kristendomen, fastän man ej antagit dopet. Under den livliga förbindelsen mellan nordborna och det kristna västerlandet, särskilt de britanniska öarna, redan före kristendomens införande i norden omtalas det ofta, att nordbor underkastade sig denna ceremoni. Detta halva steg mot kristendomen förestavades säkerligen ofta av rent praktiska skäl.

Randalin — "sköldmön".
Rangåvallarna — landsträcka mellan floderna östra och Västra Rangå i Sydlandet
på Island, med gårdarna Kyrkoby, Sandgil, Källorna, Vall m. fl.
Redgotaland, se under Hunar.
Rin — nordmännens benämning på floden Rhen.
Rossö — den största av Orkneyöarna, nuvarande Mainland.
Rävels hästar — skeppen. Rävel var namnet på en sjökonung.

Saltet eller östersaltet — Östersjön.
Schackspelet benämnes i texten "konung Itreks tavel (d. v. s. brädspel)". Itrek, som är namnet på den ene kungen i schackspelet, synes ursprungligen ha varit ett namn på Oden. Den andre kungen i spelet kallas Andadr, sannolikt ett jättenamn. Dessa benämningar på schackspelets konungar synas visa, att man låtit schackbrickorna föreställa åsarnas och jättarnas skaror, som fördes till kamp mot varandra.
Samsö — en till Danmark hörande ö i Kattegatt.
Saxland — "saxarnas land", egentligen namn på den del av Tyskland, som beboddes av sachsar, men även på Tyskland i dess helhet. Det skildes från Frankland genom floden Rin.
Segelfålarna — skeppen.
Sejd — ett slags trolldom, troligen övad genom kokning av örter samt under mystisk sång. — Sejd kallades i forntiden en särskild art av trolldom, som synes ha varit förbunden med kokning av magiska örter o. d. och som trollkarlen eller trollkonan utövade under natten, sittande på en för ändamålet inrättad ställning (isl. hjallr) och under framsägning av mystiska trollformler.
Sejdhjälle — hög ställning, på vilken den sejdande satt.
Skale — huvudbyggnaden på en isländsk eller norsk gård. Den utgjordes i de flesta fall, liksom de övriga husen, av ett enda rum, till formen avlångt fyrkantigt. Utmed båda långväggarna gick bänkar, och på värderas mitt fanns ett högsäte, det ena för husfadern, det andra för någon hans frände, vän eller gäst. På den inre tvärväggen var en bänk, på vilken kvinnorna hade sin plats. Dessutom fanns kringbyggda sängar med brädväggar och en ingång, kallad lucka. Vid högtidliga lag behängdes väggarna med bonader, oftast bestående av hemvävda, med figurer sirade ylletäcken. Jämför även Emil Olsons kommentar till "Skålen".
Skaptåtunga — landsträcka i östlandet på Island, väster om Skaptå och norr om Mydal.
Skidgård — stängsel eller staket av kluvna trän.
Skoggång — det slag av fredlöshet, "full" fredlöshet, varigenom den brottslige var fågelfri ursprungligen för livstiden, sedermera för tjugu år. "Skoggångsmannen" måste, om han ej lämnade Island, föra ett mödosamt liv i skogar och obygder — därav namnet. "Halv" fredlöshet räckte blott i tre år och medgav den dömde skydd inom en viss, inskränkt krets. — Skoggångsman var benämningen på den till full fredlöshet ("skoggång") dömde. Han fick en dags frist för att nå skog eller obygd och var sedan fågelfri för alla och envar i landet. Enligt lagen räckte denna fredlöshet för livstiden, men det framgår av enstaka berättelser i sagorna, att "lagrättan" (se under lagsagoman) i äldre tid i vissa fall kunnat benåda. Den fredlöse fick icke hjälpas ur ur landet, och om han det oaktat lyckades taga sig bort, fick han aldrig vända tillbaka, och han kunde i utlandet strafflöst dräpas av andra islänningar. I kristen tid var han utestängd från kristen begravning. Hans förmögenhet beslagtogs. Barn, som avlats under fredlöshetstiden, saknade arvsrätt. — En annan lindrigare art av fredlöshet bestod däri, att brottslingen dömdes till landsförvisning på tre år och till konfiskation av all egendom. En till sådan fredlöshet dömd kallades "livringsman" (isl. fjörbaugsmaðr). emedan han för att undgå full fredlöshet skulle till goden betala en silverring av en marks vikt; denna ring, varmed den dömde sålunda frälste sitt liv, benämndes "livring" (isl. fjörbaugr). "Livringsmannen" hade rätt att vistas på trenne i domen bestämda gårdar, tills han fick tillfälle att lämna landet, men om han icke reste, ådrog han sig full fredlöshet.
Skoll, se under Hate.
Skräckhjälm — den hjälm Fafner bar, då han låg ruvande på skatten.
Skålen var det gemensamma sovrummet på en forntida isländsk gård. Liksom de övriga byggnaderna utgjordes den av ett särskilt hus, byggt vägg i vägg med vissa av de andra (stugan, "eldhuset", d. v. s. köket, m. fl.). Genom tvenne rader av inre stolpar delades den i tre skepp, två sidoförhöjningar och ett lägre golv i mitten. Sidoförhöjningarna, som här kallades "säten", begagnades som sovplatser för folket på gården; vanligen voro de medelst upphängda bonader eller låga träväggar delade i mindre rum, som sålunda bildade ett slags väggfasta sängar. "Sätena" begränsades framtill av tjocka på kant resta plankor, som kallades "sätesstockar" och som om dagen begagnades till sittplatser. I ena ändan av skålen funnos ofta en eller flera med dörr försedda avbalkningar, som bildade särskilda sängkamrar eller sängrum med en eller flera sängar för husbondfolket och deras barn samt för förnäma gäster. Till skydd mot överfall ledde från sängkammaren ofta en lönndörr ut till gången mellan väggpanelningen och själva väggen i huset.
Snäcka — ett mindre långskepp med hög fram- och bakstam.
Solundaröarna — den grupp av öar, som ligger vid inloppet till Sognefjord.
Sommar och vinter. Året indelades under forntiden i tvenne halvår, sommarhalvåret och vinterhalvåret. Det förra tog sin början i mitten av april, det senare i mitten av oktober.
Spanland — Spanien.
Stad — Norges västligaste udde.
Stuga kallades det hus (rum) på en isländsk gård, där man vanligtvis vistades under dagen, där man intog sina måltider, tog emot gäster o. s. v. Stugan var en ryggåsbyggnad, som genom två rader inre stolpar delades i tre skepp. I mitten var "golvet" av tätstampad lera med en eller flera eldstäder eller bål ("långeldar"), omgivna av på kant resta stenar. Rummet utanför "golvet", mellan detta och väggarna, upptogs av förhöjningar, "pallarna" kallade, omkring en halv aln högre än "golvet" och vanligen brädbeklädda. Sidoförhöjningarna kallades "långpallar", och motsvarande förhöjning längs gavelväggen hette "tvärpallen". Ovanpå dessa "pallar" voro anbragta fasta bänkar, som stödde sig mot väggpanelningen och som benämndes "långbänkar", resp. "tvärbänken". Framför bänkarna ställdes vid måltiderna borden, i äldre tid ett för var person, senare större bord, tämligen långa men mycket smala. Borden voro lösa och togos bort efter slutad måltid. Genom stolparna delades stugan på tvären i avdelningar, "stavgolv", vilkas antal berodde på stugans längd. Det mittersta av dessa på vardera sidan utgjorde hedersplatserna (se högsäte).
Svallens trän — skeppen.
Svart flinta. Med detta uttryck (isl. hrafntinna, "korpflinta") betecknas här isländsk obsidian, en vacker, svart, glänsande bergart.
Svinafjäll — gård i Östlandet på Island.
Sämund: Sämund Sigfusson med tillnamnet den lärde, född 1056 och död 1133, bekant för sin stora lärdom, som han förvärvat genom studier i utlandet, och skattad som sin tids främsta litterära auktoritet. Han var Islands förste historiske författare, men alla hans — på latin skrivna — skrifter ha gått förlorade och äro kända endast genom citat hos senare författare. Sämund grundade på sin gård Odde en lärd skola, som under lång tid framåt hade stor betydelse för den lärda bildningen på Island och där bl. a. den berömde historieskrivaren Snorre Sturlasson fick sin uppfostran.
Sängrum, se under skåle.
Söderlanden — Spanien, Frankrike, Italien med flera i södern belägna land.
Söderöarna — Hebriderna. — Söderöarna var de gamla nordbornas namn på Hebriderna.

Tavelspel — i forntiden namn på flera spel med brickor och tärningar, således på
brädspel av olika slag. — Tavel. Under detta namn sammanfattades i forntiden schackspel och flera olika slag av brädspel.
Tignarman — man med tignarnamn: jarl, hertig eller konung.
Tingskalatinget — tinget inom det östligaste av Sydlandets härad eller tingslag, dit
Gunnar och Nial hörde.
Tjorså — en av Islands största floder, utmynnande på södra kusten. Trehörningshalsarna — en fjällrygg, fortsättning av fjället Trehörning, öster om
Rangåvallarna på Island.
Tun — den inhägnade gräsmarken vid en isländsk gård. — Tun kallas alltjämt på Island den inhägnade gräsbevuxna tomten närmast omkring en gård.
Tunsberg — nuvarande Tönsberg, Norges äldsta stad.
Tvärbänk. — Se "Skale"! — Tvärbänk, se under stuga.

Utbur — visthusbod, som utgjorde en särskilt byggnad. Jfr "fatbur" — egentl. klädkammare!

Valen — de i strid fallna.
Valland — de gamla nordbornas benämning på flera av kelter och romaner bebodda länder, dock mest norra Frankrike.
Valslunga, ett slags kastmaskin.
Vapnafjorden — fjord på nordöstra kusten av Island.
Varg i veum — "varg i helgedomen", fredlös brottsling, i synnerhet tempelskändare.
Vendland — Venden, kustlandet vid Östersjön mellan Danmark och floden Weichsel.
Viken — landet kring nuv. Oslofjorden jämte Bohuslän samt kuststräckan av Telemark fylke. — Viken hette i forntiden kustlandet omkring nuvarande Kristianiafjorden (Oslofjorden) jämte Bohuslän ned till Göta älv.
Visa (s. 172 och 184) — strof, samling av versrader.
Vitaby — nuvarande Whitby på Northumberlands östkust.
Volva — spåkvinna.
Väv (sid. 118). — En forntida väv var upprättstående i st. f. liggande. Ränningen, som var fäst vid en på två stolpar vilande bom, hölls spänd medelst nedtill fästa vikter. Inslaget, som på en spole fördes med handen mellan ränngarnet, slogs samman (nedifrån uppåt) med ett redskap, som liknade ett kort svärd.
Väring — skandinavisk legosoldat i den grekiske kejsarens livvakt, i synnerhet under 11:e och 12:e århundradena.

Öre — en åttondels mark.
Österlanden — länderna söder och öster om Östersjön, från nuv. Mecklenburg ända
till Vita havet, således huvudsakligen Venden, Kurland, Estland, Finland och
Ryssland.
Östman — norrman, enligt isländsk benämning. — Östman, eg.: man som kommit öster ifrån till Island; i allmänhet betecknas med detta ord en norrman.
Öxarå, se under allting.

Tillbaka till början av sidan eller Isländska sagors förstasida.