Startsidan Svensk historia Historisk atlas Historiska källor Karoliner Gästbok
Romerska källor Beowulf Isländska sagor Heimskringla

  HEIMSKRINGLA
 

  Prologus
  Ynglingaätten
  Halvdan svarte

  Harald hårfagre
  Håkon den gode
  Harald gråfäll
  Olav Tryggvesson
  Olav den helige
  Magnus den gode
  Harald hårdråde
  Olav kyrre
  Magnus barfot
  Magnussönerna

  Harald gille
  Haraldssönerna
  Håkon härdabred
  Magnus Erlingsson

  Snorre Sturlasson
 
Isländska skalder
 

 
  ANDRA SAGOR
 

  Gisle Sursson

  Gunnlög ormtunga

  Hervararsagan
 
Historia Norwegie
 
Jomsvikingasagan

  Ramnkel Frösgode

  Styrbjörns saga

 
 
  TACITUS
 
  Agricola
  Germania
  Dialogus de oratoribus
 
Annales

  BELLO GALLICO

 
LIVIUS
  BEOWULF
  WIDSITH
 


Örjan Martinsson

Olav den heliges historia

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 171
Om konung Knut.

Konung Knut hade nu lagt under sig allt land i Norge. Då höll han ett ting, som var talrikt besökt både av hans eget folk och av landets män. Där kungjorde han, att han ville giva sin frände1 Håkon jarl styrelsen över allt det land som han hade vunnit på denna färd. På samma gång ledde han sin son Harde-Knut till högsätet hos sig2 och gav honom konungs namn och därmed Danavälde. Konung Knut tog gisslan av alla ländermän och storbönder; han utsåg därtill deras söner eller bröder eller andra nära fränder eller också de män som voro dem kärast och som syntes honom lämpligast. På det sätt som nu är sagt band konungen männens trohet vid sig.

Så snart Håkon jarl hade tagit emot makten i Norge, förband sig hans släkting Einar »tambarskälve»3 med honom. Denne uppbar nu åter alla de intäkter som han hade haft förut, då jarlarna4 styrde landet. Konung Knut gav Einar stora skänker och knöt honom till sig i stor vänskap. Han lovade, att Einar skulle vara den störste och ypperste av alla icke konungsborna män i Norge, så länge hans makt över landet varade. Han tillade, att Einar tycktes honom på grund av sin börd bäst skickad till att bära jarlsnamn i Norge, om icke jarlen5 eller Einars son Eindride vore6. På dessa löften satte Einar mycket värde och lovade i gengäld sin trohet. Nu upprättades ånyo Einars hövdingedöme.

  1. Håkons fader Erik hade varit gift med Knuts syster Gyda; se Olav Tryggvessons historia kapitel 90.
  2. Denna ceremoni symboliserade insättandet i makten.
  3. Einars hustru Bergljot var faster till Håkon; jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 19 och ovan kapitel 21.
  4. »Jarlarna», dvs. Erik jarl och. Sven jarl, som efter Olav Tryggvessons fall innehade styrelsen i Norge, till dess Olav den helige kom till landet.
  5. Dvs. Håkon jarl.
  6. Eindride, som på sin moders, Bergljots, sida härstammade från Hladejarlaätten (jfr not 3 och där anf. ställen), var närmare berättigad till jarltiteln än hans fader Einar.

Kapitel 172
Om Thoraren »lovtunga».

Thoraren »lovtunga» hette en man1; han var av isländsk släkt, var en god skald och hade varit länge hos konungar och andra hövdingar. Han var hos konung Knut den mäktige och hade diktat en »flock»2 om honom. Men då konungen fick veta, att Thoraren bara hade diktat en »flock» om honom, blev han vred och befallde honom att dagen därefter framsäga en dråpa3 för honom, då han satt till bords. Om Thoraren icke gjorde detta, sade konungen, så skulle han låta hänga honom för hans fräckhet att ha diktat en »visstump» om honom. Thoraren diktade då omkväde, som insattes i sången, och tillfogade några versar. Detta är omkvädet:

Knut värjer jorden som Greklands
herre3 himmelriket.

Konung Knut belönade kvädet med femtio mark silver4; dråpan kallas »Huvudlösen»5. Thoraren diktade också om konung Knut en annan dråpa, som kallas »Togdråpa». I denna berättas om konung Knuts färder, då han for från Danmark norrut till Norge; detta är en »stävbalk»6:

Knut under solens7.
Med väldig här
min höviske vän8
for hit till landet.

Den raske fursten
förde från Limfjord
ut en mäktig
flotta på havet.

Agders män,
ett stridbart släkte,
räddes likväl
krigarens9 färd.
Furstens drake
glänste av guld:
mer än sägen
synen mig gäller10.

Fram över havet
ilade snabbt
utanför Lister
kolsvarta skeppen.
Eikundasund
från norr till söder
fylldes av svarta
bränningssvinen11.

Trofasta fredsmän12
ilsnabbt gledo
förbi den gamla
Hjornagles hög13.
Ståtlig var krigarns
färd att skåda,
där fram om Stad14
kölarna skredo.

Vindstarka, smäckra,
skeppen sköto
fram förbi Stim15
med långa sidor.
Böljans hästar
förde från söder
den raske krigarn
norrut till Nid16.

Då gav den kloke
jutarnas herre17
där åt sin frände18
hela Norge.

Då gav den milde
delarn av guldet19
— märk vad jag säger —
åt sonen20 Danmark.

Här omtalas, att den som kvad detta, hade syn för sägen om konung Knuts färd; ty Thoraren berömmer sig av att han var i följe med konung Knut, då denne kom till Norge.

  1. Se biografin om Thoraren »lovtunga».
  2. Om skillnaden mellan en »flock» och en dråpa se ovan kapitel 44 not 3.
  3. »Greklands herre» är en omskrivning för Kristus.
  4. Jfr ovan kapitel 139 not 4.
  5. Se biografin om Thoraren »lovtunga».
  6. Med »stävbalk» menas en avdelning av kvädet med tillhörande omkväde (»stäv»). Av här ifrågavarande »balk» saknas emellertid åtminstone den vers, vari den ena raden av omkvädet har statt; jfr not 7.
  7. Denna versrad utgör en del av omkvädet. Dettas senare hälft är förlorad. Man kan emellertid gissa, att omkvädet i sin helhet har lydt ungefär så: »Knut är den ypperste furste under solens säte (dvs. himmeln)».
  8. Skaldens »höviske vän» är Knut den store.
  9. »Krigarens», dvs. Knut den mäktiges.
  10. Med dessa ord uttalar skalden, att hans utsaga är så mycket pålitligare, som han själv var åsyna vittne till vad han omtalar.
  11. »Bränningssvin», poetisk beteckning för skepp.
  12. »Trofasta fredsmän» är en rosande beteckning för Knut och hans män, som enligt skaldens mening kommo för att skapa fred och ro i Norge. Med sina danska vänner betraktar Thoraren Knut som detta lands rättmätige herre.
  13. »Hjornagles hög»; nuv. Tjærnaglen i sydligaste delen av Søndhordland.
  14. Se ovan kapitel 114 not 5.
  15. Stim: nu Stemshesten, en bergudde på gränsen mellan det gamla Raumsdal och Nordmöre.
  16. Nid: Nidälven, vid vars utlopp Nidaros låg.
  17. »Jutarnas herre»: danskarnas konung, Knut den mäktige.
  18. Dvs. Håkon Jarl; jfr ovan början av kapitel 171.
  19. »Delarn av guldet» : den frikostige fursten.
  20. Dvs. åt Harde-Knut; jfr början av kapitel 171.

Kapitel 173
Om konung Olavs utskickade.

De män, som konung Olav hade sändt österut till Götaland efter sina skepp, togo med sig de fartyg som syntes dem bäst och brände de andra; de förde med sig skeppsutrustningen och andra ägodelar som tillhörde konungen och hans män. De seglade österifrån, när de sporde, att konung Knut hade farit norrut till Norge, De foro västerut1 genom Öresund och vidare norrut till konung Olav i Viken och lämnade honom hans skepp; han befann sig då i Tunsberg. Då konung Olav fick höra, att konung Knut med sin här for norrut längs kusten, styrde han in i Oslofjorden och upp i ett vatten som heter Drovn2, och där uppehöll han sig, till dess konung Knuts flotta åter hade farit förbi söderut.

På den färd som konung Knut gjorde söderut längs kusten höll han ting i varje fylke, och på alla tingen blev landet honom tillsvuret och gisslan given. Han for österut över Folden till Borg och höll även där ting; landet blev honom tillsvuret där som annorstädes. Därefter seglade konung Knut söderut till Danmark. Han hade vunnit Norge utan strid; han regerade nu över tre riken. Så sade Hallvard »Håreksblese»3, då han diktade om konung Knut:

Den kampdjärve brynjeödarn4,
fursten, råder ensam
för England och Danmark båda;
tryggare så görs freden.
Nu vapenlarmets herre5
har tvungit under sig Norge —
den raske krigarn stillar
hungern för stridsmöns fåglar6.

  1. Västerut; rättare: norrut.
  2. Drovn: den inre delen av Drammensfjorden.
  3. Hallvard »Håreksblese», isländsk skald. Om dennes härkomst och levnad är intet annat bekant, än att han under någon tid efter Knut den mäktiges erövring av Norge uppehållit sig hos denne. Om Knut har han också diktat en dråpa, av vilken några versar äro bevarade. En av dessa anföres här. Av hans övriga skaldskap är intet känt.
  4. »Brynjeödarn», poetisk omskrivning för den tappre krigaren; här om konung Knut.
  5. »Vapenlarmets herre»: den som leder striden, härföraren, den tappre krigaren.
  6. »Stridsmöns (valkyrians) fåglar» äro korparna, som samlas till slagfältet.

Kapitel 174
Om konung Olav.

Konung Olav styrde med sina skepp ut till Tunsberg, så snart han hörde, att konung Knut hade farit söderut till Danmark. Därefter rustade han sig till färd med de män som ville följa honom; han hade tretton skepp. Han styrde ut längs Viken. Han fick föga både av gods och män; endast de som bodde på öarna eller utnäsen följde med honom. Konungen gick icke i land, utan tog det gods och de män som funnos på hans väg. Han förstod, att landet nu genom förräderi var bragt ur hans händer. Han seglade då, allt efter som vinden var. De fingo sent vind; de lågo länge vid Selöarna1 och fingo av köpmän tidender från, landet längre norrut. Det blev sagt konungen, att Erling Skjalgsson hade en stor här samlad på Jadar. Hans långskepp låg fullt utrustat vid land jämte en mängd andra fartyg, som tillhörde bönderna; det var skutor2 och fiskefartyg och stora roddbåtar. Konungen styrde med sin här västerut och låg en tid i Eikundasund. Där hade man på ömse sidor underrättelser om varandra. Erling samlade så mycket folk han kunde.

  1. Selöarna: strax väster om Lindesnes.
  2. Jfr ovan kapitel 41 not 2.

Kapitel 175
Om konung Olav seglats.

Tomasmässodagen före jul1 tidigt i dagningen styrde konungen ut ur hamnen. Det var mycket god, men tämligen hård vind; han seglade norrut längs Jadar. Det var regnigt med drivande dimmor. Det gick genast bud med kunskapare landvägen över Jadar, när konungen seglade utanför.

Då Erling fick veta, att konungen kom seglande österifrån, lät han blåsa signal för hela sin här att gå ombord. Allt folket samlades då på skeppen och rustade sig till strid. Konungens skepp fördes emellertid raskt norrut förbi Jadar. Därefter styrde han inomskärs och ämnade fara in i fjordarna2 och där skaffa sig män och gods. Erling seglade efter honom och hade en stor här och många skepp. Deras skepp skredo raskt fram, eftersom de icke hade något annat ombord än män och vapen. Erlings långskepp gick mycket snabbare än de andra skeppen; han lät därför reva seglet och väntade på sin här. Konung Olav såg, att Erling och hans män vunno på honom, ty konungens skepp voro mycket tunga och uppsvällda, emedan de hade legat ute i sjön hela sommaren och hösten och vintern dessutom. Han såg också, att de själva skulle vara mycket underlägsna i antal, om de mötte hela Erlings flotta på en gång. Han lät därför ropa från skepp till skepp, att de skulle fira ned seglen mycket långsamt och reva stycke för stycke3; så gjorde de. Erling och hans män märkte detta. Då ropade Erling till sina män och uppmanade dem att segla raskare. »I sen», sade han, »att deras segel minskas, och att de segla undan oss.» Han lät då taga bort reven ur seglet på sitt fartyg, och det skred nu raskt framåt.

  1. »Tomasmässodagen före jul» firades den 21 december (till minne av aposteln Tomas). En annan Tomasmässa (till minne av ärkebiskopen Thomas å Becket av Canterbury, † 1170) firades den 29 i samma månad.
  2. »Fjordarna», dvs. Stavangerfjorden och dess förgreningar.
  3. Syftet med denna manöver var att låta seglen synas allt lägre och lägre och därigenom komma Erling att tro, att konungens skepp avlägsnade sig mer och mer. Denna list lyckades också, såsom framgår av det omedelbart följande.

Kapitel 176
Erling Skjalgssons fall.

Konung Olav styrde in innanför Bokn, och han och Erling kunde då icke längre se varandra. Konungen befallde nu, att de skulle taga ned seglen och ro fram i ett trångt sund, som var där. Där lade de samman sina, skepp; ett klippnäs sköt fram utanför dem. Alla männen voro nu härklädda. Erling och hans män seglade fram emot sundet, och de märkte icke, att en här låg där framför dem, förrän de sågo, att konungens män rodde med alla skeppen på en gång emot dem. De läto då seglet falla och grepo till vapen; men konungens här omringade skeppet på alla sidor. Striden började nu, och den blev mycket skarp; manfallet blev snart störst i Erlings skara. Erling stod i lyftingen på sitt skepp; han hade hjälm på huvudet, sköld framför sig och svärd i handen.

Skalden Sigvat hade stannat kvar i Viken och fick där höra dessa tidender. Sigvat var en mycket god vän till Erling, hade mottagit gåvor av honom och varit hos honom. Han diktade en »flock» om Erlings fall, vari denna vers förekommer:

Erling — ofta han blodat
örnens gula fötter1
förde sitt skepp emot Olav
till strid — jag sanning säger.
Bord om bord med kungens
hans långa skeid sågs ligga
midt i hären. Männen
kämpade sedan med svärden.

Nu började Erlings män att falla, och då striden tilltog och skeppet äntrades, föll var och en i sitt rum2. Konungen själv gick hårdt fram. Så säger Sigvat:

Mång man av kungen fälldes,
där vred han gick fram över skeppen;
liken höljde däcken:
tung var striden vid Tungur3.
Röda han färgade skeppens
tiljor där norr om Jadar;
blod rann vida i havet.
Där kämpade fräjdad furste.

Så föll Erlings folk till sista man, att ingen stod upprätt på skeppet utom han själv. Få bådo om nåd, och ingen fick den, även om han bad därom; de kunde icke heller vända sig till flykt, ty konungens skepp lågo rundtomkring deras. Det berättas också med sanning, att ingen försökte att fly. Än vidare säger Sigvat:

Fallet var allt Erlings
manskap vid Boknstranden —
en unge sköldungen4 röjde
skeiden nordanför Tungur.
Länge stod där ensam,
fjärran från trofasta vänner,
Skjalgs son, den sveklöse, raske,
i ödda skeppets bakstam.

Nu blev Erling anfallen både från »förrummet»5 och från de andra skeppen. Det var stort utrymme i lyftingen, och denna reste sig högt över de andra skeppen, så att ingen kunde komma åt honom utom med skott och i någon mån med spjutsting, och mot bådadera värjde han sig med sitt svärd. Erling försvarade sig så tappert, att ingen har kunnat nämna någon, som så länge ensam har stått emot så många, och aldrig sökte han att undkomma eller bad om nåd. Så säger Sigvat:

Om fred ett ord ej nämnde
den orädde hämnarn av Skjalg6 dock,
fast konungsmännens yxor
ej hörde upp att vina.
Aldrig ännu har funnits
och aldrig skall åter komma
en tapprare man än Erling
på havombrusade jorden.

Konung Olav sökte sig nu akterut till »förrummet» och såg, huru Erling betedde sig. Konungen talade då till honom och sade: »Du vänder ansiktet till i dag, Erling!» Han svarade: »Bröst mot bröst skola örnarna kämpa7.» Dessa ord omtalar Sigvat:

»Bröst mot bröst skola örnar
kämpa», Erling sade —
han som länge värjde
väl och med glädje landet.
Sannsporda ord han talte
så till Olav i kampen
där borta nordanför Utstein8
till strid var han alltid redo.

Då sade konungen: »Vill du giva dig, Erling?» »Det vill jag», sade han. Därpå tog han hjälmen av huvudet, lade ned svärdet och skölden och steg ned i »förrummet». Konungen stack spetsen av sin yxa i hans kind och sade: »Märkas skall herresvikaren.» Då sprang Åslak »Fitjaskalle»9 fram och högg Erling i huvudet, så att yxan trängde in i hjärnan. Det blev genast banesår, och Erling miste där sitt liv. Då sade konung Olav: »Måtte allt ondt drabba dig för ditt hugg! Nu högg du Norge ur min hand.» Åslak sade: »Det är illa., konung, om du får men av hugget. Jag trodde nu, att jag högg Norge i dina händer. Men om jag har vållat dig skada och om du vredgas på mig för denna gärning, då har jag ingen glädje därav; ty jag kommer att röna otack och fiendskap för detta dåd av så många, att jag snarare skulle behöva att ha Eder hjälp och vänskap.» Konungen svarade, att det skulle bliva så.

Därefter bad konungen var och en gå till sitt skepp och göra sig redo till avfärd så raskt som möjligt. »Vi skola icke plundra dessa fallna», sade han; »vi få nu på båda sidor ha det, såsom vi ha fått det.» Männen gingo då tillbaka till skeppen och gjorde sig redo så skyndsamt de kunde. Just som de voro färdiga, seglade skeppen med bondehären söderifrån in i sundet. Men det gick då så, som ofta händer, då en stor här kommer samman och den lider stora förluster och mister sin hövding, att männen blevo rådlösa och utan ledning. Ingen av Erlings söner var där, och det blev därför icke något av med böndernas anfall. Konungen seglade sin väg norrut, men bönderna togo Erlings lik, skötte om det och förde det hem till Sole; på samma sätt gjorde de med alla dem som hade fallit där.


Erling Skjalgssons lik föres hem till Sole.

Erling Skjalgsson blev djupt sörjd., och det har sagts, att han har varit den ypperste och mäktigaste mannen i Norge av alla som icke ha burit jarls eller konungs namn. Skalden Sigvat diktade än vidare detta:

Erling har fallit — det ödet
vållades honom av kungens,
den alltför mäktiges, rådslag.
En bättre lider ej döden.
Ej annan man jag känner,
om än han länge lever,
som så förstår att värna
sin makt till livets ände.

Han säger också, att Åslak hade börjat frändedråp10 och det i en mycket olycklig stund:

Mot fränder Åslak brutit;
beskyddarn av hordarnas rike11
är dräpt — det vore bättre,
att sådan fejd ej väcktes.
Släktdråpet kan ej nekas —
frände mot frände dock borde
kuva sin vrede och minnas
det gamla ordets maning12.

  1. »Bloda örnens fötter», eg.: fälla många män i striden, så att örnen får vada i blod; poetisk omskrivning för deltagande i strid.
  2. Dvs. i det rum av skeppet där han haft sin plats i striden. Om betydelsen av ordet »rum» se Olav Tryggvessons historia kapitel 72 not 2.
  3. Tungur: öarna norr om nuv. Tungenes, söderut från ön Bokn, där striden med Erling stod.
  4. Se kapitel 71 not 5.
  5. »Förrummet» kallas här rummet närmast framför lyftingen; jämför för övrigt Olav Tryggvessons historia kapitel 94 not 9.
  6. »Skjalgs hämnare», dvs. den som är närmast skyldig att utkräva hämnd på hans baneman, är hans son Erling.
  7. Fornisländskt ordstäv.
  8. Utstein är en av öarna utanför Tungenes; jfr not 3.
  9. Åslak var en frände till Erling; Åslaks fader Åskel och Erlings fader Skjalg voro kusiner. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 54.
  10. Jämför not 9.
  11. »Beskyddarn av hordarnas rike» är Erling. Till det område som denne fått att styra av Knut (jfr kapitel 170 ovan) hörde bl. a. Hordaland.
  12. Syftar på något ordspråk av det innehåll, som omedelbart förut nämnts, nämligen att i tvist mellan fränder dessa borde lägga band på sin vrede.

Kapitel 177
Om konung Olavs färd.

Av Erlings söner voro några norrut i Tråndheim, några i norra Hordaland och några inne i fjordarna för att samla folk. Då budskapet om Erlings fall spreds, följde med denna underrättelse häruppbåd österifrån över Agder, Rogaland och Hordaland. En här blev uppbådad, och mycket folk samlades. Denna här for med. Erlings söner norrut efter konung Olav. Då konung Olav for ifrån striden med Erling, seglade han norrut genom sunden. Det var långt lidet på dagen. Man säger, att han då diktade denna vers:

Föga den ljuse mannen
glädes i natt på Jadar1 :
korpen frossar på liket
valkyrians storm2 vi frestat.
Röva han ville mig landet,
men hämnden hårdt honom drabbat.
Så fäller landstvist mången3.
Vred gick jag fram över skeppen.

Konungen for sedan norrut längs kusten med sin här. Han fick noggranna underrättelser om böndernas samling. Många ländermän voro då hos konung Olav; alla Arnessönerna voro där. Detta omtalar Bjarne »Gullbråskald»4 i det kväde som han diktade om Kalv Arnesson:

Kalv, du var med i flocken
vid Bokn, där Haralds arving5
kampdjärv bjöd männen att strida —
din kraft blir fräjdad bland folket.
Åt häxans häst6 I beredden
härlig kost till julen7;
själv blev du sedd som den främste,
där spjut och stenar8 möttes.

Man delade här till ondo9:
Erling själv blev fången;
de svarta skeppen summo
i blod där nordanför Utstein10.
Nu11 tydligt det ses, att kungen
med svek blev rövad sitt rike.
Egderna vunno landet12;
stor var mot hans deras härsmakt.

Konung Olav seglade nu, till dess han kom norrut förbi Stad; han lade till vid Heröarna13. Där fick han den underrättelsen, att Håkon jarl hade en stor här samlad i Tråndheim. Konungen sökte då råd hos sina män. Kalv Arnesson rådde ivrigt till att draga till Tråndheim och kämpa emot Håkon jarl, ehuru övermakten var stor. Detta råd understödde många andra, men några avrådde. Saken hänsköts då till konungens avgörande.

  1. »På Jadar», dvs. i Erling Skjalgssons gård Sole på Jadar (nuv. Jæderen).
  2. »Valkyrians storm»: poetisk beteckning för striden.
  3. Dvs.: mången faller i striden om land och riken.
  4. Bjarne Hallbjörnsson, isländsk skald, död vid ung ålder c. 1050. Bjarne kom år 1050 till Norge och slöt sig där till den mäktige Kalv Arnesson, men blev kort därefter dräpt av en fiende. Av Bjarnes skaldskap äro bevarade endast några fragment av ett lovkväde till Kalv Arnesson, den s. k. »Kalvsflocken», varur de här anförda versarna äro hämtade. Sitt tillnamn »Gullbråskald» har Bjarne gemensamt med Gissur svarte och sannolikt av liknande anledning (jfr kapitel 70 not 1).
  5. »Haralds arving» är Harald grenskes son, Olav den helige.
  6. »Häxans häst» kallas vargen, emedan enligt folktron häxorna brukade rida på vargar vid sina nattliga färder.
  7. Striden vid Bokn stod den 21 december (jfr ovan kapitel 175 not l).
  8. Vid strider till sjös brukade även stenar användas såsom kastvapen.
  9. Ordstäv som betecknar, att ett företag får ett dåligt resultat.
  10. Jämför kapitel 176 not 8.
  11. Dikten är författad långt efter Olav den heliges fall (jfr not 4).
  12. Egderna stå här som representanter för de norska stammar i allmänhet som deltogo i kampen mot Olav.
  13. Utanför Sunnmöre.

Kapitel 178
Åslak »Fitjaskalle» dräpes.

Därefter styrde konung Olov in till Steinavåg1 och låg där om natten. Åslak »Fitjaskalle» styrde med sitt skepp in till Borgund och stannade där över natten. Där befann sig förut Vigleik Arnesson. Om morgonen, då Åslak skulle gå till sitt skepp, överföll Vigleik honom och ville hämnas Erling; där föll Åslak.

Nu kommo några av konungens hirdmän, som hade suttit hemma under sommaren, från Frekösund längre norrut2 och meddelade honom, att Håkon jarl och ett stort antal ländermän kvällen förut hade kommit till Frekösund med en stor här. »De vilja taga dig, konung, och dina män av daga», sade de, »om de få makt därtill.» Konungen skickade några av sina män upp på ett fjäll, som finnes där. När de kommo upp på fjället, kunde de se norrut till Björnö och blevo då varse, att en stor här med många skepp kom seglande norrifrån. De gingo ned igen och underrättade konungen, att hären kom seglande norrifrån. Konungen lag där med tolv skepp. Han lät nu blåsa till avfärd, tälten togos ned på hans skepp, och man grep till årorna. Då de voro färdiga och lade ut ur hamnen, kom bondehären seglande norrifrån förbi Thjotande3 med tjugofem skepp. Konungen styrde då innanför Nyrve4 och in förbi Hundsver5.

Då konung Olav kom midt för Borgund, kom också det skepp, som Åslak hade haft, honom till mötes. Då männen träffade konung Olav, omtalade de, att Vigleik Arnesson hade tagit Åslak »Fitjaskalle» av daga, därför att denne hade dräpt Erling Skjalgsson. Konungen blev illa till mods vid denna underrättelse, men kunde likväl för ofredens skull icke fördröja sin färd; han seglade in genom Vegsund och förbi Skot. Där skilde sig en del av hans män från honom. Kalv Arnesson och många andra ländermän och skeppshövdingar foro ifrån honom och styrde för att möta jarlen. Konung Olav fortsatte sin färd och stannade icke, förrän han kom in i Todarfjord6 och lade till i Valldalen. Där lämnade han sina fartyg. Han hade fem skepp; dem lät han draga upp på land och lät lägga segel och redskap i förvar där. Därefter slog han upp sitt landtält där på älvstranden på ett ställe som heter Sult7 — där är en vacker slätt — och reste ett kors där bredvid på grusbanken.

En bonde vid namn Bruse bodde på Mören8; han var hövding över dalen,. Bruse och många andra bönder kommo ned till konung Olav och hälsade honom vänligt, såsom det anstod, och han upptog med blidhet deras hälsning. Konungen frågade, om man kunde fara landvägen från dalen upp till Lesjar9. Bruse svarade honom, att en »ur»10 fanns i dalen, som hette Sevsur11 — »där kan man icke komma fram varken med män eller hästar.» Konung Olav svarade: »Vi måste våga försöket, bonde; det går som Gud vill. Kommen nu här i morgon med edra dragare och eder själva, och låtom oss sedan se, huru det går, när vi komma till uren, om vi kunna finna på någon utväg att komma över den med hästar eller män!»

  1. Steinavåg (nu Steinvaag): bukten mellan Hessen och Aspøen utanför Aalesund.
  2. Frekösund: sundet mellan Frekö (nu Draagen) och fastlandet i nordliga delen av Raumsdalsfylke.
  3. Thjotande: obekant ställe; möjligen fel för Trjotshverve, nu Kverven, ett näs på västsidan av Ellingsøen.
  4. Nyrve: en gård vid nuv. Nørvesundet.
  5. Hundsver var namnet på några öar utanför Borgund (på Oxenø).
  6. Todarfjord: nu Tafjorden, namn på den innersta delen av Storfjorden.
  7. Sult: nu Sylte på östra sidan om älven i Valldalen.
  8. Mören: nu Muri på västsidan av älven.
  9. Lesjar: en bygd i övre Gudbrandsdalen; jfr kapitel 111 not 1.
  10. »Ur»: av klippstycken och stenar fylld terräng.
  11. Sevsur; rättare: Skervsur (nu: Skjærsuren).

Kapitel 179
Det röjes väg över »uren».

Då dagen kom, foro bönderna ned med sina dragare, såsom konungen hade tillsagt dem. De förde nu på hästarna sina förråd och kläder, men konungen och alla hans män gingo själva till fots. Konungen gick, till dess han kom till ett ställe som heter Mossbrekka1. Då han kom upp på brinken där, vilade han sig och satt där en stund och såg ned på fjorden. Han sade: »En mödosam färd ha de vållat mig, mina ländermän, som nyligen voro mina vänner och tromän, men nu ha svikit sin tro.» Där stå nu som minnesmärken två kors på brinken på det ställe där konungen satt.

Konungen steg därefter till häst och red upp längs dalen; han stannade icke, förrän de kommo fram till »uren». Då frågade konungen Bruse, om där funnos några säterstugor, som de kunde bo i. Han svarade, att det var där. Konungen slog upp sitt tält och låg där om natten.

Om morgonen befallde konungen, att man skulle gå till »uren» och försöka, om man kunde komma över den med vagnar. Männen gingo dit, men konungen satt hemma i tältet. Om kvällen kommo hirdmännen och bönderna hem igen och sade sig ha haft mycken möda, men icke kommit någon väg; aldrig, sade de, kunde det banas eller läggas väg däröver. De stannade där natten därpå, och konungen bad hela natten.

Så snart konungen märkte, att det dagades, befallde han sina män att gå till »uren» och ännu en gång försöka, om de kunde komma över med vagnar. De gingo motvilligt och sade, att de säkert icke skulle kunna uträtta någonting. Då de hade begivit sig av, kom den som förestod kosthållet till konungen och sade, att de icke hade mera förråd än två kreaturskroppar — »och du har fyra hundra män av ditt eget folk och hundra bönder.» Då sade konungen, att han skulle taga locket av alla kittlarna och lägga ned ett stycke av köttet i var, och så gjorde han. Konungen gick fram och gjorde korstecknet över kittlarna, och därefter gick han bort till Sevsuren, där de skulle rödja väg. Då konungen kom dit, sutto de alla och voro trötta av arbetet. Bruse sade: »Jag sade ju Eder, konung, fastän I icke villen tro det, att man icke kunde göra något vid denna ur.» Då lade konungen av sin kappa och sade, att de alla skulle gå dit och försöka ännu en gång. Så gjorde de, och nu kunde tjugo män vart de ville föra de stenar som hundra män förut icke hade kunnat röra ur stället. Vid middag var vägen röjd, så att där var farbart både för män och klövjehästar lika bra som på slät mark.

Därefter for konungen tillbaka dit där maten var; stället kallas nu Olavsheller2. Där finnes också en källa i närheten av denna klipphåla; i den tvättade konungen sig. Om böndernas kreatur där i dalen bliva sjuka och dricka av det vattnet, bliva de botade från sjukdomen. Sedan gingo konungen och alla männen till måltids, och när konungen var mätt, frågade han, om det fanns någon säterstuga i dalen ovanför »uren» och nära fjället, där de kunde ligga om natten. Bruse svarade: »Det finns en säter som heter Gröningarna, men där kan ingen människa vara om natten för trolltyg och onda vättar, som husera där vid sätern.» Konungen befallde, att de skulle göra sig redo att fara; han sade, att han ville ligga om natten där på sätern. Då kom den man som förestod mathållningen åter till honom och sade, att det nu fanns en mängd livsmedel — »jag vet icke, varifrån de ha kommit.» Konungen tackade Gud för hans gåva och sände bördor av mat med de bönder som foro tillbaka ned efter dalen. Han låg på sätern om natten.

Vid midnatt, då männen sovo, hördes ett fasansfullt skrik ute på sätern, och det ropade: »Konung Olavs böner bränna mig nu så, att jag icke längre kan stanna i mitt hem; jag måste nu fly och aldrig mera komma tillbaka till denna säter.» Om morgonen, när männen vaknade, gick konungen fram till fjället och sade till Bruse: »Här skolen I nu bygga en gård; den bonde som bor här skall alltid ha lyckan med sig, och här skall säden aldrig frysa, även om det fryser både ovanför och nedanför.» Därefter gick konung Olav över fjället och kom fram till Einbue3 och var där om natten.

Konung Olav hade; vid denna tid varit konung i Norge i femton år, inberäknat det år, då han och Sven jarl båda voro i landet4, och det om vilket vi nu en stund ha talat. Det hade lidit ett stycke förbi julen, då han lämnade sina skepp och for upp i landet, såsom nu är omtalat. Denna beräkning av hans regeringstid gjordes först av prästen Are Thorgilsson. Are var både sannfärdig och hade godt minne, och han var så gammal, att han kom i håg och hade underrättelser från män som voro av den ålder, att de kunde minnas dessa händelser. Detta har han själv sagt i sina böcker, där han också har namngivit de män av vilka han fått meddelanden5. Den allmänna sägen är däremot, att Olav hade varit konung i Norge i femton år, innan han föll; men de som säga så, räkna till Sven jarls regering den sista vinter denne var i landet, ty Olav levde därefter och var konung i femton år.

  1. Rättare kanske: Krossbrekka, dvs. Korsbrinken. Om anledningen till detta namn jämför vad strax nedan i texten omtalas.
  2. Olavsheller, dvs. »Olavs klipphåla». Stället bär ännu i dag namnet Olavshelleren.
  3. Einbue: nuv. Einbu överst i Lesjar i Gudbrandsdalen.
  4. Jämför kapitel 29 och 30 ovan.
  5. Om Are Thorgilsson och hans betydelse såsom källa för Snorre se inledningen samt Prologus.

Kapitel 180
Konung Olavs spådom.

Då konung Olav hade varit natten över i Lesjar, for han med sin här dag efter dag, först ned i Gudbrandsdalen och därifrån ut på Hedemarken. Det visade sig nu vilka som voro hans vänner, ty dessa följde honom, men de andra, som hade tjänat honom med mindre trohet, skilde sig ifrån honom, och somliga övergingo till ovänskap och full fiendskap mot honom, såsom det sedan visade sig. Det märktes på många där i Upplanden, att de hade harmats över dråpet på Thore, såsom förut är omtalat1.

Konung Olav gav hemlov åt många av de män som hade gård och barn att sörja för, ty det syntes dessa män ovisst, vilken fred deras egendom skulle komma att åtnjuta som fore bort ur landet med konungen.

Konungen yppade nu för sina vänner, att det var hans avsikt att fara bort ur landet; han ville först begiva sig österut till Sveavälde och där fatta beslut, vart han därifrån skulle vända sig. Han bad sina vänner tro, att han ämnade åter söka sig tillbaka till sitt rike, om Gud förunnade honom att leva så länge, och sade, att det var hans tanke, att allt folket skulle ännu en gång bliva honom underdånigt. »Jag skulle tro», sade han, »att Håkon jarl endast en kort tid kommer att ha makten i Norge, och många skola finna detta föga underligt, ty Håkon jarl har en gång förr kommit till korta, då han prövat lyckan emot mig2. Men det tro väl få män, om jag säger vad jag anar om Knut den mäktige, att han skall vara död inom få år och hela hans makt förbi, och att hans ätt icke skall upprättas igen, om det går så, som mina ord åsyfta.»3

Då konungen hade slutat sitt tal, gjorde männen sig redo till färd. Konungen vände sig då med de män, som följde honom, österut mot Eidaskog4. Där voro då med honom drottning Astrid, deras dotter Ulvhild, konung Olavs son Magnus, Ragnvald Brusesson, Arnessönerna Thorberg, Finn och Arne och ännu några flera ländermän; han hade ett godt urval av män. Björn stallare fick lov att fara hem; han for tillbaka hem till sin gård, och många andra av konungens vänner foro med hans samtycke hem till sina gårdar. Konungen bad, att de skulle låta honom veta, om några sådana händelser timade i landet, som det var av vikt för honom att känna. Därefter drog konungen sin väg bort.

Olav den heliges historia - kapitel 181-190
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

  1. Thore: Thore Olvesson. Om dennes avdagatagande och de händelser som stodo i samband därmed se kapitel 165 ovan.
  2. Dessa ord syfta därpå, att Håkon kort efter Olavs ankomst till Norge blev tillfångatagen i Saudungssund och tvingad att avstå sitt rike till Olav. Se ovan kapitel 30.
  3. Knut dog år 1035. Efter hans död innehades det danska riket, en kort tid från 1040 även det engelska, av hans son Harde-Knut. Kort efter dennes frånfälle (år 1042) lät Knuts systerson Sven Estridsson utropa sig till konung i Danmark, och ungefär vid samma tid gick det engelska väldet slutgiltigt förlorat för den danska kungaätten, då Edvard Bekännaren år 1042 besteg den engelska tronen.
  4. Eidaskog: gränstrakten mellan Raumarike och Värmland.