Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Konung Inges och hans bröders historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32

Kapitel 11
Sigurd »slembedjäkne» tages till fånga.

Thrånd »byfogde» hette en man, som styrde ett skepp i konung Inges här. Nu hade det kommit så långt, att Inges män rodde omkring i småbåtar efter de män, som summo omkring på havet, och dräpte alla som de kunde nå. Sigurd »slembedjäkne» sprang över bord från sitt skepp, då det hade blivit avröjt, krängde brynjan av sig under vattnet och simmade sedan med skölden över sig. Några män från Thrånds skepp drogo en man upp ur vattnet och ville dräpa honom, men han bad för sitt liv och sade sig vilja säga dem, var Sigurd »slembe» var. De samtyckte därtill. Sköldar och spjut och döda män och kläder flöto vida omkring bland fartygen. »I kunnen se», sade han, »att det därborta flyter en röd sköld; under den är han.» De rodde dit och grepo honom och förde honom till Thrånds skepp, och Thrånd sände bud till Thjostolv och Ottar och Åmunde.

Sigurd »slembe» hade haft eldtyg på sig; fnösket förvarades i ett valnötsskal som ut omkring var täckt med vax. Detta har omtalats därför, att det syntes mycket sinnrikt att bona om eldtyget så, att det aldrig blev vått. Han höll skölden över sig, då han sam, ty ingen kunde då veta, om det var hans sköld eller någon annans, eftersom många sköldar flöto omkring på havet. Det sades, att de aldrig skulle ha funnit honom, om det icke blivit dem sagt, var han var.

Då Thrånd kom i land med Sigurd, omtalades det för ledingsmännen, att han var tagen till fånga, och hären bröt då ut i jublande glädjerop. När Sigurd hörde detta, sade han: »Mången ond man tycks här glädja sig åt mitt huvud i dag!» Thjostolv Ålesson gick fram till den plats där Sigurd satt, strök den bandprydda silkeshuvan av huvudet på honom och sade: »Hur har du, trälson, kunnat vara så djärv, att du har vågat kalla dig son till konung Magnus?» Sigurd svarade: »Icke behöver du likna min fader vid en träl, ty ringa var din fader ansedd bredvid min!»

Thorgeir Stensson »läkares» son Hall var hirdman hos konung Inge och var närvarande vid dessa händelser. Han omtalade dem för Erik Oddsson, och denne har upptecknat berättelsen därom. Erik skrev en bok som kallas »Hryggjarstycke»; i den boken berättas om Harald »gille» och hans två söner samt om Magnus den blinde och Sigurd »slembe» ända till deras död1. Erik var en klok och kunnig man och vistades vid denna tiden länge i Norge. En del av sin bok skrev han efter berättelser av Håkon »mage», länderman hos Haraldssönerna. Håkon och hans söner voro med i alla dessa stridigheter och företag. Erik nämner även flera andra män som gåvo honom besked om dessa tilldragelser, förståndiga och sanningskära män, vilka själva voro ögon- eller öronvittnen till händelserna. Somligt har han också skrivit efter vad han själv sett eller hört

  1. Jämför Inledningen - Snorres föregångare.

Kapitel 12
Sigurd »slembedjäkne» pinas.

Hall har berättat, att hövdingarna ville låta dräpa Sigurd genast, men andra män, som voro grymmare och som tyckte sig ha skäl att kräva hämnd för lidna oförrätter, beslöto att han skulle pinas. Bland dessa nämnas Benteins bröder, Kolbeinssönerna Sigurd och Gyrd, samt Peter »bördesven», som ville hämnas sin broder Finn1. Hövdingarna och de flesta andra männen gingo därifrån.

De krossade nu hans fotläggar och armar med yxhamrar. Sedan sleto de kläderna av honom och ämnade att flå honom levande; de klövo huvudsvålen på honom, men kunde icke fullfölja sitt uppsåt på grund av den starka blödningen. Då togo de gissel av skinnremmar och piskade honom så länge, till dess att huden var fullständigt bortsliten, som om den vore avflådd. Därefter togo de en stock och stötte den i hans rygg, så att ryggraden knäcktes. Sedan drogo de honom bort till ett träd och hängde honom, höggo huvudet av honom, släpade bort liket och begravde det i ett stenröse.

Det sade alla, hans vänner såväl som hans fiender, att ingen man i Norge hade varit dugligare i alla stycken än Sigurd, så långt de män kunde minnas som då levde, men i somliga ting hade han icke lyckan med sig. Hall har berättat, att han talade föga och svarade fåordigt, när någon talade till honom; han sade också, att han vid misshandeln icke lät sig bekomma mera, än om de hade slagit på en stock eller sten. Han tillade, att det måste vara en ovanligt tapper man och okänslig för smärta, som kunde så utstå pina utan att öppna munnen eller jämra sig; icke en enda gång förändrades hans mål, utan han talade hela tiden lika lätt, som om han sutte inne på ölbänken, och varken högre eller lägre eller mera skälvande, än han eljest brukade. Han talade, ända till dess att han utandades sin sista suck, och sjöng en tredjedel av psaltaren. Detta, sade Hall, tycktes honom vara ett bevis på att Sigurd överträffade alla andra män i kraft och själsstyrka.

En präst, som hade sin kyrka icke långt därifrån, lät föra Sigurds lik dit till kyrkan; denne präst var en vän till Haraldssönerna. Men när dessa fingo veta detta, blevo de mycket förtörnade på honom och läto flytta liket tillbaka, till den plats där det förut hade legat; prästen fick dessutom bota för sitt tilltag. Några av Sigurds vänner kommo sedan söderifrån från Danmark med ett skepp och hämtade liket, förde det till Ålborg och begrovo det i Mariakyrkan i där i staden. Det har berättats för Erik2 av prosten Ketil, som förestod Mariakyrkan, att Sigurd har blivit gravsatt där. Thjostolv Ålesson lät föra konung Magnus lik till Oslo och jorda det i Hallvardskyrkan bredvid hans fader, konung Sigurd. Loden »sauppruds» lik fördes till Tunsberg; alla de andra fallna männen begrovos där på stället.

  1. Finn hade blivit dräpt av Sigurd »slembedjäkne»; se slutet av kapitel 7 ovan.
  2. Mariakyrkan i Ålborg tillhörde ett därvarande nunnekloster.
  3. Dvs. Erik Oddsson, från vars arbete Snorre hämtat dessa uppgifter.

Kapitel 13
Östen Haraldsson kommer till Norge

Sigurd och Inge hade nu styrt Norge i sex år. På våren kom en son till Harald »gille» vid namn Östen västerifrån från Skottland. Arne »sturla»1, Thorleiv Brynjolvsson och Kolbein »hruga»2 hade varit västerut över havet för att hämta honom och följde honom till Norge. De styrde genast norrut till. Tråndheim. Trönderna togo emot honom, och han blev tagen till konung på det ting som under »gångdagarna»3 hölls på Eyrar4; det bestämdes, att han skulle ha tredjedelen av Norge emot sina bröder. Sigurd och Inge befunno sig vid detta tillfälle österut i landet. Det gick nu bud emellan konungarna, och man lyckades förlika dem på det villkoret, att Östen skulle ha tredjedelen av riket. Det krävdes icke någon gudsdom för att bevisa Östens börd, utan man trodde vad konung Harald hade sagt därom. Konung Östens moder hette Bjadok; hon kom till Norge med honom.

  1. »Sturla» betyder: »stridslysten, våldsam person», »fredsstörare». Ordet användes även som verkligt namn; det bars t. ex. av Snorres fader och en av hans brorsöner.
  2. »Hruga», eg.: »hög», »hop», syftar som tillnamn på en person som brukar sitta hopkrupen eller som har en kort och tjock, satt figur.
  3. Jämför ovan kapitel 7 not 8.
  4. Se Magnus den godes historia kapitel 3 not 2.

Kapitel 14
Ottar »birting» blir dräpt.

Magnus hette en fjärde son till konung Harald; honom fostrade Kyrpinga-Orm1. Han blev nu också tagen till konung och fick sin del av riket. Magnus var sjuk i fötterna; han levde endast kort tid och dog sotdöden. Honom omtalar Einar Skulesson:

Östen ger guld åt folket,
sköldlarmet växer kring Sigurd,
Inge lär svärdsklingan sjunga,
Magnus förliker männen.
Fyra yppare bröder
ha aldrig levat på jorden —
den härliga kungens2 söner
färga med blod sina sköldar.

Efter konung Harald »gilles» fall blev drottning Ingrid gift med Ottar »birting». Han var länderman och en mäktig hövding, av tröndsk ätt; han var ett starkt stöd för konung Inge, så länge denne var barn. Konung Sigurd var icke mycket vänligt stämd emot honom; han tyckte att han stod för mycket på sin styvsons, konung Inges, sida. Ottar »birting» blev dräpt norrut i köpstaden i envige en kväll, då han skulle gå till aftonsången. Då han hörde vinet av hugget, lyfte han armen och kappan för att värja sig; han trodde att någon kastade en snöboll emot honom, såsom småpojkar bruka göra. Han föll för hugget. Hans son, Alv »hrode»3, kom just gående in på kyrkogården och fick se sin fader falla; han såg, att den man som hade begått dråpet sprang österut omkring kyrkan. Alv sprang efter honom och dräpte honom vid hörnet av koret. Folk sade, att hämnden hade lyckats honom väl, och han hade sedan mycket större anseende än förut.

  1. Tillnamnet av oviss betydelse; möjligen: »gammal, skröplig och rynkig man».
  2. Dvs. Harald »gilles».
  3. »Hrode» betyder: »den orolige, stridslystne».

Kapitel 15
Om konung Östen Haraldsson.

Konung Östen Haraldsson var inne i Tråndheim, när han fick underrättelse om Ottar »birtings» fall. Han samlade omkring sig en här av bönder och for ut till staden med en stor styrka. Ottars fränder och vänner gåvo konung Sigurd största skulden för gärningen. Denne befann sig då i köpstaden1, och bönderna voro mycket förbittrade på honom. Men han erbjöd gudsdom och utlovade järnbörd2 för att fria sig från beskyllningen, och på det villkoret förliktes de. Konung Sigurd for sedan söderut i landet, och det utlovade reningsprovet fullgjordes aldrig.

  1. Köpstaden, dvs. Nidaros.
  2. Se ovan Magnussönernas historia kapitel 19 not 2.

Kapitel 16
Om Orm »konungsbroder».

Drottning Ingrid födde en son med Ivar »sneis»1; han hette Orm och kallades sedan för »konungsbrodern». Han var mycket fager till utseendet och blev en mäktig hövding, såsom senare skall omtalas. Drottning Ingrid blev sedan gift med Arne på Stodreim; han kallades sedan »konungsmågen»2. Deras barn voro Inge, Nikolaus3, Filippus i Herdla samt Margareta, som blev gift först med Björn »bock» och sedan med Simon Kåresson.

  1. »Sneis» betyder: »korvpinne».
  2. »Måg» betecknar i fornspråket släkting genom giftermål i allmänhet, alltså icke blott »måg» i nuvarande betydelse, utan även »svåger», »svärfar» m. m. Här betyder ordet »styvfader».
  3. Nikolaus blev biskop i Oslo (1190—1225).

Kapitel 17
Erlings och Ragnvald jarls utlandsfärd.

Erling hette en son till Kyrpinga-Orm och Ragnhild, dotter till Svenke Stenarsson. Kyrpinga-Orm var son till Sven Svensson, sonson till Erlend från Gerde1. Orms moder var Ragna, dotter till jarlen Orm Eilivsson och jarlen Finn Arnessons dotter Sigrid2. Orm jarls moder var Ragnhild, dotter till Håkon jarl den mäktige2. Erling var en klok man och god vän till konung Inge, och med hans samtycke fick Erling konung Sigurds och drottning Malmfrids dotter Kristina till äkta3. Erling ägde en gård på Studla i Sydhordaland.

Erling for bort ur landet tillsamman med Eindride den unge och några flera ländermän; de hade mycket präktigt folk. De hade rustat sig för en färd till Jorsaler och foro först västerut över havet till Orknöarna. Därifrån följde dem jarlen Ragnvald, som även kallades Kale4, och biskop Vilhjalm; de hade i allt från Orknöarna femton långskepp. De seglade först till Suderöarna och därifrån västerut till Valland och sedan samma väg som konung Sigurd »jorsalafare» hade farit ut till Norvasund; de härjade under färden vida omkring ute i det hedniska Spanien. Kort efter det att de hade seglat igenom sundet, skilde Eindride den unge och hans här sig från de andra med sex skepp, och de båda flottorna seglade sedan var för sig.

Ragnvald och Erling »skakke»5 stötte i havet på en »dromund»6, lade emot den med nio skepp och kämpade mot den. Till sist förde de sina skepp ända in under »dromunden»; de hedniska männen besköto dem då uppifrån med vapen och stenar och hällde ned grytor fulla med kokande beck och olja över dem. Erling låg närmast med sitt skepp, och de vapen som hedningarna kastade på dem gingo över detta. Erling och hans män höggo hål på »dromunden» både nere i vattenlinjen och högre upp på sidorna och gingo in därigenom. Så säger Thorbjörn »skakkeskald» i »Erlingsdråpan»7:

De raska norrmännen höggo
orädda hål med yxan
på skeppsbord djupt i vattnet —
ett tappert dåd i sanning!
Krigarna sågo med bävan
er list, när I slogen med vapnen
skansarna8 lösa från bordet
på havets svarta fåle9.

Audun den röde hette den man, en av Erlings »stamboar», som först gick upp på »dromunden». De togo fartyget, dräpte en stor hop folk, rövade en ofantlig mängd gods och vunno en härlig seger.

Ragnvald Jarl och Erling »skakke» kommo på. denna färd till Jorsalaland och ut till älven Jordan. Sedan vände de tillbaka och seglade först till Miklagård, där de kvarlämnade sina skepp, foro sedan landvägen hem och hade en lycklig färd, till dess de åter kommo hem till Norge. Deras färd blev mycket prisad. Erling hade nu mycket större anseende än förut, både genom sin färd och genom sitt giftermål. Han var också en mycket klok man, rik, ättstor och vältalig; han slöt sig i sin vänskap mest till Inge av de båda bröderna.

  1. Jämför Olav den heliges historia kapitel 195 med anmärkning.
  2. Se Harald hårdrådes historia kapitel 46 och ovan kapitel 2 not 11.
  3. Jämför Magnussönernas historia kapitel 20.
  4. Kale var denne jarls ursprungliga namn. Han antog emellertid senare namnet Ragnvald (efter Ragnvald Brusesson), då han av Sigurd fick jarlsvärdigheten och styrelsen över en del av Orknöarna. Ragnvald Kale är bekant även som skald. Några årtionden efter sin död (1158) blev han förklarad för helgon.
  5. »Skakke» betyder: »den snede». Detta tillnamn fick Erling, därför att han i den här omtalade striden fick ett svårt sår i halsen, så att han sedan dess alltjämt bar huvudet snedt.
  6. »Dromund» (grek. dromon, mlat. dromo) var namnet på ett slags fartyg med säregen byggnad och tackling som användes i Medelhavsländerna.
  7. Om denne skald känner man intet annat än att han diktat om Erling »skakke», vilket också givit anledning till hans binamn. Av den ifrågavarande dråpan äro endast tre versar bevarade.
  8. Se ovan Harald hårdrådes historia kapitel 35 not 4.
  9. »Havets fåle»: skeppet.

Kapitel 18
Håkons födelse.

Konung Sigurd red omkring på gästning österut i Viken med sin hird och kom förbi en gård som ägdes av en mäktig man vid namn Simon. Då konungen red igenom gården, hörde han från ett hus en så fager sång, att det syntes honom helt underligt att höra. Han red bort till huset och såg in och blev då varse, att där stod en kvinna vid en kvarn och sjöng mäkta fagert, medan hon malde. Konungen steg av hästen, gick in till kvinnan och lade sig hos henne. Då konungen red därifrån, visste bonden Simon, vad ärende konungen hade haft där. Kvinnan hette Thora och var en tjänstekvinna hos bonden Simon. Sedan lät Simon taga vård om henne, och en tid därefter födde hon en son, som fick namnet Håkon och som sades vara konung Sigurds barn. Håkon föddes upp där hos Simon Thorbergsson och hans hustru Gunnhild. Där uppfostrades också Simons egna söner, Anund och Andreas; de och Håkon voro mycket fästa vid varandra, så att intet annat än döden kunde skilja dem.


Konung Sigurd lyssnar till kvinnosången.

 

Kapitel 19
Om Östen och Hisingsborna.

Konung Östen Haraldsson befann sig en gång österut i Viken nära landsgränsen. Han var oense med bönderna där, ränerna1 och Hisingsborna. De samlade en här emot honom, och han kämpade med dem och vann seger. Striden stod på ett ställe som heter Lekberg2. Han brände också vida omkring på Hisingen. Efter detta underkastade sig bönderna och betalte stora böter; men konungen tog gisslan av dem. Så säger Einar Skulesson:

Av tapper drott
en gruvlig lott fick
Vikbornas släkte,
som ofred väckte.
Skräckfyllt allt fanns,
förrn freden vanns;
med gisslan och böter
fursten man möter.

Han seger bär
med sin raska här
från Lekbergs slätt —
det prisas med rätt.
Ränerna snart
flydde bort med fart;
de allt betalde
vad kungen valde.

  1. Ränerna: innebyggarna i Ranrike, dvs. Bohuslän.
  2. Denna orts belägenhet är icke känd.

Kapitel 20
Konung Östen Haraldssons härfärd.

Någon tid därefter begav sig konung Östen på en färd bort ur landet västerut över havet och seglade till Katanes1. Han sporde, att jarlen Harald Maddadsson var i Thorså2, lade till där med tre småskutor och kom oväntat över honom. Jarlen hade ett skepp på trettio »rum» och åttio man ombord. Men emedan de voro oförberedda, lyckades konung Östen och hans män genast äntra skeppet. De togo jarlen tillfånga och förde honom med sig till sitt skepp. Han köpte sig fri med tre mark guld, och därmed skildes de. Så säger Einar Skulesson:

En skara av åttio kämpar
följde Maddads ättling;
den mäktige mättarn av örnen3
vann seger med ringa skara.
Den tappre sjökrigarn4 tog där
jarlen och tvenne långskepp.
Storsint skänkte han sedan
den raske fursten5 hans huvud.

Konung Östen seglade därifrån, söderut längs östkusten av Skottland och lade till i en köpstad i Skottland som heter Apardjon6. Han dräpte där mänga män och plundrade staden. Så säger Einar Skulesson:

Där föllo än
Apardjons män —
svärden bräcktes,
där striden väcktes.

En andra strid hade han söderut vid Hjartapoll7 med en ryttarehär och drev den på flykten. Han avröjde också några skepp där. Så säger Einar:

För kungssvärdets bett
rann blodet hett,
när vid Hjartapoll skaran
delade faran.
Korpen med lust
drack sårens must8;
rikt vargen föddes,
när skeppen öddes.

Sedan styrde han söderut till England och hade en tredje strid vid Hvitaby9; han vann seger och brände staden. Så säger Einar:

Svärdsången klang —
sköldringen sprang —
mot högan sky
vid Hvitaby.
Ulven drack blod.
Högt lågan stod 
till männens sorg
ur antänd borg.

Därefter härjade han vida omkring i England. Vid den tiden var Stevne konung i detta rike10. Nästa strid hade konung Östen med en ryttarehär vid Skarpaskär11. Så säger Einar:

Fursten med mod
i pilregnet stod,
dräp sköldkunnig12
här vid Skarpaskär.

Därnäst kämpade han i Pilavik11 och vann seger. Så säger Einar:

Hårdt svärden beto;
ulvarna sleto
borgmännens lik
i Pilavik.
Vid Västersalt13
Langatun allt
brändes på färden.
Högt klungo svärden.

De brände där en stor stad som hette Langatun11. Det säges, att denna stad sedan dess icke har kunnat resa sig ur sitt förfall. Därefter for konung Östen bort från England och kom tillbaka till Norge. Folk dömde mycket olika om denna färd.

Konung Inges och hans bröders historia - kapitel 21-30
Tillbaka till Konung Inges och hans bröders förstasida

  1. Katanes (eng. Caithness): nordöstra spetsen av Skottland.
  2. Thorså, en ort på nordkusten av Katanes.
  3. »Örnens mättare»: den tappre krigaren, dvs. Östen,
  4. »Den tappre sjökrigarn» är Östen.
  5. »Den raske fursten»: Harald Maddadsson.
  6. Apardjon: nuv. Aberdeen.
  7. Hjartapoll: nuv. (West o. East) Hartlepool i grevskapet Durham.
  8. »Sårens must»: blodet.
  9. Hvitaby: nuv. Whitby i Yorkshire.
  10. Stevne: Stefan av Blois, född 1097, konung i England 1135—1154.
  11. Okänd ort.
  12. »Sköldkunnig», dvs. stridskunnig, duglig i strid.
  13. Västersalt: Västerhavet (här Nordsjön).