Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla


  


















 

 

 








 


 
 

 






 


Örjan Martinsson

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101

Kapitel 41
Om jarlen Orm.

Orm hette en jarl som vid denna tid bodde på Upplanden. Hans moder var Ragnhild, en dotter till Håkon jarl den mäktige1. Orm var en mycket frejdad man. Åslak Erlingsson bodde österut på Sole på Jadar; han var gift med Sigrid, en dotter till jarlen Sven Håkonsson2. En annan dotter till Sven jarl, Gunnhild, var gift med den danske konungen Sven Ulvsson. Dessa jämte många andra framstående män voro Håkon Jarls då levande avkomlingar i Norge. Alla som tillhörde denna ätt voro mycket fagrare än andra människor; de flesta voro också mycket dugliga och alla framstående män.

  1. Jämför Olav Tryggvessons historia kapitel 19.
  2. Son till Håkon jarl den mäktige. — Jfr Olav den heliges historia kapitel 31, där det emellertid uppgives, att Åslak var gift med Svens dotter Gunnhild.

Kapitel 42
Om konung Harald.

Konung Harald var en härsklysten man, och hans maktlystnad växte mer och mer, allt efter som han fick fast fot i landet. Det gick slutligen så långt, att det för de flesta män föga dugde att säga emot honom eller komma fram med något annat än han ville. Så säger skalden Thjodolv:

Det präktiga krigarföljet,
sin herre troget i allo,
vill sitta och stå, som kungen,
den härlige kämpen, bjuder1.
För stridsfågelns mättare2 böjer
hela folket sitt huvud;
vad kungen befaller, ingen
bland männen djärves trotsa.

  1. »Att sitta och stå, såsom någon vill» är ett ofta förekommande uttryck som betecknar, att någon helt och hållet rättar sig efter en annans vilja.
  2. »Stridsfågeln» är en poetisk omskrivning för »korpen» eller »örnen»; dess mättare är krigaren.

Kapitel 43
Om Einar »tambarskälve».

Einar »tambarskälve» var den som mest styrde och ställde för bönderna i hela Tråndheim. Han svarade för dem på tingen, då konungens män lagsökte dem. Einar kände väl till lagen, och han saknade icke mod att föra sin sak fram på tingen, även om konungen själv var tillstädes; alla bönderna understödde honom. Konungen vredgades mycket häröver, och till sist gick det så långt, att det kom till en häftig träta emellan dem. Einar sade, att bönderna icke skulle tåla några olagligheter av kungen, om han toge sig för att bryta landets lag. Så gick det några gånger dem emellan. Sedan började Einar att hålla ett stort antal män omkring sig hemma och ännu flera, när han kom till staden och konungen var där.

Det hände sålunda en gång, att Einar for in till staden och hade mycket folk med sig, åtta eller nio långskepp och nära fem hundra män. När han kom till staden, gick han i land med denna skara. Konung Harald var i sin gård; han stod ute i loftsvalen och såg, att Einars män gingo upp från skeppen. Det säges, att Harald då kvad:

Här ser jag åter den raske
Einar tambarskälve,
som ofta plöjer havet,
gå upp med stora skaror.
Stolt i sin makt, han väntar
blott på en furstes säte;
ofta en jarl jag funnit
ha mindre talrik hirdflock.

Den stolte svärdsvingarn1 jagar
med skam oss ut ur landet,
om ej han snart får kyssa
yxans tunna läppar.

Einar stannade i staden några dagar.

  1. »Svärdsvingarn», poetisk omskrivning för »krigaren».

Kapitel 44
Einars och Eindrides fall.

En dag hölls det ting i staden, och konungen var själv närvarande på tinget. En tjuv hade blivit tagen i staden och förd till tinget. Mannen hade förut varit hos Einar, och denne hade tyckt bra om honom. Saken omtalades för Einar. Denne trodde sig då förstå, att konungen icke skulle låta mannen slippa undan lättare för det, att Einar gärna ville det. Han lät därför sina män väpna sig och gå till tinget. Där tog han mannen och förde honom med våld bort från tinget. Efter detta gingo bådas vänner emellan och sökte medla emellan dem; det kom också dithän, att ett möte avtalades, där de själva skulle träffas.

Det fanns en »samtalsstuga»1 i konungsgården nere vid älven. Konungen gick in i stugan med några få män; resten av hans folk stod ute på gården. Konungen lät lägga ett bräde över »ljuren»2, så att där endast var en liten öppning på den. Nu kom Einar in i gården med sitt folk. Han sade till sin son Endride: »Stanna du här ute hos männen! Då skall det icke vara någon fara för mig.» Eindride stod ute vid dörren till stugan. Då Einar kom in i stugan, sade han: »Det är mörkt i konungens samtalsstuga.» I samma ögonblick rusade männen emot honom; somliga stungo, andra höggo. När Eindride hörde detta, drog han sitt svärd och sprang in i stugan. Han blev genast dräpt tillsamman med sin fader. Konungens män sprungo nu fram till stugan och ställde sig framför dörren, men bönderna3 stodo handfallna, ty de hade nu ingen ledare. De eggade visserligen varandra och sade, att det var skam, om de icke skulle hämnas sin hövding; men likväl blev det ingenting av deras angrepp. Konungen gick ut till sina män, ställde upp dem i fylking och satte upp sitt fälttecken, men bönderna gingo icke till anfall. Då gick konungen ut på sitt skepp med allt sitt folk och rodde sedan sin väg ut efter älven och vidare ut på fjorden.

Einars hustru Bergljot fick bud om hans fall; hon befann sig då i det härbärge som hon och Einar förut hade haft ute i staden. Hon gick genast upp till konungsgården, där bönderna voro samlade. Hon eggade dem ivrigt till strid, men just då rodde konungen ut för älven. Då sade Bergljot: »Vi sakna nu Håkon Ivarsson, min frände4. Icke skulle Eindrides banemän ro ut för ån, om Håkon stode här på åbrinken.» Därefter lät Bergljot sköta om Einars och Eindrides lik. De blevo jordade i Olavskyrkan bredvid konung Magnus Olavssons gravställe.

Efter Einars fall blev konung Harald så hatad för denna gärning, att ländermännen och bönderna helt säkert skulle ha rest sig och gått till kamp mot honom, om det blott hade funnits någon ledare som kunnat höja fanan för bondehären.

  1. »Samtalsstugan» var ett särskilt rum (hus) för överläggningar o. d.
  2. »Ljure»: ljusöppning i taket av en ryggåsstuga.
  3. Dvs. Einars och Eindrides följe.
  4. Om Håkon Ivarsson se ovan kapitel 39.

Kapitel 45
Om konung Harald och Finn Arnesson.

Finn Arnesson bodde på Austrått på Yrjar; han var nu konung Haralds länderman. Finn var gift med Bergljot, en dotter till Halvdan, son till Sigurd »so»; Halvdan var broder till konung Olav den helige och konung Harald1. Konung Haralds hustru, Thora, var broderdotter till Finn Arnesson2. Finn och alla hans bröder voro kära vänner till konungen.Finn Arnesson hade några somrar varit på vikingafärder västerut; då hade Finn och Guthorm Gunnhildsson3 och Håkon Ivarsson alla varit tillsamman på härnadståg.

Konung Harald for ut längs Tråndheim och ut till Austrått; han blev där väl mottagen. Konungen och Finn talades vid och överlade sig emellan om de händelser som nyligen hade timat, dråpet på Einar och hans son och tröndernas knot och larm emot konungen. Finn svarade hastigt: »Du bär dig illa åt i allt! Först gör du allt möjligt ondt, men sedan är du så rädd, att du icke vet, var du skall göra av dig.» Konungen genmälte leende: »Frände, jag vill nu sända dig in till staden. Jag önskar, att du förliker mig med bönderna; men om detta icke lyckas, så vill jag, att du skall fara till Upplanden och övertala Håkon Ivarsson, att han icke ställer sig på mina fienders sida.» Finn svarade: »Vad ger du mig, om jag företager denna farliga färd? Ty både trönder och uppländingar äro så hätska fiender till dig, att ingen budbärare från dig kan komma dit, om han icke har sig själv att lita till.» Konungen sade: »Far du, f rände, denna sändefärd, ty jag vet, att om någon kan åvägabringa förlikning emellan oss, så är det du! Och välj nu själv, vad du vill ha av oss!» Finn svarade: »Håll då ditt ord! Jag skall nu säga vad jag vill välja. Jag väljer fred och landsvistelse4 för min broder Kalv, samt att han återfår alla sina egendomar och sina värdigheter och sin makt, sådant som han hade det, innan han for ur landet5.» Konungen samtyckte till allt detta som Finn begärde, och avtalet bekräftades med vittnen och handslag. Sedan sade Finn: »Vad skall jag bjuda Håkon, för att han skall ingå fred med dig? Det är han som nu har mest att säga bland sina släktingar.» Konungen svarade: »Du skall först höra, vad Håkon kräver i förlikning för sin del. Främja sedan min sak, så godt du kan, och vägra honom till sist intet annat än konungadömet!»

Därefter for konung Harald söderut till Möre; där drog han till sig folk och fick en manstark här.

  1. »Broder», dvs. helbroder till Harald och halvbroder till Olav den helige. Jämför Olav den heliges historia kapitel 33 och 76.
  2. Jämför ovan kapitel 33. — Finn tillhörde liksom brodern Thorberg de stormän som kämpade på Olav den heliges sida i slaget vid Stiklarstader. Jämför Olav den heliges historia kapitel 180, 231, 242, 247.
  3. Guthorm var son till Ketil kalv och Gunnhild Sigurdsdotter (jämför ovan kapitel 40 med anmärkning samt nedan kapitel 54), Moderns namn bär han på grund av dennas förnämare börd.
  4. Dvs. rätt att vistas i Norge.
  5. Om Kalvs flykt ur landet se Magnus den godes historia kapitel 14.

Kapitel 46
Finn Arnessons färd.

Finn Arnesson for in till staden och hade med sig sina huskarlar, nära åttio man. Då han kom in till staden, höll han ting med stadsborna. Finn talade på tinget länge och vältaligt; han bad stadsborna och bönderna fatta vilket annat beslut som helst utom det att leva i ofred med sin konung eller driva honom bort, påminde dem om hur många olyckor som hade övergått dem, sedan de hade handlat så emot den helige konung Olav, och sade slutligen, att konungen ville bota för dessa dråp så, som de bästa och klokaste männen dömde i saken. Finn vann genom sitt tal, att männen lovade att låta denna sak vila, till dess de budbärare komme tillbaka, som Bergljot hade sändt till Upplanden för att uppsöka Håkon Ivarsson. Därefter for Finn ut till Orkadalen med de män som hade följt honom till staden. Därifrån drog han upp till Dovre och österut över fjället. Finn for först till sin måg. Orm jarl1 — denne var gift med Finns dotter Sigrid — och omtalade för honom sitt ärende.

  1. Jämför ovan kapitel 41.

Kapitel 47
Om Finn och Håkon Ivarsson.

Sedan stämde de möte med Håkon Ivarsson. Då de träffades, framförde Finn till Håkon det ärende som konung Harald hade uppdragit åt honom. Det märktes genast på Håkons tal, att han tyckte sig ha stor skyldighet att hämnas sin frände Eindride1, och han omtalade, att han hade sport från Tråndheim, att han där skulle få tillräcklig styrka till att kunna resa sig emot konungen. Men Finn förehöll Håkon, huru stor skillnad det dock var — hur mycket bättre det vore för honom att av konungen mottaga så stora hedersbetygelser, som han blott själv ville begära, än att äventyra att börja strid mot den konung som han var förbunden att tjäna. Han framhöll också, att han kunde bli slagen i striden — »och då har du förverkat både egendom och fred. Men om du segrar över konungen, så kommer du att heta herresvikare.» Jarlen understödde Finn i detta tal.

Då Håkon hade tänkt över saken för sig själv, yppade han äntligen vad han hade i sinnet och sade: »Jag skall förlika mig med konung Harald, om han vill giva mig sin fränka Ragnhild, konung Magnus Olavssons dotter, till äkta med sådan hemgift som anstår henne och som hon är nöjd med.» Finn svarade, att han samtyckte därtill å konungens vägnar, och de avtalade nu denna sak sig emellan. Därefter for Finn tillbaka norrut till Tråndheim. Sålunda stillades då denna ofred och oro, så att konungen alltjämt behöll sin maktställning inom landet, ty nu var det förbund omintetgjort, med vars hjälp Eindrides fränder skulle ha rest sig mot konung Harald.

  1. Håkon var dottersons son till Håkon Jarl den mäktige, Eindride dotterson till samme hövding.


Håkon friar till Ragnhild.

'Kapitel 48
Håkon Ivarssons frieri.

När den överenskomna tiden nalkades, då Håkon skulle få sitt avtal uppfyllt, for han och sökte upp konung Harald. Då de började tala samman, förklarade konungen, att han för sin del ville hålla allt som var avtalat i förlikningen mellan honom och Finn. »Du skall nu, Håkon», sade han, »tala om denna sak med Ragnhild och höra, om hon samtycker till detta giftermål; men icke är det rådligt för dig eller någon annan att få Ragnhild utan hennes eget samtycke.» Därpå gick Håkon till Ragnhild och framförde sitt frieri. Hon svarade så: »Ofta får jag röna, att min fader konung Magnus är död och borta från mig, om jag nu skall giftas med en bonde — även om du är en fager man och väl hemma i färdigheter. Om konung Magnus hade levat, så skulle han icke ha givit mig åt en mindre man än en konung. Men icke är det att vänta, att jag vill gifta mig med en ringare man än en jarl.»

Därefter gick Håkon till konung Harald, berättade för honom om samtalet med Ragnhild och påminde om avtalet mellan honom och Finn. Finn var själv närvarande och likaså flera andra av de män som hade varit med vid samtalet mellan Håkon och Finn. Håkon åberopade dem alla som vittnen på att det hade blivit avtalat, att konungen skulle gifta bort Ragnhild med sådan hemföljd, att hon var nöjd därmed — »nu vill hon icke ha en man utan titel och värdighet, då kunnen I giva mig jarlsnamn; jag har sådan börd, att jag väl kan uppbära jarlstiteln, och även några andra egenskaper, efter vad folk säger.» Konungen svarade: »Då min broder, konung Olav, och hans son, konung Magnus, styrde riket, läto de blott en jarl åt gången finnas i landet. Så har jag också gjort, sedan jag blev konung. Jag vill icke taga ifrån Orm jarl den värdighet som jag en gång har givit honom.»

Håkon förstod nu, att hans sak icke skulle ha någon framgång. Detta harmade honom mycket. Finn var också mycket vred. De beskyllde konungen för att icke hålla sitt ord, och man skildes utan att någon uppgörelse kom till stånd. Håkon for genast bort från landet; han hade ett väl bemannat långskepp. Han seglade söderut till Danmark och for genast och uppsökte sin släkting, konung Sven1.

Konungen tog med glädje emot honom och gav honom stora intäkter där i landet. Håkon blev konung Svens landvärnsman emot vikingar, som vid denna tid härjade mycket i Danmark, vender och kurer2 och andra östersjöfolk. Han låg ute i härnad både vinter och sommar.

  1. Håkon räknade släktskap (svågerlag) med konung Sven, därför att denne senare var gift med en sondotter till Håkon jarl den mäktige (jämför ovan kapitel 41), till vilken Håkon själv var dottersons son.
  2. Kurer: innebyggare i Kurland.

Kapitel 49
Åsmund blir dräpt.

Åsmund hette en man, som säges ha varit systerson1 och fosterson till konung Sven. Åsmund var som ung en mycket lovande man, och konungen älskade honom mycket. Men när han blev vuxen, blev han snart en övermodig och våldsam man och en dråpsman. Konungen var mycket illa tillfreds därmed och lät honom fara bort ifrån sig; han gav honom ett godt län, på vilket han väl kunde underhålla sig och sitt följe. Så snart Åsmund hade tagit emot konungens egendom, samlade han mycket folk omkring sig, och då de inkomster som konungen hade givit honom icke räckte till för hans utgifter, tog han mycket annat gods som tillhörde konungen. När konungen fick veta detta, kallade han Åsmund till sig. Då de träffades, befallde konungen, att Åsmund skulle stanna hos honom i hirden och icke ha eget följe. Det skedde så, som konungen ville. Men när Åsmund hade varit en liten tid hos konungen, trivdes han icke där, utan rymde en natt därifrån och kom tillbaka till sin folk. Han gjorde nu ännu mera ondt än förut.

Då konungen en gång red igenom landet och kom i närheten av det ställe där Åsmund vistades, sände han ut några män för att gripa denne. Därefter lät konungen sätta honom i järn och höll honom fängslad en tid; han trodde, att han på det sättet skulle bliva spak. Men när Åsmund slapp lös från bojorna, rymde han genast igen och skaffade sig folk och krigsskepp. Han började nu att härja både utomlands och inom riket, for mycket våldsamt fram, dräpte många män och plundrade vida omkring. De som blevo utsatta för dessa våldsgärningar, kommo till konungen och klagade sin skada för honom. Konungen svarade: »Varför sägen I detta till mig? Varför faren I icke till Håkon Ivarsson? Han är min landvärnsman här och är satt till att skydda eder bönder och att hålla vikingarna borta. Det sades mig, att Håkon var en djärv och modig man, men nu ser det ut, som om han icke ville gripa in någonstädes, där det synes vara någon fara för handen.»

Dessa konungens ord framfördes till Håkon, och många andra lades därtill. Då for Håkon med sitt folk för att söka upp Åsmund. De möttes på sina skepp, och Håkon gick genast till strid. Det blev en hård och blodig kamp. Håkon äntrade Åsmunds skepp och avröjde det. Därvid kommo Håkon och Åsmund själva att skifta hugg med varandra. Där föll Åsmund; Håkon högg huvudet av honom. Därefter for Håkon skyndsamt till konung Sven och kom till honom, just då konungen satt till bords. Håkon gick fram till konungen, lade huvudet på bordet framför honom och frågade, om han kände igen det. Konungen svarade ingenting, men var röd som blod att se på. Därpå gick Håkon bort därifrån. En tid därefter sände konungen bud till Håkon och befallde honom att fara bort ur hans tjänst; »jag vill icke göra honom något ondt», sade han, »men icke kan jag svara för alla våra fränder.»

  1. Rättare: brorson. Åsmund var son till Svens broder Björn Ulvsson.

Kapitel 50
Håkon Ivarssons giftermål.

Därefter for Håkon bort från Danmark och norrut till sina egendomar i Norge. Då var hans frände Orm jarl död. Håkons fränder och vänner blevo mycket glada Över hans återkomst, och många framstående män började arbeta på försoning emellan honom och konung Harald. Det kom slutligen därhän, att de förliktes på det villkor, att Håkon fick konungadottern Ragnhild till äkta och konung Harald gav Håkon jarlsnamn och samma makt som Orm jarl hade haft. Håkon svor konung Harald trohetsed för den tjänst som han var honom skyldig.

Harald hårdrådes historia - kapitel 51-60
Tillbaka till Harald hårdrådes förstasida