1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43, 44, 45, 46, 47, 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 68, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85, 86, 87, 88, 89, 90, 91, 92, 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102, 103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110, 111, 112, 113, 114, 115, 116, 117, 118, 119, 120, 121, 122, 123, 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 140, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157, 158, 159, 160, 161, 162, 163, 164, 165, 166, 167, 168, 169, 170, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 185, 186, 187, 188, 189, 190, 191, 192, 193, 194, 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251

Kapitel 81
Om konung Hröreks svek.

Då det vårades, for konung Olav ut till havet, lät utrusta sina skepp och uppbådade folk. Om våren seglade han ut längs Viken till Lidandesnes och sedan vidare norrut till Hordaland. Han sände bud till ländermännen, kallade till sig alla de mäktigaste männen från bygderna och rustade sig så präktigt han förmådde till denna färd, då, han nu skulle fara och möta sin fästmö. Bröllopet skulle stå om hösten österut vid Älven vid landsgränsen.

Konung Olav hade hos sig; den blinde konung Hrörek. När hans sår voro läkta, satte konung Olav två män till all tjäna honom, lät honom sitta i högsätet hos sig; och höll honom i dryck och kläder i ingen mån sämre, än han förut hade hållit sig själv. Hrörek var fåordig och svarade tvärt och kort, när man talade till honom, han hade för vana att låta sin skosven om dagen leda sig ut och bort från andra män. Då slog han gossen; men när denne sprang ifrån honom, klagade han för konung Olav, att gossen icke ville tjäna honom. Konung Olav bytte då om tjänare åt honom, men det gick på samma sätt som förut; ingen tjänare stod ut med konung Hrörek.

Då satte konung Olav till att följa och vakta Hrörek en man vid namn Sven; han var en släkting till konung Hrörek och hade fornt varit i hans tjänst. Hrörek behöll sin vana i fråga om sin tvärhet och likaså i fråga om sina ensamma färder. Men när han och Sven voro ensamma, var Hrörek glad och pratsam. Han erinrade sig då många ting, som hade timat förut, och vad som hade händt i hans dagar, då han var konung; han mindes sin förra levnad och vem som hade vållat förändringen i den, i hans makt och lycka, och gjort honom till en tiggare. »Men det synes mig likväl allra tyngst», sade han, »att du och andra mina fränder, som givit hopp om att bli duktiga män, nu skola så vansläktas, att I icke hämnens något av den skymf som göres vår ätt.» Dylikt harmfullt tal hade han ofta före. Sven svarade, att de hade med övermaktiga män att göra, och att de själva hade ringa hjälpmedel. Hrörek sade: »Varför skola vi länge leva vanärade och lemlästade? Skulle det icke kunna hända, att jag, fastän blind, kunde segra över den som besegrade mig under sömnen? Låtom oss fresta lyckan och dräpa Olav den digre! Han befarar nu intet. Jag skall göra upp planen, och jag skulle icke spara mina händer i denna sak, om jag kunde hava gagn av dem, men det kan jag icke för blindhetens skull; därför skall du bära vapen på honom. Jag vet och kan förutsäga, att så snart Olav är dräpt, skall riket falla under hans fiender. Det kan hända, att jag blir konung, och då skall du bliva min jarl.»

Han lyckades slutligen genom sin övertalning förmå Sven att lova att följa detta onda råd. Det var avtalat så, att då konungen gjorde sig redo att gå till aftonsången, stod Sven i hans väg ute i svalen¹ och hade ett blottat svärd under kappan. Men då konungen gick ut ur stugan, kom han snabbare emot Sven, än denne hade väntat, och han kom att se konungen i ansiktet. Då bleknade han, blev vit som ett lik, och hans händer sjönko ned. Konungen märkte, att han var rädd, och sade: »Vad är det, Sven? Vill du svika mig?» Sven kastade kappan och svärdet ifrån sig, föll till konungens fötter och sade: »Allt i Guds och edert våld, herre!» Konungen befallde sina män att gripa Sven, och han blev satt i bojor. Sedan lät konungen flytta Hröreks säte till den andra bänken²; men Sven fick nåd och for bort ur landet.

Konungen gav Hrörek ett annat härbärge att sova i än det vari han själv sov; i detta härbärge sovo många hirdmän. Han satte två hirdmän till att följa Hrörek natt och dag. Dessa män hade länge varit hos konung Olav, och han hade prövat deras trohet emot honom, men del omtalas icke, att de voro av förnäm börd. Konung Hrörek gjorde nu stundom så, att han teg i många dagar, så att ingen fick ett ord ur honom; men dessemellan var han så munter och glad, att de hade gamman av vart ord som han sade. Stundom åter talade han mycket, men endast onda ord. Det hände stundom, att han drack alla under bordet och gjorde alla redlösa som voro hos honom; men oftast drack han föga. Konung Olav gav honom rikligt underhåll. Ofta gjorde han så, då han kom till sitt härbärge, att han, innan han lade sig till vila, lät taga in några hyttor mjöd och giva alla männen i härbärget att dricka; därav blev han omtyckt.

1. Svale kallades en övertäckt, utåt öppen gång som sträckte sig längs ett hus eller en rad av sammanbyggda hus.
2. Dvs. till den väggfasta bänken midt emot den, där konungen hade sitt högsäte. Förut hade han suttit hos konungen (se början av kap.)

Kapitel 82
Om Finn den lille.

Finn den lille hette en man från Upplanden; men somliga säga, att han var av finsk härkomst¹. Han var mycket liten till växten och oerhört snabbfotad, så att ingen häst kunde hinna honom i loppet. Han förstod sig bättre än alla andra på skidor och båge. Finn hade länge varit konung Hröreks tjänare och ofta färdats i sådana hans ärenden som krävde trohet. Han kände vägarna i hela Upplanden; han var också bekant med alla stormän där. Då Hrörek hade blivit satt under vakt av några få män, slog Finn sig i följe med dem; han färdades mest i sällskap med svennerna och tjänstfolket. Så ofta han kunde kom han och tjänade konung Hrörek och talade ofta med honom; men konungen ville icke tala med honom länge åt gången och ville icke låta folk få nys om vad de talade om. Då det led ut på våren och de drogo ut i Viken, försvann Finn från hären några dagar; sedan kom han tillbaka och stannade en tid. Så gick det ofta, och ingen lade märke till det, ty det var många landstrykare som följde hären.

1. Finsk vill här, såsom oftast hos Snorre, säga lappsk. Namnet finnar betecknar i den gamla norska och isländska litteraturen såväl lappar som finnar, vanligtvis det förra.

Kapitel 83
Dråpet på konung Olavs hirdmän.

Konung Olav kom till Tunsberg före påsk och stannade där mycket länge under våren. Många handelsfartyg kommo vid denna tid till staden, både saxare och danskar och folk från Viken österut och från norra delen av landet; där var mycket folk samlat. Det var ett godt år, och där höllos många dryckeslag.

Det hände en kväll, att konung Hrörek hade kommit till härbärget tämligen sent; han hade druckit mycket och var vid det bästa lynne. Finn den lille kom dit med en bytta mjöd; det var kryddat och myckel starkt. Konungen lät giva alla som voro där inne att diricka, till dess var och en somnade på sin plats, Finn hade gått ut; ljus brann i härbärget. Då väckte konungen de män som brukade, ledsaga honom och sade, att han ville gå ut på gården. De hade lykta med sig, men ute var det nedmörkt. Det fanns i gården ett stort avträde, vilande på stolpar och med en trappa upp till dörren. Medan Hrörek och hans följeslagare sutto på gården, hörde de någon säga: »Hugg till den djävuln!» och sedan hörde de buller och en dunk, som då någon faller. Konung Hrörek sade: »De måtte ha druckit ordentligt, de som slås där! Låt oss genast gå dit och skilja dem åt!» De gjorde sig raskt färdiga och sprungo ut, men då de kommo ut på trappan, blev den som gick sist först nedhuggen, och båda blevo dräpta. Det var konung Hröreks män som hade kommit dit, Sigurd »skinnbälg»¹, som hade varit hans banerförare, och elva män med honom; där var också Finn den lille. De släpade liken upp emellan husen, togo konungen och förde honom med sig, sprungo ombord på en skuta² som de hade och rodde bort.

Skalden Sigvat sov i konung Olavs härbärge. Han steg upp om natten jämte sin skosven och gick ut till det stora hemlighuset. När de skulle gå in igen och ned för trappan, halkade Sigvat och föll på knä, tog sig för med handen och kände, att där var vått. Han sade: »Jag tror, att kungen i kväll har gjort många av oss ostadiga på benen», och skrattade därvid. Men då de kommo in i härbärget, där det brann ljus, frågade skosvennen: »Har du skrubbat dig, eller varför är du blodig överallt?» Han svarade: »Icke har jag skrubbat mig, men detta måtte dock varsla om att något händt.» Han väckte sin sängkamrat, banerföraren Thord Folesson; de gingo ut och hade lykta med sig och funno snart blodet. De letade och funno liken och kände igen dem. De sågo också, att där låg en stor trädstubbe med många yxhugg i, och man fick sedan veta, att detta hade varit en list för att locka ut dem som blevo dräpta.

Sigvat och Thord kommo överens om att det var nödvändigt, att konungen finge veta om dessa händelser så fort som möjligt. De sände genast en sven till det härbärge, där konung Hrörek hade varit; där sovo alla männen, men konungen var borta. Svennen väckte de män som voro där inne och omtalade händelsen för dem. De stego genast upp och gingo ut i gården, där liken lågo. Men fastän det syntes nödvändigt, att konungen finge veta om det timade så fort som möjligt, vågade ingen väcka honom. Då sade Sigvat till Thord: »Vilket vill du helst, kamrat, väcka konungen eller säga honom tidenderna?» Thord svarade: »Jag vågar för ingen del väcka honom, men säga honom tidenderna kan jag.» Sigvat sade: »Ännu är det långt kvar av natten, och det kan hända, att Hrörek, innan det dagas, har funnit sig ett sådant gömställe, att han icke blir lätt att finna; men ännu ha de troligen icke hunnit långt bort, ty liken voro ännu varma. Den skammen skall aldrig övergå oss, att vi icke låta konungen veta öm detta svek. Gå du, Thord, upp i härbärget och vänta på mig där!»

Därefter gick Sigvat till kyrkan, väckte klockaren och bad honom ringa själaringning för konungens hirdmän; han nämnde de män som blivit dräpta. Klockaren gjorde som han bad. Vid ringningen vaknade konungen och satte sig upp; han frågade, om det var tid för ottesången. Thord svarade: »Det är värre saker på färde, här ha stora händelser tilldragit sig. Konung Hrörek har flytt, och två av Edra hirdmän äro dräpta.» Konungen sporde, hur det hade tillgått, och Thord omtalade för honom vad han visste.

Konungen steg upp och lät blåsa till hirdstämma³, och när männen voro samlade, sände han folk åt alla håll från staden för att leta efter Hrörek på hav och på land. Thord den långe tog en skuta och for med trettio män, och när det dagades, sågo de två små skutor framför sig. Då de fingo syn på varandra, rodde de på båda sidor så snabbt de förmådde. Det var konung Hrörek med ett följe av trettio män. Då avståndet började minskas emellan dem, vände Hrörek och hans folk in emot land. Alla sprungo i land utom konungen; han satte sig upp i lyftingen⁴, sade dem farväl och önskade, att de skulle träffas igen vid god hälsa. Thord och hans män rodde nu mot land. Då avsköt Finn den lille en pil; denna träffade Thord, och han fick sin bane därav. Sigurd och hans följeslagare lupo alla in i skogen; men Thords män togo hans lik och konung Hrörek och förde dem ut till Tunsberg.

Konung Olav tog nu konung Hrörek i sitt förvar. Han lät omsorgsfullt vakta honom och visade stor försiktighet mot hans svekfulla planer; han satte män till att passa på honom natt och dag. Konung Hrörek var mycket munter, och ingen kunde märka på honom, att han icke fann allt mycket bra.

1. »Skinnbälg», dvs. djurhud som blivit avdragen hel, utan att sprättas upp.
2. Jfr ovan kapitel 41 not 2.
3. Jfr ovan kapitel 57 not 6.
4. »Lyftingen» kallades ett över det övriga däcket höjt halvdäck i aktern av skeppet, där befälhavaren hade sin plats.

Kapitel 84
Hrörek överfaller konung Olav.

Det hände Kristi himmelsfärdsdag, att konung Olav gick till högmässan. Biskopen gick med procession rundtomkring kyrkan och ledsagade konungen, och när de kommo tillbaka till kyrkan, förde biskopen konungen till hans plats på norra sidan i koret. Närmast upptill konungen satt konung Hrörek, såsom han brukade; han hade dragit kappan över ansiktet. Då konung Olav hade satt sig, lade konung Hrörek sin hand på hans skuldra och tryckte, den; han sade: »Kläder av pell har du nu, frände!» Konung Olav svarade: »Nu firas en stor högtid till minne därav, att Jesus Kristus uppsteg till himlen från jorden.» Konung Hrörek genmälte: »Icke förstår jag det som du säger om Kristus, så att det fäster sig i min håg. Mycket av detta synes mig tämligen otroligt, men likväl ha ju många märkliga händelser inträffat i forntiden.»

När mässan var slutad, steg konung Olav upp, höjde händerna över huvudet och knäböjde vid altaret; därvid gled kappan tillbaka från hans axlar. Konung Hrörek sprang raskt och häftigt upp och stack till konung Olav med en kniv av det slag som kallas »ryting»¹. Stinget träffade kappan vid skuldrorna, då konungen hade lutat sig undan. Kläderna blevo mycket sönderskurna, men konungen blev icke sårad. Då konung Olav märkte detta överfall, sprang han fram på golvet. Konung Hrörek stack ännu en gång efter honom med kniven, men träffade honom icke och sade: »Flyr du nu, Olav digre, för mig som är blind?» Konung Olav befallde sina män att gripa honom och leda honom ut ur kyrkan, och så skedde.

Efter denna händelse uppmanade konung Olavs män honom att låta dräpa Hrörek. »Det är», sade de, :»att hårdt fresta Eder lycka all ha honom hos Eder och skona honom, vilka otillbörligheter han än begår; han står Eder natt och dag efter livet. Om I sänden honom bort från Eder, då se vi ingen som kan vakta honom så, att det icke är möjligt, att han kommer undan. Men om han blir fri, så samlar han genast en skara och kan göra mycket ondt.» Konungen svarade: »Det är rätt sagt, att mången har lidit döden för mindre gärningar än Hröreks. Men jag vill ogärna fördärva den seger som jag vann över de uppländska konungarna, då jag tog fem tillfånga på en morgon och så vann hela deras rike, utan att jag behövde bliva någons baneman; ty de voro alla mina fränder. Likväl kan jag nu icke rätt se, om Hrörek nödgar mig till att låta dräpa honom eller ej.»

Hrörek hade lagt handen på konung Olavs axel, därför att han ville veta, om han var klädd i brynja.

1. Med »ryting» betecknades ett slags dolk eller kort svärd. Namnet är lånat från tyskan (medellågt. rûtink).

Kapitel 85
Konung Hröreks färd till Island.

En man hette Thoraren Nevjolvsson¹; han var isländing och härstammade från den norra delen av landet. Han var icke av förnäm släkt, men han var mycket klok och vältalig och djärv i att tala med furstar. Han var en duktig köpman och uppehöll sig långa tider utomlands. Thoraren var mycket ful, och detta i all synnerhet därför, att hans lemmar voro så illa skapade. Han hade stora och fula händer, men fötterna voro likväl ännu fulare.

Thoraren befann sig i Tunsberg, då de händelser timade som nu äro omtalade. Han var bekant med konung Olav. Thoraren var i färd med att utrusta ett handelsfartyg, som han ägde, och ämnade sig till Island på sommaren. Det hände tidigt en morgon, att konungen vaknade, medan de andra männen i härbärget ännu sovo. Solen hade nyss gått upp, och det var mycket ljust därinne. Konungen såg. att Thoraren hade stuckit den ena foten utanför sängkläderna. Han tittade på foten en stund; då vaknade männen i härbärget. Konungen sade till Thoraren: »Jag har varit vaken en stund, och jag har sett en syn som tyckes mig ganska märklig; det är en mansfot sådan, att jag icke tror, att det kan finnas en fulare här i staden.» Han bad de andra männen se efter, om de tyckte detsamma. Alla som sågo den bekräftade, att det var så. Thoraren förstod vad man talade om och svarade: »Det är få ting som äro så enastående, att det icke är möjligt att finna deras make; det är troligast, att det även här förhåller sig så.» Konungen sade: »Jag står fast vid, att man icke kan finna en så ful fot till, om jag så skulle slå vad därom.» Då sade Thoraren: »Jag är beredd att slå vad med Eder, att jag skall finna en fulare fot här i staden.» Konungen svarade: »Då skall den av oss som får rätt kräva uppfyllandet av en bön av den andre.» »Det går jag in på», sade Thoraren. Därpå stack han den andra foten fram under sängkläderna; den var i ingen mån vackrare, och till på köpet var stortån borta. Då sade Thoraren: »Se nu här, konung, en annan fot! Den är så mycket fulare, eftersom här en tå är av; jag har således vunnit vadet.» Konungen svarade: »Den andra foten är fulare, ty den har fem förskräckliga tår, men här äro bara fyra. Jag har således rätt att kräva uppfyllandet av en bön av dig.» Thoraren sade: »Vördnadsvärdt är konungens ord. Men vad vill du begära av mig?» Han svarade: »Det, att du för Hrörek till Grönland och överlämnar honom åt Leiv Eriksson².» Thoraren genmälte: »Jag har aldrig varit på Grönland.» Konungen sade: »För en sådan sjöman som dig är det nu tid att fara till Grönland, om du icke har varit där förr.» Thoraren svarade till en början föga på den saken; men då konungen fortsatte att yrka på detta, vägrade Thoraren icke helt och hållet, utan sade: »Jag skall låta Eder, konung, höra den bön som jag hade tänkt att framställa, om jag hade vunnit vadet; det är, att jag ville bedja Eder om att bliva upptagen i Eder hird. Om I medgiven mig detta, så är jag mera skyldig att icke undandraga mig det som I begären.» Konungen samtyckte härtill, och Thoraren blev hans hirdman.

Thoraren visar sin fulaste fot för konung Olav.

Därefter utrustade Thoraren sitt skepp, och när han var färdig, tog han emot konung Hrörek. Då konung Olav och Thoraren skildes, sade Thoraren: »Om det nu skulle inträffa, vilket icke är otroligt och ofta kan hända, att vi icke komma fram till Grönland, utan bliva drivna till Island eller andra länder — på vad sätt skall jag då skilja mig från denne konung, så att det blir till Eder belåtenhet?» Konungen svarade: »Om du kommer till Island, så skall du överlämna honom åt Gudmund Eyjolvsson³ eller lagsagomannen Skapte⁴ eller någon annan hövding, som vill taga emot min vänskap och igenkänningstecknen från mig. Men om du blir driven till andra länder, som ligga närmare oss, så ställ så till, att du med säkerhet vet, att Hrörek aldrig mera kommer levande till Norge! Gör det dock endast, om du icke ser någon annan utväg!»
Då Thoraren var redo och det blev gynnsam vind, seglade han den yttre farleden utanför öarna; norr⁵ om Lidandesnes styrde han ut på öppna havet. Det dröjde, innan han fick god vind, men han aktade sig mycket väl för att komma i närheten av land. Han seglade söder om Island och hade landkänning där och sedan väster om landet och ut på Grönlandshavet. Där mötte honom svår ström och stark sjögång, och när det led mot slutet av sommaren, landade han i Breidefjorden på Island. Thorgils Aresson var den förste av stormännen som kom dit⁶. Thoraren framförde till honom konung Olavs bud och vänskapsförsäkran och visade honom igenkänningstecknen. Thorgils upptog saken vänligt och bjöd till sig konung Hrörek, och han var hos Thorgils Aresson över vintern. Han trivdes emellertid icke där, utan bad, att Thorgils skulle låta följa honom till Gudmund. Han sade, att han trodde sig ha hört, att Gudmund vore den hos vilken man levde på störst fot på Island, och att han vore sänd till honom. Thorgils gjorde, som han begärde, skaffade folk och lät följa honom till Gudmund på Modruveller. Gudmund tog väl emot Hrörek för konungens ords skull, och han var hos Gudmund den andra vintern; sedan trivdes han icke längre där. Då skaffade Gudmund honom uppehåll på en liten gård som heter Kalvskinn⁷; där var endast ett fåtaligt husfolk. Där var Hrörek den tredje vintern. Han sade, att av de ställen han hade varit på, sedan han hade lämnat konungadömet, var detta det som han tyckte bäst om, ty här var han av alla mest ansedd. Sommaren därefter fick Hrörek en sjukdom, som bragte honom döden. Det säges, att han är den ende konung som ligger begraven på Island.
Thoraren Nevjolvsson vistades sedan länge på resor, men var stundom hos konung Olav.

1. Thoraren är förut omtalad i Olav Tryggvessons historia kapitel 81.
2. Om denne se ovan Olav Tryggvessons historia kapitel 86 och 96.
3. Gudmund Eyjolvsson på Modruveller vid inre Eyjafjorden på norra Island var en av de mäktigaste hövdingarna på nordlandet på sin tid (död c. 1025).
4. Se ovan kapitel 58 not 4.
5. Norr; rättare: väster.
6. Thorgils bodde på Reykholar på norra sidan av Breidefjorden, på halvön emellan Torskafjorden och Kroksfjorden.
7. Kalvskinn var en liten gård vid stranden av Eyjafjorden icke långt från Modruveller.

Kapitel 86
Strid i Ulvreksfjorden.

Samma sommar som Thoraren seglade med Hrörek till Island, for Hjalte Skeggesson också till Island. Konung Olav ledsagade honom ut med vängåvor, då de skildes.
Samma sommar drog Eyvind »urhorn»¹ på vikingafärd västerut och kom om hösten till Irland till den iriske konungen Konofogor. Den iriske konungen och Einar jarl från Orknöarna² möttes om hösten i Ulvreksfjorden³, och det kom till en skarp strid. Konung Konofogor hade mycket mera folk och fick seger. Einar jarl flydde med ett skepp och kom om hösten tillbaka till Orknöarna, sedan han hade mist nästan allt sitt folk och allt det byte som de hade tagit. Jarlen var mycket missnöjd med sin färd och skyllde sitt nederlag på de norrmän som hade följt den iriske konungen i striden.

1. Se ovan kapitel 62, 65 och 66.
2. Om denne, jarlen Einar Sigurdsson med tillnamnet »snedmun», se vidare nedan kapitel 96 ff.
3. Ulvreksfjorden: nuvarande Lough lane, en trång vik i nordöstra Irland, strax norr om Belfast.

Kapitel 87
Om konung Olav.

Nu skola vi fortsätta med det, som vi förut lämnade¹, att konung Olav den digre for på bröllopsfärd för att hämta sin brud, den svenske konung Olavs dotter Ingegerd. Konungen hade ett stort följe och så utsökt, att alla stormän som han kunde få följde honom, och var och en av stormännen hade med sig folk som var noga utvalt både i fråga om börd och duglighet. Denna skara var utrustad på bästa sätt både med skepp, vapen och kläder. De styrde sin flotta österut till Kungahälla². Men nar de kommo dit, sporde de icke till sveakonungen, och där voro icke heller några män komna å hans vägnar.

Konung Olav stannade länge om sommaren vid Kungahälla och förhörde sig ivrigt om vad man visste om sveakonungens färd eller planer; men ingen kunde giva honom något säkert besked. Då sände han sina män upp till Ragnvald jarl i Västergötland och lät fråga honom, om han visste, vad som var anledningen till att sveakonungen icke kom till mötet, såsom det var avtalat. Jarlen svarade, att han icke visste det; »men om jag får reda på det», sade han, »så skall jag genast sända mina män till konung Olav och låta honom veta, vad anledningen är, om detta dröjsmål beror på något annat än de många göromål som ofta vålla, att sveakonungens färder fördröjas mer än han ämnar.»

1. Se början av kapitel 81.
2. Kungahälla: Kungälv; jfr Olav Tryggvessons historia kapitel 61 not 1.

Kapitel 88
Om sveakonungens barn.

Den svenske konungen Olav Eriksson hade först en frilla, som hette Edla, dotter till en jarl från Vindland. Hon hade blivit tagen som krigsbyte och hade förut varit kallad konungens trälinna. Deras barn voro Emund, Astrid, Holmfrid¹. Sedan fick han med drottningen en son, som föddes Jakobsmässodagen². När gossen skulle döpas, lät biskopen kalla honom Jakob. Det namnet misshagade svearna; de sade, att aldrig hade en sveakonung hetat Jakob. Alla konung Olavs barn voro vackra och begåvade med godt förstånd. Drottningen var stolt till sinnet och var icke vänlig mot sina styvbarn. Konungen sände sin son Emund till Vindland; han uppfostrades där hos sin moders släktingar och höll icke länge fast vid kristendomen. Konungens dotter Astrid uppfostrades i Västergötland hos en förnäm man vid namn Egil. Hon var den fagraste bland kvinnor och mycket vältalig, munter i sitt tal, vänlig och givmild. Då hon blev vuxen, var hon ofta hos sin fader och blev mycket omtyckt av alla.

Konung Olav var stolt och ovänlig i sitt tal. Det misshagade honom mycket, att menigheten hade bullrat emot honom på Uppsalatinget och hotat honom med våld, och han gav Ragnvald jarl största skulden därför. Han gjorde ingen tillrustning för brudfärden, ehuru det hade avtalats om vintern, att han skulle gifta sin dotter Ingegerd med Norges konung, Olav den digre, och möta honom om sommaren vid landsgränsen. Men då det led ut på tiden, blevo många nyfikna att få veta, vad konungen ämnade göra, om han skulle hålla överenskommelsen med Norges konung eller bryta avtalet och därmed freden. Många voro bekymrade för detta. Ingen var dock så djärv, att han vågade fråga konungen om saken; men många klagade över detta inför konungens dotter Ingegerd och bådo henne taga reda på, huru konungen ville göra. Hon svarade: »Jag har icke lust att tala med konungen om förhållandet mellan honom och Olav den digre, ty ingendera är den andres vän. Han svarade mig hårdt den enda gång, då jag talade Olav den digres sak.»

Denna sak vållade konungadottern Ingegerd mycken oro; hon var sorgsen och bekymrad, och hon undrade mycket, vad konungen tänkte göra. Hon misstänkte snarast, att han icke skulle hålla sitt ord till Norges konung, ty det visade sig, att han blev vred, så ofta Olav den digre kallades konung.

1. Texten har här en lucka; det saknas uppgift öra konungens giftermål och om dottern Ingegerds födelse.
2. Jakobsmässodagen är den 25 juli. Den ifrågavarande sonen, Anund Jakob, antages vara född år 1008 eller 1009. Han efterträdde sin fader i regeringen (c. 1022); hans dödsår är obekant (möjligen c. 1050).

Kapitel 89
Om sveakonungens jakt.

Det hände tidigt en morgon, att konungen red ut med sina hökar och hundar, åtföljd av sina män. Då de släppte hökarna, dödade konungens hök i ett anfall två orrar; strax därpå rusade den åter fram och dödade då tre orrar. Hundarna sprungo med och togo upp varje fågel som föll till jorden. Konungen sprängde efter och tog själv sitt jaktbyte; han rosade sig mycket och sade: »Det dröjer länge för de flesta av eder, innan I jagen så.» De besannade det och sade, att de icke kunde tänka sig, att någon konung kunde ha så stor jaktlycka. Sedan redo konungen och alla hans män hem; han var vid mycket godt lynne.

Konungens dotter Ingegerd kom ut ur härbärget. När hon såg, att konungen red in i gården, vände hon sig emot honom och hälsade honom. Han besvarade leende hennes hälsning, tog genast fram fåglarna, berättade om sin jakt och sade: »Var känner du den konung, som har fått så stort byte på så kort stund?» Hon svarade: »Detta är en god morgonjakt, herre, då I han tagit fem orrar. Men större är det, att den norske konung Olav på en morgon tog fem konungar och bemäktigade sig allt deras rike.» När konungen hörde detta, sprang han av hästen, vände sig emot henne och sade: »Vet det, Ingegerd, att hur stor kärlek du än har fattat till den där tjocka karlen, så skall du dock aldrig få honom och han icke heller dig. Jag skall gifta dig med någon hövding, som jag kan hålla vänskap med. Men jag kan aldrig vara vän till den man som har tagit mitt rike med vapenmakt och gjort mig mycken skada med plundring och mandråp.» Härmed slutade de sitt samtal och gingo var och en åt sitt håll.

Kapitel 90
Om den norske konung Olav.

Konungens dotter Ingegerd hade nu fått veta sanningen om konung Olavs sinnelag och sände genast bud ned till Ragnvald jarl i Västergötland och lät säga honom, huru det var fatt med sveakonungen och att all förlikning med Norges konung var bruten. Hon bad jarlen och de andra västgötarna vara på sin vakt, ty de kunde nu icke vänta sig fred från norrmännens sida. Då jarlen fick höra detta, sände han bud över hela sitt rike och bad folket taga sig till vara, om norrmännen ville härja i deras land. Jarlen sände också bud till konung Olav den digre och lät säga honom vad han hade fått veta; själv ville han hålla fred och vänskap med konung Olav, och han bad, att konungen icke skulle härja i hans rike.

När detta bud kom till konung Olav, blev han mycket vred och bekymrad, och flera dagar förgingo, under vilka ingen fick ett ord ur honom. Därefter höll han husting¹ med sitt folk. Då steg Björn stallare upp och började sitt tal med att erinra om, huru han vintern förut hade farit österut för att göra fred. Han nämnde, att Ragnvald jarl hade tagit väl emot honom. Han omtalade också, huru avvisande och ovänligt sveakonungen i början hade tagit upp denna sak. »Den förlikning som gjordes», sade han, »berodde mera på menighetens hjälp och Torgnys makt och Ragnvalds understöd än på sveakonungens goda vilja. Vi tro oss därför veta, att det är konungen som är skuld till att förlikningen är bruten, och att man icke bör förevita jarlen detta; honom funno vi vara en uppriktig vän till konung Olav.» Nu ville konungen få veta av hövdingarna och de andra männen i hären, vilket beslut han borde fatta, om han skulle draga upp i Götaland² och härja med det folk som han då hade — »eller han I något annat förslag?» Han talade både länge och vältaligt. Därefter talade många mäktiga män, och nästan allas tal slutade på samma sätt, nämligen så, att de alla avrådde från härfärden; de sade: »Fastän vi ha mycket folk, så är det endast de mäktiga och framstående männen som nu äro samlade här, men till krigståg duga icke sämre unga män, som längta att vinna gods och heder. Det är också stormännens sed, då de skola draga i strid, att de ha med sig många män som skola gå före och skydda dem; men ofta slås de män, som ha föga gods, icke sämre än de, som äro uppfödda i rikedom.»

På grund av deras övertalning fattade konungen det beslutet att upplösa ledingen och gav var och en lov att fara hem. Men han kungjorde, att han nästa sommar skulle ha leding ute från hela landet och då draga emot sveakonungen och hämnas detta löftesbrott. Detta behagade alla väl. Därpå for konung Olav norrut till Viken; han slog sig om hösten ned i Borg och lät föra dit alla de förråd som han behövde för vinteruppehåll. Han satt där vintern över med stort följe.

Olav den heliges historia - kapitel 91-100
Tillbaka till Olav den heliges förstasida

1. Se Olav Tryggvessons historia kapitel 49 not 1.
2. Med Götaland menas här Västergötland.